Kära blogg.

Det här går inte så bra, eller vad känner du?

Vi har inte slängt in några skor på evigheter, inte heller pratat om otrohet som är ett så himla viktigt ämne.
Det enda det pratas om här är manus. Ettor och tvåor. Hur ska folk hålla reda på allt sånt, hade du tänkt?
Jag tror att jag får be om en skärpning, eller så får jag helt enkelt twittra istället.

Något måste vi göra innan sista läsaren ger upp.

"Kameran går"

Kåge Gimtell, tv-producent från Malmö, är son till en av mormors bästa vänner.
Mormor och Göta växte upp tillsammans på ett barnhem i Köping, och Kåge är en person som jag ofta hört talas om men inte träffat sedan jag var liten.
När han nu släpper en biografi undrar jag om han berättar om sin barndom och om hur det var att växa upp med en kvinna som i sin tur är uppväxt på ett barnhem?

Min egen erfarenhet är att det kanske inte var så lätt.

Det var verkligen alldeles nödvändigt

att göra något åt inomhusmiljön, alltså har jag städat.
Jag kan inte göra flera saker samtidigt och prioriterar hårt - och därmed bort.
Just nu går manuset före allt annat, men även jag har gränser för vad jag står ut med.

Nu är det rent och fint, och ikväll ska jag jobba extra på kliniken.
Ungefär så, tisdag.

Dagens största tack

går till Maj Korner, som tipsade om kylarvätskan.
Det var näst intill snustorrt.
Nu flödar värmen i bilen igen.
Igen, stort tack!

Igår skickade jag tillbaka manuset till redaktören,

och idag slängde jag mig över tvåan.
Inte för att skriva de sista kapitlen, nej, faktiskt för att börja redigera även den när jag har min redaktörs påpekanden i friskt minne.
För naturligtvis har jag skrivit tvåan på samma sätt som ettan, det vill säga med en massa har, hade, kunde och skulle där det inte alls behövs.

När man skriver som jag och inte går tillbaka i texten förrän hela manuset är nedskrivet, är det både nervöst och spännande att läsa.
Jag har verkligen kämpat med tvåan på ett helt annat sätt än med ettan och var rädd att den var platt och tråkig.
Det är den inte, i alla fall inte under de hundra första sidorna som jag har gått igenom idag.
Hurra.
Tror jag.

Jag hostar,

men bara på vinterhalvåret och bara på morgonen. Värst är det efter jag har borstat tänderna och det är rena rama katastrofen om jag måste gå ut direkt efter det.
Häromdagen fick jag säga till butiksbiträdet - som ryggade tillbaka - att inte bli rädd, att det inte smittade.
Jag ser troligtvis både sjuk och vild ut med mina rödsprängda, tårdränkta ögon.
Själv är jag van efter trettio år av samma sak.

Idag stannar jag inne.
Manus, ni vet.
Här hade jag inte hostat.

Min gamla fina ford

hade ingen lust att bidra med någon kupévärme igår när jag åkte från västerort och hem.
Vill ni veta hur mycket jag vet om bilar och sådant som inte funkar?

Nu lämnar vi det.

Istället har jag en fråga som just ni kan svara på.
Var gör ni av alla utprintade manuspapper?
Svar önskas från den som bor i lägenhet utan öppen spis.

"Jaha, här går du fortfarande runt i morgonrock",

sa ynglingen när han kom hem från jobbet, totalt omedveten om mitt slit med redigeringen av de sista sidorna.
Jag sliter bäst i morgonrock, eller förresten, morgonrock sliter minst på min rumpa.

Utöver det vanliga petandet skrev jag ett nytt slut.
Vill man ge sin redaktör ett anfall är det en bra grej.

För att ge mig ett anfall gör man rätt i att inte ge mig mat och jag tror att jag ska gå till tvättstugan medan aggressionen ligger och pyr.
Herregud, jag blir nästan rädd för mig själv när jag är så här hungrig.

Efter en trevlig kväll, där jag bland annat gjorde research

och förstod att "cabin crew, arm slides and crosscheck, please", är gammalt.
Numera säger man bara: "cabin crew, arm slides."
Bra. Det vara nära att jag tog den första varianten "för jag vet ju minsann."

Jag dyker ned i alla mina pappper.
Vi hörs sen, hurrni.

Dagens rensningsrunda är över

och långt fler meningar än jag trodde har hamnat i papperskorgen.
Sjuttio sidor kvar att redigera, men det blir i morgon.

