Jag saknar min kollounge

Mest för att jag inte har kontroll på hur han har det.
Det regnar mycket och då tror jag att han har det trist.
Det åskar mycket och då tror jag att han har det ännu tristare.

Som ni hör så gör jag misstaget att blanda ihop honom med mig själv som om han kände, tänkte och handlade som jag...

En medbereonderest som jag aktivt jobbar med.
I det här fallet så består jobbet av att inte ringa och kolla hur det är, utan att låta honom hålla i taktpinnen.
Jag låter helt enkelt inte min känsla ta över.
Den är nämligen felaktig som medberoendekänslor ofta är eftersom de sällan är sprungna ur det som är nu, utan i då.

Det som är sunt förnuft är att om han vill - och behöver - prata med mig hör han av sig.