Branden i Rinkeby

Det spelar ingen roll att jag pratar om pifferi och hundar, för vi vet alla att det är helt betydelselöst.

Rinkeby, för det verkar som hela stadsdelen vågar sörja, har drabbats av det vi alla fasar för; att något ska drabba vår familj.
En pappa står ensam kvar med två små bröder som har förlorat sina systrar och sin mamma, och tragedin är så ofattbar.
De har också förlorat sitt hem och sina tillhörigheter, det som kan vara en trygghet för barn mitt i en katastrof.

I Rinkeby gör man det som varje sörjande behöver; man umgås och stöttar i sorgen och man är inte, som så många andra gånger är fallet, rädda för att störa.
Tvärtom vet man att man måste finnas där för de drabbade. Man lagar mat, lyssnar och finns till varje timme på dygnet vare sig man är släkting, granne eller vän.
Man går till kyrkan, träffas hos grannen eller samlas på torget.

Ingen sörjande vill överges, ingen sörjande vill vara ensam.
Ingen.

I mitt arbete med sorg (som handledare i sorgbearbetning) så vet jag att det är så här:
-Ingen vill bli lämnad ensam.
-Man vill prata om den som har dött.
-Man har aldrig "sörjt klart", det finns ingen tidsgräns för sorg, man bär alltid sorgen med sig.
-Den lättar när man är redo, inte när andra begär det.

Sorg är inte farligt, den är en del av det vi kallar livet.