För dig som

söker bloggar där man pratar om att leva med en sexmissbrukare finns det flera;

http://dysberoende.blogspot.com/
http://minspegel.bloggplatsen.se/
http://tintomaran.blogspot.com/

Finns det fler som jag inte känner till?
Hojta till så lägger jag ut länken här.

Ibland

kommer jag inte in på min egen blogg och det är oerhört frustrerande när jag har något viktigt att förtälja.
Ännu mer förbannad blir jag när jag väl kommer in och det där viktiga är som bortblåst.

Hur är det möjligt?
Kan vi ana en tidig variant av en sjukdom?
Eller är det ilskan som tar över det som tidigare var en form av sunt förnuft?

Det senare troligtvis.

Arg är en extremt dominant känsla och den tar över det mesta. Arg är så dominant att det kan förlama en för övrigt glad omgivning.
Ändå är det bara en känsla.
Uppenbarligen så obehaglig att hantera att vissa måste få ur sig den genom våld, okvädesord eller annat som kan få den att försvinna.

När männsikor blir så där arga undrar jag vad de är rädda för egentligen.
Jag tror att jättearg egentligen är lika med jätterädd.

Mitt arg är frustration som är lika med hjälplöshet.
Och det är mitt räddaste.

Vilket är ditt?

Lördagsfnuleri

Det farligaste jag kan tänka mig är dumhet. Den där som visar sig i enkelspårighet, fördomar, dömanden och hat och som man alltför ofta ser i kommentarsfälten efter - till exempel - tidningsartiklar.

Många råkar säkert illa ut i sina bloggar också, och tack och lov är jag förskonad från det och har smarta läsare.
Alla får tänka och tycka som de vill och det är en självklarhet i ett demokratiskt land, men det jag kallar dumhet skrämmer mig ändå.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag fick hatiska kommentarer i bloggen. Det troliga är att jag skulle ta bort dem, men hur gör de som får hundratals kommentarer varje dag? Låter de bli att läsa dem?

Det är tur att jag har er som alldeles säkert inte alltid förstår mina val, men som väljer att respektera dem utan fördömanden.

Tack.

Jaha

så där går det när man passerar tusen inlägg, men blir lat helt enkelt.
Inte ett enda ord har serverats er idag, och snart kommer min mamma att ringa för att höra om jag lever.
I am alive and kick´n och har just inkommit efter arbete, matinköp och en fika i centrum.

Igår klippte jag av mina gigantiskt långa naglar eftersom de var till besvär trots sin tjusighet, och idag när jag skriver känns det alldeles konstigt.
Jag får liksom närkontakt med tangenterna och måste sträck ut fingrarna på ett sätt som jag inte är van vid.

Tänk om jag ändå hade haft samma hårkvalité som jag har nageldito, då hade mitt hår varit tjockt och snabbväxande, men det är det alltså inte.
Det är tunt, nästan fjunigt och att få det långt är helt omöjligt. Dessutom fick jag flikar i pannan efter att jag fick barn, och det växer aldrig ut ordentligt; istället blir det som små fjuniga horn som aldrig beter sig som jag vill.

Jag har slutat att drömma om att jag en vacker dag ska vakna upp med tjockt hår, men det där med långa ben har jag fortfarande inte släppt.
Å andra sidan är jag mer 1.66 än 1.68 nuförtiden vilket väl talar för att det bara är att acceptera de korta men starka jag har begåvats med.

Min, däremot, långa rygg och jag ska bara komma överens om att höga klackar fortfarande är toppen, men vi är inte där än.
Vi är inte ens på gymmet som vi borde vara.

Med korta naglar har jag klippt min sista ursäkt.

En fantastisk recension

"Vad jag tyckte: Denna bok är så känslosamt och fint skrivet. Kan inte komma ihåg när jag sist läste en bok som berörde mig så mycket som denna. Stundtals strömmade tårarna. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, samtidigt ville jag inte att den skulle ta slut. Jag levde mig in i varje litet ord, undrande hur en människa som upplevt allt detta kunde vara så förstående och kunna berätta så känslosamt om det. Hur orkade hon med allt? Själv hade jag aldrig haft det tålamodet som Lotta hade. Jag hade nog brutit förhållande ganska snart efter jag fått veta hur allt låg till. Hoppas att Åsa kommer att skriva flera böcker, för när Casanovas kvinna tog slut, ja då blev allt så förfärligt tomt.

Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent"

Jösses vad många tävlande

Varmt välkomna hit ni som är nya.

Efter att ha sett Michael Jacksons "This is it" sitter jag nu i min soffa och tänker på min vän i Norrköping, en av mina äldsta och allra, allra bästa vänner.
Jag tänker ofta på henne, men speciellt när det är bröstcancermånad och ikväll när 3an sänder bröstcancergalan.
Min vän fick cancer i sitt ena bröst strax innan hon fyllde 40, en extremt aggressiv variant som hade spridit sig till de flesta lymfkörtlar i armhålan.
Prognosen var nog inte särskilt god, men 6 år senare - efter att ha tagit bort även det andra bröstet och äggstockarna - mår hon bra.

Idag är det det enda på min tacksamhetslista; att hon orkade kämpa mot de som sa att hon inte skulle få de mediciner som enligt studier hade visat sig ge goda resultat, men som inte var färdigtestade i Sverige.
Att hon, som så svårt sjuk, orkade kämpa mot radiumhemmet och de läkare som sa nej.

Så tack J, tack för den där kampen.
Du är ett enastående exempel på hur mycket man kan vinna om man vågar att ta fajten mot det som tycks oöverstigligt.

Nu ska jag ringa och vinna en bil.
Gör det du också.

1000 (ettusen), Hurra.

Hellberg Coaching & Inspirationsblogg firar tusen inlägg med att lotta ut finfina priser.

Först priset består av ett rikspresentkort på 1000 kronor som kan användas över hela landet i de flesta butiker.
Vinner du inte det så ligger också min bok "Casanovas Kvinna" samt trisslotter (4 st, 3st, 2st och 1 st) i potten.

Sex vinnare, och uppgiften är enkel; skriv att du vill vara med i kommentarsfunktionen ELLER maila mig på info@hellbergcoaching.se om du inte vill uppge ditt namn i bloggen.

Vinnarna lottas (med hjälp av familjen) och presenteras på bloggen på söndag 1 november, alltså är deadline lördag 31 oktober.
Och jag kommer förstås inte att uppge ditt namn om du inte vill det. Huvudsaken är att jag vet vart jag ska skicka ditt pris om du vinner. Säg i så fall i ditt mail att du vill vara anonym.

Hipp hipp, hurra!

Inlägg 999

och om jag summerar de senaste åtta månaderna av bloggande, och därtill ett liv som är bara mitt utanför det jag skriver om, så landar det i tacksamhet.

2009 och jag har kommit oerhört bra överens måste jag säga; och eftersom jag har andra år i min kalender som jag helst vill gömma så har jag ett visst jämförelsematerial:
1989 är ett exempel på skitår som på intet sätt berikade mitt liv, likaså var första delen av komaåret 2007 tufft.
1998 känns också som ett mellanår, medan 94-95 var riktiga höjdare.

Andra delen av 2007 och fram till idag har för mig handlat om förändring, utveckling, rannsakan, förnöjsamhet, sunt förnuft, vänskap, kärlek, företag, bok, känslor, prövningar, klienter, sammanhang, stolthet, värme, tillit, integritet och väldigt mycket mod.

En del av det har ni fått er till livs här, annat har jag valt att behålla för mig själv.

Men jag är stolt över mina 999 och allt annat som jag har ägnat mig åt under tiden sedan bloggstarten 24 februari.

Det allra första inlägget kom samma dag som Victioria och Daniel förlovade sig och såg ut så här:

"Bröllopscoach

Jag undrar om de kommer att behöva mig, Victoria och Daniel.
Kanske inte i nuläget, men om relationen börjar vackla ?
De gör ju ofta det, relationer. Mina, dina och alla andras.
Så hur står sig våra relationer över tid? Hur hanterar vi de "vacklingar" som alla förhållanden innebär?
Hur gör du?

Själv är jag modig.
Numera.
Förr sprang jag.
Väldigt långt dessutom.
Problemet var att jag blundade samtidigt.
Kombinationen var inte lyckad."

Inlägg 998

Det finns en hel del nyheter som passerar mig som om de vore luft. Andra griper tag, och får mig att må dåligt, skratta eller emellanåt bli förbannad.

En nyhet som har visat sig ge rubriker var Herr Guillous samröre med KGB. Själv gäspade jag och tänkte "jaha, okej, jasså" och försökte hitta andra nyheter som gav mig mer av känslor men det visade sig att jag fick bläddra genom åtta sidor i min tidning för att hitta något annat.

Det här säger mer om mig - och hur världsfrånvänd jag emellanåt är - än vad det gör om min tidning som säkert har jobbat ett år för det här "scoopet" som engagerade väldigt många.

Jag bryr mig inte ett dyft om spioneri eller inte och det är ju inte klokt.
Rikets säkerhet står på spel - eller har i alla fall eventuellt gjort - och jag visslar som om ingenting viktigt har hänt.

Det är uppenbarligen så att en skärpning är på plats. Nästa gång en spionhistoria avslöjas ska jag läsa vartenda ord och känna mig engagerad i för eller emot.

Man kan ju trots allt säga att jag jag har en hel del erfarenhet av spioneri, om än på hemmaplan, och kan därmed förstå Jan Giullous upphetsning av att vara något på spåret.

Det är en adrenalinresa som ingenting annat kan mäta sig med.

Fråga

Hur kommer ni in på min blogg; kommer ni via blogger, har ni en direktlänk, via hemsidan eller googlar ni?

Själv går jag oftast via blogger eftersom de flesta jag följer har jag lagt upp där, och då kan jag också se vem som just har uppdaterat sin blogg.
Finurligt va?

Tre inlägg kvar till 1000.

Så, kom tillbaka hur ni än kommer hit.
Det är tävling på gång i det tusende inlägget.

Kay Pollak,

regissör till filmen nedan, är en klok man och jag skulle gärna gå på någon av hans föreläsningar. Så länge läser jag böckerna och nickar instämmande.

Här är han intervjudad i Svd, läs mer här.

Någon vann just 50 000

på på trisskrapet på tv4 och jag hoppas att hon är glad och nöjd.

