Resedagbok

Tisdag
05.20 Väckning efter att ha sovit som en kratta som alltid när jag ska resa någonstans. Två mackor, tre koppas kaffe- dusch och pifferi.
06.20 Taxi till centralen.
06.35 Framme betydligt tidigare än planerat (that´s me), och kontrollen av att Casanovas Kvinna fanns där den skulle finnas var klar på 15 minuter.
06.50 Studerande av stressade tågresenärer.
07.21 Avresa mot Malmö.

Läste Kupé.
Läste Damernas Värld.
Köpte kaffe.
Läste en bok.
Konstaterade att det inte fanns en gnutta snö i Skåne.

12.15 Framme en halvtimma försenade.
12.30 Åt lunch med de trevliga uppdragsgivarna.
13.30 Föredrag ett. Kul som tusan.
16.15 Promenad till hotell, vilade fötterna, pratade med familjen.
17.25 Promenad till nästa föreläsning.
18.00 Föreläsning två för ett härligt och modigt gäng.
21.20 Promenad till hotellet.
21.30 Börjar jaga son.
21.33 Stressad.
21.38 Superstressad
21.50 Funderar på åtgärder.
21.51 Son ringer upp, hade duschat.
22.15 Fipplar med persienner som inte vill samarbeta.
22.17 Ger upp och struntar i om någon kan se in.
22.30 (?) Sover som en kratta som alltid på hotell.

Onsdag.
06.45 Väckning.
07.15 Promenad i regn till Malmö Central. Går fel, får hjälp av amerikan.
07.30 Frukost.
08.10 Kliver på tåget.
Läser min bok.
Pratar med grannen.
Pratar med Sebastian, två år.
Läser.
Inser att det är fel på tågets bromsar och att SJ är så ledsna över förseningen.
Läser.
Mer Sebastian.
SJ är fortfarande ledsna.
Dricker kaffe.
Köar utanför en av två fungerande toaletter.
Sebastian har blöja.
Läser.
SJ är nu förtvivlade.
Läste ut boken.
Till listan på dåliga bromsar la vi nu till felaktiga signaler, tåg framför och att resegarantin gäller... SJ är extremt ledsna men önskar oss välkomna åter en annan dag.

13.40 Stockholms Central.
13.45 Taxi hem.
14.10 Hemma.
14.11 Matar Katten.
14.15 Matar mig.
15.00 Coaching telefon.
16.00 Coaching telefon.
17.00 Kramas och uppdateras på sonens dag.
17.30 Hämtar pizza, äter som om jag hade betalt.
17.45 Är tokslut, bestämmer mig för att säga hejsan hoppsan till er.

Ungefär så.
Vad har ni haft för er då?

Jag vet inte vad det är med bloggen

och om det bara är hos mig den bråkar.
Bilder vill inte öppna sig och kommentarer faller bort.
Det kan vara så att den - för första gången vill jag gärna tillägga - behöver vila ett par dagar, och då passar det ju alldeles utmärkt att jag åker bort just nu. Min dator får nämligen stanna hemma.
På tåget tänker jag läsa en bok istället för att jobba.

Det betyder att om du mailar mig får du svar på onsdag, du är inte bortglömd!

Full rapport om våren i Skåne, SJ´s förträffliga service och allsköns annat skvaller meddelas här någon gång onsdag eftermiddag.

Så länge har ni 1500 andra inlägg att läsa.
Gör det, och lämna en kommentar.
I sedvanlig ordning besvarar jag allt när jag är tillbaka.

Skåne, here I come!

För inte allt för många

år sedan hade jag inte vågat åka till Malmö och sova över där.
Det handlade inte om att jag var rädd för att föreläsa, utan att jag trodde att om jag lämnade "Jonas" så skulle han tillbringa den tiden med någon annan.

Jag förstod aldrig att det gjorde han ändå, vare sig jag var hemma eller borta.

Att han ringde varje kväll han inte var med mig betydde inte att han var hemma ensam.
Med min logik försökte jag lista ut när, var och hur och förhöll mig sedan till det jag hade räknat ut, men förstod inte att missbruk aldrig kan förklaras med just logik.
Det lever sitt eget liv och tar de vägar det behöver för att få överleva.

Jag trodde länge att jag kunde slåss mot det, att om jag alltid fanns till hands så skulle inte missbruket få något utrymme och dö ut av sig självt.

Jag hade fel.

Det dör först den dagen bäraren av det bestämmer sig för att den har fått nog, precis som mitt medberoende dog den dagen jag faktiskt inte var intresserad av att styras av någon annans missbruk längre.

Titta

vilken oerhört fin recension "Casanovas Kvinna" får av Bea i pocketbloggen. Klicka här.

Tusen tack.

Jag tar mig an den här dagen

i ett gigantiskt tempo.
Coaching, coaching och åter coaching. Sedan ska det tvättas, packas en liten väska och förhoppningsvis ätas någon form av mat.
Eftersom jag piper iväg till Malmö i morgon så får klienterna trängas ihop idag och på torsdag, och det fungerar alldeles utmärkt även om det inte är att rekommendera (för min del) under en längre tidsperiod.

En gång vägg, aldrig mer vägg är lika viktigt som en gång medberoende, aldrig mer medberoende.

To do listan

är avbockad sånär som på en promenad till källarförrådet med vinterkuddar, vintermatta och vintergardiner... och sedan en till pappersinsamlingen.

Eftersom ryggen kommer att gå av när jag har burit klart var jag idag begåvad och la det sist på listan vilket gör att jag kan lägga mig ner när jag är klar.

Bra jobbat, Åsa.

Ikväll tänker jag inte göra ett dyft och det passar mig helt utmärkt.

Jag har knappt börjat på min bok, men de första kapitlen gav mersmak och nu vill jag läsa.

Det tog ett tag innan jag förstod att det var just den här som var den omtalade "eat, pray, love", och eftersom jag ogärna läser på engelska blev jag glad när jag nu hittade den svenska översättningen i pocket.

Jag är så gammal

att jag kommer ihåg när kvällstidningarna kom ut just på kvällen.
På helger, som påsk, kom det inte ut några sådana alls; istället fanns "Kvällsbladet" eller vad det hette.

Numera inhandlar jag dessa enbart på söndagar, och mest för att jag är ute efter kvällsbilagan.
Det händer att sonen och jag roar oss med frågetävlingen Bit för bit, där man helst ska lista ut ledtråden på fem poäng vilket jag sällan lyckas med.
Den här tog jag på fyra, men det normala är treor och ettor i mitt protokoll.

Film; en stjärna.
Fem poäng: Växte upp i Chiswick i västra London. Pappa var officer och matthandlare och mamma lärare.

Vem är är stjärnan?

Det som aldrig blev gjort igår,

eftersom det kom en massa andra trevligheter emellan, ska göras idag.
Om ni undrar vari dessa trevligheter bestod av så kan jag tyvärr inte svara på det, jag vet bara att det var en bra lördag.

Ibland kan det gå en hel dag och jag kan omöjligtvis redovisa hur jag har fördrivit den tiden. Gårdagen var en sådan.
Nu råkar jag vara nöjd och glad, och därför spekulerar jag inte i varför det är på det viset utan kontaterar bara faktum.
Någon prestationsprinsessa har jag aldrig varit, och det måste väl ändå tillskrivas mitt pluskonto eftersom det är bra för mig.

Det är förkylt hos Hellbergs, alltså tar jag mig en tur till apoteket (eller vad det heter nuförtiden) och köper lindrande medikament av typen huvudvärkspulver och näsdroppar.

