Brorson

Han ropar på Conny, och morfar kommer ilande.

Morfar är svårt att säga när man är nyss fyllda två, men Conny går bra.

Det kan man kalla mormor, farmor och alla andra också, och det gör han.

"Conny" säger han uppfordrande och tittar på farmor, och hon förstår genast att han vill sortera hennes bestick eller gå upp och ned i trappan. Hon hänger på förstås. Han är hennes andra barnbarn och hon vet hur fort det går från två till tonåring.

När min som fyllde tio gav jag honom ett album fyllt av bilder från hans födelse fram till den stora dagen, och döpte det till "10 år med "sonen."

Det var inte särskilt uppskattat. Troligtvis såg han egot i presenten. Mitt ego.

Det var en helt lysande present, den har roat mig i flera år nu.

Vänner

Jag är en lyckligt lottad människa som har flera, oerhört goda, vänner.
Idag ska jag träffa en av dem. Vi ses inte så ofta, våra arbetstider går åt två helt skilda håll, så när vi väl får ihop det är det efter lång planering.

Vi träffades när vi båda anställdes på flygbolaget 1986. Hon kom direkt från flera års arbete i London, själv kom jag - iklädd moonboots- från Sälen.
Det var själarnas sympai.

Vi började skratta då och har egentligen aldrig slutat trots skilsmässor, dödsfall, sjukdomar och allt annat som man som människa går igenom. Vi har festat, ältat, älskat, gråtit men mest av allt har vi skrattat.
Det har inte varit min förtjänst. Det är inte jag som är snabbare i käften än Robert Gustavsson.
Däremot är jag smart nog att uppskatta en ruskigt god komedienne, och det var passagerarna i kabinen också.
Att få 256 resenärer att skratta relativt unisont är en konst.

Det blir en bra dag,
Idag också.

På retorikkurs 1984

I pausen kom hon, en kvinna i övre medelåldern, fram till mig och sa att jag skulle vara försiktig och att "det nog går bättre nästa gång."

I övningen skulle vi hålla en spontan presentation på fem minuter om valfritt ämne, och jag valde att "göra" en resa till Fjällbacka.
För att få kursdeltagarna att se havet, båtarna och berget framför sig bad jag dem blunda.

Att sluta ögonen fungerade för 8 av 10.
Två par ögon granskade istället mig, en 22-årig tjej som entusiastiskt ville förmedla en känsla av sommar och vackra vyer.

Kursledaren gav mig mycket beröm, och jag kände mig både duktig och stolt över att jag klarade övningen.
Hennes kommentar kom strax därefter utom synhåll från ledare och kurskamrater, och jag blev ledsen. Så ledsen att jag gick in på en toalett utanför lokalen och grät.
Jag förstod inte då att hennes avundsjuka styrde.

Idag vet jag att det finns människor som tror att genom att sänka andra lyfter man sig själv.

Stackars dem.

Medberoende

"Jag tar ansvar för en vuxen människas tankar, känslor och handlingar på bekostnad av mitt eget välmående."
Min definition på medberoende utifrån egen erfarenhet.

Är det något som klickar till när du läser föjande?

• Andras behov är viktigare än dina.
• Andras känslor - från barndom till nu - styr dina handlingar.
• Ditt egenvärde är baserat på vad du gör för andra.
• Om du inte ställer upp blir du inte omtyckt.
• Du begär sällan något för egen del och tror att det är ett ödmjukt sätt att förhålla sig till en annan människa.
• Du manipulerar för att ändra andras känslor och handlingar.
• Det är ditt ansvar hur andra mår.
• Det är andras ansvar hur du mår.
• Andra vet bättre hur du borde leva ditt liv.
• Det är viktigare att andra tycker om dig, än att du tycker om dig själv.

Hur skulle det kännas för dig om listan istället såg ut så här?

• Mina behov är viktiga.
• Mina handlingar utgår från mina känslor och värderingar som vuxen.
• Mitt egenvärde handlar om mig och vem jag är, inte om vad jag gör för andra.
• Jag är omtyckt även om jag sätter gränser och säger nej till det jag inte vill.
• Jag begär och förväntar mig att bli behandlad med respekt.
• Hur andra mår är deras ansvar.
• Mitt mående är mitt ansvar.
• Jag vet - och bestämmer själv över - hur jag ska leva mitt liv.
• Jag tycker om mig själv.

Vår anpassning till omgivningen har någon gång i livet gett oss en trygghet och ett skydd.
Frågan är om vi behöver det fortfarande, eller om det när vi är vuxna istället lägger krokben?

Det fällde mig.
Då.
Inte längre.

Mitt liv, mitt ansvar.
Det är frihet.

Kvinnor som älskar för mycket

Hon har ringt Telia tre gånger bara idag, och varje gång försäkrar de att det inte är något fel på hennes abonnemang.
För säkerhets skulle ber hon en väninna ringa, och Stevie Wonders "I just call to say I love you" ljuder precis som den ska.
Hon funderar på att byta ringsignal, men hon fick den av honom, som ett bevis på att han tyckte om henne sa han. Då.

Hon vet inte varför han inte hör av sig. Hon törs inte fråga.
Första veckan trodde hon att han kanske hade skadat sig och låg på sjukhus.Den andra att han hade tappat sin telefon. Tredje veckan började hon förstå att han kanske lät bli att ringa henne trots att han kunde.

Hon älskade honom ändå, det var ju inte hans fel.
Han hade förstått det alla andra också hade gjort före honom; det var något fel på henne.
Ändå hade hon gjort allt för honom. Använt de kläder han gillade, ställt upp på sex som hon egentligen inte tyckte om, ätit sushi som fick henne att må illa och lyssnat på musik som mest gjorde ont i öronen.

Hon älskade honom trots att han var elak ibland, ofta missade deras träffar och istället ringde från krogen strax efter tre.
När någon sa att hon borde bryta med honom förstod hon inte vad de menade. Han var ju hennes stora kärlek.
Kärlek gjorde ont och det fick man ta. Det var priset för att bli omtyckt.
Kärlek var man tvungen att kämpa för, en kamp hon var mer än van vid.

När väninnan ringer och vill träffas säger hon nej.
Hon känner på sig att han kommer att höra av sig idag.

Tillit

Tillit är ett av mina favoritämnen.
Vad känner du när du hör ordet?

Går det att lita på andra människor, eller är det en utopi?
Vad utgår vi ifrån när vi pratar om tillit? Oss själva eller andra?
Mina referensramar eller dina?

Om jag gör ett misstag, har jag då förbrukat mitt tillitskonto och är för evigt dömd?
Eller beror det på graden av misstag? Och i så fall vems grad då?
Använder du och jag oss av samma skala?
Troligtvis inte, vill jag hävda.

Våra referensramar ser olika ut. Vad som är ett gigantiskt misstag för mig är kanske en piss i havet för dig.

Tillit?

Nä, jag gillar tilltro bättre.
Att vi vill bättre...nästa gång.

Bröllopscoach?

Jag undrar om de kommer att behöva mig, Victoria och Daniel. Kanske inte i nuläget, men om relationen börjar vackla ?
De gör ju ofta det, relationer. Mina, dina och alla andras.
Så hur står sig våra relationer över tid? Hur hanterar vi de "vacklingar" som alla förhållanden innebär?
Hur gör du?

Själv är jag modig.
Numera.
Förr sprang jag.
Väldigt långt dessutom.
Problemet var att jag blundade samtidigt.
Kombinationen var inte lyckad.