Han hade alldeles för stort huvud för struten,

så det gummiband som skulle hålla den på plats fick bytas ut mot röda sidenband som knöts under hakan.
Stjärnan han höll i handen for runt, runt, och det där med ordning i tåget - som mest bestod av tvååriga pepparkaksgubbar - var inte så lätt.
Redan då sjöng han högst av alla.
Rena toner, otydliga ord.

Dagisfröken - som också var musiker - sa att om sonen inte valde en musikbana skulle hon äta upp sin mössa.
Just nu verkar hon slippa det.

Sista luciatåget var i åttan.
Utan strut. Utan andra killar.