Jag har en blå byrå,

stor, tung och väldigt gedigen eftersom min morfar har gjort den.
Blå är den eftersom jag har målat.
Det skulle jag inte ha gjort, och vid något bra tillfälle ska jag återställa den till sin vita färg igen, men det var inte det jag skulle säga nu.

Den blå och tunga byrån ska förflyttas från källarförrådet till min balkong.
Jag har två alternativ; vänta till jag får hjälp eller fixa det själv.
Vänta på hjälp är det begåvad alternativet, det som är sunt förnuft.

Vad kommer det sig då att jag vill fixa det precis just nu?
Nu, inte sen, trots att sen funkar precis lika bra.
Kansjälvnerven vibrerar så att kroppen skakar.

Emellanåt blir jag oerhört trött på mig själv.
Jag kommer att vara ännu tröttare när jag har hämtat den förbannade byrån, dock med ett inslag av nöjd.
"Titta vad jag kan, titta vad jag kan."

Utmaningen är trappan upp till hissen.
Jag ska fundera på den innan jag beger mig till förrådet.
Väl där är det för sent.

Självdrängen är inte helt dräpt än, det står numera helt klart.