När jag var med var det en man som vann, men hur mycket har jag inte en aning om. Samtidigt som han skrapade blev jag placerad vid intervjubordet och var alldeles för koncentrerad på min kommande uppgift för att notera hans vinstsumma. Jag hoppas i alla fall att han också är nöjd och glad.

Så; berätta för mig vad du skulle göra om du vann, låt säga en miljon.

Jag har ångrat mig

Katten får en ny chans.
Såklart.

Han är ju en familjemedlem.

Av någon anledning

råkade "Fråga doktorn" vara på tv´n när jag slog på den och jag undrar om de någonsin pratar om den galenskap, sorg och sjukdom som medberoendet kan ställa till med?
Jag skulle tro att de hellre pratar om missbruket än oss som står bredvid, men om det vet jag egentligen ingenting eftersom det inte är ett program som jag följer.

Just nu sitter rockern Py Bäckman i intervjustolen, och hon gör en och annan låt som jag inte förknippar med henne; bland annat har hon skrivit texten till "Gabriellas sång" från Så som i himmelen:

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit

Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till(Oh, oh, oh...)

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Den enda familjemedlemmen

jag numera bloggar om heter Misse och är 10 år.

Ni som har hängt med ett tag vet att vi inte riktigt är överens om hur vi ska ha det, och att denna dispyt dyker upp nattetid när människor sover.
Nu är han den enda katten i familjen och borde rimligtvis begripa att här bestämmer majoriteten; men icke sa misse.
I natt började galandet strax efter tre.
Varför han skriker har jag inte en aning om - och vill heller inte veta eftersom jag vill sova. Det får jag dock inte och när min adrenalinnivå är på topp skriker jag också, vilket resulterar i klarvakenhet trots att jag är stuptrött.

Vill ni köpa honom?
Han är grå/vit, lite lätt överviktig, behöver ständiga toabesök och är som sagt är pigg på natten.
Han är snäll, lite korkad, gillar att leka, är rädd för dammsugare, hälsar på alla och gillar långt hår.
Hans stora gröna kudde bifogas och den behöver nog tvättas, han kräktes på den i natt precis när jag skulle somna om.

Dagens först inlägg

men eder coach har varit i farten hela förmiddagen.

Från ett annat rum här hemma har någon den goda smaken att spela Celine Dion och själv ska jag gå igång med läxor. Inte mina egna utan hemuppgifter till klienter.
Man jobbar rätt bra till Celine, bättre än till TV-skval som brukar vara mitt normala sällskap när jag arbetar på hemmaplan. Det bästa vore förstås att jag själv satte in en cd när jag behöver ljudsällskap, men det sker aldrig.
Möjligtvis kan jag sätta på en dvd med Eagles, problemet är att då vill jag titta också och så blir det inte mycket gjort av det där viktiga jag håller på med.

Vad lyssnar ni helst på när ni är hemma och hur breda är ni i er musiksmak?

Världens bästa Liz

har på pricken fångat hur det är att vara en aspirerande författare.

Varsågoda, klicka här .

AA debut

Ni som har läst min bok vet att jag säger att jag lika gärna hade kunnat vara "Jonas", och efter att ha fått möjligheten att vara med på ett öppet AA-möte stärker det min tro på att det verkligen hade kunnat vara så.

På alla tolvstegsmöten delar den som vill med sig av sitt liv och sina erfarenheter, och på dagens möte delade en kvinna och jag kände igen mig i allt.

Hon berättade om rädslor, att alltid ha känt ett utanförskap, skam, om att inte räcka till och om hur alkoholen fick henne att göra saker hon aldrig hade gjort i nyktert tillstånd.
Hennes skuldkänslor efter att ha gjort just en sådan sak ännu en gång fick henne till sist att gå på ett första möte i AA och då började hennes resa tillbaka till det liv som hon idag var så oerhört tacksam för.

En annan kvinna berättade om många år utan alkohol, men utan att bli nykter.

Den berättelsen är intressant för det går nämligen att sluta dricka men att ändå inte nyktra till. Det är inte först gången jag har hört just det berättas, men då har det varit sexmissbrukare som har sagt samma sak.
Nykterheten handlar om så mycket mer än att sluta med intaget av droger, det krävs en förändring på djupet; av känslor som ilska, bitterhet och harm.

Hon förstod det till sist, och tog då hjälp av en sponsor* för att komma vidare och göra de tolv stegen som för de flesta innebär en stor förändring.
För henne var det magiskt, och hon sken när hon berättade om sin väg till riktig nykterhet och hon har minskat risken för att ta ett återfall betydligt sedan den dagen hon inledde sitt samarbete med en sponsor.

Och ja, gud är med på ett hörn; såsom du uppfattar gud vill säga.

För mig är gud en grupp.
Det blir så oändligt mycket bättre när en grupp funderar än när man gör det själv.
Det blir så oändligt mycket bättre när man har flera vänner som genomgår samma sak, någon att ringa till när det är jobbigt som varken dömer eller säger "skärp dig", som förstår att just nu behöver jag en hjälpande hand.

Av någon anledning slutade jag dricka av mig själv, men förstår att det var oerhört nära att jag fastnade.
Oerhört nära.
Idag, tjugo år senare, dricker jag inte en droppe sedan två år, och jag tror inte att jag kommer att göra det i framtiden heller.

Tack för att jag fick vara med och tack för att ni delade med er, ni anonyma på det där mötet.

*Sponsor; en som har gått före och som ger av sin erfarenhet av att tillfriskna.

Ovanligt söndagseriös

men även det måste få utrymme bland trams och bidéer.

Det kan också vara så att jag är fullt medveten om att städning av toaletten står på agendan, och att detta underbara göra utlöser ett akut behov av att skriva (duscha, läsa och prata i telefon går också bra) istället.

Men när jag nu har dragit ner brallan för mig själv är det bara att sätta igång, och jag har bloggförbud innan mina 2x2 kvadratmeter är skinande rena.

Over & Out.

Bitterhet

måste vara oerhört jobbigt att bära på, att ständigt vara kvar i då istället för här och nu.

Just det har jag helt och hållet sluppit men vet att det är vanligt då många av de som träffar mig pratar om bitterhet som de gärna vill slippa/släppa.
De kan sitta fast i saker som hände för många år sedan, och har försökt att kanalisera bort det genom att angripa andra, att skylla på motparten eller genom att utestänga all ny möjlighet till närhet.
Det allra sista är svårast, för egentligen vill man så gärna öppna möjligheten för en ny relation; i vägen för det står bitterheten som ett dåtidsmonster i nutid.

Ett dåtidsmonster som kanske var aktuellt för fem-tio år sedan och som man har låtit ta över ens liv trots att det egentligen borde varit borta för länge sedan.

Och så kommer vi återigen tillbaka till vem som har makt över våra liv, om vi ska ha det i våra egna händer eller lägga ut på entreprenad.

Min räddning från bitterheten är kanske att jag själv har en hel del skitiga sidor vilket gör att jag vet att jag inte är bättre än någon annan.

De sidorna kan jag dock inte skylla ifrån mig på någon, inte ens någon som bedrar mig. Jag får helt enkelt ta tag i min egen skit och göra det bästa av den; att slänga den på andra hade bara gjort att jag hade producerat mer och till sist suttit fast utan möjlighet att ta mig ur.

För till sist funkar inte ens "allt är ditt fel".

Energi

Det finns människor som snor vår energi och så finns det sådana som ger.
Frågan är vilka vi ska lägga krut på?

Det naturliga svaret är förstås att vi ska fokusera på givarna; ändå är det så att vi ofta lägger mer energi på de som tar.

Vi funderar på oförätter, obetänksamma uttalanden och upprörs över människor som vi inte ens har en relation till.
Vi retar oss på utseenden, snipiga kassörer och idioter på tunnelbanan.
Vi lägger energi på nya fruar, andras relationer och annat vi faktiskt inte har ett dugg med att göra.

Visst är det lite knasigt?

Personligen tror jag på att fokusera på de som ger, men det har jag inte alltid gjort.
I alltför många år har mitt fokus legat utanför mig själv och jag har till och med trott att andra har "tagit" min energi; som om någon kan ta något jag inte frivilligt ger bort.

På samma sätt kan inte någon ge mig något som jag inte är villig att ta emot.
Det skulle vara svininfluensa då, men mot det tänker jag vaccinera mig.

Vad vaccinet mot att ge bort energi till de som inte förtjänar det skulle kunna vara vet jag inte riktigt, men det vet nog ni tror jag.

Kom igen, ge mig lite finfina tips.

Jag hade världens bästa idé

till blogginlägg men det är nu borta, istället vill jag berätta att det den här veckan är höstlov i Stockholm och att Michaels Jacksons film "This is it" har premiär.
Och ja, vi har bokat biljetter för säkerhets skull.

Det här bloggandet går åt fanders.
Jag har en femkilos katt som vill upp i famnen där datorn är placerad, och ett nej för honom är ett "kom då lilla kissen", alltså tar jag hand om gulleriet först och bloggar mer sen.

Jag somnade en timma

och är nu lite yr och undrar hur mycket klockan är. Jag är saltsugen som alltid när jag har sovit en eftermiddagsstund och skulle ge precis hur mycket som helst för lite saltlakrits.

Kommer ni ihåg Salmiak? De där pyttesmå som låg i en ask och som man tog många av på en gång?
Eller Salta katten, åh vad goda de var då. Och Riff med lakritssmak, va, kommer ni ihåg?

Jag har en känsla av att man numera inte bemästrar konsten att göra gott saltlakritsgodis och rätta mig för bövelen om jag har fel.
Jag skulle verkligen, verkligen behöva lite tips!

Jag vill också höra vilket som var ert favoritgodis från den tiden man faktiskt pekade vid en disk och sa "en sån, två såna, en sån, fyra såna och två såna där. Tack det var bra så".

Det har ni väl i alla fall varit med om?

Till Tomten

Jag önskar mig en ny spis.

Vad gör man med oron

Har ni läst min bok så vet ni att jag levde med en konstant oro. Den hade flyttat in i mig som en högst ovälkommen gäst.
Den slet och drog i mig som om den vill säga något, men signalerna var alltför otydliga för att jag skulle kunna förstå vad den ville mig.
Från början stillade den sig när jag ägnade mig åt att kontrollera missbrukaren och höll sig lugn ett par timmar efteråt. Sedan drog den i väg och min kropp var återigen ockuperad av krafter som jag inte kunde hantera.

