fredag 30 april 2010

Snodde åt mig en tid

i tvättstugan och medan lakanen torkade sov jag så skönt, så skönt.

Vi har som Valborgstradition att absolut inte se på några eldar* och den tänker vi inte bryta i år heller, även om den yngre generationen skulle få för sig att det vore roligt att umgås med sina vänner.
No Elds. No friends. Just Mum.

Och en pigg Mamma som sagt; såpass att jag tänkte flytta tillbaka bilen in i det nyreparerade garaget.

Så; tänker ni tutta fyr på något idag?


*eldar ser man på påskafton när man är bohusläning.

Ny blus

som jag ska använda när jag föreläser.
Den har varit slut överallt men idag hittade jag den när jag ändå skulle byta en tröja.

Ni har sett den här förut i en annan färg, visst är den fin?




God morgon

Här var vi uppe tidigt för att dra igenom provet en sista gång.
Själv fungerar jag betydligt bättre på morgonen än på kvällen, och jag förutsätter helt enkelt att min son har ärvt det, alltså tidig uppgång.

När jag skrev Casanovas Kvinna tror jag inte att jag skrev ett ord efter klockan två, däremot kunde jag skriva 5 sidor direkt efter frukost.
Det är helt klart så att min hjärna slutar fungera på kvällen och det har säkert blivit sämre efter att jag brände ut mig.

Men nu är jag pigg som en makrill och hugger tag i det jag ska; papper, tröjor och disk.

torsdag 29 april 2010

När jag är så här trött

är det som om jag har små saltkristaller runt ögonen. De ligger där och bara väntar på att få bli gnuggadepå så att de kan sprida lite svid i ögat.
Någon tupplur hade jag inte tid för, vi har pluggat Hälsa för att en av oss har prov i morgon.

Inte ett enda kapitel handlade om sömnens betydelse för att vara en god mor, å andra sidan var läroboken sponsrad av Lantmännen... och tror ni inte på tusan att de rekommenderar frukostflingor, pasta och andra varor som står att finnas i deras digra produktportfölj.

Logotyperna från deras varumärken var nogsamt placerade på första uppslaget.
Inget fel på Lantmännen, jag tror till och med att min förra chef (bra man) är deras nuvarande VD, men skolan kanske skulle ta och tänka till... eller i alla fall föreslå eleverna att kritiskt granska det som sätts i händerna på dem?

Nu tar min trötthet ner ilskan och gör den mild och varsam, men jag hutade lite med näven och det räckte för att sonen skulle förstå ungefär vad jag tyckte om dylik skolsponsring som inte ifrågasätts.

Nu ska jag titta på familjen Bernadotte, vad gör ni?

Jag blir både glad och ledsen när min bok berör...

klicka här.

Glad för kanske kan någon känna igen sig, och ledsen för att så många gör det...

Tack Underytanjag.

Som ni kanske vet

kan läsare av böcker lägga in sina egna recensioner av dessa på Adlibris och Bokus.
Den här fina var ny för mig idag, tusen tack till läsaren Eva B.

"Ärlig, rak och viktig
Boken är välskriven och välformulerad.Lätt att läsa. Ärlig och rak utan krusiduller och försköning. En verklig beskrivning av hur en sexmissbrukare kan handla, och hur han tillsammans med sin medberoende tar sig igenom allt det svåra.En tanke när jag läser... Hur länge ska dom orka? Kommer dom att klara det?En bok som också kan användas i behandlingssyfte."

I säng strax före ett i natt

och vaknad med ett ryck när sonen väckte mig strax efter halv åtta och sa att han hade försovit sig.
Som den goda mor jag är skuttad jag förstås ur sängen och agerade skolskjuts eftersom Hellbergs aldrig missar några tider.

Jag tar igen de få sömntimmarna med en tupplur vid fyratiden.
Den kommer att sitta som en smäck inför morgondagens deklaration.

