Det händer

att jag vill gå och gömma mig.

Sedan september har jag medverkat i elva tidningsintervjuer, tre tv-program och ett radioprogram, jag har skrivit två egna artiklar, haft tre föreläsningar och bloggat som tusan.

Inte för att någon hittills har känt igen mig som "den där som har skrivit den där boken om det där hemska", utan mest för att det både tar och ger energi att prata om det jag gör.
Det kan förefalla som om jag gör det lättvindigt, men så är det inte riktigt.
Det är både upp - och nedladdning före och efter ett program som Malous häromdagen, och känslan av stolthet slåss mot att inte säga ett ord till.

Ändå vet jag att jag kommer att fortsätta prata högt, om än i mindre takt nu när höstens storm har bedarrat; för att jag vill, för att jag har något att berätta och för att det behövs.

Jag ser själv att det låter som om jag beklagar mig, och det är inte dit jag vill komma utan här kommer själva poängen:
Om man - som jag - ska gå ut med en personlig berättelse så måste man ha stöd. Man klarar inte det ensam.
Och jag har det stödet från så enormt många.
I pocketen fick jag möjligheten att på de sista sidorna att säga tack, utan all support hade det inte gått att ge ut "Casanovas Kvinna".

Jag är inte ensam, och för det är jag evinnerligt tacksam.