I början var den förenad med en ångest som satt mitt i bröstkorgen så starkt att jag emellanåt inte kunde andas, senare var den som ett ständigt brus i huvudet där det inte fanns någon reda; bara korta sekvenser av tankar som aldrig tänktes klart. Trassliga trådar som inte ledde mig någonstans utan bara skapade stillastående i ett oförklarligt och märkligt ingenmansland.

För mig var ingenmanslandet förfärligt och det tog lång tid innan jag hittade till det Åsaland som senare blev min trygga hemvist.
Jag trodde alltför länge att min trygghet var avhängig av andras beteenden och känslor, och med mitt liv i deras skakiga händer fick mitt uppdelade jag ingen ro.
Jag lät mitt liv föras som en vante mellan olika händer och när andra inte kunde ta hand om det blev jag hjälplös.

Min allra, allra djupaste rädsla, hjälplösheten, fick jag möta på ett oerhört skrämmande sätt innan jag förstod vad jag hade att lära av all den oro jag hade burit på.
Och kanske är det så som det sägs, att det man är som allra mest rädd för måste man träffa på och göra upp med.

Inte den ytliga ångesten utan den djupaste rädslan.

Tjugo inlägg kvar till 1000

och man borde väl fira det på något sätt tänker jag.
Frågan är om jag ska låta er tävla lite, lotta ut något eller bara lägga in en bild på raketer?

Sist lottade jag ut Casanovas Kvinna, och den kommer förstås att ingå även denna gång men jag vill gärna addera något när det är så himla många inlägg.
Jag funderar vidare och återkommer.

Lördag.
Bra dag.
Jag har inga planer, inga måsten och inga önskningar.
När jag summerar i kväll ska det bli kul att se vad den bjöd på.

Har ni planer eller låter ni lördagen bara komma?

Det är lustigt

När jag var en aktiv sminkare så har jag bestämt för mig att den där görasigfinproceduren tog bortåt en timma, alltså är det en sådan jag sätter av för att göra samma prodedur idag.
Döm om min förvåning när det tar exakt 8 minuter, och jag kan inte för mitt liv förstå vad jag gjorde den där timman då?
Nog för att det var fler lager och dessutom ögonskuggor och korkskruvar, men en timma?

Jaja, jag är glad att jag har fått upp tempot och saknar inte åren med lager.
Däremot har jag tyckt att det är synd att smink har kliat i ögonen, och jag har gjort allt = testat allt, för att lösa mitt problem.
Alltså har jag nu kommit fram till att det är talk (i foundation, puder, ögonskuggor etc) och nickel (i de flesta mascaror) som är mitt problem.
Mineralpuder och nickelfri mascara funkar på mig, men att gå tillbaka till att sminka mig varje dag är inte aktuellt.
Det är oerhört bekvämt att gråta, klia sig i ögonen och luta handen i kinden när man är osminkad.

Dagens sminkning handlar om fotografering och då är det en annan femma. Utan smink tenderar jag att bli helt konturlös och det funkar inte på ett foto, inte för mig i alla fall...

Fredag

och många oss längtar efter en ledig helg.
Jag är inte där än.
Fortfarande njuter jag varje dag av att få gå till mitt arbete och fredag eller måndag spelar ingen roll.
Däremot vet jag att det är viktigt med vila och ledighet, så jag petar in det när jag kan, men använder det mer som en reservoar för att samla på mig lugn än att jag är i behov av ledighet just då, om ni förstår den något snåriga förklaringen.

Jag har varit utbränd och att det gick så långt var förstås en kombination av mitt dramatiska privatliv och mycket jobb.
Har man ingen källa att ta av på hemmaplan när det bränner till på jobbet så riskerar man att landa just där, eller tvärtom; har man inget jobb som man kan hämta kraft ur när det rör till sig rejält på hemmaplan så blir vågskålen alltför tungt belastad på ena sidan.

Balans är mitt ord idag, och därför vet jag att jag ska fylla på med ro, vila och egentid vare sig jag har lust med det just då eller inte.
Ro ger kraft.
Kraft ger lust.
Lust ger glädje.

Att få gå med glada steg till och från jobbet är fantastiskt.

"Bidén

är självklar i badrummet igen", läser jag i månadens Femina.

Hoppla Kerstin, det har jag helt missat måste jag erkänna.

I det enda lilla utrymmet jag har över på min toalett står kattens dito, så någon bidé går inte att klämma in hur självklar den än är.

Men låt oss göra en liten undersökning så här torsdag kväll (eller när och om du vill bidra); hur många av er har en bidé eller känner att ni i alla fall inte klarar många dagar till utan en?

Det blir

köttfärssås idag, men först ett coachingsamtal till.

Hade det inte varit så att den jag själv gör baske mig är världens godaste hade jag beordrat någon annan till grytorna.
Men nu vill jag ha just min, och då tar jag tag i det när jag är klar med samtalen.

För nytillkomna kan jag berätta att jag är helt värdelös på - och ointresserad av -matlagning.
Köttfärssås kan jag, sedan är det i princip slut.

Några recept kommer ni aldrig att hitta på den här bloggen.
Däremot kan vi prata om attityd i köket, det är mer min hemmabana.

Men vi tar det en annan gång.

Fotografering i morgon

och det där ständiga "vad ska jag då ha på mig" dyker förstås upp.
Så tro det eller ej, men jag har köpt en lång blus...igen.
En som inte passar ett dugg ihop med koftan jag köpte häromdagen och när jag tänker efter passar den inte ihop med någonting alls som jag har i min garderob för tillfället.
Men den är fin.
Grå.
Alltså behöver den livas upp med lite smycken och det har jag. Många korta, långa, tjocka och smala finns i lådan.
Allra mest krimskrams.
Silvrigt och skramligt, precis som jag tycker om.

Min älskade randiga kofta från Karen Millen har varit med på bild tillräckligt nu och stoppas långt in i garderoben för att tas fram ett annat år.
2010 typ.

Idag kommer troligtvis beslutet

som gör att alla som älskar får lov att gifta sig med varandra i kyrkan.
Det var på tiden.

Amelia

På Amelias hemsida har de ett stort forum där man kan diskutera det mesta, så även det senaste numret.

Klicka här så kan ni se vad som sägs om artikeln om mig och boken i senaste numret, allt är inte ros minsann...men så har jag två läsare som kommenterar inlägget och då blev det genast blommor i min värld igen.

Funderar på om jag själv ska säga något, men ibland kanske det är bäst att helt enkelt överlåta sägandet till andra.

Förlagspartaj på Kalla Kulor

och både Casanovas Kvinna och Charlotta von Zweibergks "Cirkus 50" presenterades. Mingel, signering och allmänt mys med familj, mina och andras vänner.

Tack Kalla Kulor och Hans-Olov Öberg.

Här är Charlottas bok som jag förstås köpte och fick signerad.

Då jag har fått

sista minuten avhopp från gruppcoachingen skjuter jag fram starten av grupper till december.

Många är lite rädda för att öppna sig i grupp, och det förstår jag. Själv gick jag inte med i en förrän jag var absolut tvungen men då var det som en ny värld öppnade sig.
Jag önskar att jag kunde förmedla hur fantastiskt det är med stöd i grupp, att få någon att känna igen sig i. Att träffa andra som tänker och känner ungefär som jag så att jag slipper känna mig så ensam.

Så. Vi laddar om och siktar på december. Till dess kanske jag har lyckats berätta om alla fördelar.

Före dess tänker jag ha öppet hus och bjuda in till en föreläsning.
Hoppas att du kan komma då.

Idag (eller i morgon) i Amelia nr 23

kommer reportaget om Casanovas Kvinna. Jag har inte sett det själv än, tidningen fanns inte i mina butiker i morse.

På fredag träffar jag en stor morgontidning och en journalist som har berättat om den andra sidan - sexmissbruket - i en artikelserie för ett par år sedan när Roger Nilsson gick ut med sin historia.
Det ska bli spännande att träffa någon som är så påläst som hon är. Hon har - tack vare sitt tidigare arbeta - i allra högsta grad koll på sjukdomen "sexuellt dysberoende".
Jag skulle tro att det påverkar hennes frågor och kanske lite nyanseringen på artikeln. Vi får se, jag ser fram emot att träffa henne i alla fall.

Ikväll är det en releasetillställning på förlaget och jag sätter - bland annat - på mig mascara och höga klackar.
Det gäller att passa på.

Repris

Vissa har frågat efter min medverkan på TV4, och om ni klickar här kan ni se det igen.
Och om ni klickar här kan ni se föreläsningen från bokmässan som är i två delar.

Jag önskar att jag kunde visa mitt programledarskap från Tandådalens Intern-tv 1985 så att jag kunde få er att skratta lite, men tyvärr finns det bara på VHS; ett format som många av er inte ens har sett i verkligheten...
Själv körde jag med VHS in på 2000-talet, men så har jag aldrig varit up-to-date med nymodigheter.

Eller så är jag i osynk med moderniteterna som nu när jag har en Blu-ray spelare, men inte ett HD-ready tv.
Jag köpte min stora platta året innan HD blev aktuellt. En dyr plasma med treans gamla logga inbränd i ena hörnet efter en månads användning.

Tur då att jag inte är någon petimeter; lite dåliga färger, skuggor här och där och ansikten som emellanåt drar åt grönt är faktiskt helt okej.

Mig själv från 85 vore kul att se, och grönt ansikte skulle säkert bara vara ett piffigt tillägg till allt det där andra man pyntade sig med i mitten av 80-talet.

Hu.

Tre koppas Gevalia senare

kan man säga att jag har kommit igång, fått upp värmen och är laddad.

Varje morgon är exakt den andra lik och jag frångår aldrig mina rutiner. Det kan låta urbota trist, men det är precis så det är.

Jag frångår inga rutiner ens om jag är placerad på ett hotell. Samma prodecur och samma slags frukost; två ostmackor och tre koppar kaffe.

