Kommer ni ihåg när ni kunde somna om? Visst var det skönt; bara vända på sig och så kom sömnen tillbaka precis som man önskade?
Det finns lite alternativ att välja på när jag försöker förklara mina korta nätter:
- Jag har inte tid att sova.
- Jag är i klimakteriet.
- Jag tror mig behöva åtta timmar, medan kroppen nöjer sig med mindre.
Det kan också vara en komibination av 1-2-3 och då ligger jag ju lite risigt till.
Slutgnällt. Istället tar jag en tacksamhetslisa från igår kväll:
Jag är tacksam för min familj och det stöd jag får.
Jag är tacksam för att så många är intresserade av Casanovas Kvinna, och att vi kanske äntligen kan börja prata om anhörigproblematiken.
Jag är tacksam för mitt arbete och alla fantastiska människor jag får möta genom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar