Tralala

Denna lördag högtidshålls med ett undantag från det godisförbud som egentligen råder i det Hellbergska hemmet.

En obscen mängd geleråttor och chips kommer att serveras exakt 20.00. Det troliga är att vi inte kommer att behöva någon mat (hurra.)

Jag vet inte om ni vill ha ett säker tips inför kvällens drabbning, men eftersom detta är min blogg och jag bestämmer, kommer det här ändå: Folket kommer att rösta fram Malenas poparia och juryn välter det resultatet med ge flest poäng till Sarah Dawn Finer (Måns får bli min brasklapp.)

Detta betyder alltså att det är miss Sarah som åker till Moskva i maj.

(Varje år för jag en hård kamp mot min väninna i Halmstad, men det känns som om jag slår hennes tips i år. Hon tror på Malena, och det kan hon ju fortsätta med.)

Vår och tecken.

Jag skulle gärna vilja skriva om vårblommor.
Det är så många som gör det, och varje gång tänker jag; å, jag skulle också vilja veta vad de olika blommorna heter så jag kan skriva en blänkare om någon ovanlig art jag har sett.
Jag har nämligen inte en aning.
Den här kan jag, det är tussilago.
Jag kan krokus också, men jag vet inte hur den ser ut, än mindre om det är dags för den nu eller först senare.

Det är samma sak med fåglar.
Undulat är bra, den är lätt.
Och domherre.
Å skata , fiskmås, duva och svan (fem är bra, det är fler än jag trodde mig kunna!)

Det här är lite skämmigt för min familj, och man vill gärna tysta ned det faktum att att jag är helt olik resten av dem. Min lillebror briljerar med både fågel- och blomsternamn på latin och mamma ler uppskattande. När jag kommer dragandes med min tussilago ser hon besviken ut.
Jag skäms inte för mina kunskapsbrister heller, och det borde jag kanske göra? Men mina, för andra, korkade frågor har faktiskt ett syfte; jag vill lära mig.

Jag kan numera skilja maskros från tussilago (se bildbevis).
Mitt mål denna vår är att kunna avgöra vad som är vad av blåklocka och blåsippa, stare och korp.

I höst kommer jag närmare att undersöka svampar där jag för närvarande endast är bekant med kantarell.

Marskatt

Familjens överhuvud och jag är inte riktigt överens om när vi ska sova.
Jag föredrar att få nattsömn, medan hans perfekta uppladdning sker dagtid.
Ritualen är densamma sedan 9 år tillbaka, och i samma stund jag släcker min lampa börjas det.

Han börjar i matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder, går till matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder, går till matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder...

"Gör samma sak och du kommer att få samma resultat" känner jag mycket väl till, inte minst av egen erfarenhet.
Min katt verkar spela i en helt annan division; han vägrar lyssna på coachens tips och verkar njuta av den makt det innebär att få sin matmor att sova när han tillåter det.

Nu sover han.

Nu???

Hybris

skulle jag ha döpt det förra inlägget till, eller förresten, kanske inte.

Lite drömmar bör man ha. Även sådana som inte är helt realistiska.

Just det här inlägget blev inte alls som jag hade planerat...

25

Jag har deltagit i två helt skilda samtal om ålder idag, troligtvis har det med med just åldern att göra.

Samtal ett var med fästmannen som, snäll som han är, tog en omväg till Bromma för att hjälpa mig med mitt platta däck.
Ålderssamtalet utspann sig i däckverkstaden efter att jag hade delgett fästmannen min fundering angående hur gammal jag är. På riktigt, inte önsketänkandet. Eftersom han är på dagen tre år yngre borde han ju veta.

"25", sa han, "jag känner mig verkligen som 25." Han log och blinkade med sina vackra gröna ögon.
"Jag med", sa jag med glasögonen på nästippen och praktiska skor på fötterna. "Har du ringt företagshälsovården? Kan du inte be dem kolla kolesterolet också när du ändå kommer dit?"

Samtal två kom strax efter jag kom hem.
Väninnan från igår ringde och hade fotograferats för sitt nya körkort (troligtvis det fjärde om man räknar med att man måste byta var tionde år).
"Ja, då ska man leva med det här alltså. Varje gång jag tar fram körkortet ska jag behöva se den här bilden. Hade jag använt det här kortet i en kontaktannons hade jag inte fått ett enda svar" sa hon med en mogen kvinnas distans och skratt, men men också av uppriktig förvåning över vad bilden visade. Vi enades om att fotografen naturligtvis var kass, men det landade också i att hon känner sig som 25.

Jag tror inte att jag känner någon över 30 som inte känner sig som 25.
Är det bara kroppen och dess funktioner som åldras? Är jaget ålderslöst?

Jag kommer inte ens ihåg vad som var bra med 25, gör du?

Grannar

De kommer i nystrukna klänningar och nylagt hår. Flera tar sig fram med rullatorer. Det fnissas och flamsas i källargången mot festlokalen.
De pommadasnygga herrarna håller artigt upp de tunga dörrarna och man ser hur det glimtar till i deras ögon när de ser hur fina damerna har gjort sig.

I min förening är jag den yngsta delägaren.
Många har bott i huset sedan det byggdes 1958, och under åren har huset begåvats med fler och fler seniorer.
På kvällen hör jag hur moraklockan i lägenheten över mig slår, i övrigt är det tyst.

Jag platsar inte på pubkvällen i föreningslokalen.
Det är på intet sätt så att jag inte är inbjuden.
Problemet är tiden.

Den börjar kl 15.00.