Klockan är 11.06 och visar din klocka något annat har du glömt att ställa om.
Häpp!

Till er som är lite osäkra;

vi vrider fram klockan en timma i natt. 02.00 blir alltså 03.00.

Dagens inköp

• Korallfärgade Tulpaner.
• Korallfärgat påskris (fjädrarna, inte riset).
• Korallfärgade pelargoner (att ha inomhus).

Man kan inte beskylla mig för att vara direkt ombytlig.

Om man är osedvanligt förtjust i trängsel kan jag idag rekommendera Farsta centrum. Du kan få uppleva finfina köer, gråtande små barn och adrenalinastinna vuxna. Själv valde jag att går över gatan och hem till lugnet för att placera ut mina blommor lite här och där.

Just nu vilar jag min inte så finfina rygg och naprapaten jag fick tips om häromdagen kan se fram emot ett samtal från mig på måndag.

Jag är helt övertygad om att hon kan utföra mirakel.

Lite grådassigt

ute idag, men så länge det är plusgrader är jag nöjd.

Idag ska jag läsa en bok, förbereda de föreläsningar jag ska ha i Malmö på tisdag och möjligtvis slänga in en tvättmaskin.
Visst låter det som en alldeles utmärkt lördag?

Nästa vecka inleds påsken, och det är ju inte riktigt klokt när det nyss var jul.
Knappt har granen åkt ut innan riset ska in.
Eller in och in, jag ställer mitt på balkongen.
Om det ska få några fjädrar eller inte har jag än så länge inte tagit ställning till.
Det får bli en överraskning när det inhandlas.

Dages viktiga fråga:
Hur har ni det med pynt och julbord under påskhelgen?

Har man problem med

att folk tittar en i ögonen (eller för all del på finnen på hakan) kan man alltid sätta på sig de här...

Något

stort, rött och vackert (?) har uppebarat sig mitt på min haka.
Jag tror faktiskt att jag ska hojta lite välkommen.
Det är inte varje dag som jag kan ståta med ett (yttre) tecken på ungdom.

Dagen handlar

om småpyssel med diverse och ett sent coachingsamtal.
Den först aktiva handlingen blir att fylla på kylskåpet. Det är smart att göra det på förmiddagen eftersom jag då kan räkna med att vara hyfsat solo i butiken.
Trängsel, köer och tomma hyllor är inte riktigt min melodifestival.

Det blev ingen stadstur igår, bilen och jag åkte hem så fort vi bara kunde.
Egentligen skulle jag behövt en stund av klädinspiration.
Jag är totalt stilbefriad och i min garderob hittar man allt från volanger till strikta kavajer.
Det jag har mest av är urtvättade joggingbrallor och extremt fläckiga, lössittande T-shirts i storlek XXL.
Kan man kalla det en stil?
Jag tvekar inte ett ögonblicka att sätta en jacka över den stilen och strutta iväg till centrum för att handla, men det händer att jag blir trött på min egen opiffighet.
Egentligen är jag smått tokig i fina kläder, men ska ju användas också...

Slappheten kom när jag slutade arbeta på det stora kontoret och då det är helt uteslutet att arbeta på ett sådant igen får jag försöka hitta stilen i det lilla.

Ett par snygga joggingbrallor kanske är en bra början?

Jag snor idé från Maj Korner

och googlar "Åsa är". De fem första meningarna på denna sökning var:

1. Åsa är rätt nöjd med höjdupplevelser för idag.
2. Åsa är glad.

3. Åsa är tillsammans med en sexmissbrukare.

4. Åsa är en duktig flicka, hon kan både sy och sticka.
5. Åsa är shoppingberoende.

Haha.

Jag har inte riktigt haft tid

för bloggeriet idag. Det har varit full fart med annat, diversearbetare som jag är.

Mitt coachingsamtal avlöpte som förväntat och jag fick precis den spark i baken jag behövde inför kommande projekt.
Ibland behöver jag bli lite knuffad på och då ber jag om hjälp med det när min egen förmåga har somnat.
Efter en lätt väckning kommer det som har slumrat tillbaka och jag är på rätt spår igen.
Smart va?

Vilken knuff behöver du för att ta ett ännu ett steg i rätt riktning?

Coach Hellberg

drar till stan idag för att bli coachad.

Dagens problem:

Varje gång jag tar turen till city tänker jag att den här gången ska jag åka tunnelbana, men av någon anledning blir det aldrig så.
Idag har jag lite tid över för att ta ett varv på stan, vilket normalt sett sällan lockar mig. Å andra sidan kan det vara kul att titta in i lite skyltfönster, fika och samtidigt fånstirra på människor.
Bestämmer jag mig för ett varv på stan blir det tuben, annars bilen.
Bil - tunnebana - bil - tunnelbana...?

Om ni tycker att mitt problem är pyttigt så har ni helt rätt.
Jag måste säga att det känns rätt skönt; fram för fler små problem.

När man har stora får de mindre ingen plats.

Hallå

är ni vakna?



Bra.

Sover ni nu kan det bli svårt att sova i natt, och då utgår jag helt och hållet från hur jag är.
Just nu håller jag mig vaken tack vare kombinationen sunt förnuft och viljekraft.
Egentligen skulle jag behöva sova alldeles precis nu, det känns som om jag har hällt citronsaft i ögonen.
Det är precis lika obehagligt som det låter, alltså blir det en zappkväll istället för läsning.
Att titta på längre håll är betydligt mer njutningsfullt än att försöka fokuser på en dataskärm.



Vi säger väl så.

Storstad

Det är ett par år sedan vi var i London, sonen och jag, och häromdagen pratade vi om resan... igen.
Hur vi uppgraderade vår hotellstandard till fluffiga handdukar och badrockar, fotograferades med kända personer i vax och shoppade loss på Selfredges, HM och Karen Millen.
Vi pratade om Hair Spray och glassen vi åt i paus, promenaderna med värkande fötter, pratglada taxichaufförer som körde oss hit och dit, kyrkor som vi gick in i för att tio minuter senare gå ut igen, room service och beställda kvällsfilmer.

Det blir varmt när vi pratar minnen och just den resan var speciell för oss båda.
Sonens brutna fot hade just läkt och själv var jag var sjukskriven efter ett kaotiskt år av arbete och medberoende.

För mig vände det där.
Det fanns ett annat liv, ett fritt, där jag inte var fast i bojor, varken från det förflutna eller från missbruk.

Fri.

Jag älskar det ordet.
Och London.

Det är roligt

att hitta bloggare som läser Casanovas Kvinna och dessutom lägger ut bilder på det.
Här sitter Magdalena Graaf med boken i knät.

Jag kommenterar alla som berättar om att de läser, eller har läst, min bok. Det är så oerhört kul/viktigt/bra att boken sprids och att vi som är anhöriga får berätta om det hemligaste av missbruk. De bloggare som pratar om boken hjälper verkligen, verkligen till.
Tack Magdalena och alla andra.

Hur har ni det idag?

Den allra första intervjun jag gjorde

var i Må Bra i somras.

Nu finns den på deras hemsida och du kan läsa den om du klickar här.

Paus

i arbetsdagen.

Snön som föll i natt regnar just nu bort och det är riktigt varmt och skönt ute, eller ja, jämförelsevis.

Om vi bara går ett par månader tillbaka var det -25 och då måste jag säga att dagens +5 är oerhört behagliga.

På tal om behagligt; låt oss se hur det ser ut i Fjällbacka idag.

Se där ja.

Grått och trist, och inte en människa i sikte.