Rapport från en kvinnlig tillställning

Mat: Ost i alla dess former. Godast; varm brietårta.
Dryck: Vin och vatten. Själv provade jag för första gången alkoholfritt vin. Helt okej, men mer saft än vinsmak.
Samtalsämnen: Opera, barn, askmoln (några hade fastnat utomlands), farliga fiskar i Thailand och uppsydda kuddar i Dubai... innan vi kom in på kvällens huvudtema; rynkor.

Jag konstaterades vara totalt rynkfri (en klar överdrift och tack till mineralsminket) och behövde tydligen ingen kur. Däremot fanns det två frivilla som gärna utsatte sig för lite ström i ansiktet.
Jodå, det var maskinförevisning av ett proffs.
Eller maskin och maskin; en liten, Ipodliknande, apparat utförde mirakel på dessa två kvinnors halva ansikte, allt för att kunna jämföra de båda sidorna.
Två eller tre olika krämer las på huden och så förde demonstratrisen den lilla apparaten över ansiktet.
Det var så avancerat att jag omöjligt kan återge annat än resultatet; magic.

Halva sidan uppvisade genast en "åtramning" och den puffighet som uppenbarligen hade funnits, och som återsågs på den obehandlade sidan, var borta.

Fränt som tusan och många skratt.
Jag tror inte att någon maskin blev köpt just igår, men det skulle inte förvåna mig om någon hostar fram de 5000 den kostar.
Det är onekligen billigare än att ta till kviven om man nu behöver ett litet lyft.

(Här skulle ni ha fått en länk till maskineriet, men jag kommer inte ihåg vad den hette. Återkommer).

onsdag 28 april 2010

Okej, jag är klar.

Trots pifferiet tog det ändå bara 20 minuter från smutsig till ren och fina örhängen.

Jag undrar hur det är att inte vara i god tid, det är faktiskt en erfarenhet jag i princip saknar.
Nu ska jag plocka upp en av väninnorna på vägen, och jag har ingen större lust att sitta i bilen i 25 minuter och vänta. Istället fördriver jag tiden här hemma med att läsa bloggar, irritera mig på en grej på ena nageln, spela harpan och ja, det var väl allt.

Om jag startar bilen exakt 18.25 kommer jag att vara i perfekt tid vid upphämtningsplatsen.
Och yes, jag garanterar att jag kommer att lyckas vara i bilen just exakt då.
Om den sedan startar är förstås en helt annan femma, det ansvaret ligger ju faktiskt inte hos mig.

Gåbortpresent

I paketet ligger det en pocketbok och jag har enbart utgått från vad jag gillar. Den här gången är det "Askungar" och förra gången fick hon"14 år till salu".
Personligen tycker jag att pocketböcker är alldeles lysande presenter, särskilt till någon som redan har huset fullt av blommor, billig choklad från diverse flygplatser och det mesta som ett hem kräver.

Jag ska ju på kalas idag, remember?
Alltså åker sommarjeansen fram.
Till det kommer jag att ha en av mina nya blusar (möjligtvis den korallfärgade), snygga örhängen och makeup.

Jag vill ju vara fin när min väninna bjuder på helkväll.

Tar fram min bil

och drar till stan; det är dags för ett besök hos min coach vilket jag ser fram emot som tusan.
Dessutom ger bilturen mig möjlighet att lyssna på Adam & Gry, och har jag tur hinner jag försöka slå Adam, men då måste jag lägga på ett kol.
Eller snarare två; hjärnan behöver också bränsle.

Jag vill ha en väderrapport.
Hur har ni det runt om i landet?

tisdag 27 april 2010

Jag har inte mycket att säga,

alltså låter jag bli.
Istället skickar jag in en sko.

En söt rosa-röd från Nelly.com

199 kronor.
Som hittat baske mig.

GRRR

Jag vaknade med en lätt huvudvärk och ont i ögonen, vilket om jag har otur kan vara förstadiet till någon slags förkylning.
Det är jag inte ett dugg intresserad av nu.
I morgon ska jag träffa mina gamla väninnor och jag vill för allt i världen inte missa det.
Jag vill skratta!