Ändå älskar jag hotellfrukostar, men det är bara att konstatera att det måste vara inbillning för om jag jämför med andra i min närhet så far de runt i frukostmatsalen och lägger upp högar med godsaker på sina tallrikar; skinka, ost, ägg & bacon, juicer, fil, paprika och tomater.
Det är kärlek till hotellfrukost det.
Vad jag ägnar mig åt är rutin och repris.

Så låt höra; är jag ensam om att vara helt oflexibel?

Så här dags

är det trögt på nätet och Blogger, i alla fall går det segt att komma in på de bloggar jag följer och inte ens min egen har någon större lust att samarbeta.

Är det samma sak för er?
Varför är det så?
Kan någon vis förklara?
Ska jag ringa Com Hem?

Ringer Com Hem gör jag inte särskilt gärna kan jag meddela; och nu när jag har tänkt att ta bort alla filmkanaler jag ändå aldrig ser på bävar jag för telefonkön.
Allt annat kan man göra på deras hemsida, men avbeställa abonnemang går inte.
Till det krävs telefonkö.
Jag hajar affärsidén trots att den är dum, men på mig funkar den. Jag har kanalerna längre än jag vill för att jag skyr köerna och på min dumhet tjänar Com Hem pengar.
Smart.

I morgon ska jag ta tag i det där.
No more Canal +.
No more dum.

Till dig som skickade ett mail idag,

tusen tack. Det värmde.

Kram Åsa

Jag har fått två avhopp

från gruppen som - med start på måndag 26/10 - vill bearbeta otrohet.
Vill du ha en plats?
Hör av dig per mail eller telefon.
info@hellbergcoaching.se
070 214 94 20

/Åsa

"I morgon ska jag blogga om rädsla"

sa jag för två-tre dagar sedan, och av ett sådant inlägg blev det intet. Den inspirationen rann iväg någon annanstans...det kan ha varit det där ordet "unna" som tog över.

Nåväl, det ordet är skrotat på den här bloggen i tid och evighet, rädsla är däremot alltid aktuellt men måste för min del puttra till sig lite för att bli ett inlägg.
Så ni som har efterfrågat detta måste helt enkelt vänta lite till och jag ber om ursäkt för mitt påstådda "i morgon ska jag..."

Ikväll ska jag skriva ned följande på min tacksamhetslista:

Jag är tacksam för att jag ger och får kärlek.
Jag är tacksam för att mina sockor nu är rena.
Jag är tacksam för att så många är intresserade av att läsa "Casanovas Kvinna".

Man kan blanda friskt i sin lista och som ni ser går kärlek och nytvättat alldeles utmärkt att placera tillsammans.

Vad är du tacksam för idag?

Hellbergs diversehandel

går med raska steg mot det tusende inlägget och hittills har det varit en mix av trams, skor, Casanovas Kvinna, coaching, Fjällbacka och fullständigt allvar.
Jag har publicerat läsarrecensioner, bett om råd och fått nya vänner.

24 februari startade jag och idag är det flera tusen som har passerat in och ut här; vissa kommunicerar, andra är tysta.
Några letar efter fakta som de inte längre får och andra är gamla kompisar som jag inte har haft kontakt med på åratal. Vissa hälsar på en gång och andra kommer hit flera gånger varje dag.

Att jag klämmer de första tusen relativt snart är jag på det klara med, frågan är om det blir tusen till?
Eftersom jag lever efter principen "en dag i taget" kan man aldrig så noga veta.

Andra som lever på samma sätt hittar ni på Svt i "kysst av spriten" 21.00, och man behöver inte vara alkoholist för att förstå vilket begåvat synsätt det är.

Hjälp till självhjälp

är kortfattat vad coaching handlar om, vilket betyder att jag inte kan lösa någons problem däremot förhoppningsvis bidra till att denna någon hittar en fungerande lösning själv.
Ibland är det tydligt vad problemet handlar om, lösningen behöver dock inte vara densamma för alla eftersom vi är olika som individer.

Mitt jobb som coach blir att utmana föreställningar; sådana som vi har burit på i alla evighet.
Ni vet de där vi alla använder oss av som säger;
"alla tycker att..."
"jag kan inte..."
"det är ingen idé för att..."
"jag är en sån som..."
"så kommer jag alltid att..."
"jag är född sån..."
"om bara alla andra..."

Föreställningar som begränsar oss och som vi kanske borde omvärdera.
Jag säger om, för ibland vill vi inte omvärdera, och det är helt okej för mig.

Frågan är alltid vart vi vill nå; vad är det vi vill förändra?
Kan vi förändra utan att titta på våra föreställningar?
Vad skulle hända om vi utmanade dem?
Tänk om jag inte "är född sån...", eller om det trots allt "är en idé."

För att nå ett mål krävs det förändring, för gör vi på samma sätt når vi till samma plats som tidigare.
Att tänka nytt är bara jobbigt i början, väl igång vill man aldrig sluta.

Morning has broken

God morgon och välkomna till en ny vecka hos coach Hellberg. Jag slänger direkt in en härlig historia från USA.

Hellbergs goes retro

Helgens matlagning har gått i 80-talets tecken.

Som exempel kan nämnas de varma päronen med en skiva After Eight på som tillsammans med vaniljglass utgjorde gårdagens dessert.
Dagens mättnad kommer från frysta örtmarinerade kycklingbitar som vyschades in i ungnen och till det serverades pressad potatis.

Mer 80-tal än det står nog inte att finna.

Det skulle vara mina skinnjackor då.
Tyvärr är de från den tiden då axelvaddar var hypermodernt, och när jag hittade en av de gamla godingarna i källaren när jag rensade sist trodde jag för ett mycket kort ögonblick att "den här kan jag ha"...
Idag förstår jag inte ens att jag kunde ha den.

En grej från det årtiondet funkar fortfarande; rött nagellack.
Det ska jag ägna mig åt nu.

Bärhjälp

skulle man väl kunna kalla mig, även om jag mest står och hejar på och skyller på min rygg när det ska bäras soffa. Hela förmiddagen gick åt till detta hejande och nu är jag ensam hemma och kan ägna mig åt mitt; det vill säga lite blogg, kvällstidningar att förbereda någon slags mat.

Nästa vecka så här dags är klockan 15.00 och vi har fått en extra timma ( ja, vi vrider tillbaka).

Jag vet exakt vad jag ska göra med den, frågan är vad ni gör?

I Stockholm kan man stanna inne

I Fjällbacka kan man tydligen gå ut idag.

Och när jag ändå är i farten

Har du någonsin sagt att en man (eller pojke) har "skinn på näsan".

Nej, det är klart att du inte har.

Grrr.

"Unna sig" Blaha blaha

Har ni någonsin hört en man säga att han ska "unna sig" något?

Nej, jag tänkte väl det. Det är vi kvinnor som använder "unna" som någon slags ursäkt för att få något som vi innerst inne uppenbarligen inte tycker att vi förtjänar om vi inte lindar in det i ett "unna".
Vi säger det dessutom högt och tydligt så att andra ska förstå att detta minsann inte tillhör vårt vanliga beteende utan är något extraordinärt.
"Man måste ju få unna sig lite."
"Jag kanske ska ta och unna mig det här ändå."
Nej, det låter inte fint och ödmjukt. Det låter mjäkigt, självuppoffrande och ursäktande.

Och nu har jag kommit igång...alltså:

Sluta skämmas för att du vill ha saker.
Sluta skämmas för att du vill göra saker.
Sluta att skämmas för att du spenderar pengar på dig själv.
Sluta skämmas över att du är du.
Sluta skämmas över att du har behov precis som alla andra.
Sluta skämmas över att du vill ha något som någon annan inte har.
Sluta skämmas för att du gillar mat, chips, godis, dyra väskor, fransk senap eller oxfilé en tisdag.

Och för guds skull; sluta använda ordet "unna".

Det är självnedvärderande och sånt ägnar vi oss inte åt längre, eller hur?

I morgon ska jag blogga om rädsla

Den där jobbiga allra djupaste som visar sitt tryne på en mängd olika sätt som på långt håll kan verka vara allt annat än just rädsla.
Det tror jag att jag ska skriva om i alla fall, men man vet inte så noga. Det är lördag, och då kan ju allt möjligt hända

Men idag är det fredag och jag ska smaska i mig mängder med godis, trots mitt socker - och godisförbud. Inte för att "unna mig" ( jag tycker verkligen, verkligen oerhört illa om det uttrycket, det skulle jag kunna dissikera i ett helt inlägg en annan gång ) utan för att jag vill.

Klart slut.

Wallander på film är en favorit

och för första gången har jag köpt en bok av Henning Mankell.
"Den orolige mannen" heter den och jag tror att det är den nyaste i serien om Kurt Wallander.

Mankell satt ju på stolen före mig i mässmontern på bokmässan och tyvärr hann jag inte lyssna på honom då, men jag förmodar att det var den här romanen han pratade om.

Någon recension kommer ni inte att få, till det är jag allt för mjäkig; en sämre recensent och kritiker får man leta efter.
Jag hyllar; och kan jag inte det så håller jag truten.

Feg?
Jahadå.
Superfeg.

Om det inte gäller något viktigt som missbruk, rasism, dödsstraff eller allt som har med barn att göra.
Då jävlars har jag talförmåga.

Jag kommer

inte längre att arbeta med anhöriggrupperna på kliniken.

Det känns tråkigt men nödvändigt om jag inte ska gå mitt itu då det utöver grupperna också innbär andra möten där jag borde delta för att fortsätta vara en del av personalgruppen på kliniken, men där jag tyvärr inte hinner vara med så ofta.

Men det är också skönt för nu kan jag helt koncentrera mig på min egen växande verksamhet.
För första gången är jag helt solo utan några andra uppdrag än Hellberg Coaching & Inspiration; hur galet, häftigt och spännande är inte det?
Och det är en härlig pyttipanna av klienter, grupper, "Casanovas Kvinna" och snart föreläsningar som ingår i företaget.

Heja Hellberg Coaching, du klarar dig alldeles finemang. Lycka till med solokvistandet!

Modiga Modiga Anette

som tillsammans med underbara författaren Caroline Engvall ( boken "14 år till salu" från Kalla Kulor)berättar om hur hon blev våldtagen och aldrig vågade berätta det för någon. Istället tog hon på sig skulden och sökte bekräftelse av män på nätet.

Anette, du är en fantastisk tjej!

Såg ni henne på Skavlan?

