Det där med att vara rak ...

Herregud, vad jag kan tänka på det. Och bli irri om någon går som i kringelkrokar runt ett problem, eller ännu värre; inte alls säger som det är. Bara slår i en dörr, blänger eller drar upp tystnadskortet.

Och istället för att blogga om det, jag orkar inte, är sjuk herregud, så funderar jag på att ge en av mina gästkaraktärer det där sura martyrskapet och sedan ta livet av hen.

Det är ett underbart jobb, det här.

Men det här går ju inte alls bra,

däremot har jag löst ett par grejer genom att - hoppsan - tänka.
Högt.
I telefon med N.
Och så har jag skrivit ned det i min fina anteckningsbok.

Jag behöver inget bollplank för att förstå att jag måste sluta äta fel.
Efter sommaren känns det som om jag helt har släppt kontrollen, det har varit glass, chips och godis nästan varje dag.
För närvarande kan jag inte skylla på varken deppighet, stress eller lägenhetsyrsel, alltså är det bara att ta tag.
Min mätpunkt sitter på övre delen av låret. Första målet är att bli av med två centimeter.

Kämpa nu Hellberg, kämpa!!

Har inte kommit igång med mitt arbete,

men jag har duschat. Tjoho. Och nu ska jag ta min första, och för
hoppningsvis sista,  dos medicin.                                                  

Idag har jag mest funderat på min flytt. Jag har luskat reda på vem/vilka som är skrivna på adressen nu och tänker på ett eller annat sätt fråga när de flyttar ut. 

Tänk om de gör det innan jul (istället för 2 januari före 12.00)

Det verkar inte vara någon som bor i lägenheten just nu, jag åker förbi ibland och då är det alltid mörkt. 

Jag ser en gitarrhals i hörnet, den sticker upp i ett av fönstren (jag såg gitarrsamlingen på visningen), så jag vet att den inte är tömd än så länge. 

Är det väldigt framfusigt att skicka ett sms?

Jag har skickat meddelande på FB, men hen verkar inte vara inne där särskilt ofta.

När jag bor där ska jag ha en vädringsställning på balkongen. Att kunna vädra ordentligt är nog det jag saknar allra mest (och diskmaskinen. Och en ren tvättstuga. Och garage, men det får jag nog aldrig igen ...)

Om tio minuter är nog huvudvärken borta. Då ska jag skriva. Hurra!

Från halv tolv till tio.

Vi kan väl hoppas att jag inte behöver sova mer idag.

De här veckan måste/vill/ska/kan jag skriva massor, och trots att huvudet är fullt med snor tänker jag gå igång idag. Utan målsättning, dock. Allt jag får ned är bra.

Det är inte så mycket mer att prata om, tycker jag.
Jo, en skrivstuga.
Den här blir perfekt!

Nästa release är faktiskt i

Holland. Nionde januari kommer Sonja ut där, men med en annan titel.
Hurra!

Åsas skoblogg presetenterar Sophia Webster.

Äntligen en skodesigner som vågar ta ut svängarna.

När jag har sålt mina böcker till tre länder till ska jag köpa ett par och sitta och vifta med på mina signeringar.

Berörande som tusan. Jag grät floder.

Men om jag får vara aningens kritisk så var det för långa scener. Jag snabbspolade mycket och det gör jag bara när det är för läskigt eller just för långa sekvenser.
(Ett bra exempel på för lång scen är den ur Bridesmaids, när de är på flygplanet. Beröringen släpper, vare sig det är tårar eller skratt)

I alla fall. En sann historia hur en brittisk familj på tre barn och två vuxna skildes åt av tsunamin och sedan återfann varandra.
Det borde nästan inte vara möjligt att överleva som de gjorde.
Tre av fem Sonjor. Fantastiska skådespelarinsatser. Barnen är otroligt bra.
Se den, men inte utan näsdukar.

Exakt fyrahundra.

Exakt 25 minuter.
Klapp, klapp, klapp. Bra tempo trots sjukdom.
NU får jag göra vad jag vill.

Det lutar åt att jag ser The impossible, om tsunamin 2004.
Om jag orkar.
Den kan vara för tung och smärtsam.
Har ni sett den?

Fortfarande inte ett ord, är seg i huvudet trots pillren.

Tänkte att den timmas sömn skulle sitta fint eftersom jag vaknade av mina egna snarkningar flera gånger i natt, men det krockade med att de unga tu plötsligt visade sig, så om jag skriver bara några ord nu kanske jag kan sova sen?
Jag är nöjd med några få. Ska vi säga 400?

