25

Jag har deltagit i två helt skilda samtal om ålder idag, troligtvis har det med med just åldern att göra.

Samtal ett var med fästmannen som, snäll som han är, tog en omväg till Bromma för att hjälpa mig med mitt platta däck.
Ålderssamtalet utspann sig i däckverkstaden efter att jag hade delgett fästmannen min fundering angående hur gammal jag är. På riktigt, inte önsketänkandet. Eftersom han är på dagen tre år yngre borde han ju veta.

"25", sa han, "jag känner mig verkligen som 25." Han log och blinkade med sina vackra gröna ögon.
"Jag med", sa jag med glasögonen på nästippen och praktiska skor på fötterna. "Har du ringt företagshälsovården? Kan du inte be dem kolla kolesterolet också när du ändå kommer dit?"

Samtal två kom strax efter jag kom hem.
Väninnan från igår ringde och hade fotograferats för sitt nya körkort (troligtvis det fjärde om man räknar med att man måste byta var tionde år).
"Ja, då ska man leva med det här alltså. Varje gång jag tar fram körkortet ska jag behöva se den här bilden. Hade jag använt det här kortet i en kontaktannons hade jag inte fått ett enda svar" sa hon med en mogen kvinnas distans och skratt, men men också av uppriktig förvåning över vad bilden visade. Vi enades om att fotografen naturligtvis var kass, men det landade också i att hon känner sig som 25.

Jag tror inte att jag känner någon över 30 som inte känner sig som 25.
Är det bara kroppen och dess funktioner som åldras? Är jaget ålderslöst?

Jag kommer inte ens ihåg vad som var bra med 25, gör du?