vågar prata om det som få vågar, hur det är att som barn ha en missbrukande och mentalt frånvarande förälder.
De här historierna kommer oftast när föräldern är död och jag beundrar hennes mod att berätta om det nu. Inte sen.
För min del säger det ingenting om Anna Wahlgrens metoder. Jag har själv Barnaboken och hade mycket hjälp av den som ensamstående, allra mest när den bekräftade det jag själv kände men var osäker på.
Jag tänker på det Felicia säger om att inte försonas och förlåta och undrar om det hade sett annorlunda ut om hennes mamma hade tagit på sig ansvaret för det som hade hänt? Jag har inte läst hennes bok och vet därför inte om så har skett.
Min gissning är att det har det inte.
Kanske har mamman försvarat sina val, försökt förklara dem, eller i värsta fall förnekat dotterns upplevelser?
I så fall tror jag också att försoning är svår.
Inte omöjlig, men svår.
Den enda rätta repliken från en förälder till ett sårat barn, litet eller stort, är:
"Jag är så ledsen för att jag har gjort dig så illa. Du är världens bästa människa och du förtjänade inte att utsättas för det som jag utsatte dig för. Det är mitt fel. Det var jag som gjorde fel. Jag älskar dig".
Punkt.
12 kommentarer:
Jag såg också Skavlan och känner detsamma: Det känns bra att hon vågar. För fortfarande är det väldigt laddat och många gånger tabu att berätta hur det är/var. Att skydda föräldrarnas "ära och heder" som Anna Wahlgren själv hänvisade till i sin kommentar, kommer i första hand. På bekostnad av barnets välbefinnande.
Jag tror inte heller att försoning alltid är att sträva efter. I synnerhet inte om föräldern inte kan stå för vad han/hon utsatt barnet för.
Känner att jag mest upprepar ditt inlägg nu men det här är viktigt, så det tål nog att upprepas.
Den repliken skulle nog "befriat" månget barn från gigantiska bördor och gett dem möjlighet att gå vidare i livet med lättare steg. Klok du!
Precis! Punkt.
EXAKT så tror jag också!
Du är så klok! Jag kan bara hålla med.
Kram Frida
Exakt.
Jag är glad att ni håller med.
O hon har namnsdag idag =)
Du har så rätt, Åsa! Jag har följt Felicia försvann-debatten med stort intresse eftersom jag själv genomlevde en traumatisk barndom. Jag vet hur viktig och förlösande en sådan kommentar är, eftersom jag hade turen att ha en mamma som innan hon dog var ödmjuk nog att säga ungefär så till mig när jag, efter att under flera år ha bearbetat mina barndomsupplevelser genom samtal, kom till henne och berättade hur jag upplevt min barndom och hur illa jag farit. Hennes bekräftelse av min smärta och hennes "förlåt" ledde till att jag kunde försonas med det förflutna och gå vidare utan den tunga vreden. Det ledde också till att vi kunde försonas med varandra och fick en väldigt fin och nära relation den tid hon hade kvar.
Det önskar jag Felicia och alla andra med såriga barndomar men tyvärr är det nog inte så många förunnat.
Jenny; tack för att du delade med dig av det. Kram Åsa
Åh vad jag önskar att jag någonsinn hade fått en sådan komentar av mina föräldrar. Jag har efter 40 år förstått hur dysfunktionell födelsefamilj jag har.Tog steget att bryta med min plågoande till mamma och förlorade två systrar. Mår idag bra, har en underbar stödjande make och två underbara döttrar som jag ständigt berömmer och diskuterar med. Det är härligt att veta att man inte är ensam
Lie; jag är ledsen för din skull att du inte fick det du hade behövt.
Men vad härligt att du har byggt upp något annat trots de förutsättningarna!
Skicka en kommentar