Just idag längtar jag inte dit (hem).

Hem eller dit, svårt som tusan.

Hem när jag åker dit, och hem när jag åker tillbaka.

Hur säger ni som har flyttat på er?

Jag tycker att

det skulle vara mysigt att ratta runt i Europa någon sommar, gärna i husbil.

Nu är jag inte någon campingtyp om nu någon av er har fått för sig något sådant tokigt.
Jag vill allra helst bo på ett trevligt hotell med bad och gigantisk frukosservering, men om jag fick min europaturné skulle jag kunna dra ner på komfortkravet en smula.

Jag skulle också kunna ta tag i den där tågluffen de flesta andra gjorde på 80-talet.
Då gäller det dock att jag gör Pilates varje dag innan tågvisslan blåser, annars kommer jag inte att kunna dra resväskan genom Paris.

Å andra sidan är det lugnt och skönt hemma på balkongen.
Där klarar man sig från husbilspunkteringar på autobahn och inställda tågluffståg till Malmö.
Dessutom kan man skriva en bok till.

Vad tycker ni.
Turné eller balkong?

Tvättstugekampen

Det bråkas minsann i min tvättstuga också.
Häromsistens hade någon stulit ett av torkrummen, och lapparna lät inte vänta på sig.
"Kontakta mig omedelbart", "töm torkrummet, du har tagit min tid" satt placerat både här och där.

Jag förstår den stackaren som stod där med all sin blöta tvätt, precis som jag kommer att göra snart.
Låt oss hoppas att det rum SOM ÄR MITT är tömt när jag ska dit igen om en halvtimma.

Jag funderar på om det är nonchalans när man struntar i om någon har bokat tiden efter, eller har man bara glömt bort en hel källare med tvätt?
Det är lätt för mig att säga som har det där med tider fullständigt inprogrammerat, jag är medveten om att det kan vara svårt för andra.
Men hur svårt, är frågan?

Jag tror att jag sätter upp en lapp, jag också:
Coach hjälper dig att passa avtalade "hoppsanredantider".

Det händer att jag tror att jag vill ha en hund

"Å vem ska gå ut med den då", säger sonen, och med det är den tron över.
Jag hyser nämligen en skräck för hundar, modell över knähöjd.
Det säger sig ju självt att när jag kommer gående med min lilla, söta och helt oskyldiga Frippe, kommer den gigantiska schäfern Devil att uppenbara sig varpå jag kommer att bli livrädd.

Hundar av typen Devil ska alltid komma fram till mig.
Alltid.
Gärna springande.
Efter dem kommer oftast en anfådd husse/matte som inte gick på valpkursen och som tycker att dressyr är värdelöst vetande, deras hund är nämligen snäll.
Snäll?
Jag struntar fullkomligt i snäll.
När en stor, vilt främmande, hund kommer galopperande och dreglar över hela mig är jag inte intresserad av snäll.

Jag är intresserad av KOPPEL och obscena bötesbelopp.

7.37

och jag undrar hur ni har det med pilates?

Min rygg och jag är ju inte särskilt överens som ni vet, och det sägs att just pilates är en skonsam men effektiv form att träning för bålpartiet, alltså har jag införskaffat mig en dvd med denna typ av övningar.

Jag tänker börja i eftermiddag.

Något särskilt jag ska tänka på innan jag kör igång?

Jag vägrar

att befatta mig med dagens väder, låtsas som det regnar (?) och funderar istället på det där med lycka.

Och efter att ha raderat 20 rätt urusla rader om just detta kan jag kontatera att det är något jag ska blogga om en annan dag.
Inte för att jag på något sätt är olycklig utan för att mina funderingar inte tar sig från huvudet och ut i mina skrivande fingrar.
De sitter fast.
Så kan det vara ibland men det är ingen större fara, jag har både skor och trams att leverera om hjärnan kniper till om mina ursprungliga bloggidéer.
Jag skulle också kunna slänga in något från mars 2009, för det har ni ändå inte läst om ni inte är helt bloggalna. 1500 inlägg tar man sig inte igenom i brådrasket.

Okej, jag hjälper till. Detta kunde man läsa för ett år sedan.

Google

Undrar om den person som googlade "hitta vilda otrogna damer" fann det den sökte på mitt företags hemsida.
Kanske.
Ibland kan den smärta man utsätter andra för vara en väckarklocka, vare sig man är gift eller vill vara tillsammans med någon som är.
Alla är välkomna, så länge det är förändring de söker.

Tja, det där gäller väl faktiskt fortfarande, ett år senare.

Jag fortsätter fundera på lycka.
Vi hörs sen.

Jag

är busy med upphittade gardiner och kuddar som ser ut som vår.
I hallen står diverse sorterat skräp som ska till:

• Tippen
• Pappersinsamlingen
• Slängas

Då fattar ni hur oerhört mycket jag har att göra den här söndagen. Ingen rast och ro. Härligt! Vad gör ni?

Kånk och stånk

men det blev fint och är värt den utmattade ryggen
Det saknas ett lite pyttigt bord och blommor, men det kommer tids nog.

Jag missade "Så ska det låta" igår, men tar igen det om en stund när reprisen sänds.
För mig är det ett bättre program att se när jag är ensam eftersom jag väldigt gärna sjunger med.
Det är nämligen inte alla i familjen som är nöjda med mitt sjungande, särskilt inte den yngre generationen som har sökt in på musikgymnasium.
Och var tror då den unge herrn att han har fått sin talang ifrån?
Va?
Va?
Va?

Jag kanske inte sjunger så himla vackert längre, det kan jag väl hålla med om, men tänk vad glad jag blir.
En truddelutt senare kan jag vara på ett strålande humör, vilket rimligtvis borde gynna även de som är runt omkring mig.
Om de ville lyssna vill säga.

Nu kommer jag att vara munter alldeles för mig själv, och det är inte heller illa, men visst hade det varit kul med en kör istället för ett solo.
"Hellberg family choir " upphörde någon gång år 2001, och för mig personligen hade det varit kul med en reunion.

Jag övar så länge.

Uppe med solen

och sitter nu och väntar på att Jysk ska öppna sina portar så att jag kan köpa min balkongsäng, dock med en enfärgad dyna.

Jag tror att den kommer att göra sig riktigt bra med den snö som ska komma i morgon.

2714 lästa och besvarade mail i inboxen

och jag har just tagit bort lika många.

Jag har svårt att ta bort mail, de kan vara bra att ha, och jag har otaliga exempel på sådant jag har sparat... och sedan kunnat plocka fram när någon kollega har varit effektiv och rensat.

Nu har jag dock inga kollegor, och i ärlighetens namn bestod de flesta mail av kommentarer härifrån och från Facebook.
Delete och good bye.
Resten tar jag tag i under helgen.

Nu ska jag tillaga smaskig köttfärssås.
Med vispgrädde.
Mm, vad gott.

Det borde inte vara möjligt

att slarva bort ett par gardiner, ändå är det precis vad jag har lyckats med.
Jag är i vårpyttagen och tänkte ljusa upp lägenheten med lite ljusgrönt.
Allt det gröna har dock legat i källarförrådet i två år och behöver fräschas upp innan det placeras i soffor och på gardinstänger (under förutsättning att jag hittar det som ska hängas där förstås).

Under förmiddagens runda i Farsta centrum hittade jag ett brickbord som kommer att passa alldeles perfekt till min kuddiga solsäng, och nu är det bara själva inköpen som saknas.
Och värmen på balkongen.
Annars är det väldigt mycket vår tycker jag.
I alla fall inuti.