Hjärnforskaren som själv fick en stroke.
Kolla in klippet!

Morgonfunderingar

Som ni såg i ett tidigare inlägg efterlyste jag " sittställning under datorarbete " och om jag med den här högst ovetenskapliga undersökningen ska dra några slutsatser sitter ALLA med vänster fot under höger ben.

Varför vänster under höger och inte tvärtom?

Några fler enkäter kommer inte att levereras från mig, i alla fall inte idag.
Jag har fullt upp med frys.
Just nu har jag joggingbrallor, morgonrock och en tjock fleecetröja på mig i mitt absolut svinkalla hem; stänger man av elementen och har balkongdörren öppen på natten blir det just så frysigt på morgonen.

Ryktet säger att det är halt och att stockholmarna som vanligt inte kan hålla sig på benen så här i början av säsongen.
Det betyder att det är helt rätt val att hålla sig inomhus idag.
Jag är för ung för att ha broddar på skorna.

Jag har en arbetskompis

som skriver på en bok och jag har fått den stora äran att läsa hans första utkast. Den här veckan har jag inte haft tid - för jag vill läsa allt i ett svep - men i morgon ska jag äntligen få ta tag i hans manus.
Superspännande.

Idag var det en sådan där favorithöstdag och promenaden till min mottagning var inte lång men skön i höstsolen.
Det var veckans sista promenad dit, i morgon är jag ledig...nja, inte riktigt kanske, men några klientbesök blir det inte.
Däremot en hel del utvecklingsarbete i form av papperspyssel, föredragsfnulande och mailutskick med läxor till klienter.

Dessutom har jag egna läxor att redovisa inför sista kursen i november. Då är ett och halvt års coachutbildning klar, och det känns nästan tomt.
Tur då att det finns mängder med andra utbildningar, seminarier och kortkurser man kan hänge sig åt.
Man är ju aldrig klar, varken som coach...eller människa.

Som sagt. Tur.

Haha, min Bloggvän

Frida har varit på biblioteket.

Klicka här.

Hur har ni det med ältandet?

Vrider och vänder ni på det som har hänt i en förhoppning om att det ska ändras bara ni tar ett varv med detaljerna en gång till?
Har du svårt att lägga saker och ting bakom dig?
Vill du gärna tänka på gamla oförätter och känna att du minsann har blivit illa behandlad.

Är du en ältare tillhör du troligtvis merparten av befolkningen, alltså är du precis likadan som de flesta andra.

Motsatsen finns också:
"Det som har hänt har hänt och det är väl inget att grubbla över"... säger de som är rädda för konflikter och smärta och så sopar de undan alla problem som om de vore opåverkade av vad som händer i deras liv.

Jag tillhör den senare delen. Eller tillhörde ska jag väl säga, även om jag tenderar att dra åt "äsch, nu går vi vidare, det var väl inte så farligt"-typen fortfarande.

Inget av det är särskilt sunt, varken att fastna i ältande eller att sopa under mattan eftersom båda egentligen gör lika ont, även om sopaundermattan kanske istället visar sig som aggressivitet eller astma.
Det sunda måste trots allt vara att älta klart och sedan lägga bakom sig, ändå är just det så svårt.
När sätter man punkt?
När har man kommit över?
När är man klar med det som har hänt?

Jag har inga svar. Min väg är inte din väg.
För min egen del vill jag känna mig fri, och det gör jag bäst när jag inte känner av några bojor.
Så jag varken ältar eller sopar under mattan längre.
Det är min frihet.

När jag är

hemma och jobbar sitter jag i min soffa med datorn i knäet, vänster ben uppvikt och foten instoppad under det högra benet.
Foten är inte riktigt förtjust i det där, och efter ett par timmar protesterar den om inte ljudligt så väldigt nära.

Nu har denna konstiga sittställning tagit ut sin rätt och foten har sagt "lägg av".
Jag tror i alla fall att det är därför jag linkar fram. Det kan också vara en vanlig ålderskrämpa men jag väljer att tro på det förstnämnda.
Strunt samma.
Fortsättningsvis ska jag sitta rakt och fint med båda fötterna i golvet för säkerhets skull.

Var sitter (står) ni när ni använder er dator. Sitter ni fint och rakt på en skrivbordsstol?

Jaha

Så snart ännu en dag till ända.
Själv har jag varit diversearbetare idag, där större delen har ägnats åt coaching både på mottagningen och via telefon.
Allra helst vill jag ju träffa klienterna live, men när det inte går och de själva tycker att telefon är ett alternativ så fungerar även det.
Där jag normalt brukar titta på kroppsspråk, gester och ögon får jag i telefon lyssna betydligt mer på hur saker sägs, om rösten går upp eller ned, om klienten pratar på in- eller utandning , utöver att lyssna på det som verkligen sägs.

Verbal kommunikation är bara en pyttig del av det vi förmedlar, och via telenätet är det svårare. Men som sagt, det är betydligt bättre än att vara helt ensam med sina funderingar.

Ensamma tankar tenderar att gå runt och ständigt bestå av samma innehåll.
Får vi vädra dem med någon brukar vi - om vi är öppna för det - kunna få nya infallsvinklar..
Och får vi nya infallsvinklar ger vi oss möjlighet att göra nytt.
Och när vi gör nytt tänker vi nytt.
Och vi tänker nytt känner vi nytt.
Work both ways.

Bra va?

I månadens Tove

är undertecknad månadens författare.
Numret kom i butik igår och har Karin Mannerstål på omslaget.

Jag gillar inredningstidningar, särskilt när man får titta in hos andra och se hur de har det hemma.
Jag antar att det är samma tjusning som att åka runt och kika in hos andra när det är mörkt ute och de har alla lampor tända.
Hammarby sjöstad är perfekt.
Gigantiska fönster och många lampor.
Själv skulle jag bli tokig om någon kunde se in hos mig, så den stadsdelen kommer aldrig att komma på tal för min del.
Men kikar in hos andra gör jag gärna...jag undrar vad det säger om mig?

Ni kan kika på mig i Tove, det är så långt jag sträcker mig i offentlighet.
Mitt hem tillhör familjen.

Otrohet

Det har skrivits spaltmeter om det genom åren, alltför sällan om alla oss som är utsatta för det tycker jag.

Våra upplevevelser och känslor blir marginaliserade och istället får vi, som i helgens Aftonbladet Söndag, läsa om kvinnor som väljer upptagna män och hur jobbigt det kan vara att komma tvåa.
Eller så kan man följa kvinnor på tidningens Amelias forum, som bedrar sina män - men istället använder uttrycket "jag älskar två män". Det blir ju lite snyggare så förstås.

Jag har träffat en oändlig mängd kvinnor och män som har blivit bedragna och deras smärta är enorm. Sveket är så gigantiskt att det påverkar varje aspekt av deras liv. Ofta har de "kommit" på sina partners, väldigt få har frivilligt berättat...
Precis som jag har de fått löften om att "nu har jag berättat allt" och så har det bara kommit halvsanningar.

Lögnerna har tagit plats i deras förhållande, precis som mitt, och kanske är det just detta som är det mest smärtsamma och som gör att intimiteten går förlorad.
Om man inte kan få sanningen från den man älskar, och som säger sig älska en själv, vem kan man då lita på?

Och vad gör man med alla minnen?
Fantastiska semestrar där partnern tydligen har haft sms-kontakt med sitt vänsterprassel.
Bröllopsdagar där partnern har smitit iväg för att träffa den andra.
Barns födelesedagar där den andra har ringt och lagt på luren när någon annan än bedragaren har svarat i telefon.

Det tar tid att komma över otrohet, lång tid.
Och förutsättningen heter "alla kort på bordet".
Det är skillnad på "men vi hade aldrig sex" till "vi hade en relation i tre år", särskilt om man lägger mellanskillnaden som ytterligare en lögn mellan sig och sin partner.

Och otroheten betydde visst något.
För det som blev bedragen kan den ha betytt allt.

Smärtan måste få ta plats; att sopa under mattan är bara att flytta smärtan till ett nytt ställe där den istället kommer att gro och bli en varböld.

Vi måste känna att vår smärta blir hörd och sedd av den som har bedragit oss.
Vi måste få prata, vara otröstliga och arga.
Vi måste få ärlighet, ömhet och tröst.

Till sist, när vi är redo, kan vi göra ett omval.
Vi kan välja vår partner på nytt utifrån nya förutsättningar som inkluderar otroheten - och att "det" också kan hända vår familj.

Vi kan välja vår partner på nytt om vi känner ärligheten och uppriktigheten.
Då först kan vi lämna det bakom oss.
Då först kan vi säga att vi förlåter, i meningen att vi inte längre kommer att låta detta påverka vårt liv.

Om båda parter väljer självutveckling, självkännedom och självkänsla under krisen kan otroheten ha varit det bästa som har hänt vårt förhållande. Då kan all smärta ha varit värt det trots allt.
Men bara då.

PS, det ligger en hel del spam i det här inlägget och jag ser inte längre era kommentarer, så skriv inget i kommentarsfältet för säkerhets skull. Kommentera på min andra blogg om du vill.

Per Holknekt

såg ni honom i "Kysst av spriten" på Svt igår?
Detta briljanta program tar bara fler och fler poäng och missade du det så hittar du det på Svt Play om du klickar här.

Jag har sett honom öppna sig om detta förut hos Malou, och vet att jag bloggade om det då också. Han har gjort en jäkla resa, och även om jag tyvärr inte klär i hans vackra kläder, så är ju Odd Molly en framgångssaga som heter duga.

Inte så illa av en kille som hade förlorat allt.

Adlibris Topplista Inbundna självbiografier

Och vem har glidit in på listan över de inbundna självbiografierna tror ni?
Plats nummer 9.
Jag blir så oerhört stolt och glad!

SNÖ!

Ja inte riktigt fritt fall kanske, men en och annan flinga singlade ned utanför fönstret hos min coach.
Visst är det härligt?

Jag vill verkligen inte propagera för Jul när vi knappt har nått mitten av oktober men varuhusen gör sitt bästa för att fresta med adventsstakar och julkulor, och naturligtvis kan jag inte låta bli att peta på dessa när jag ändå går förbi.

