Jag funderar på hur sjutton jag fick ihop

somrarna när sonen var yngre, mina semsterar var ju inte lika långa som sommarlovet.
Fram till han var tio var han säkert på fritids, men efter det?
Jag kommer inte ihåg. Det är förfärligt men sant.

Det jag vet är att jag aldrig någonsin har lämnat honom om han själv inte har varit trygg med det.

Aldrig någonsin har jag slitits mellan arbete och barn, det har varit en busenkel prioritering för mig.
Sonen först, arbete sen och sist jag.
Fram till jag var 32 var det först jag, så det var inte direkt synd om mig att jag fick prioritera någon annan när jag väl fick barn.
Arbete har  aldrig kommit som nummer ett.
Jag har alltid har gått dit och oftast med glädje gjort det jag ska, men ett arbete är ett arbete och så känner jag fortfarande trots att jag är så glad för mitt nuvarande.

(Dessutom är jag min egen chef och jag surar inte ett dugg för att jag prioriterar min son. Som chef tycker jag tvärtom att det är smart. Det blir ett bättre arbetsklimat för mig på det viset).