är att varje dag undra om man ska bryta med sin missbrukande partner/förälder/barn/syskon eller vem det nu är som missbrukar i närheten.
Innan en riktig käftsmäll brukar det inte hända så mycket. Missbrukaren super på som vanligt.
Ljuger, smyger, tar emot lite skäll , duckar och sedan är det över.
Oftast har man tagit "ett par öl"...och av dessa 2 (?) sluddrar man, vinglar, glömmer det man just har sagt. Men några problem har man inte. Problemen har familjen.
Familjen brukar ge upp till sist,efter många och jobbiga år. Man måste för att rädda sig själv.
När man har gjort allt, ställt upp på allt och allt ändå är som vanligt, då är att lämna det enda som återstår.
Det är nog det som är det svåraste för den som är van vid att "ta hand om allt", och som har prioriterat missbrukaren före sig själv. Hur lämnar man någon man älskar, någon som är sjuk?
Man gör det för att man inte längre kan svara på frågan vem man själv är.
Till sist gör den frågan ondare än vad det gör att lämna.
5 kommentarer:
Jag lämnar när jag som medberoende når min botten.
Då kan jag inte komma längre ned i mitt missbruk.
Då är jag inte rädd längre.
Det är en så otroligt skön känsla när jag har sagt:
- Nu går jag och jag kommer aldrig mer tillbaka.
Punkt, slut.
Vilket bra inlägg. När jag tog avstånd från min pappa hade vi "pratat nyktert" i fyra år. Vi hade gått på hans villkor i ett år. Vi hade umgåtts och kontrollerat honom i över tio år. Självklart hade vi gapat och skrikit i några år oxå som de flesta medberoende gör.
Mamma tog en överdos och fick åka till sjukhuset. Då bestämde jag och min syster att vi måste rädda oss själva och våra barn.
Tack för en fin blogg och fina kommentarer på min
Tack Helene och Cattis.
Ni är båda härliga, modiga och strålande kvinnor!
Hej, jag är medlem på en sajt som har just detta om medberoende m.m
Ni som vill läsa om andras liv så kan ni läsa där.
Hej Anonym. Det hänger en hel del medberoende här också, så du är varmt välkommen "i gänget".
Skicka en kommentar