Ikea hade nya röda mattor med inbyggda lampor, och det är klart att om man som jag är ett riktigt julmonster så känns det oerhört frestande att ha en sådan under granen.
Plastgranen.
Världens bästa påfund om ni frågar mig.
Jag lämnar julen därhän nu, men kommer garanterat att återkomma både till dekorationer, adventskonserter och tomtegubbar i december.

Det är snöns fel.
Egentligen skulle det här inlägget ha handlat om något helt annat.

Idag

ska jag till stan tidigt för att besöka min egen coach och därefter ska jag träffa mina egna klienter.

Kvällens releasefest har blivit uppskjuten vilket gör att jag kan träffa eftermiddagens sista klient i lugn och ro... och utan mascara, läppstift och högklackade skor. Skönt. Det är kul med smink, men vid rätt tillfälle.

Det ryktas om att det har snöat i norra Stockholm, är det möjligt?

Höstens Gruppcoaching

är nu färdigplanerad och startar v 44.

Måndagen 26/10 startar gruppen (max fem personer) som vill komma över otrohet och torsdagen 29/10 startar gruppen (max fem personer) som vill arbeta med sin självkänsla.

Vi träffas en gång per vecka - tre timmar per gång - i tio veckor och jag kan lova att det blir både roligt, jobbigt, spännande och lärorikt.
Vill du vara med så hör av dig på info@hellbergcoaching.se .

Mer information om coaching och priser hittar du på min hemsida.
Klicka på bilden av mig till höger.

Vi som älskar för mycket

är arbetstiteln på mitt föredrag.
Jag tror nämligen att vi är oerhört många och jag tror att vi hittas i många olika sammanhang:

• Vi som väljer redan upptagna partners.
• Vi som väljer missbrukare.
• Vi som sitter och väntar vid telefonen.
• Vi som väljer aktiviteter som främst roar vår partner.
• Vi som alltid väljs som samtaltspartners när våra vänner behöver prata ut.
• Vi som alltid finns till hands.
• Vi som inte kan säga nej.
• Vi som inte kan vara ensamma.
• Vi som är tidigast på arbetet och går hem allra sist.
• Vi som är klassmammor, fotbollstränare, ordförande i bostadsrättsföreningen och dessutom heltidsarbetande.
• Vi som är svartsjuka, avundsjuka eller känner oss som offer.
• Vi som inte kan ta egna beslut.
• Vi som inte vågar vara ärliga.

Jag skulle såklart kunna göra den här listan precis hur lång som helst, och alla har vi säkert en liten dos av allt emellanåt.

Men många - alltför många - sitter fast i det här med en önskan om att kunna ta sig därifrån och just de skulle jag vilja föreläsa för och inspirera till att ta ett första steg mot en förändring.

Det går att förändras. I know.

Måndag

och jag är på den som om helgen inte har funnits.
Dagen består av blandade uppgifter som coach och administratör. En del ska göras hemifrån och annat på kontoret med det nya fina skrivbordet från Ikea.

I mitt källarförråd har jag ett bord som jag ärvde av min mormor och som var hennes och morfars vardagsrumsbord. I alla år stod det framför soffan i huset i Fjällbacka, och i alltför många år har det nu stått i mitt förråd.
Idag ska det flyttas till mitt grupprum och där kommer det att passa alldeles perfekt.

Har ni några spännande planer för kommande vecka?

Själv ska jag på min egen releasefest i morgon då Casanovas Kvinna presenteras tillsammans med Charlotta von Zweigbergks "Cirkus 50".

Grupp-coaching

I morgon kommer jag att lägga ut information på hemsidan om de grupper som startar i slutet av oktober. Det finns fortfarande några platser kvar om du vill få stöd och peppning i grupp.

Den ena gruppen kommer att arbeta med att komma över otrohet och den andra med att stärka sin självkänsla.

Observera att inga av dessa grupper kommer att arbeta anhöriga till sexmissbrukare, de grupperna finns på Dysberoendekliniken och du hittar mer information om det på www.dysberoendekliniken.se

Till min egen hemsida kommer du om du klickar på bilden av mig till höger.

Min föreläsning från bokmässan

som jag la ut på youtube - i två delar - har nu visats 200 ggr, vilket ju är helt fantastiskt.

Har du inte sett den, och är intresserad, kan du klicka här.

Min

högst levande skruvmejsel och jag är nu klara med skrivbordet och det blev alldeles utmärkt måste jag säga.
Invigning sker i morgon mellan klientbesöken då det bland mycket annat ska skrivas besöksloggar.

Något helt annat; min händer är fullständigt knastertorra - eftersom jag är en tvättoman - och jag behöver tips på världens bästa handcréme.

Nej

jag är inte klar med städningen på långa vägar, man kan säga att jag har tagit en mycket lång paus.

Men nu är det på det igen... efter att jag har monterat skrivbord vill säga.
Det kommer flera trevliga klienter till mitt kontor i morgon och då ska det vara klart. Alltså är det lika bra att stöka iväg den uppgiften direkt på morgonen eftersom vissa familjemedlemmar fortfarande sover.

Sverige förlorade igår, men ärligt talat vet jag personligen inte om jag tycker att det är så himla viktigt.
Det är roligare att tänka på hur vi har glatt danskarna.

Vi har laddat

med nya chips från Estrella, Dill & Sourcream.
Jag har tjyvsmakat och....helt okej.

Efter en långpromenad på Skogskyrkogården hann vi precis tillbaka till bilen innan det blev mörkt, och nu är det skönt att vara tillbaka inne i värmen. Elementen är maxade och på fötterna har jag mina allra tjockaste sockor.

Min allra varmaste jacka har jag inte tagit fram än - men den näst - så idag frös jag mest om tårna.
Nästa promenad kommer jag att inte att ha tunna gympadojor utan stövlar, tjocka vantar och långkalsonger.

Jag bli så förfärligt ynklig när jag fryser.

Ibland

återkommer sorgen i mig med full kraft. Den knyter sig runt min kropp och tvingar sig på mig.
Den är obarmhärtig i sin smärta och trots att den är välbekant idag tar den ofta andan ur mig.

Skillnaden mot då är att jag inte blir rädd, jag vet att sorgen fyller sitt syfte.
Den är min egen påminnelse om vad jag inte vill tillbaka till.

Då - när den förlamade och var alltför brutal för mig att bära.
Då- när jag bara hade en lösning på att få bort den.
Då- när hans smärta fick bli viktigare än min egen.
Då- när en annan människa var viktigare än jag.

Sorgen vill mig väl och idag är vi vänner.

Favoritdrycker

I vilken tidning man än slår upp så finns det tips på både drinkar och vin. Det är inte systembolaget eller alkoholleverantörerna som gör den reklamen, det gör tidningsredaktionerna alldeles själva.
Det finns många sätt att legitimera alkoholbruk, och detta är väl ett av dem antar jag.

Nåväl, jag avstår helt och dricker allra helst Gevalia och vatten. Just vatten är en särdeles favorit och ska serveras lagom kylt - absolut inte iskallt - allra helst i ett mycket stort dricksglas.
Det händer att jag blir sugen på Cola, speciellt om jag äter en stor köttbit, men oftast blir det mitt älskade vatten även då.

Kaffet måste vara exakt doserat för att passa mig, och till fyra koppar vatten tillsätter jag 3 1/2 strukna skopor med kaffepulver.
Perfekt!

Själva drickandet har jag också små regler runt; i mitt fall dricker jag det först när det har svalnat något så att jag i princip kan svepa hela koppen. Detta svepande upprepas tre gånger under loppet av en kvart varje morgon och sedan är jag nöjd resten av dagen.

Just nu är jag också nöjd, för röjandet börjar ge resultat.

Jag tycks faktiskt ha ett rätt snyggt vardagsrumsbord.

Alldeles strax

åker städrocken på och en en kvinna kan börja gno.

Just idag känns städningen som lustfylld och jag erkänner villigt att om det inte gör det så blir det heller inte särskilt mycket gjort.

Alltså kommer både skurhink och dammvippa att utnyttjas maximalt, och ikväll när Sverige förhoppningsvis kommer att dänga Danmark i fotboll så kommer händer att viftas i det ajaxdoftande hemmet och sterainljusen kommer att fladdra av alla upphetsade glada utrop när vi gör mål på mål på mål.

För övrigt kan jag berätta att fästingarna fortfarande inte har gett upp, alltså bör ni som gillar att promenera i skogen fortfarande vara lite alerta.

Det problemet har ju inte riktigt jag, någon skogsmulle kommer jag aldrig att bli.

Tillbaka från utflykten till Ikea

med ett litet, billigt och alldeles utmärkt skrivbord i bakluckan.
Där ligger det fortfarande kvar och kommer så att göra till på söndag då jag tänkte sätta fast benen på bordskivan.
Enklast möjliga montering är min melodi.

På hemvägen slank jag förbi matbutiken och köpte ett kilo räkor och väldigt fet majonnäs.
Jag vet att jag har hävdat att räkor ska ätas på v-kusten, men jag gör ett försök till.
Alla i familjen har ju inte samma rigida inställning som jag...

Att det egentligen var hushållspapper jag behövde hör liksom inte hit och får skrivas upp på ett allt mer växande glömskekonto.
Jag köpte trots allt servetter på Ikea.

Anna har läst Casanovas Kvinna

"Läste mig igenom den ganska snabbt då Åsa skriver på ett både intressant och lättläst sätt. Hon berättar med sina egna ord, "sin story", om att vara medberoende.
I detta fallet handlar medberoendet om hennes kärlek till en notoriskt otrogen man och hur hon kämpat för deras relation så att hon nästan gått under själv. Men istället för att lämna honom väljer hon att kämpa ännu hårdare. De söker båda hjälp. Han för sitt sexmissbruk och hon för sitt medberoende.

Man/jag förundras över att hon orkar. Varför lämnar hon honom inte? Är kärleken så stark eller vad styr henne? Och naturligtvis bottnar det i något som går djupare. Längre tillbaka. Hon får hjälp att inse att hon måste arbeta med sig själv. Lära sig sätta gränser och bli medveten om vad som påverkat henne och hennes val i livet. Hur vill hon leva sitt liv? Först därefter kan de tillsammans försöka kämpa vidare. Och det gör dem verkligen. Kämpar. De håller ihop ännu...
Fast nu har Åsa lärt sig var hennes gränser går och kommit långt med sin självinsikt. Idag arbetar hon själv som coach och stöttar andra.

