Jag blev rörd när jag pratade med honom eftersom han lät så oerhört glad. Han hade paddlat kajak, badat, hajkat, fiskat samt rensat och grillat fångsten. Lägg till solsken, roliga ledare och nya vänner så blir bilden av Barnens Ö så som den beskrivs i katalogen som dimper ned i brevlådan i februari varje år.
På torsdag kommer han hem och då bär det direkt av till Ung 08 som då är i full gång i Stockholms innerstad, och jag tänker att det är en slående bild av hur det är att vara 15 i den här stan.
Från kollo och hajk utan tillgång till varken mobil eller MSN, till ball storstadskille inom loppet av 24 timmar.
Samma värld, bara ur en ny vinkel.
Hur ofta byter vi som vuxna vinklar och provar nytt?
Varför tror vi att det inte är någon idé innan vi ens har försökt?
När är det vi fastnar, och bestämmer oss för att det är så här det ska vara?
Mitt mål denna vecka är att prova något nytt, någon som har lust att hänga på?
9 kommentarer:
Vad hade du tänkt dig?
:)
Sanna
Hmm. Provat en ny maträtt, att gå en hel dag utan att prata eller att säga upp sig från jobbet? Vilken grad av förändring hade du tänkt dig ;D?
Kram Frida
Haha, ni får välja själva. Lägg gärna in lite mod, då blir det en utmaning:)
Vad härligt! Och tänk vad tiden går fort ändå. Själv ska jag pröva ett nytt jobb i veckan. Kastar mig in i en lejongrop med 60 pers och det ska bli fantastiskt. Du skulle ju kunna ta en kurs i japansk matlagning. Gjorde jag för många år sedan och det var jättekul.
Kia, du är roligt du. Matlagning är väl den värsta utmaningen jag kan få!
Jag funderar på att attackera en skrämmande bro eller nå´t. Det finns en läskig vid Älvsjömässan, en sån där i järn med hål så man ser gatan under sig. Hu!
Jag tänkte prova att äta sushi. Är det tillräckligt modigt (jag är sjukligt kräsen när det gäller mat)?
Just det, så har jag ju ett bokmanus som jag tänker skicka in. Det är modigt!
Kram Frida
Hej Frida; sushi och bokmanus räcker hela augusti:)
Jag måste kliva ur mitt skal - fullt ut - kan inte ha bara en tå utanför längre. Ibland tar jag ut ett ben eller en hel arm också men det räcker inte längre för ett fullvärdigt liv.
Men det känns tryggt här så det är skrämmande att kliva ur och sedan krascha skalet fullständigt.
Men i det måste jag ju göra specifika saker - men som vad?
:)
Sanna
Hej Sanna; jag vet inte hur det är med dig, men själv har jag kommit på att allt det där som jag har varit så rädd för faktiskt inte är så farligt.
Och jag tror vi måste börja med att se vad vi är rädda för (allra djupast), och sedan "göra ändå", igen, och igen, och igen till det blir en ny vana.
Det vi tror ska hända händer oftast inte, och om det skulle göra det, vad skulle då vara det allra värsta?
Kram Åsa
Skicka en kommentar