Jag tar buss och tunnelbana till stan idag.

Det tar 38 minuter eftersom jag måste vänta på tunnelbanan i ungefär 8.

Perfekt för att titta på resenärer som beter sig.
Det är det alltid någon som gör.
Jag har ofta med mig något att läsa när jag åker kommunalt, men livet självt ger nästan mer när man åker så sällan som jag.

Ibland spelar någon en truddelutt för att tjäna lite pengar. Andra pratat så högt i sin mobil att man vet precis vad de gjorde kvällen innan. Och alla deras vänner också för den delen.
De finns de som ser ut att meditera, eller så är de bara lika trötta som jag. Och så har vi dem som luktar alkohol som får gärna min plats eftersom jag byter vagn när de kommer.

Roligast att lyssna på är riktiga samtal. De är få. Oftast hör man klyschor och plattityder.

När jag läser recensioner av "Stjärnorna på slottet", så förvånas recensenterna av stjärnornas öppenhet och över att de visar så många känslor; att de ställer svåra frågor och får svar.
Jag kan till viss del förstå förvåningen, för det verkar vara sällsynt med människor som ställer följdfrågor (som Maria Lundqvist, som är nyfiken på de andra och därför frågar. Smart.)
De allra flesta pratar helt enkelt om sig själva.

Men de andra, de som är nyfikna på sin omgivning, det är dem jag är ute efter idag under 38 minuters resa till förlaget.

Sedan ska jag äntligen få prata om mig igen