Och ärligt talat...

hur har vi mage att inte ta väl vara på våra liv? Jag har just lyssnat på Malin Sävstam igen, tänkt på hennes bok och den här gången känner jag ilska.

Ilska för att vi slarvar med våra relationer.
Ilska för att vi inte är rädda om dem vi älskar.
Ilska för att vi inte är rädda om oss själva.
Ilska för att vi har mage att göra andra illa.
Ilska för att vi har mage att göra oss själva illa.

Ur det kommer tankar om mig själv, och om jag väljer rätt för mig själv:

Har jag varit en bra medmänniska idag?
Har jag behandlat mig själv med den respekt, ärlighet och kärlek jag förtjänar idag?
Har jag tagit hand om mig utifrån den förmåga jag har idag?

Bär jag på en skuld och borde göra mig skuldfri?
Bär jag ansvar som inte tillhör mig?
Bär jag bördor som jag kan dela med någon annan?

Ber jag om hjälp när jag behöver det?
Ber jag om kärlek när jag behöver det?
Ber jag om ursäkt när jag behöver det?

Ger jag förlåtelse och lämnar det bakom mig?
Ger jag av min kärlek utifrån att jag vill det?
Ger jag av min erfarenhet till den som ber om den?

Tar jag emot den hjälp jag behöver.
Tar jag emot den kärlek jag får.
Tar jag emot andras känslor och förmår att se att de är deras?

Visar jag andra hur betydelsefulla de är?
Visar jag tacksamhet?
Visar jag sårbarhet?


Jag kan bara förändra mig själv, och det är nog tur det.
Det är uppenbart att jag har fullt upp och måste träna varje dag...