Starkt av Åsa att vilja dela med sig av sin historia. Jag kunde känna både sympati men också en hel del frustration när jag läste den. Det är ett intressant ämne som inte nödvändigtvis behöver handla om sexmissbruk utan även andra sorters missbruk. Men här lyfter istället Åsa fram dilemmat/problematiken med att vara den som står nära och är medborende. En väl läsvärd bok!"

Tusen tack Anna.

Ni hittar Annas blogg om ni klickar här

Fin va?

Ja,

jag ska vaccinera mig mot svininfluensan, och hör på nyheterna att intresset för att göra det har minskat (?).

Personligen har jag inte tid att bli sjuk och jag kan också ärligt säga att jag dessutom är rädd för att bli Jättesjuk.
Inte för att jag tillhör någon riskgrupp utan mer för att jag har anammat den allmänna - emellanåt överdrivna - rädslan att bli kopplad till en konstgjord lunga och kanske till och med dö.
Jag vill inte det, så ja tack Spruta.
Kom hit du bara.
Jag är inte redo för externa lungor än.
Däremot är jag redo för en förmiddag på Ikea och räds inte ens kassaköer.

Hylla 8, fack 67, here I come.

Nej, inte heller detta år

känner jag till den som fick nobelpriset i litteratur. Däremot läste jag en recension av Herta Müllers senaste roman i dagens DN, och fick lite lust att läsa...ända till jag insåg att recensenten hade läst den på tyska och att den inte fanns i översättning.

Nåväl, en svensk översättning lär väl komma nu när hon har fått det finaste av litteraturpriser.
Någon gång måste jag ju läsa någon som sägs ha "ett fantastiskt språk". Allra helst har jag hittills plöjt bra historier och struntat lite i snygga formuleringar.

Ska det bli någon mer bok från mig måste jag nog vidga mina litterära vyer, och varför inte göra det med något från Frau Nobelpris?

Kusin Christian Hellberg

lagar mat - grillar - på fyran just nu, och sommarbilderna känns långt borta. Själv har jag på mig en morgonrock över joggingbrallorna och tröjan; svinkallt är vad det är.

Och på tal om matlagning så bjuds det på någon slags wok hemma hos coachen idag, i alla fall är det sådana grönsaker...

Gott är det, särskilt om man häller mängder med mango & ananas sweet chili sås över.

Christian (i alla fall hans sambo) kommer att leverara ännu en Hellbergare i november, och det kan behövas.
Den här pyttelilla familjen tar tacksamt emot varje nytt tillskott. Alla mina eventuella kusinbarn ligger ju liksom på honom att skaka fram.
Har man bara en kusin så blir det så.

Hur många kusiner har du?

Ny spännande dag

med mail och samtal om medberoende och sexmissbruk. Jag varvar det med att plocka upp tvätten och ska snart ge mig av mot stan för ett parsamtal.

Parsamtal har vi ofta när det kommer nya par till kliniken, och vi är alltid en missbrukarterapeut och en anhörigterapeut med i de samtalen eftersom båda i paret behöver känna trygghet och ha någon att identifiera sig med.

För paret är detta samtalet svårt och de är ofta nervösa, såsom jag var när jag gick till mitt första samtal.
De brukar dock infinna sig en lättnad när man märker att vi inte dömer, att vi själva har suttit där och att vi förstår hur svårt paret har det.

Att dela med sig av det mest intima är så svårt, samtidigt som det är oerhört skönt att äntligen få berätta om sig och sina upplevelser, och de flesta brukar vilja fortsätta att prata; men då i en grupp med likasinnade.

Missbrukaren går i sin grupp och den anhöriga i sin.
Däremellan möts man i parsamtal när man behöver.

Att bli sedd och lyssnad på - kanske för första gången - är oerhört skönt.
Jag vet i alla fall att det var så för mig:

Jag som skulle klara allt själv.
Jag som aldrig var ledsen.
Jag som kunde hantera allas problem.

Idag är jag precis tvärtom:

Jag klarar inte allt själv.
Jag är ledsen ibland.
Jag kan inte hantera andras problem.

Skönt!

Snart

ligger det rena sockor i lådan.
Tvättstugan fick jag ha alldeles för mig själv så här tidigt på morgonkvisten och då går det undan minsann.

Jag har verkligen försummat både tvätt och hem den sista tiden, men nu ska det bli ändring på det. Under helgen ska jag skrubba golven med en tandborste och tidningshögarna ska förpassas till pappersinsamlingen innan jag dränks av DN´s bilagor.

Nu för tiden är det morgontidningen som dräller lite här och där.
När jag arbetade som produktchef hade jag dessutom mängder av prenumerationer på diverse månads- och veckotidningar för att bevaka vad som hände på reklammarknaden, och då kan vi snacka om tidningshögar.

Just nu överväger jag att även skippa DN, det är tyvärr oftast så att den blir liggande oläst. Å andra sidan gillar jag att läsa den på helgerna, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Dagens fråga:
Har ni en morgontidning och i så fall vilken?
Läser ni den varje dag?

Nu stänger coachingbutiken för idag

men jag vill avsluta med min tacksamhetslista.

Jag är tacksam att jag får dela med mig av mina erfarenheter, och att jag har fått modet att göra det.
Jag är tacksam för min familj och all kärlek den ger mig.
Jag är tacksam för att programledarna idag hanterade ämnet med värdighet, värme och intresse.

I morgon bitti klockan sju får jag tvätta.

Sov gott!

Två

cheeseburgare och en mellanpommes är vad jag har ätit idag. Förutom frukostmackorna och tre koppar Gevalia förstås.
Det känns att jag har glömt bort att dricka vatten och just nu häller jag i mig en halvliter samtidigt som jag försöker hålla koll på treans 2 1/2 män.

I morgon har jag lite uppdrag på kliniken i stan, och på fredag ska jag till Ikea på skrivbordsjakt.
Utöver det börjar höstens gruppcoahing ta form, och jag ska hitta lämpliga dagar för just det.
Som det ser ut i dagsläget kommer den gruppen som har varit utsatta för otrohet att träffas på måndagar 16-19, och den gruppen som vill stärka sin självkänsla träffas samma tid på torsdagar.
Men jag är inte färdigtänkt på det...förrän på måndag.
Sedan är det ju det där med föreläsningar också, som i alla fall i huvudet börjar ta någon slags form.

Hurra!
Jag har inte för lite att göra.

Vilken dag.

Och vilka fina kommentarer och mail jag har fått.

Jag är djupt berörd av responsen, känner med alla de som mår så dåligt just nu, och önskar att jag kan förmedla något slags hopp om att det går att må bättre; till och med bra och till sist riktigt bra.

Men det är inget hokus pokus över tillfrisknandet från medberoendet, det är hårt jobb som gäller om man vill bli fri. Det är dock värt insatsen man lägger in när resultetet kan bli frihet, vare sig man är kvar i relationen eller inte.

Att arbeta med sig själv är aldrig förgäves.

Här kommer länken till Tv 4

Till dig som har hittat hit idag

och som kanske såg mig i morse, och kände igen dig, vill jag ge några ord på vägen:

Du är inte ensam, vi är många som förstår vad du går igenom.

Det beror inte på dig att din partner missbrukar sex.

Du är en tillräckligt vacker, klok och snäll människa...det är inte ditt fel.

Du kan heller inte göra din partner frisk, det enda du kan göra är att fokusera på dig själv och se till att du tar hand om dig själv: Be om hjälp. Berätta för någon du litar på.
Även om du tror att du klarar det här själv så behöver du stöd av någon som kan stötta dig i det du väljer att göra med ditt liv...oavsett om du väljer att stanna eller att gå.

Jag vet att det går att må bra igen och jag vet också att det är upp till dig.
Du är värd att må bra.
Din partner är värd att må bra.
Ni har varsin väg att vandra, men kanske också en väg tillsammans.

Du är inte ensam!

Även Bokus

lyfter fram Casanovas Kvinna idag, klicka här.

Casanovas Kvinna på Tv 4

och ytterligare ett äventyr är avklarat.

Taxin hämtade 7.15 och redan 30 minuter senare var jag framme vid tv-huset där jag blev mött av studiovärdinnan Malin som ledde mig direkt till sminket.
Efter en fantastisk makeup - som jag aldrig skulle ha klarat att lägga själv - sa jag hej till vår stadsminister som var där samtidigt och blev sedan visad till fikarummet där jag fick vänta på min tur.

Under triss-skrapet blev jag placerad vid bordet hos Jenny Östergren som var oerhört sympatisk och varm, och där och då rann den värsta nervositeten bort.

Själv tyckte jag att det gick bra, och jag är tacksam för att det var mitt medberoende som var i fokus istället för sexmissbruket.

Taxi hem, och nu sitter jag i min soffa och tittar på ett fång gladiolus som jag fick när jag kom hem.

Resten av dagen är jag ledig från klienter, men har en hel del att pyssla med ändå. Jag behöver varva ned, och gör det bäst hemma i min ensamhet.

Ps, länk till programmet kommer.

Adlibris

har med Casanovas Kvinna på sin förstasida; kolla själva här.

Tjohoo, vi hörs sen.

Sprang nästan in till frisören

och bad om att få bli av med mörk och konstig utväxt samt tre centimeter hår, så nu är jag äntligen tillbaka i min helt onaturlig blonda färg och ska strax till stan för att träffa gruppen som jag leder på tisdagar.

Taxin till tv4 kommer 7.15 i morgon och 8.15 ska jag sminkas.
Tur... för något glåmigare får man faktiskt leta efter.

8.45

kan ni titta på 4;an om ni vill.

TV 4 och nyhetsmorgon

i morgon onsdag och det ska bli oerhört spännande.
Måste måla naglarn, vi hörs sen.

Nä,

om man skulle ta och promenera till jobbet.

Hur ofta träffar ni

era vänner?
Mina bästisar är spridda över landet; Göteborg, Norrköping, Halmstad och Stockholm.

Då kan man ju kanske tro att jag träffar i alla fall Stockholmarna en hel del, men där tror man fel.
En av mina vänner bor 10 minuters gångväg från mig och inte ens henne träffar jag mer än helt apropå i livsmedelsbutiken.

Vi rings, det är så vi gör.