Det är lite som när jag var gravid.
När exakt nio månader var över slutade jag att vänta.
Jag var helt lugn den veckan jag gick över tiden.
Samma lugn känner jag nu.
Väntan är över.
Nu kan den komma, även ute, när som helst.

I am ready.

Nya skor till påsk?

God morgon

Det är en härlig dag i förorten, och av någon anledning (säkert många) spritter det i den hellbergska kroppen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här goda humöret, det bästa är säkert att bara låta det vara och låta energin åka runt några varv utan att släppa ut den.

Idag är det coaching på förmiddagen och ledigt efter lunch.
Det är möjligt att den ledigheten kommer att innebära att balkongen får sin solsäng.
Just idag är det mulet som tusan, men i morgon när solen kommer vore det härligt om den är på plats.
Vi får se.

En ledig fredagseftermiddag kan ju också innebära bok, smågodis och fräscha tulpaner.

Inlägg nummer 1500

Jösses.
Det är högst troligt att det är lika många ord placerade i den här bloggen som det är i Casanovas Kvinna.

I en bok är det bra om man har en början, en mitt och ett slut.
Det är inte lika noga i bloggen.
Här har jag heller ingen redaktör som varsamt meddelar mig att jag använder åt helvete för många kommatecken.
Å andra sidan redaktörar jag mig själv i efterhand när jag ser hur jag har slarvat och det görs mer än en korrigering per dag här kan jag meddela.
De flesta inläggen skriver sig själva och det är först när det är publicerat som jag inser mina fel-stavningar/avstavningar/kommatecken/ju/så/och/då som in eftersom eller när.
Mitt frekventa användande av semikolon kan säkert också diskuteras i samma mening som mitt bojkottande av kolon.

1500 + korrigeringar.
Det är ett under att jag ens hinner arbeta.
Men det gör jag.

Jag har fortfarande världens bästa jobb och jag bloggar.

Jösses.

Dagens lunch

bestod av en äggmacka och ett glas juice, och intogs i Farsta centrum samtidigt som jag läste artikeln i Femina.
Det märks att det är jag som har skrivit den, språket skiljer sig inte ett dugg från boken eller bloggen.
"Var jag tvungen att uttrycka mig just så" far genom huvudet innan jag inser att det är just precis så mitt uttryck är.
Enkelt, okomplicerat och lättläst.
Det är väl alldeles lysande om jag kan skriva så att folk (det är ni) fattar vad jag menar?

Alltså är jag nöjd.
Jag har aldrig skrivit en artikel förut, nu har jag gjort det och den ska sparas tillsammans med allt annat från den här bokresan.
En vacker dag ska jag sätta in allt i en fin pärm, som jag sedan ska titta i när jag blir riktigt gammal.
Då är sexberoende inget man skäms för, och det finns gott om vård för både missbrukare och anhöriga.

Jag tror att jag kommer att le och tänka att det var annat förr, då, år 2010.

Tidningen Femina nr 4

kommer ut idag, och där finns min egenskrivna artikel med. Klicka här för att se vilken fin reklam de gör för den på sin hemsida.

Mer sexmissbruk: På femman visas "Dr Drew´s sex rehab" på onsdagkvällar, som handlar om några missbrukare som checkar in för en treveckor lång rehabilitering.
Titta gärna, det är inte så dumt faktiskt.

Ungefär så, torsdag morgon, i inlägg nummer 1498.

Mitt ettusenfyrahundranittiosjunde inlägg

kommer att handla om Gud.

Inom tolvstegsrörelsen pratar man ofta om Gud, eller i alla fall om något som är starkare än en själv. För min del har det starkare varit en grupp, istället för att på egen hand lösa mina problem. Flera är starkare än en.

Just Gud försökte jag prata med för många år sedan när jag hade något problem som då tycktes oövertigligt.
Jag bad, och bad och bad om hjälp, men kände aldrig att han ville lyssna på mig.

Då min tilltro till att jag var en människa värd att hjälpa inte var särskilt hög, så förstod jag Gud när han inte ville höra mina böner.
Jag fick skylla mig själv för att jag satt i den situationen jag gjorde, och för Gud var jag nog inte en särskilt intressant människa...

Efter det har jag aldrig vågat be honom om hjälp igen. Det har varit för smärtsamt att inte bli hörd.

Idag tror jag dock att vi skulle kunna komma rätt bra överens, Gud och jag.
Egentligen står bara min logik i vägen.
Den logik som inte riktigt, riktigt kan tro på att en enda Gud kan ta hand om alla oss människor.

Men då har jag tänkt att han kanske ser till att ha sändebud istället.
Döda släktingar, vars enda uppgift nu - förutom ett och annat himmelskt party - är att ta hand om den familj som kliver runt på jorden.

Och då är jag helt plötsligt med i matchen (och här spricker min logik), för att mormor, morfar och min styvpappa fortfarande finns med på ett eller annat sätt vet jag.

Om jag ber en bön till dem så vidarebefodrar de detta uppåt i organisationen, det är ju så det funkar, eller hur?

Måste säga att jag är både nöjd och trygg med den lösningen.

Har ni sett cougar town på femman?

Courtney Cox tycker tydligen att det är fint med läppgrejer och annat ansiktsjox, vilket gör att hon mest känns igen på rösten.
Det enda jag skulle kunna tänka mig att joxa med är mina tre ögonlock som bildas av alltför mycket överskotthud. Å andra sedan stör de inte synfältet än så länge, så de får bli kvar.

Som predikant av sanningen "du duger som du är" skulle det vara väldigt tokigt att ägna sig åt ingrepp i det som faktiskt duger alldeles utmärkt.
Å andra sidan är jag inte någon filmstjärna som konkurrerar med min skönhet, men jag måste säga att det var befriande att se Meryl Streep i "It´s complicated" häromdagen.
Vacker som en dag, och helt ofixad - i alla fall vad jag kunde se.

Du duger.

Jag duger.
Meryl Streep duger.

Vilket gäng!

Ps till er som vann pocketen

De är på gång, ska hämta dem på förlaget i veckan.

Favoritkläder

Jag var tvungen att köpa nya vita T-shirts idag, de andra har varit utsatta för diverse sylter, en par duttar ketschup och vad jag tror, ungersk gulaschsoppa.

Visst är väl vita T-shirts alldeles fantastiska?
Man kan ha dem till en liten piffig kofta, en alltför sliten jeansjacka eller varför inte under en sedesam kavaj?
Jag borde kanske ha köpt fler när jag tänker efter.
Nu åkte en båtringad randig med i påsen, vi får väl se hur ofta den kommer att finnas i garderoben kontra på min kropp.
Det troliga är att jag kommer att ta på mig den randiga, ta av mig den randiga och sätta på mig en vit istället.

Idag ska vi äta pannkakor med sylt innan jag går till jobbet... jag kommer att bära haklapp.

Fördel Mamman

Det finns mycket som är tufft med att vara egen företagare, inte minst krävs en hel del jobb för att det ska gå runt ekonomiskt.
Å andra sidan kan jag planera min tid som jag vill - i alla fall till viss del - och när den blivande gymnasieeleven nu ska runt på olika intagningsprov skjutsar jag för att han ska hinna.

Förhoppningsvis är det ingen skjutsningsaktivitet den 25 maj, för då drar jag till Karlstad. "Mitt" utbildningsföretag, Coach2coach, har en "Training camp".

Visst låter det här som en bra dag?