Skrattretande var de 2500 steg jag lyckades få ihop idag, det är inte mysigt att gå och samtidigt frysa...
Slutgnällt.
Jag tror att jag ska dricka lite mer kaffe.
Tjohooooooo.

Jag och min stegmätare

ska fortsätta att umgås idag, men först när jag har haft mina morgonklienter.
Den lilla dosan kanske är en bra motivator till att röra på sig lite, eller vad tror ni? Jag är ju inte direkt självgående om man säger så...

Promenerar ni för att det är bra för er eller för att det är skönt?
Jag längtar efter skönt.
Just nu är det mer en nödvändighet än något annat, men jag måste erkänna att jag tänker rätt bra när jag går.

Det måste väl ändå anses som ett plus?

måndag 26 april 2010

Den så kallade designen

på den här bloggen har sett likadan ut sedan dag 1, 24 februari 2009.
Jag ser att andra bloggvänner minsann pysslar med sina bloggutseenden, men här får ni helt enkelt hålla till godo med det ni får, eller fick rättare sagt.

Däremot tänker jag uppdatera hemsidan lite, ett jobb jag inte gör själv eftersom jag skulle förstöra allt.
Texten kan jag fixa, men resten får någon annan ta hand om.

Hjälp är mitt nya ledord och jag använder det så fort jag behöver.



Hur bra är du på att be om hjälp?

Det ringde just en fotograf

som tidigare har fotograferat mig, och hon pratade om ett fotojobb där tre personer skulle bli stajlade.
Hurra kände jag - som verkligen är i behov av stajling - men det byttes raskt till skit också när vi insåg att hon sökte stajlisten Åsa Hellberg, inte mig.

Så kan det gå när man har en namne i samma adressbok...

För övrigt har jag plockat fram den stegräknare jag fick av min son förra året och hittills idag har jag avverkat 4000 steg på 30 minuters rask och svettig promenad. Om målet ska vara 10 000 så kommer jag inte göra annat än att gå, vi får väl se vad en shoppingrunda i Farsta centrum kan addera.

Jag kan ju ta lite omvägar förbi stajlande klädbutiker innan jag går till Konsum.

Tänka positivt

Ibland kopplas det ihop med coaching och ingenting kan väl egentligen vara mer fel.
Inte sjutton tänker man mer positivt för att man träffar en coach.

Däremot kan det hända att man lär känna sig själv lite bättre, ändrar beteenden som man inte gillar och hittar nya vägar att gå. Det kan vara positivt, men om man för den sakens skull lär sig "tänka" positivt tror jag inte.

Jag vet faktiskt inte heller om det är så positivt att alltid vara positiv, själv tycker jag att jag har förbisett mycket tack vare att jag aldrig har varit negativ.
Där varningstrianglarna har dinglat framför ögonen har jag bortsett från dem för det är ju inget kul att tänka på trista saker; "man måste ju vara positiv..."

Att alltid tänka negativt är naturligtvis precis lika illa, då duger ingenting och alla är förstås idioter. Det finns inga lösningar och oftast är problemet alla andras.

Tänka realistisk är väl kanske det allra bästa.
Det kan emellanåt gå åt helvete, men med ändrade beteenden kan det också gå väldigt bra.
Inte en tanke kommer att förändras om den inte är kopplad till ett nytt beteende.

Går vi ständigt in i samma vägg kommer inte våra tankar att göra oss glada, hur positiva de än är.

Jag får ibland frågan

om jag fortfarande är medberoende och det enklaste svaret är nej.

Det mer komplicerade är nog att jag alltid kommer att vara det, men att jag idag inte agerar på de eventuella medberoendekänslor som kommer.
Jag tar till det berömda sunda förnuftet när jag behöver stöd av mig själv, vilket är en oerhört fungerande metod.

