Kompistur

Jag har ju tidigare berättat om mina fina vänner, som jag är så oerhört glad att jag har.

En annan vän jag är tacksam för är mig själv.
Emellanåt skulle jag till och med vilja kalla mig själv min bästa kompis.
Vi både garvar och stöttar varandra, den inre och yttre Åsa. Om man nu kan skilja oss åt på det viset.
Man har kunnat göra det periodvis, och det är då det har varit nära att gå åt fanders med den yttre. Det har nämligen varit på håret att den inre åkt med.

Men som den kompis hon är, den där inre Åsa, stod hon fast som en stolpe och höll emot.
"Nej", gapade hon och drog i yttre Åsa så att det gjorde ont.
"Skärp dig din idiot", kunde hon också säga, med en klokhet som den yttre Åsa inte förmådde.

I sina bästa stunder, som numera är mest hela tiden, har vi kul ihop vi två. Vi trivs förträffligt i varandras sällskap, och backar varandra när det är kämpigt. Vi skrattar åt samma saker, tycker lika i det mesta och när vi är i samspel finns det inga tveksamheter.

Vi vet att vi är beroende av varandra, och att vår relation är livslång.
Därför vårdar vi den ordentligt som man gör med relationer man är rädd om.

Vi gillar och accepterar mig som jag är.
Bra va?