Om en och en halv timma ska jag vara i västerort.
Det är hög tid att sätta lite fart på den bortdomnade rumpan.
Jag ska träffa gamla flygkompisar.
Och ni borde vara avundsjuka, för det kommer att bli vansinnigt roligt.

Det händer fortfarande att jag googlar

på Casanovas kvinna.
Visste ni att MOI också har figurerat i utländsk press.
Jojomensan.
Klicka här.

Hurra för den här natten av sömn.

Den här dagen är så strålande att jag behöver all energi jag kan få.
Jag börjar med redigeringen och min mentala skrivstuga ser ut så här.

Ikväll ska jag till en annan förort på middag.
Dottern fyller fjorton.
Vad önskar man sig då? Presentkort på Gina Tricot?
Hjälp.

När ni plockar poäng

på resor och frågor på städer, hugger jag frågor som vem sjunger "en fattig trubadur", från 1948.
Jag sitter på mycket värdelös kunskap.
Så mycket att det emellanåt är bra.

Jag måste bilda mig, och precis när jag tänker på det dyker Björn Ranelid upp på min tv-ruta, och jag tappar genast mitt nya fokus.
Snart ska Torsten Flink in i samma bild.
Finns det verkligen plats för båda två?

Tre minuter senare:
Haha, vad roligt.
Skavlan ser ut som en fågeholk. Torsten har helt enkelt tagit över.

I helgen ska jag vara trevlig och kommentera hos er,

idag är jag lite för trött.
Det kan bero på att jag bestämde mig för att ta en promenad i stan innan jag började eftermiddagens pass på kliniken.
Jag kan berätta att stan är väldigt tröttande.
Bilar, människor och bråttom, bråttom under en och en halv timme gjorde mig tokslut.

I love my förort.

Simona skrev häromdagen om ord hon var trött på.

Jag har ett annat som används överallt just nu: implodera.
En del är så glada i det att meningar formuleras för att ordet ska kunna användas.
Sluta, tycker jag.
Sluta genast.

Gårdagens film var

okej, tack vare Hanks och Roberts. De två har sällan dåliga dagar på jobbet.

Idag skulle jag fotograferas men det är skjutet till på måndag, vilket är bra eftersom jag måste till banken ... igen.
Jag var där igår och ändrade sonens konto igår så att han också skulle kunna göra överföringar till andra konton.
När vi kollade i morse var en sådan stoppad för att han överskred maxgränsen för vad han fick överföra, men noll information om var maxgränsen går och jag har letat ihjäl mig på nätet efter information om det.

Inget manusarbete idag, däremot anhörigproblematik på eftermiddagen.
En vanlig fredag helt enkelt.

Movie time

Nu är vi där igen.

Fotografering och kläder.

Egentligen skulle jag vilja-  lite vällustigt så där -  hälla ned mig på en divan och skamlöst blotta min urringning, men det går ju bara inte för sig.
Alltså pratar vi något piffigt till de svartvita halvkroppsbilderna.

Ansiktet ska färläggas, trots allt det svartvita.
Och kanske bör jag ha lite tingeltangel i örat?
Eller ett maffigt halsband?

Svår i svart polo?
Sedesam i vitt?
Glammig i leopard?

Det är en hårt liv att författa ...

Torsdag.

Jag sover dåligt, är stressad och i huvudet virvlar ord.
Ett alldeles normalt redigeringstillstånd helt enkelt.

"Jag tycker att du är otacksam. Du ska ge ut en bok, fotograferas på fredag och får vara med om en hel del som inte andra får. Jag förstår inte att du inte är jätteglad för det", sa sonen igår eftermiddag när jag beklagade mig över stressen.
Gullesnutt.
Jag har tydligen drillat honom hårt.

Jag har printat klart.
Nu jäklar ska det granskas.

Bloggar är roliga,

och kommentarer kanske ännu mer.

Personen i den här bloggen - fullvuxen kanske är bäst att säga - berättar att han inte tycker om grönsaker, och i kommentarsfältet skriver någon "jag betvivlar att du ogillar alla grönsaker, ge det ett försök till och prova dig fram.", och så kommer en lång lista på den han bör testa.

Sånt tycker jag är kul.

Kommentarerna avslöjar många gånger hur vi förhåller oss till omgivningen; låter vi den vara som den är eller har vi ett behov av tala om att den har fel och ge oombedda råd?
"Så ska du inte känna", är en klassiker. "Det är inte personligt", en annan.

Bloggar kan verkligen vara underhållande.