söndag 8 augusti 2010

Jag saknar min kollounge

Mest för att jag inte har kontroll på hur han har det.
Det regnar mycket och då tror jag att han har det trist.
Det åskar mycket och då tror jag att han har det ännu tristare.

Som ni hör så gör jag misstaget att blanda ihop honom med mig själv som om han kände, tänkte och handlade som jag...

En medbereonderest som jag aktivt jobbar med.
I det här fallet så består jobbet av att inte ringa och kolla hur det är, utan att låta honom hålla i taktpinnen.
Jag låter helt enkelt inte min känsla ta över.
Den är nämligen felaktig som medberoendekänslor ofta är eftersom de sällan är sprungna ur det som är nu, utan i då.

Det som är sunt förnuft är att om han vill - och behöver - prata med mig hör han av sig.

9 kommentarer:

  1. Han har det säkert bra, du är stark! kram!

    SvaraRadera
  2. Ehum *rodnar* Så du menar att jag behöver inte ringa min sextonåring tusen gånger om han är iväg?

    En gång då han inte svarade fick jag panik. Jag ringde och ringde och ringde och ringde... han hade suttit och ätit middag och lämnat i från sig mobilen. Jag vill ju bara veta hur han mådde...

    SvaraRadera
  3. Suzan; som mamma är jag ren ynkedom:)

    Liz; hoppsan, där kom mina tankar om dig på skam. Jag trodde att du var supercool:)

    SvaraRadera
  4. Håller inte riktigt med om din svart-vita beskrivning här. Jag förstår att du inte vill tjaja hål i huvudet på honom och det tycker jag är rätt. Men det finns en gråzon, ett läge som är vare sig på eller av. Lagom, kan vi kalla det på svenska.

    För han kanske tycker det är trevligt om du hör av dig och frågar hur det är? Du är säker på att han vet varför du inte ringer? Så att inte han känner sig övergiven, menar jag.

    SvaraRadera
  5. Maj; han vill INTE att jag ringer och gick suckande med på att ringa själv på sin födelsedag.
    Den ungen känner sig allt annat än övergiven(som tur är naturligtvis:).

    SvaraRadera
  6. Dåså! :-)

    Ibland kan man gå för långt åt andra hållet men så var det inte här då.

    SvaraRadera
  7. Jo, han är ju så stor nu så han kan säga vad han vill och behöver.
    Och han vet ju att du bryr dig. Min vet att det enda hon kan lita på är att jag bryr mig om henne - även när jag inte hör av mig därför jag visat det så mycket - ibland kanske överdrivet mycket(?).
    Det känns starkt i en själv när man ser sånna insikter som du ger exempel på här. Det gör mig glad när jag har mina så därför blir jag glad när andra delar sina.
    kram Sanna

    SvaraRadera
  8. Maj; nä, tvärtom åt det där överdrivna omhändertagande (kvävande skulle vissa säga) hållet..:)

    SvaraRadera