Driften att få undsätta går att hantera om vi är vaksamma på oss själva.
Jag vet idag att andras smärta får mig reagera med att vilja ta bort den, men jag gör både mig själv och den som har ont en björntjänst när jag leker räddande ängel.
Dessutom är det att nedvärdera den som har ont och som faktiskt har förmågan att ta hand om sig själv.
Att vara ett stöd för den som går igenom något smärtsamt, och som själv ger järnet i sitt tillfrisknande, är något helt annat.

Det kan vara bra att veta.

söndag 25 april 2010

Okej alla ni drömtydare,

här har jag en bra:

Jag är hemma hos Erik och Eva (från Dysberoendeklinken), de ska åka bort och jag ska hjälp till att passa en krokodil som de i sin tur passar för någon annan.

Krokodilen kommer springande så fort jag visar mig, och jag är rätt rädd för den eftersom jag tror att den ska bitas.
Jag slänger till den annat att tugga på som tjocka rep, då blir den rätt nöjd och jag kan stänga in den i ett rum eftersom den hela tiden är efter mig.

När Eva och Erik kommer tillbaka skrattar de när jag berättar att jag är rädd och säger att krokodilen aldrig biter, det är en snäll honkrokodil som fortfarande är lekfull.

Vad tror ni att den kan betyda?

En halv pizza och en promenad senare

tror jag baske mig att det är dags att ta igen den nattsömn jag missade för att:
  • Det var för varmt.
  • Det var för kallt.
  • Katten pep.
  • Katten skrek.
  • Det ljusnade.
  • Solen sken in.

För övrigt har jag testat att ha mitt hår lockigt; när ska jag lära mig att det bara ser löjligt ut på mig? Se där, ännu en fördel med att lägga sig ner. Det klarar inte lockarna.

Sköna Söndag

Jag tänker chocka kroppen med en promenad i fina vädret innan jag tar tag i bestyren. En mycket bra idé måste jag säga.
Tror jag i alla fall innan jag har klivit iväg.
Tyvärr tycker jag inte om att gå, i alla fall inte på promenad.
Jag vill i så fall ha ett mål att gå mot, och idag vet jag faktiskt vilket varv jag ska ta.

Inga planlösa vandringar här inte.

Hur har du det med promenerandet? Kan du spankulera runt utan att veta vart du är på väg?

lördag 24 april 2010

Hjälp för sexmissbrukare

Huddinge sjukhus, som bland annat arbetar med sexmissbrukare (hypersexuella som terapeuten väljer att kalla dem (?)) kommer att starta ett försök med nätbaserad kognitiv terapi som riktar sig till just sexmissbrukare. Klicka här.

"En ensam missbrukare är i dåligt sällskap" brukar det heta, och jag är väl lätt tveksam till att just sitta ensam hemma vid datorn om man är porrmissbrukare. Jag är lite skeptiskt till det som Huddinge håller på med; terapi och tabletter för att minska sexlusten, efter vad jag har förstått. Jag kan ha fel, rätta mig gärna.

Själv hänvisar jag alla till Dysberoendekliniken, inte för att jag arbetar där själv utan för att de har ett tankesätt som jag har sett fungerar. Dessutom vårdar de både missbrukare och anhöriga, och att se de anhöriga är oerhört viktigt i just det här missbruket.

Jag har pratat om att jag läser Nemos (Peters Jungerfelt) bok "Anfäkta" och i den berättar han om hur han, hänvisad av en alkoholläkare, går i terapi eftersom diagnosen löd överkonsumtion, inte alkoholist.
Han får mediciner som ska dämpa suget och antabus så att han inte ska "slarvdricka", det vill säga istället kunna dricka när det ska drickas.
Han struntar i att ta medicinerna och dricker, men terapeuten verkar inte bry sig särskilt mycket om det, bara han kommer på "varför" han dricker så kommer han att kunna dricka som vanligt folk...