Ikväll vill jag tipsa om Social network om ni inte har sett den. Trean 21.00.
Själv ska jag se en av filmerna jag hyrt.
Återkommer om vilken det blir.
NU mot fyrahundra.
Kämpa Åsa, kämpa!!

Inte ett dugg friskare idag,

men nu blir det piller för jag orkar inte med min säng en dag till.
Jag har en bok att skriva, och det saknas fortfarande massor. Deadline i mitten av december och jag blir LITE stressad över hur det ska gå.
Alltså. Piller mot feber och det som känns som tandlossning, sedan lutar det åt att vi kör ett par timmar.
Det är ett superviktigt kapitel på gång och jag längtar efter att få veta hur det går!

Ikväll

Downton Abbey på ettan, En dag på fyran. Jag har sett den senare. Inte läst boken, som så många andra. Började, men den tog inte tag i mig. Men jag gillar idén.
Filmen är helt okej, men inget jag ser igen, alltså Dowton för mig.
I sängen. Jag satsar på frisk i morgon.

Så, då ser ni på den här

dokumentären.
Ruskigt bra.

Tack och lov för vuxna barn.

Och för SVT play eftersom jag missade första hälften av dokument inifrån, om pyromandåd som ungdomar i Falun dömdes för i mitten av 70-talet, och om hur förhörsmetoder får människor att erkänna brott de inte har begått. Ungdomarna var oskyldiga. Se den!

Andra filmen var inte lika bra som den första.

Dels var bilderna mörkare, sedan störde jag mig på att de låtsades att Grebbestad var Kungshamn.

Tja, det var väl det. Den här lördagen är rätt seg. Huvudet dunkar och näsan är välfylld.
Jag ska snart skicka sonen till glassaffären Ica.
Vi måste ju ha någon middagsmat.

Kartonger överallt

Men snart kan jag packa upp. Förstår ni hur mycket jag längtar.

Jag hade tänkt att skriva lite sex och romantik i Sara,

men går nog tillbaka till sängen.
Egentligen skulle jag ha varit med min N (tio månader senare, nu är vi ihop på riktigt) men jag vill snora själv, trots ihopet. Det finns gränser för vad man vill utsätta sitt förhållande för (fördel särbo. En av dem.)
För säkerhets skull skickar jag ynkliga bilder på mig så att han ska ringa och säga gulligheter. Han behöver inte mena dem, bara leverera.

Istället för att skriva på ROMANEN, tänker jag se en film till.
Läckerberg. Strandridaren.
Hu!

Tyvärr

sände fyran den fantastiska En enda man, med en helt superb - och oscarsnominerad - Colin Firth, väldigt sent igår, tror inte att den började förrän efter tolv.
Synd, för många missade säkert denna pärla.

Själv såg jag klart den första Fjällbackamordenfilmen, Havet ger och havet tar, och jag gillade! Precis lagom läskig för någon som inte tycker att spänning är jättekul.

Och vyerna. Vad ska man säga.
Det kan inte finnas en vackrare plats på vår jord.

Fantastiska bilder från fjällbacka

Utsikt från en sjuksäng

Tillfälliga lägenheter är så här tråkiga.

Slut för idag,

tusen ord senare.
Jag ligger lite efter, men trampar på så gott jag kan.
Efter 50 tusen brukar det rinna på rätt bra, är på 40 nu.
Har fortfarande det mesta kvar att lösa, och precis som vanligt undrar jag hur jag ska komma ur det hörn jag målat in mig i.

Men så tänker jag på att jag har skrivit fyra böcker och faktiskt varje gång lyckats knyta ihop trådarna. Någon gång ska jag väl börja lita på erfarenheten.
Alltså kommer jag att göra som jag brukar, skriva mig ur situationerna snarare än att försöka lösa dem med vanlig tankeverksamhet. För mig funkar aldrig det ändå. Mina tankar verkar inte funka som andras.

Jag är sjuk (jaja, lite snuvig, men ändå ...) och ska lägga mig i min säng och se en film.
Eftersom det är dagsljus tänker jag ge mig på en av de två Camilla Läckberg som jag har hyrt (såg ni henne med Carina Berg på femman? Strålande!)
Kvällstid törs jag inte se det som är läskigt.

Fjällbacka.
Hoppas att det är många fina vyer hemifrån!

Bild lånad av kulturbåtarna.