9-10.00 Drop in inskrivning
10.00-12.30 Workshop 1. Magnus Kull Förändringsbarhet- fyra avgörande perspektiv.
10.00-12.30 Workshop 2. Per Bjergestam Här & Nu & Zen.
12.30-14.00 Lunch
14.00-15.30 Överrraskningsföreläsning
15.30 fika
16.00-17.30 Föreläsning Kjell Enhager special
18.30 Middag med underhållning

Sexmissbruk

Det har gått en programserie på P3, där "Pontus" berättar om sitt sexmissbruk.
I ett av programmen berättar också hans flickvän "Susanne" sin historia.

Klicka här.

Tack båda två för att ni vågar berätta.

Kvällsvecka

Inte riktigt hela veckan, men idag och i morgon jobbar jag lite senare än vanligt.
Det ger mig möjlighet att dagtid förbereda de föredrag jag ska hålla i Malmö i slutet av mars.
Ett för professionella, och ett för de som är som jag, det vill säga anhöriga/medberoende till en sexmissbrukare.

Sedan börjar det bli dags att ge sig ut på föredragsarenan på "riktigt", vilket bland annat betyder att presentera sig för talarförmedlingar så att jag får möjlighet att komma med i deras register.
Arbetsnamnet på det föredraget är fortfarande "Vi som älskar för mycket", vi får se vad det landar i till sist.

Hur har ni det idag, jobbar ni?

Man pratar kokain på fyran

Jag har aldrig varit i närheten av droger, däremot har jag vänner som har provat.
En väninna testade kokain en gång för många, många år sedan.
Hon sa efteråt att den drogen är livsfarlig.
Aldrig hade hon varit vackrare eller hade haft ett större självförtroende än då under det ruset.

Hon provade aldrig igen, men det gör andra.
Speciellt unga kvinnor.
Många av dem blir bjudna och har svårt för att säga nej, och med kokainets effekt är de snart fast i ett missbruk.

Fy tusan vilket bra ord Nej är.
Lägger man på ett litet "tack" efter låter det till och med trevligt.

Många av oss borde använda det betydligt oftare.

Favoritlåt

Visst är det väl så vi vill bli älskade?

Nu blir det name dropping

Isabella Scorupco, som kan ses i morgonens soffa, och jag, var på samma nyårsfest 1989.
Hon var söt som socker redan då, dessutom rolig och sång- och dansglad.
Vi sjöng och dansade till Abba-låtar hela natten lång, och vinglade sedan ut i 90-talet efter ett riktigt härligt nyårsparty.
För min del var jag glad att 80-talet var över, och hon stod inför sin albumdebut med "Substitute".

Man kan säga att vi båda hade något att fira.

Jag håller koll på snödjupet

genom att studera den lilla stugan som står på gården utanför min balkong.
Visst har det försvunnit en hel del från det lilla taket, men inte sjutton går det fort.
De pölar som bildas på marken vid stugan dagtid blir is under natten och det är uppenbart att vi får räkna med att vårens vintriga asseccoarer kommer att finnas med oss en stund till.

Detta viktiga kan beskådas från min balkong, söndagen den 14 mars 2010, och avgör vilken form av sko jag ska använda när jag går till affären.

Det blir klumparna idag också.
Mina fötter ser numera ut som ett par kängor.

Mer om det en annan gång.

Aj då.

Anna är så bra, så bra. Det är hennes låt som jag inte får en enda vibb av tyvärr.
Bra show annars, särskilt medleyt i mellanakten.
Sonen glodde på mig när jag gnolade med i Tova Carsons gamla dänga.
"Helt ärligt mamma. 1967?"

Kan man en låt så kan man.
"Alla har glööööömt, men inte jaaaaag".

Va?
Visst kan ni den också?

Jag smyger runt

här hemma eftersom sonen fortfarande sover.

Gjorde ett tappert besök på solariet, fullt övertygad om att jag hade tre tior i fickan. Jag hade två och en femtioöring.
Nåväl, två blir tio minuter sol, alldeles lagom så här i början.
Väl i solsängen slocknade den efter fem och jag gick ut i det riktiga solljuset istället.
På sina ställen var det riktigt varmt, på andra kyligt som tusan.
Det är svårt att klä sig rätt i mars, det är helt klart.

Promenaden värmde upp ändå, och nu överväger jag att ta en tupplur till sonen behagar visa sig.
Skönt va?

God lördag

i stugorna. Hur har ni det så här lite på morgonkvisten en ledig dag? Har ni rivstartat eller tagit det lite piano.

Här har, än så länge, inte startats någonting förutom frukost.
Det är en bra början på precis vad som helst, och min lördag är fullständigt oplanerad och kan få se ut lite som den vill och behagar.
Jag vore dock glad om det i slutet av dagen är ett mätt och belåtet gäng som ser på melodifestivalen och beundrar de fina tulpanerna.

Det kan ju nämligen bli precis tvärtom.
Fel låt vinner, maten gick inte att äta och tulpanerna slokar för att jag inte begriper mig på blommor.

Spännande lördag.
Jag tror jag tar en kopp kaffe till.

Han är hemma nu

Jag gillar "På spåret"

och ikväll är det final.

Min favorit är den finska kvinnan, Johanna Koljonen, som tillsammans med Marcus Birro utgör det ena finallaget.
Hur kan man veta sådär mycket som hon gör?
Okej om man möjligtvis har ett eller två favoritämnen, men den här damens kunskapsbredd är otrolig imponerande.
Lite snack, mycket verkstad.

Heja Johanna... och Marcus förstås.

I Farsta

skiner solen både ute och inne.

Jag får höra från förlaget hur bra "Casanovas Kvinna" säljer, och det sätter ju en extra piff på den här härliga fredagen.

En klient kvar, och sedan ska jag hämta sonen.
Sömnig son skulle jag tro.
Sista natten brukar vara en helt utan sömn.
Det kallas att "dygna".

Jag fick mail från läraren som sa att just dygnandet hade stoppats detta sista år i högstadiet, men jag undrar om det lyckades.
Att överlista lärare är väl en sport i sig.

Vem jag håller på i den matchen säger jag inte (men det börjar på el och slutar på everna).

Idag återgår livet

till det alldeles vanliga, med musik och dunk från grannrummet.

Innan hemkomsten i eftermiddag ska jag ha hunnit med coaching, dammsugning och påfyllning av kylskåp.

För övrigt har jag 10 nymålade naglar.

Visst är det en vårpiffig färg, "High hopes" från China Glaze?

Bryt fyra knäckebrödskivor

i småbitar ned i en tallrik, häll över mjölk och en matsked lingonsylt så har ni morfar Hellbergs specialare, och min lunch idag.

Utöver denna o-lagade rätt, så var det mormor som höll i matlagningen när jag var liten.
Alltid husmanskost.
Nästan alltid efterrätt; sagosoppa, rabarberkräm eller äppelkompott.

Vi äter aldrig efterrätt, gör ni?
När det blir rabarbersäsong ska jag banne mig göra kräm.
Mycket kräm.

Vill ni komma hit och käka efterrätt?

Bio

En har gått vilse och en har hittat sig själv.
That´s complicated.

Klart sevärd.

Jag funderar

på hur jag ska ha det på min balkong, och min senaste idé är att köpa en solsäng.
Inte för att sola i, utan för att ha när jag vill ligga ute och läsa. Med massor av kuddar i olika blå nyanser kan den bli hur piffig och skön som helst.
Dessutom tänkte jag plocka fram alla mina gamla mattor och täcka det fula illgröna golvet med, ni vet så där lite snyggt Lolo Carterditslängda.

