No more gran in the Hellberg family

No more tomtar heller för den delen.
Det enda som återstår är vad som tillkom redan första advent; ljusen i fönstren samt blomster.
"Nä men redan" sa grannen som har siktat in sig på Knut den 13 januari; och det kanske är lite tidigt, men jag var sugen och då var det lika bra att passa på.
De har en femma på sjunde våningen, det har inte jag.
Inte för att våningsplanet spelar någon roll, däremot är lägenhetsytan av vikt.
Första året i den här lägenheten släpade vi hem en kungsgran. Den var så tung att vi stoppade in den i bilen och körde de 200 metrarna hem, dessutom var den så vid och bred att det fanns en decimeters gångutrymme mellan den och möbeln bredvid.

Det var då jag tog beslut om att ha en plastgran istället.
Efter att knappt ha fått ut den supertunga granen (vi slängde den med förenade krafter över balkongkanten sent en natt när ingen stod i vägen) och eftersom jag i april fortfarande dammsög barr, så var det ett rätt enkelt val.

Den yngre generationen gnällde lite, men då den minst av allt ägnar sig åt städning så hade den inte så många bra argument att komma med. "Men vi har ju alltid..." fungerar möjligtvis ibland, men inte när det gäller granar.

Nu är plastisen en gemensam favorit, eller kommer i alla fall att vara i slutet av 2010. Så länge får den sova i källaren.