Fel ände, enligt min erfarenhet.
Först måste drogen bort, sedan kan man möjligtvis börja titta på varför man tog till den från början.

Ungefär så.
Läs Peters bok, den är otroligt bra!

Shoppande Hellbergs

Frun i huset hittade två nya tunikor, en vit och en korall, och en silkig underklänning så att alla de lårlånga tunikorna i bomull inte fastnar fult på kroppen (ni vet vad jag menar).

Unge herrn hittade skor, t-shirts, knallgröna chinos, en tjocktröja och fick dessutom span på en kavaj till nians avslutningsbal.
Den kom inte med hem den här gången, men om han jobbar på med skolan som han gör nu ska jag förära honom den tänkte jag.
Det är råplugg som gäller sista månaden om han ska nå de betyg han behöver, söndag eller onsdag spelar ingen roll.
Det blir så när man skjuter allt framför sig.
I know.
I really know.
Antingen kan han skylla på arvet eller så lära om.

Jag håller en tumme för det senare.

Och när jag ändå googlar bilder


hittar jag den här: Scanairs sommaruniform, årmodell typ 87.
Den gjorde ingen människa glad...
Vintervarianten (marinblå kavaj och kjol) ser ni på föregående bild.
Den var bättre.
Ving och Scanair hörde ihop på den tiden.
Stackars de guider som jobbade då och var tvungna att se ut på det där viset.
Deras kläder är ju nästan värre är den röda uniformen ovan.


På onsdag kväll

ska jag träffa en bunt gamla flygkollegor (ingen av dem på bilden dock).
Från 25-åriga yrväder i höga klackar till cirkus 50 med erfarenhet, barn och diverse själsliga insikter.

Hur kul tror ni att det kommer att bli på en skala?

Tusen miljoner!


Good morning

Det händer att jag svänger mig med ett och annat engelskt ord när jag inte hittar något bra svenskt, vilket mer får tillskrivas hur min hjärna ibland tappar ord jag behöver snarare än att jag är en fena på engelska.
Ordtapperiet är inte nytt, det är inte heller så att det dyker upp vid speciella tillfällen eller när jag är utsatt för någon form av press.

Ett annat ordproblem jag har är med de som jag själv lärde mig en gång i tiden, men som sedan många år har bytts ut; ett byte som min hjärna uppenbarligen vägrar befatta sig med.
Två exempel av många är pryo och centrala prov.
Det är skottpengar på mig varje gång jag yppar dessa, eftersom jag är nödgad att prata med min son om just praAo och nationella prov.
Jag förstår honom, det är inte roligt med en mamma som ter sig sjuk i huvudet.

Han tycker dock att det är helt friskt att prata engelska lite här och där .
För honom är det helt normalt, rent av ungdomligt.
Det är tur att han inte förstår den verkliga anledningen till att jag är nödgad att ta till det emellanåt.

fredag 23 april 2010

Idag ska vi äta

obscent stora räkmackor.

Utöver räkorna så skiljer sig familjens mackönskemål åt; någon vill ha ägg, någon annan tomater, en ropar efter baguette när andra vill ha grovt bröd. Dryckerna kommer att går från vatten till vanlig Cola och lightvariantet.

Det blir bra till sist... när alla har fått sin vilja igenom.

När åt du en gigantisk räkmacka senast?

Under ett ärende till Farsta

slinker jag förbi Bokia för att se att min bok fortfarande står i hyllan, och precis då plockar en kvinna ned den och börjar läsa baksidestexten.
Jag har aldrig sett någon göra det, och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Att hon sedan tog med sig den till kassan var bara ett extra plus.

Jag läser Peters bok "Anfäkta"


och hittar följande citat av Terry Kellogg:

“Codependency is not about a relationship with an addict, it is the absence of relationship with self.”

Tja, det innefattar väl det mesta, eller vad säger ni?


