Inte längre en surmule.

Allt sådant har gått över.
Istället sitter jag i min favorithörna i soffan, lika rentvättad och fin som morgonrocken och sängen.

Mitt knustorra ansikte är insmörjt med någon form av jox.
Jag tror verkligen på sådant.
När det står tio år yngre på flaskan klipper jag till, och sedan går jag runt och väntar på den utslätande effekten.

Det här ansiktet målas ju inte särskilt ofta och därför jag jag missat vad man till exempel använder en primer till. Och concealer.
Blir man snyggare?
När jag vill vara fin kletar jag på underlagskräm och foundation (möjligtvis lite puder på det), men jag förstår att det är ett uråldrigt sätt att mejka sig.

Min tupphals går tyvärr inte att sminka över.
Den hänger där och dinglar som en påminnelse om att tid har flytt ... och på att fett förflyttat sig.