Det är nu

det börjar. Båtar, både motor - och segeldrivna, glider in i hamnen för att lägga till. För många är Fjällbacka slutmålet, medan andra är på väg mot Strömstad. Trängseln i hamnen ger upphov till både vänskap och slagsmål, kanske mest det förstnämnda nuförtiden.

1980, när jag var nyss fyllda 18 år, var Fjällbacka det hottaste stället på västkusten. Smögen i alla ära, men det var lite "finare" i min by.

Just på midsommar var det kanske inte så fint. Raggare från hela Sverige hade sedan många år bestämt sig för att just Fjällbacka var den bästa platsen för party, och bil efter bil rullade in i samhället.

De campade inte långt ifrån mormor och morfars hus, och efter diverse alkoholintag vinglade de in mot samhället för att ha kul.

Ofta hade kul redan på vandringen, det sjöngs och skålades längs med vägen, och en och annan postlåda fick sätta livet till för att allt var så himla roligt.

När jag var liten satt jag på balkongen och tittade på alla dessa skinnvästklädda partymänniskor som passerade vårt hus på sin väg, närmare dem än så fick jag inte gå.

Emellanåt sprang morfar ner för trappan - ut i trädgården, och jagade iväg busar som hade mage att gå in på hans tomt. Han var rädd om sina buskar och bär, min morfar, och de allra mest dyngfulla såg nog inte riktigt var de landade när alkoholen hade knockat dem.

Till sist satte polisen stopp för spektaklet och motade bort alla amerikanare redan vid infarterna till Fjällbacka, så de rattade söderut i stället och landade någonstans norr om Smögen där de satte nya bopålar varje midsommar.

Det blev lite tomt. Midsommarfesten på mormor och morfars balkong kom liksom av sig när vi inte hade detta skådespel framför ögonen längre.

Havsutsikten hade vi ju tröttnat på långt innan raggarna kom till stan.