Carina Bergfeldt är i Tchad och

rapporterar om barn som dör för att omvärlden har glömt dem. Alternativt struntar i dem.
Carina skriver så personligt att jag är där med henne. Det är inte för inte som hon har fått stora journalistpriset.
Så vad gör jag, i min förort till förorten?
Jag packar upp sonens rum. Han som föddes med all tur i världen. Vit. Europe. Man. Och en mamma som gör precis allt för honom, och kan göra allt för att hon bor i det här landet.

Det är så orättvist och så svårt att tänka på att jag köper mig fri. Jag skänker större summor när jag kan. Jag skänker småpengar månadsvis via mobilen. Beloppet ska jag höja idag. Man lägger det man kan.
Andra, som Carina, gör något mer. Hon åker dit. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att se lidandet på plats men det är inte så hon rapporterar det. Hon är begåvad nog att också lyfta fram annat. Se det ur vinklar som får mig att le, för att orka fortsätta läsa.  På facebook lägger hon ut bilder på barn hon träffar. Alla är inte dödssjuka ... längre.
 "Vi hänger med så många härliga pajsare här nere"


Nu ska jag packa upp sonens julklapp.
Förhoppningsvis blir han jätteglad över en ny teve.