Det kan bli bra.
Det kan också bli bedrövligt.
Jag återkommer med resultatet vid ett senare tillfälle.

Ps, går det inte ihop med alla pelargoner jag har tänkt mig så måste jag skippa hela idén. Först blommor, sedan eventuella möbler Punkt

Vakna bloggkompisar

Simona har varit på hugget...och uppenbarligen på T-centralen.

Tack!

Jag tror att hon förstår hur surrealistiskt det är att se sin egen bok på det här viset, hennes debut kommer snart.

Mental träning varje dag

Vad lätt den är att glömma bort, den där tacksamheten vi kände då när det där hände.
Den är så flyktig och så lätt att ersätta med girighet.
Det som var tacksamhet blir bitterhet när vi tror oss se att vi faktiskt kunde fått mer.

Mia Törmblom brukar prata om att självkänslan är en färskvara och att tacksamhet är en stor del av den.
Jag håller helt och hållet med och det är därför jag tjatar om att vi måste påminna oss om vad vi är tacksamma för; det borde vara lika viktigt som att borsta tänderna.

Det vi behöver är en skrivbok och en penna, och en stund i lugn och ro.
Tre saker du är tacksam för, varje dag.

Här är min lista idag:

Jag är tacksam för att

• sonen inte har hörts av, vilket nog betyder att han har det bra på lägerskolan.
• att solen skiner och värmer min balkong.
• det finns rester i kylen som jag kan äta till lunch.

Jag vet inte hur många gånger

jag har kommit till videobutiken utan att dvd´n ligger i fodralet.
Som tur är så råkar jag vara kund i världens trevligaste butik, så jag brukar få återkomma nästa dag utan problem.

Jag undviker numera ställen som inte ger god service, det finns alltid någon trevligare som erbjuder samma sortiment.
Min videobutik vid Q8 i Farsta tänker jag aldrig överge.
Det skulle i så fall vara om jag flyttar tillbaka till Fjällbacka, till Överkalix eller någon annan plats fånigt långt bort.

Men bara då.

Nöjd, hu vad farligt

Jag vet inte hur det är just med dig, men lite så där allmänt tycker jag att människor verkar vara oerhört rädda för att vara nöjda.

Vad är det som är så farligt med att vara nöjd?

Blir vi korkade?
Tappar vi lusten?
Blir andra bättre än oss?
Inträffar den gigantiska passiviteten?
Är utmaningen slut?
Är kanske livet slut.

Är vi inte nöjda för att vi egentligen är rädda för att dö?

God middag mina vänner

Just hemkommen för att äta lite lunch kan jag konstatera att man ska vara glad att man inte har ont i rumpan när man sätter sig ned, för fy tusan vad halt det är ute nu.
Rena glansisen.

Nåväl, mig går det ingen nöd på. Det är värre för de äldre som försöker ta sig fram.

Själv tog jag vägen genom centrum och kunde konstatera att:

1. Bokia hade fyllt på med fler "Casanovas Kvinna".
2. Samma enastående verk finns numera även på Åhléns.
3. Jag var sugen på fiskbullar. I dillsås. Den var helt klart oväntad.

Det är lite tomt

utan dunket från rummet.
"Du kommer nog att sakna mig lite", sa han leende innan han smällde igen bildörren utanför skolan i morse.
Ett konstaterande istället för en fråga.
Trygg unge, den där.

Den ensamma mamman tänker jobba, äta och gå på bio.
Mer hinner jag nog inte till fredag eftermiddag klockan fyra.

Pax för mina känslor

Alltsom oftast har jag låtit bli att känna.
Jag har varit mycket bättre på att känna in vad andra känner och haka på det.

Det är inte särskilt begåvat, i alla fall inte om man vill vara i sig själv istället för i andra.
Jag fick helt enkelt träna och börja dagen med att känna efter hur jag kände mig just då.
Var jag glad så försökte jag behålla den känslan även om andra runt om mig vaknade buttra.
Inte för att muntra upp dem (vilket jag för övrigt också har lagt ner alltför mycket tid och energi på tidigare), utan för att erkänna och acceptera min egen känsla.

Det var inte lätt.
Att stå fri från andras känslor, att se att det var deras och inte mina, kunde jag först när jag hade tränat ett bra tag.
Har man ägnat ett halvt liv åt att känna in andra är det inte över på en kvart, men med träning kan man lära sig det också

Att känna empati är inte att känna som någon annan, det är att känna med.
Det är skillnad på det.

Sonen på väg till lägerskolan

och själv gör jag mig klar för att träffa dagens första klient.

Jag ser på TV att Sverige har förlorat en Davis-cup match mot Argentina, och tyvärr måste jag säga att jag inte är ett dugg uppdaterad på tennis numera.
Robin Söderling känner jag till, men annars är det rätt tomt på min spelarlista.
Å andra sidan försvann mitt intresse med Björn Borg och varken Edberg, Willander eller någon annan har fått mig att sitta klistrad framför en wimbledonfemsettare som blir avbruten gång efter annan på grund av skyfall.

Det närmaste jag kommer tennis nuförtiden är de kalsonger jag köper till familjen emellanåt, räknas det?

Semestern är över

om några timmar, och jag kan summera den med ett ord; avkoppling.
Just nu packas det för fullt för lägerskola och jag har från och med i morgon några mammalediga dagar.

I år ville lärarna att det skulle följa med ett par föräldrar och när jag föreslog mig själv som en utmärkt medföljare fick jag höra att jag skulle förstöra sonens liv om jag följde med.
Va?
Jag?
En sån rolig och trevlig förälder?
Jag skulle skoja med alla, dansa med min sköna stil på discot och vara en utmärkt peppande assistent på hemkunskapen.

Alla dessa goda argument föll helt platt och jag gav därmed upp och stannar hemma.

Misse klarar sig i alla fall inte utan mig.
Tur, det räcker med att en separerar från mammandet.

Frågor på det?

Tandgnisslur ställer frågorna, jag besvarar.

Namn: Åsa
Bloggadress: Den kan ni eftersom ni är här.
Stjärntecken: Oxen.
Ögonfärg: Blå.
Hårfärg: Blond med ännu blondare slingor.
Familj: Ja.
Godaste mat jag vet: Fläskfilé i vilken form som helst.
Favoritgodis: Beror på dag och sug.
Jag tycker bäst om: Ro.
Jag avskyr mest: Dumhet.
Folk brukar tro att jag: Oj, vet inte.
Den vanligaste kommentaren om mej:Oj, vet inte.
Den vanligaste kommentaren till mej när jag var liten: Att jag var glad och duktig.
Den vanligaste kommentaren till mej just nu: Att jag är modig.
Vad jag vill få ut av vänskap:Skratt, värme och goda minnen.
Vad jag vill få ut av min kärleksrelation: Säger jag inte.
Kom till mej om du behöver: Allt utom mat.
Ett ordspråk som dök upp i min skalle just nu: Gå inte över ån efter vatten.
Om 10 år är jag: närmare 58.

Ser ni på Vasaloppet?

När jag jobbade i Sälen var vi vid starten vid ett tillfälle och det var häftigt. Vi stod och tittade i första backen, och redan där var det besvärligt för många av de tusentals åkare som trängdes för att komma upp.
Det är nog tveksamt om de verkligen klarade av att skida sig till Mora.

Jörgen Brink gick just i mål som vinnare i en spurt... efter nio mil!
Puh.
Visst är de lite galna?

Tack gode gud för skoluppgifter

Idag har de serverat mig amerikanska pannkakor med maple surup och de mer svenska tillbehören glass och diverse bär.
Senare ikväll ska samma hemarbete generera yogurtpannacotta med ännu fler bär.

