Jag är den mest uppspelta människa jag känner.

Medan andra åker till världens ände utan att berätta om det mer än som en liten notis, så orerat jag över allt smått och - för mig - stort, vad det än gäller. Både före och efter det har hänt.
Jag gläds, och gläds och gläds och kan inte få ned den där pulsen som så gärna vill dra iväg så fort något kul är på gång, strunt samma om jag har gjort det många gånger innan.

Nu har jag inte varit på Kanarieöarna sedan 1988, men då var jag där säkert två gånger i veckan, 7-8 månader om året. Jag var glad varje gång jag åkte dit. På den tiden var det inte tal om att vända och åka tillbaka innan man hade vilat minst ett dygn. Ofta två eller tre.
Då hann man bli både brun och mätt.

Jag skulle tro att jag vägde lika mycket då som jag gör nu, vilket är lika med för mycket.
Men vad gör man när aiolin kommer fram? Eller räkorna i vitlöksolja? De salta potatisarna? Och allt färskt bröd som man måste skrapa tallrikarna med?
1988 sköljde jag dessutom ned det mesta med en god Rioja, och till kaffet, som jag då drack con leche, var det väldigt gott med Baileys. Krogen markerade på buteljen hur mycket som fanns i den när vi började, och så ställde de flaskan på bordet. Väldigt ofta var den tom när vi vinglade iväg.reste oss.

Egentligen skulle jag säga att jag inte vet vad jag ska packa ned, men det inlägget kanske jag kan spara tills i morgon.