Jag tror att jag

är rätt lätt att leva med, både som partner och mamma.
Det handlar inte så mycket om min egen anpassning som att jag inte har så särskilt mycket ork till tjat om prylar, städning eller skor i hallen.
Däremot kräver jag ett respektfullt bemötande.
Att låta sin egen dynga gå ut över mig är inte okej, varken av vuxna eller ungdomar.
Fattar man bara det är jag en perfekt människa att leva med.

Sonen har förstått det begåvade med att behandla sin mamma schysst.
Man blir så himla gulligullad med tillbaka då.