Det är svårt

för den som inte har gått i våra skor att förstå varför vi stannar kvar.
Och det är kanske inte konstigt, emellanåt förstår vi det inte själva.

"Kärlek" säger vi många gånger men det är nog inte hela sanningen, i alla fall har det inte varit så för mig.
Det har snarare varit en blandning av att aldrig kunna överge, en förhoppning om att min kärlek äntligen ska vara värdefull för någon annan och att det finns en frisk, härlig och älskvärd människa bakom missbruket.
Och ett hopp.
Vi som lever med missbrukare behöver sällan ha det bra just nu, eftersom vår smärttröskel oftast är extremt hög; men vi behöver nära ett hopp om att det ska bli så där som vi längtar efter.
Så vi lever på hoppet, i alla fall ett tag, för vi tror att om bara missbrukaren slutar med sina "affärer, datorer eller prostituerade" så bli allt bra.

Det blir det oftast inte, i alla fall om vi inte tar tag i den problematik som vi oftast själva har.

Många anhöriga klarar inte att deras missbrukare tillfrisknar och börjar klara sig själv.
Plötsligt har den "livsroll" man har haft som anhörig ändrats och det är inte helt ovanligt att man då lämnar sitt nuvarande förhållande och går vidare till ett nytt, med en ny missbrukare. Det bekanta är så oerhört mycket mer bekvämt än det vi inte känner till.

På samma sätt lämnar faktiskt de anhöriga oftast när de har arbetat med sin egen problematik och missbrukare fortfarande hänger kvar i sin.
Det fungerar sällan att en part i ett förhållande förändras, det krävs arbete av båda.

Ibland går man i otakt, ruskig otakt.
En part kan ha kommit oerhört långt medan den andra tar tre kliv bakåt.
Förhoppningsvis har man då kommit på att man är två individer och att någon annans bakslag inte behöver vara mitt.
Någon annans steg bakåt behöver inte betyda att jag måste gå med.

Det är inte tillbakagången som är den viktiga, det är hur man hanterar den.