Så länge jag jämförde mig själv med andra kom jag alltid till korta.
Det är liksom så det blir när man jämför sig; det kommer alltid att finnas någon som är snyggare, smartare, noggrannare, bättre bloggare, snällare, tuffare, friare...allt det som jag tycker är bättre än mitt nuvarande jag.
Det är som om vi inte ser dem som har det sämre förspänt, skruttigare bilar, lägenheter som är invaderade av kackelackor, arbetslösa, sjuka, tystade, krigsdrabbade,hungriga...
Vi ser inte för det är inte dem vi jämför oss med.
De är vi redan "bättre än" .
Av någon outgrundlig anledning är det så att de som vi själva upplever är "bättre än vi", är de vi väljer som vår motpol och som bevis för att vi minsann inte har det - och är - bra nog.
Är inte det konstigt?
Jo.
Och mänskligt.
Men dumt.
Utan jämförelse är vi bäst som vi är.
Det är precis som om man gett upp om man säger att man är nöjd och tycker att allt är bra. Att vara förnöjd skulle vara lika med att tappa drivkraften. Men tänk så mycket annat och kul man skulle kunna ägna sig åt om man slapp tävla hela tiden.
SvaraRaderaJa, konstigt va?
SvaraRaderaJag gillar "ditt" förnöjd som du vet...och önskar att fler kunde känna så.