Någon frågade mig om det var terapi för mig att skriva Casanovas Kvinna, och nej, det var det inte.
Däremot satte jag punkt för mitt medberoende när jag började skriva, även om punkten aldrig är definitiv.
Om jag inte är varsam med mig själv kan den lösas upp och den risken får jag alltid leva med. Det är lite som att vara allergisk, man får helt enkelt undvika det man inte tål.
För min del är det dessa ingredienser jag bör hålla koll på:
- Gör jag detta för att jag vill eller för att behaga?
- Berättar jag vad jag känner?
- Känner jag oro, och i så fall varför?
- Sopar jag problem under mattan?
- Förminskar jag mig själv?
- Tar jag ansvar som inte tillhör mig?
Idag är jag rädd om mig själv, och den här listan är viktig eftersom den visar på hur det var när jag inte var det.
Då, när någon annan var viktigast.
Nu är jag viktigast, och det mår de flesta andra bra av också.
2 kommentarer:
De där ingredienserna som du räknar upp, är nog något som många behöver ha i åtanke. Jag tar till mig dem, även om jag aldrig varit i en situation likadan som din.
Men man har väl varit i andra situationer.
Hej Ninna; skillnaden är att vi kan multiplicera det som "normala" människor ägnar sig åt med 100 när det gällde mig i min relation.
I den "övriga världen" betedde jag mig lika normalt som du och alla andra:)
Skicka en kommentar