Haja vilken lyx!

Nu är det melodifestival.
Jag håller på Neo.

Sol i sinne

Dåligt minne.

Förra året var jag om möjligt vitare i hyn än nu, vilket gav mig idén att pigga upp mitt utseende med att sola solarium.
Sagt och gjort, jag petade i mina 30 kronor i myntinkastet och skred till verket. 15 minuter senare klev jag ut, övertygad om att min nya ansiktsfärg skulle få människor att le.
Två timmar senare skrattade de där människorna hysteriskt.
Det som jag hade trott skulle bli en lätt solkysst färg hade totalt misslyckats.
Jag såg ut som ett stoppljus.

Det tog en vecka att bli vit och fin igen.

Jag vill gärna ha rapporter

om vad ni gör idag.
Av någon anledning är bloggbesöken alltid lägre på lördagar och det måste ju bero på att ni har annat för er, alltså sitter ni på en hel del trevligheter som är oredovisade.

Fram med det bara!

Själv tänker jag gå ut, klippa av min alltför långa naglar och se kvällens melodifestival.
Just i den ordningen dessutom.

Allt övrigt under dagen får bli en överraskning.

Beslut taget

Inga skridskor, jag promenixar lite i eftermiddag istället.

Hur har ni det i vårvädret?
Själv njuter jag av att ha balkongdörren öppen.
Hade jag haft en bra stol hade jag kunnat sitta där och fått lite fräknar, men någon sådan har jag inte införskaffat än.
Det börjar dock bli dags att börja tänka balkong.
Minnesgoda läsare vet att förra året var den avstängd och inplastad under lång tid, så vår på balkongen var inte att tänka på. När den sedan öppnades i slutet av sommaren hade jag en enorm hiss/plattform utanför som gjorde att jag ändå inte kunde använda den.

Nu är allt det ett minne blott, och balkongen har blivit stor nog att faktiskt använda till mer än en elgrill.
Tjoho,
I´m happy.

Dagens dilemma

handlar om skridskoåkning.

Det lutar åt att jag struntar i det och tar en promenad istället, men jag har inte bestämt mig än.

En kopp kaffe till och beslutet är klart.

Vad tycker ni?

Lördag hela da´n

Jag har så mycket semester i mig att jag är alldeles dagvill. Förundrad inser jag att jag firar lördag med chips trots att det är en dag kvar.
Inte mig emot.
Det är väl avkopplad man ska vara på sin semester, eller hur?

Efter dagens städning har jag
1. Ätit en semla tillsammans med Eva.
2. Handlat
3. Skalat potatis till matlagaren.
4. Ätit potatis och tillbehör.
5. Ätit dessert, malvapudding, som tre niondeklassare fixade.
6. Börjat se filmen "Law abiding Citizen" med Gerard Butler och Jamie Fox.
7. Öppnat chipspåsen.
8. Insett att det är fredag.
9. Pausat film och chips för att blogga om just precis ingenting.

När jag måste prioritera

så är det städningen som får stryka på foten.
De flesta dammråttor ligger kvar där de ligger till den dagen jag har tid (och för allt del lust).

Idag var en lustdag och nu är det så prydligt som man kan förvänta sig av någon som inte har en gnutta pedant i sig.
Det fina ska lyftas till ännu högre höjder genom fräscha tulpaner från torghandeln i mitt centrum.
Men först ska jag träffa en kompis från Dysberoendekliniken på en fika och gigantisk kanelbulle.
Superkul, eftersom vi inte har setts sedan jag slutade där i oktober.

Ps. På min balkong, i solen, är temperaturen 20 grader. Tänkte bara att ni vill veta det. Ds.

Rätt in i ögat

kom den i morse, och hade jag inte haft persienner hade solen säkert väckt mig ännu tidigare.

Jag fastnade på sista timmen av filmen "Australia" igår, och har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera den.
Har tidigare sett den på bio, så att komma in på slutet var inga problem.

Nicole Kidmans gigantiska läppar vänjer man sig vid efter en stund, men under första halvtimman vill man gärna maila henne och säga att hon är så mycket finare utan plutet.
Å andra sidan är det ju inte min sak om hon själv tycker att det är fint.

Själv har jag haft gigantläppar vid ett tillfälle, och det var när jag hade suttit utomhus en hel försommardag och tittat på handboll med läppar som var insmörjda med lypsyl.
Det borde jag inte ha gjort, smörjt in dem med lypsyl alltså.
Det var som olja.
På kvällen var mina läppar långt värre än de är på de skådisar ni ser och häpnar inför.
Mina blev så stora att de sprack.
Det tog en vecka innan eländet var över.

Sedan dess är det alltid solskydd i mina läppvallor.
Att se ut som en Hollywood-aktris var inte min grej.

Fem Stjärnor till Media Markt

i Kungens Kurva.

Vi fick ett helt nytt PlayStation 3.

Jag hade trott att vi skulle få kämpa, lämna in och vänta och sedan krävas på pengar eftersom garantitiden bara var ett år, men icke.

"Dröj ett ögonblick så ska ni få ett nytt", sa expediten och gick och hämtade den sprillans nya spelkonsolen.

Jag säger det igen; Media Markt, Kungens Kurva.

Den gamla servicemänniskan i mig blir så oerhört lycklig över sådant bemötande.

Nä, det går nog åt fanders

med Playstation.

Eftersom både mormor och farmor läser den här bloggen så får ni nu veta att det är pengar till en ny som behövs i påskägget.
Godiset kan ni skippa.

(Ja, man får göra så här. Det är en helt vanlig önskelista från ett barnbarn.)

Hellberg Coaching har semesterstängt

i exakt två dagar, och jag vet i alla fall vad vi ska göra idag.

Vi har lite otur med våra apparater i den här familjen, och nu är det PS 3; an som har behagat braka, två år och två månader efter inköpet.
Yellow light lyser, och tydligen har det med kylningen att göra.
Alltså åker vi idag till Media Markt för att se om det är kasta eller laga som gäller.

Kan man få be om hjälp med ytterligare tumhållning från er?
(Och håll för bövelen tummen för mig och lagning, håller ni för sonen gäller det köp av en sprillans ny.)

Good enough

Jag hade en chef en gång som sa att han inte behövde bekräftelse och att han därför var dåligt på att ge det till andra.
Å andra sidan var den chefen så dålig på att ge kritik att jag aldrig visste om det jag hade gjort var bra, skitbra eller katastrof.
Hans inlindanden gav allt än raka besked.

Det är lite sorgligt att inte behöva bekräftelse, precis som det är lika sorgligt att vara beroende av det.
Finns det något mellanting?

Jag har själv ett lågt bekräftelsebehov men har en lång träning i att se andra; min träning på senare år har legat i att låta mig själv bli sedd.
Inte untanpåverket utan insidan.
Bort med krimskramset och fram med sårbarheten.
Typ.

Den djupt personliga bekräftelsen är helt annorlunda än den man får av glitter, teater och lösögonfransar och den första som såg och accepterade mig bakom allt det där var jag själv.

Det var en lysande början.

Världsfrånvänd

Jag är så tacksam för att det finns de som bryr sig om den stora världen; fred, miljö, månfärder och annat som kommer mig till godo.
Själv håller jag mig i det lilla, det frånvända.
Jag har aldrig demontrerat eller stridit för någon "sak", och egenligen tycker jag det är lite trist att jag är på det sättet, men så är det.
Det finns några få frågor som jag kan ge ett klart och rakt besked om, annars är jag lite hit och lite dit.
Ingen kappvändare, oh no, jag har bara inte någon klar uppfattning om allt som diskuteras.
Det kan vara si, men det kan också vara så.
Ingenting är särskilt glasklart för mig, och istället för att putsa glaset kryper jag in i min rofyllda kammare.

