30 minuters promenad.

Te.
Vatten.
Och jag är hungrig.
Mina 5:2-dagar brukar sällan vara jobbiga, men den här kommer nog att bli det.
Jaja.
De som kör stafetten på trean just nu har det förstås värre.
Jag förstår inte hur de orkar.
Heja, säger jag och viftar med en svag arm (med överarmsfladder).
Östrogenet funkar perfekt, en liten vallning emellanåt men den går snabbt över, däremot har det inte funkat på mina händer. Inte värmen på Gran Canaria heller.
På tisdag ska jag till doktorn.
Det ser jag fram emot.

Heja Sverige!