lördag 7 augusti 2010

Out of the blue

Personligen har jag svårt för att vara öppen för andlighet som auror, healing, handpåläggning, stenar eller vad det än må vara för magi... utan att egentligen veta ett dyft om vad det handlar om.
Jag är heller inte intresserad.

Ibland tror jag att det enda vi människor behöver är att bli sedda, i vilket tillstånd vi än befinner oss.
För att bli sedda måste vi visa oss.
Det är emellanåt rejält knepigt och kanske är det då lättare att tro att energier (eller vad det nu är) ska ta bort det onda så vi slipper vara så förbenat sårbara som vi är när vi visar oss i all vår ynklighet.

Själv har jag alltid riktad min kikare mot andra och när de har velat se mig så har jag snabbt som tusan vänt samtalet till att återigen handla om den andre.
Smart.
Kortsiktigt.

Långsiktigt grävde jag min egen grop och den behövde jag själv kravla mig ur.

Jag gjorde det genom att våga visa mig för andra - som hade ett varmt hjärta och som förstod att det var svårt för mig att visa vem jag var bakom den styrka som jag hade för vana att demonstrera.
Istället för att skratta bort mina sårbara sidor som jag hittills hade gjort fick jag träna på att inte marginalisera dem som skämt, som om de inte var värda något.
De var värda allt.

Att bli sedd kan upplevas som magiskt, men i mitt fall hade det ingenting med handpåläggning och healing att göra.
Det handlade om att våga visa sig och känna att det inte är så farligt; att jag dög även när jag var hela min regnbåge.

Det kom kanske inte så plötsligt, men till sist var jag faktiskt inte bara blå.

14 kommentarer:

  1. Att bli sedd och kanske någon till och med förstår en, det är stor lycka. Att våga ta plats och tro på sig själv är en ännu större lycka :-)
    Vad skönt att du hittat alla dina färger.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. vilket otroligt vackert inlägg, som träffade rätt i hjärtat. Kan bara hålla med. Underbart med fler regnbågar här i världen också!

    Kramen!

    /Lizzie (glad du fått blomma ut till en regnbåge, för du sprider så mkt gott ju)

    SvaraRadera
  3. Anneli; ja, det är härligt.

    Lizzie; vi sprider alla gott, vi som törs (numera) dela med oss.

    SvaraRadera
  4. Du skriver som om det var jag som skrivit om mig själv, men jag har inte kravlat mig upp ur gropen än. Tack.
    /M

    SvaraRadera
  5. M; du är snart där, färggrann och härlig.
    Du är modig!

    Kram

    SvaraRadera
  6. Men kan vi inte ta det bästa av allt?

    Jag älskar den här yoga nidra grejen, njuter verkligen av stunden med mej själv.

    Jag tror på energier. Intuition. Känna av en stämning i rummet.

    För någonstans börjar en pratkvarn och "övergörare" som jag förstå att det är i det tysta innersta som styrkan finns. Inte i bekräftandet från omvärlden.

    SvaraRadera
  7. Och samtidigt som jag såg mig själv, så kom det också en tolerans och en nyfikenhet inför andra människor. En slags respekt - för andra och mig själv.
    I mitt jobb som förskollärare, så är min högsta prioritet att "se" varje barn varje dag. Jag vill tro att det ger en slags ömsesidig respekt mellan mig och den lilla människan som gör mig trovärdig i andra (mer pedagogiska) sammanhang.
    Tack för en läsvärd blogg!
    Hälsn. Eva

    SvaraRadera
  8. Trollet, det kan vi visst det om vi vill (jag är helt novis som sagt:)
    Men jag tror inte på ensamhet om vi mår dåligt, tvärtom.
    Varför vill du läsa av en stämning i ett rum?

    SvaraRadera
  9. Eva; jag håller med, det är först när man ser sig själv som man kan släppa egot.

    Kram Åsa

    SvaraRadera
  10. Min regnbåge har varit helgrå - kanske(?) i olika nyanser men helgrå. Och vem vill se en grå regnbåge?
    Varje färg börjar mer och mer närma sig den färg den ska vara. Tyvärr är det så ibland när jag tar plats att jag kan känna att jag tar för mycket plats och undrar om jag börjar bli för färggrann och ta över så andra inte får synas. Funderar då på om jag borde dra tillbaka lite färg och bli mer grå i tonen.
    Men jag väntar med att göra det ändå och efter ett tag känner jag inte så mycket dåligt samvete för att jag har synats.
    Det är inte min sak att bli mer grå för andras skull utan deras sak att se till att bli så färggranna de kan - för deras skull.
    Min sak är att vara sån i färgerna som jag ska vara.
    De är ännu inte fullt ut klara, rena och fullfärgade men de är på väg.
    Tack för en fin beskrivning som jag verkligen kan anknyta till - då jag ofta ser saker i bilder och har lättare att beskriva i bilder.
    kram Sanna

    SvaraRadera
  11. Hej Sanna; jag är också en bildmänniska.

    Kram till dig.

    SvaraRadera
  12. Sanna: man ska väl få vara alla färger man är, för sin egen skull, även om andra blir obekväma med det. Fast känner igen dilemmat; att det ibland känns som om jag tar för stor plats på något vis, och kanske borde ta mindre. Så jag övar parallellt på att bara vara jag och att lära mig att lyssna, tålmodigt, och uppmärksamt på andra också. och inte ta mig själv på allt för stort allvar.. :-)

    Smarta ni är allihopa!

    SvaraRadera