Ett löfte

Egentligen är det först på senare tid som jag har insett att jag inte längre är ung och lovande.

Just lovande har jag kanske aldrig varit, till det krävs mer än att ha provat alla idrotter, alla musikformer och alla dansstilar.
Spridda gracer är inte det som bygger ett geni, men det ger onekligen en viss bredd.
Inte minst gör det att jag kan placeras på idrottsarenor och karaoketävlingar utan att någon behöver skämmas, i alla fall om jag sitter på läktaren.

Skulle jag greppa mikrofonen, vilket har tilltalat mig genom åren, skulle familjen dö av skam.
Och det vill jag inte.

Så jag tittar på, lyssnar på falska tonartshöjningar och ser stolpskott, och tänker att det där hade jag säkert gjort mycket bättre.

Om jag bara någon enda gång i livet hade fått en chans.

Fel; om jag någon enda gång i livet hade tagit de chanser jag faktiskt hade.

En fegis blir sällan mer än lovande.

Det braiga med feghet är att den kan gå över med åren.
Om man så vill.

Man skulle kunna säga att min bok är ett bevis på det.