söndag 18 juli 2010

Jag har en blå byrå,

stor, tung och väldigt gedigen eftersom min morfar har gjort den.
Blå är den eftersom jag har målat.
Det skulle jag inte ha gjort, och vid något bra tillfälle ska jag återställa den till sin vita färg igen, men det var inte det jag skulle säga nu.

Den blå och tunga byrån ska förflyttas från källarförrådet till min balkong.
Jag har två alternativ; vänta till jag får hjälp eller fixa det själv.
Vänta på hjälp är det begåvad alternativet, det som är sunt förnuft.

Vad kommer det sig då att jag vill fixa det precis just nu?
Nu, inte sen, trots att sen funkar precis lika bra.
Kansjälvnerven vibrerar så att kroppen skakar.

Emellanåt blir jag oerhört trött på mig själv.
Jag kommer att vara ännu tröttare när jag har hämtat den förbannade byrån, dock med ett inslag av nöjd.
"Titta vad jag kan, titta vad jag kan."

Utmaningen är trappan upp till hissen.
Jag ska fundera på den innan jag beger mig till förrådet.
Väl där är det för sent.

Självdrängen är inte helt dräpt än, det står numera helt klart.

5 kommentarer:

  1. Självdrängen kanske dör i källartrappan för att han sket i det blå skåpet...

    SvaraRadera
  2. Vad svettig, sur och trött du kommer att vara när du kommit halvvägs, och den fina byrån har stötta hörn och skrapade sidor... kanske vänta i alla fall? ;-)

    SvaraRadera
  3. Maj; haha

    Fru Venus; jag vet, tänkte på det AVSTOD!:)

    SvaraRadera
  4. Jag kan känna så där också. Inte för att jag "kan själv" utanför att när jag vill göra så vill jag göra nu. Senare kanske jag tappat lusten - även om jag får hjälp så då låter jag det vara tills jag blir sur för att det inte blev gjort. Knäpp? Inte alls omöjligt :)
    Sanna

    SvaraRadera
  5. Sanna; jag känner igen det där "nu":)

    SvaraRadera