Ibland rings vi inte på ett halvår; andra gånger flera gånger på en vecka lite beroende på vad som händer i vårt liv just då.
Vi ringer när vi vill och plockar upp tråden där vi var sist utan några som helst konstigheter. Inga skyldigheter, inget "men nu var det väl din tur att ringa".

Jag har världens bästa vänner och är oerhört tacksam för det.

Kysst av spriten (2)

Såg ni det igår?
Det var lika bra som förra veckans program.

"Shit, vad han blev nykter", sa sonen på slutet när han skulle beskriva hur pappan blev när han blev AA-list istället för alkoho-list.

Kolla programmet här.

Jag har ofta

gått emot mina egna känslor och just när det gällde att tillfriskna från medberoendet var det helt rätt.

Min instinkt har alltid varit att rädda och ta hand om, vilket inte är en bra kombination med missbruk.
Förnuftsmässigt visste jag detta, känslomässigt var det desto svårare att inte agera på det jag kände så starkt.

Alltså var jag emellanåt tvungen att låtsas att jag var mycket friskare än jag egentligen var, det vill säga göra som förnuftet sa trots att känslorna skrek nej.

I tillfrisknandet var förnuftet min största tillgång och när jag lät det ta över hände det också saker med mina känslor.
Det blev det okej för mig att sätta gränser, inte lyssna på offerramsor eller agera soptunna för diverse som ville ut; och till sist var det känslorna som sa till mig när min gräns var nådd, inte förnuftet.

Så; lyssna på ditt förnuft om du sitter i den sitsen jag satt.
Ditt förnuft vill dig väl.

Dina känslor i medberoendet är missbrukarens bästa vän och födkrok...

Fåtöljerna fungerade

och så också min dator med det nya mobila bredbandet. Jag kunde inte skicka mail dock, bara ta emot. Idag var det inga problem, men jag måste fixa till det senare.

Dagens lunch intogs i centrumet och bestod av en räkmacka.
Ja, jag vet. Det är väl ingen mat för en hel kvinna, men det var allt som hanns med. Dessutom gillar jag räkor, ägg och majonnäs. Till denna anrättning drack jag en kopp kaffe, och eftersom det var före 12 så hoppas och ber jag om att det har gått ur kroppen när jag ska lägga mig ikväll.

För övrigt drömde jag om Carolina Gynning och hennes numera dumpade pojkvän i natt, de få timmar jag sov; men jag kan inte för mitt liv komma på varför. Jag vet dock att jag vaknade och var glad att det bara var en dröm...

Jag är inte duktig på att tyda drömmar. Är du det så finns kommentarsfältet till ditt förfogande.

Ah, Fullmåne

Då behöver jag inte längre fundera på nattens få timmar av sömn.
Fullmåne är lika illa som kaffe, men det senare kan man i alla fall undvika.
Det är värre med månen.

Å andra sidan är det inte fullmåne särskilt ofta, och jag kunde ha varit betydligt tröttare tillika på dåligt humör.
Men icke sa nicke, jag sörplar Gevalia och tycker att just den här måndagen är toppen.

Fyra grader just nu, perfekt promenadväder när jag knatar iväg till mitt nya kontor om ett tag.

God morgon!

I morgon är det en ny vecka

och coachen sitter just med schemat för att få till den så smidigt som möjligt.
Fyran har aviserat en eventuell morgonsoffa och prat om Casanovas Kvinna på onsdag; och turligt nog - om det nu blir så - har jag planerat att vara ledig just den dagen.

En av mina äldsta vänner från Fjällbacka kom på besök till kontoret idag. Vi har känt varandra sedan lekis och följdes åt fram till vi gick ur gymnasiet 1980 i Strömstad. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att vi har känt varandra i 41 år.
41 år.

Var ni ens födda då?

Söndag

Om ni tror att den här coachen latar sig så tror ni helt fel.
Står just i startblocken för att attackera kontoret och se till att det är besöksvänligt i morgon. Det lilla (men blytunga) bordet från balkongen ska få följa med, så också en lampa som idag står i köksfönstret.
Det är alldeles för mycket lysrör i mina rum, och de kommer inte att användas annat än när jag ska städa. All övrig tid ska det lysa milt från ditplockade lampor.

Det känns som jag varken har haft tid för att redovisa min tacksamhet eller komma med uppmuntrande tillrop på ett tag, men tro på intet sätt att jag kommer att sluta med det.

Jag ägnar mig åt det viktigaste först, och just nu är det kontoret.
I morgon är en ny dag.

Nu hänger tavlorna

på kontorsväggen och i morgon ska jag piffa till resten.
Något skrivbord har jag inte hittat än, men det är heller inte det viktigaste.
Gardiner, mattor och bekväma stolar har en mycket högre prioritet och det är väl betecknande för hur jag tänker på samtal vs. administration.
Att lyssna på klienter är så oerhört mycket mer givande än att bokföra; men jag inser att de där rollerna är lite beroende av varandra, så jag har i alla fall införskaffat ett dokumentskåp.

Jag har aldrig varit med om längre köer än idag på Ikea.
Fler kassor skulle öppnas först 20 minuter senare, så folk var ruskigt irriterade.
Inte jag dock.
Jag stod där snällt i min kö - med tavlorna fint placerade i min vagn - och lyssnade på alla upphetsade röster.
Kön bredvid gick betydligt fortare än min, men jag tog det lugnt.
Varför hetsa upp sig?

En timma senare - tillbaka på kontoret - var jag på väg att slänga en taveljävel i väggen när bakstycket fastnade i alla piggar som man ska vika in.
Piggar som gör sönder hela fingertopparna.

Han som lämnade kön av irritation på Ikea tog lugnt och sansat över mitt taveljobb, och i hans händer gjorde piggarna precis som de skulle; vek in sig så att bakstycket hölls på plats.

Det är väldig tur att vi är tålmodiga på varsitt sätt, då blir saker och ting nämligen gjorda trots allt.

OS i Rio

Känns som om det vore en bra resa 2016.
Just nu har jag ändå för mycket att göra.

Och vad är Brasilien när man kan åka till Ikea en kall lördag i oktober?

Vad säger ni?
Copacabana eller bokhyllan Billy?

Rapport från målarlägret

Nu är det vitt.
Orkar inte mer idag.
I morgon 10.00 ska jag köpa konst på Ikea.
Klart slut.

Målaren är redo

Men färgen (är vit en färg?) saknas och affären öppnar först kl 10.
Under tiden funderar jag på om jag ska ha en stor eller liten roller. Just nu lutar det åt liten eftersom ytan som ska målas över är enochenhalv gånger enochenhalv meter.
Det är en alldeles lagom yta att måla utan att tröttna.

Ett helt rum är inte min grej eftersom det är tålamodskrävande och just den egenskapen besitter inte jag.
Därav alla stickade ärmar och bakstycken som aldrig blev en hel tröja på 80-talet när stickeri var något alla ägnade sig på. Mössor blev till pannband och av halsdukarna blev det alltid ingenting.

Därför är det lite lustigt att jag fick ihop en hel bok, för då märkte jag inte av det där med bristande tålamod alls. Jag skrev till jag var klar och dessutom passade jag på att ha rätt kul under tiden, även om ämnet kanske inte fick mig att gapflabba...

Så, åter till mina enochenhalv meter vägg; det kommer att bli superbra när det är klart.
Vita stora fåtöljer blev istället marinblå lika stora och de kommer att matcha den vita väggen alldeles utmärkt inbillar jag mig.

Ps, frost i morse. Mysigt va?

Flytt

Efter 78 timmar på Ikea- och 7 timmars kö för att betala - kom vi äntligen fram till lokalen.

Jag tog fram mina nya fina nycklar och insåg efter att ha provat varje nyckel på knippan -till sist även den som går till min egen lägenhet och den till fastighetens soprum - att de nycklar jag kvitterade ut i går eftermiddag uppenbarligen inte fungerar på ytterdörren till min nya lokal.

Vi blev något brydda; och efter moget övervägande och två samtal till en telefonsvarare gav vi upp och körde hela lasset till mitt lägenhetsförråd.
Precis när vi hade stuvat den sista pinalen av 350 ringde telefonen...

Nu är vi rätt sega typer, så vi tog helt enkelt nya tag och lassade tillbaka alla stolar, fåtöljer, mattor, lampor och resten av inredningen tillbaka på flaket och körde till lokalen där nya, fungerande nycklar inhämtades.

I morgon ska jag spackla och måla.

Sa jag att jag köpte en perfekt vas till mina älskade Gladiolus?

Rosa Bandet

Idag är bröstcancerdagen, och resten av oktober sker diverse insamlingar inte minst genom försäljning av Rosa bandet.

Årets band är designat av Gerth Wingårdh (som dagligdags designar hus tror jag), och i bandet finns även blindtext detta år.

Jag behöver minst tre och köper mina på Lindex.

Familjens Grand old lady

(nej, det är inte jag) är på vift någonstans runt Medelhavet och har inte hörts av sedan avresan i onsdags.
Det finns flera tänkbara anledningar till detta:

1. Hon har bustrevligt och tänker inte ett dugg på oss här hemma.
2. Det där med landsnummer har på något sätt undgått henne.
3. Telefonen är borttappad/snodd/slängd.
(4. Att vi hade en överenskommelse om att höras i helgen och att jag har förträngt just det.)

Personligen har jag en förhoppning om alternativ 1.
Old ladies ska ha buskul och jag ser fram emot Montenegro när jag blir lika Grand som min mamma.

Nu var lokalen

betydligt mindre än jag kommer ihåg.
Så där brukar det vara; jag förstorar i minnet och blir väldans förvånad när det var "så där litet problemet var" eller "så där litet det såg ut".
Vi kommer att få plats, det är det viktigaste.
Jag hittade ett litet skrivbord på Ikea.se som jag tror passar alldeles utmärkt i min kontorshörna och nu måste jag bara hitta något slags mobilt bredband som funkar så att min dator kommer till nytta även på kontoret.

Klockan 10 är det intervju.
Jag hoppas att journalisten inte har med sig en fotograf just idag; coach Åsa har nämligen inte för avsikt att piffa till sig eftersom det är Ikea och flytt som gäller efteråt, och just mascara känns som det bara är i vägen när jag ska bära fåtöljer, mattor och lampor.

1 oktober i dag, bra va?