Släppa kontrollen

Det måste nog vara bland det svåraste man kan göra, ändå är det rätt befriande när man gör det.

Mitt kontrollbehov känner ni till, väl redovisat genom utläggningar om den stackars sonen som drabbas.
Som partner till en missbrukare var naturligtvis kontrollbehovet utom kontroll (?) och där tog det sig former som lämpar sig mer i en bok än i en blogg.

Att släppa kontrollen är att låta livet komma lite som det vill, och det är förfärligt skrämmande. För vi vill veta hur livet kommer att se ut, gärna år i förväg.
Vi vill så gärna veta vad som kommer att hända att vi glömmer det som händer här och nu.

Livet skräms, och vi vill ha garantier.
Och eftersom vi vet att det inte finns några, ramar vi in oss i en massa regler och kontrolleranden av det okontrollerbara.
Skenbart blir vi trygga, men eftersom vår trygghet bygger på rädsla så blir vi egentligen bara ännu räddare...och så bygger vi lite fler fästen, hårdare ramar och till sist är vi så inlåsta att vi inte kan kan komma ut - och livet inte in.
Det är då det blir riktigt knivigt, för om vi utestänger livet så vet vi inte heller att det erbjuder oss möjligheter; förvisso en hel del vi skulle klara oss utan, men desto fler som berikar oss och som gör oss hela som människor.

Rädsla har alltid styrt människor. Den känslan står över alla andra...jodå, över kärlek också.
Ändå handlar rädsla om föreställningar och ingenting annat.
Vi tror oss ju veta, och gör vi inte det går vi till och med till siare för att få veta hur vi ska gardera oss mot det som komma skall.
Allt för att slippa vara rädda för en framtid vi inte vet något om.

Om du tror att du inte är rädd för någonting så kommer jag inte att tro dig.
Jag har dessutom mage att tro att din rädsla kontrollerar ditt liv och inte tvärtom.
Å andra sidan kan du ha tagit tag i dina rädslor och lämnat ramen, gjort upp med gamla föreställningar om livet och låtit det komma till dig lite som det vill?

Jag vet inte hur det är med dig, men jag vet att jag fortfarande har rädslor som jag måste jobba med för att lämna.
Att låta sonen begå sina egna misstag är en sådan. Den rädslan handlar inte ett dugg om honom, bara om mig.
Surt men sant.

Om jag kan kontrollera hans liv blir mitt lättare.
Hans skulle å andra sidan bli skitjobbigt.

Jag tänker låta kärleken vara större än rädslan. Han är värd det och det är jag också.