Inte arg längre

Igår fick jag en uppgift av Helene att skriva om rytm i text.

Jag har pratat (jag vet att det heter skrivit, men jag föredrar att se det som om vi har ett samtal) om det tidigare; hur jag letar efter rytmen i texter och hur dessa hypnotiserar mig och får mig att läsa vidare.

Om vi liknar det med låt, så är det egentligen samma slags handfasta klappande som jag är ute efter när jag läser.
Andra gillar baktakt, det gör inte jag. Jag vill ha flytet som bär mig igenom texten, jag vill inte behöva gå tillbaka och läsa vilket jag tvingas till när flytet saknas.
Det finns de som lägger in en vals mitt i ett stycke tango och då har de förlorat mig. Har jag bjudits upp till en tango är det den dansen jag vill dansa, vals kan jag ägna mig åt i en annan gång.

Jag tänker att om jag någon gång ska skriva en roman ska karaktärerna i mitt synopsis få liknas vid danser; en heltlevrad Tango, en smidig Vals, en tråkig Slowfox och en sprittande Rumba ska få trängas på sidorna och till sist förenas i en smäktande Foxtrot.
Melodin i texten tror jag får bli en tango; då kan alla klappa på två och fyra och hänga med både i stort och smått.

Nu råkar jag vara hyfsat musikalisk, men har ingen känsla av att jag har någon som helst nytta av det när jag skriver själv.
Däremot tror jag att det påverkar det jag läser; och om jag övar och övar kommer jag kanske att ha nytta av det även i mitt skrivande till sist.

Hur rytmkänsliga är ni?
Om ni "stakar" er i en text, reflekterar ni då över varför?