På min tv

rullar just nu ett program om hemmafruar i New York.
Det är lätt konstaterat att vi inte har något gemensamt.
Ingenting synligt i alla fall.

Jag är inte särskilt intresserad av lyxen, mer av hur oerhört självsäkra och totalt befriade från blygsamhet de verkar vara. Här kan vi snacka om en förmåga att framhäva sig själva.
Och ja, den totala bristen på ödmjukhet är aningens provocerande, men å andra sidan kanske den också är nödvändig för de här kvinnorna för att kunna delta i konkurrensen om vem som är bäst.

Om svenska kvinnor agerade på samma sätt skulle de bli utstötta ur en gemenskap.

Bland de amerikanska är det troligtvis den ödmjuka som ryker.