Det blir som det blir tack vare att andra faktiskt engagerar sig.
Hade det hängt på mig hade ni varit rätt illa ute...

Misse äter upp mina blommor

Särskilt verkar tulpaner smaka bra.
Det innebär förstås att det är stört omöjligt att ha en bukett på bordet, den får istället stå på en hylla... om jag inte plockar fram en djupa glasvasen vill säga.
Då syns blommorna genom glaset istället, och Misse går därmed miste om det där goda -vad det nu är.
Moahaha.

För övrigt tittade jag efter sådana hos torghandlaren idag.



Tji fick jag.

Någon slags go middag

får man väl ändå säga när man inte har varit här på hela dagen.
Jag är lite här och där idag, och just nu mer i tvättstugan än någon annanstans.
Socksorteringen återstår.
Den är mitt värsta.
I början går det bra, det är på slutet det tjorvar sig när jag står med tre överblivna i olika storlekar.

Ett annat aber är att dunjackorna behöver tvättas, och i min tvättstuga får man bara vistas tre timmar. Punkt. Sedan kommer nästa pensionär.
En dunjacka ska tumlas i tre timmar ungefär (alltför varmt är inte bra har jag hört)
Det går inte ihop.
Och vi har tre lika smutsiga jackor.

Jag får väl lotta.
Och då kommer lotten att falla på den röda.
Den är min och borde blivit kasserad för flera år sedan, men den är ju så varm och skön.
Bara ett år till tänker jag varje år sedan några år tillbaka.

Underverket ses på bilden intill, högupplöst hade ni även sett smutsen.

Nej, några vårtecken verkar ni inte vara intresserade

av att leverera.
Kan det vara för att ni - precis som en till mig närstående - istället letar efter tecken på vintern tänker vara kvar ett tag?

Har ni tänkt på att man säger om optimisten att han/hon är "obotlig"?
Vad betyder det? Att man är sjuk och kommer så att förbli?
Obotlig låter ju inte direkt positivt, och det kanske är så att om man är optimistisk anses man dum och lite naiv?

En annan konstig ordkombination är den mellan dum och snäll, som i dumsnäll.
Snäll är snäll och har inte ett dyft med dum att göra.

Filosoferandet är slut, jag hade tänkt att dra det oerhört långt men jag hinner inte.
Fyll på ni istället.
Jag ska se på mästarnas mästare.

Den fullkomligt gleeeeed

Lånebild.

igenom besiktningen utan en enda liten anmärkning.
Min pärla, som just nu är fylld av stegar, verktygslådor och diverse annat som behövdes till kontorsflytten häromdagen.


Pryttlarna kom inte längre än till bilen.
Vi får väl se hur längre de kommer att få vara kvar där.
Möjligheten är att jag nu, när årets besiktning och vinter är över, kommer att göra henne vårfin både på in- och utsida.


Den svarta lacken är lite skamfilad, och gummimattorna har egentligen gjort sitt, men rentvättad är hon fortfarande en riktig skönhet, trots att nyare modeller har sett dagens ljus sedan jag plockade ut henne en vårdag 2000.

Det är körförbud på min bil

eftersom jag inte fick någon tid innan sista februari, men idag ska besiktningen ske (man får köra dit och till verkstad).
Jag håller verkligen tummarna för att den inte har några fel, men vad vet man?
Att jag kör pyttelite kan betyda att det kommer att bli precis hur mycket som helst att åtgärda, eftersom bilar är skapta för att köras och ingenting annat.

En unison bloggtumme 13.15 skulle hjälpa tror jag.

I övrigt är den här veckan rätt tom och Hellberg coaching har sportlov torsdag och fredag.
Nu kanske det inte blir lika mycket sport som lov, men man vet aldrig.
Vi kanske klämmer till med en skiddag... så här mitt i våren.

Från och med nu tycker jag att vi börjar samla in vårtecken.
Här kommer dagens från mig:
Vårsolen som lyser in i mitt rum avslöjar att golvet är rätt dammigt.

Om jag ringer,

bli inte rädda. Det är ju egentligen ett helt fantastiskt, om än oväntat, samtal.

Klicka här.

Tårarna sprutar

Det finns få saker som berör mig så som separationer och återföreningar. Dagens "Spårlöst" var inget undantag; Oksanas livsöde var oerhört berörande.

Själv har jag aldrig träffat min pappa och sex av de sju halvsyskon jag har på hans sida av släktträdet.
Han ville aldrig träffa mig och att inte ha en pappa har nog påverkat mig på många sätt; säkert också de faktumet att han aldrig sökte kontakt.
Jag tror att det är just det som berör mig så djupt när jag ser den här typen av program.

I den bästa av världar skulle alla barn få bli burna i en stor varm pappafamn när de är små.
Man får mycket gott med sig ut i livet av den där tryggheten.

Jag hade tänkt att skriva

ett inlägg om kontroll och vikten av att sluta med densamma, men inspirationen försvann.

Istället vill jag bara kort säga att det inte går att tänka sig fri från medberoendet, det är action och bara action som gäller.

Det första steget är att lista vad du gör i ditt medberoende idag (tankarna struntar vi i), till exempel;

kontrollerar (kontrollerar mobil),
undviker (säger inte vad du känner),
vaktar ( gör inget med dina vänner, bara med din partner),
släpper gränser (säger ett, gör annat)

Var noggrann med din lista, och var tuff mot dig själv när du gör din rannsakan.
Skriv sedan ner vad du ska göra istället, i ditt förändrade beteende.

Exempel:
Jag ringer och kontrollerar var han är/ Jag ska ringa Stina och prata om annat.

Skriv sedan ner listan med det som är enklast att förändra först, och det svåraste sist.
Börja din förändring från toppen av listan och beta av den nedåt, en förändring i taget.

Lätt?
Nej.
Men att sitta fast i sitt medberoende är hundra gånger värre, jag lovar.

Det beror på hur man ser det

Ser du att det fortfarande är vinter så är det förstås så.... i din värld.

Jag som just har äntrat våren njuter av fågelkvitter, lite slask runt foten och att vinterjackan är så smutsig att den inte går att använda längre.

Dagens tack.

• Jag är tacksam för att jag bara var förkyld.
• Jag är tacksam för att jag har träffat härliga människor idag... igen.
• Jag är tacksam för att jag såg Casaonovas Kvinna på OK/Q8.
• Jag är tacksam för att jag har bestämt mig för att nu är det vår.

Min vår gör mig på ett strålande humör, vare sig det är en allmängiltig sanning eller ej. Vilka sanningar - som muntrar upp - väljer du?

Välkommen våren!

Så här ser mitt år ut:

Höst; sept, okt och nov
Vinter; dec, jan och feb
Vår; mars, apr och maj
Sommar; juni, juli och aug.

Jag strunter fullständigt i dagsmedeltemperaturer, tussilago och annat som ska beteckna årstidskiften.
Dagens snö får ses som en tillfällig set back och bör inte tas särskilt allvarligt.

Skotta på ni som måste, under snön ligger både mördarsniglar och snödroppar och väntar på att få komma fram.

Det känns som om jag har kommit fram också.
Helgens vila gjorde susen och idag är jag tillbaka i sedvanlig form.
Tjoho!