Upphoppad

kan man kanske inte säga att jag är, det är mer släp än något annat i rörelsen den här morgonen. Jag har samlat på mig lite sömnbrist och skyller det på bland annat hockeyn .
Det är tydligt att lagen har bestämt sig för att varje match ska gå till övertid, och innan sudden deathmålet är man så uppjagad att det sedan blir svårt att koppla av.

Men vad gör det idag när det är Fredag.
För min del består den här dagen av en blandad kompott av planering, coaching och godisinköp.
Och solen skiner.
Tjoho.

torsdag 22 april 2010

Unga killar och självförtroende

"Jag är sexton och producent" säger min son till sina amerikanska kontakter som han hänger med på nätet, det är nämligen så den här femtonåringen ser sig.
Det där med skola och utbildning är säkert viktigt, men egentligen är han redan där han vill vara om fem år.
Smart.
Smart.
Smart.
Vi medberoende har mycket att lära av de unga.

Om vi kunde leva redan nu som om vi redan var framme vid vårt "ickemedberoendemål" skulle mycket vara vunnet:

Sluta kontrollera som om vi var trygga med att det ändå inte finns något vi kan göra.
Sätta gränser som om det vore världens mest naturliga sak.
Uttrycka våra behov som om det vore självklart.
Gilla oss själva som om vi alltid hade varit våra egna bästa vänner.

Vi behöver nog alla en dos av oförskräckt femtonåring.

"Nemo"

har läst min bok och berättar om det i sin blogg, klicka här.
Tusen tack, Peter.


Han har själv skrivit en om alkoholberoende, Anfäkta, och den ligger framför mig på bordet nu.

Jag råkade

halka in på en webbsida där de sökte säljare som skulle jobba på provisionsbasis och magen var nära att vända sig ut och in.
Jag vet inte om det var säljare eller provision som utlöste magkänslan, troligtvis en kombination.
Jag har testat båda och den uppsökande verksamheten är inte min grej, jag har oerhört svårt för att säga "hej, jag heter vill du köpa saker av mig".
Ställ mig däremot i en affär och jag kan säkerligen sälja till och med inredningen.
Det är skillnad på det frivilla och påtvingande, och jag är en stor beundrare av de som har ett uppsökande försäljningsarbete.

Som liten egenföretagare måste man sälja sig själv och det är nog min svåraste utmaning. Än så länge har jag klarat mig ändå, men ska jag in på ny mark krävs det säljinsatser.

Jag kanske borde ta tag i den där magen istället för att bestämma mig för att det inte är något för mig...

Nu kan man kanske tro

att jag har tagit någon form av sovmorgon, men icke sa nicke.
Här arbetas det på minsann.

Jag försökte mig på lite klädrådgivning idag när färgerna skar sig i mina ögon, men offret för min kritik var inte särskilt nöjd och påpekade syrligt att min senaste utrensning hade gjort att skåpet var tomt på passande t-shirts.
Jag är en påpekare av två saker (vad jag kan påminna mig om just nu):
Kläder (färger) och ord (uttal och böjningar).

I det här hemmet säger vi inte Sveitsch när vi menar Schweiz, inte heller säger vi egängkligen när det korrekta uttalet är egentligen.
Vi kallar amerikanska medborgare amerikaner - eftersom amerikanare är bilar - och vi använder hon, han, honom och henne som sig bör i den här delen av landet.

Ap, ap, ap har jag sagt sedan barnet var tre.
Stackarn.
Å andra sittan sitter talspråket som en smäck.
Frågan är väl om han är tacksam för det, han var inte särskilt vältalig när han gick till skolan....

Vad skulle ni ha gjort; struntat i färgerna eller påpekat det?

onsdag 21 april 2010

Vi kommer tydligen att se på hockey ikväll

och tack vare att det går på femman är det inget Grey´s anatomy.
Jag behöver väl inte säga vad jag tycker är viktigast av dessa två?

Det kan hända att jag läser i min bok istället. En liten flicka har försvunnit på Stockholms central och verkar ha kidnappats.
"Askungar" startade starkt, det ska bli spännande att läsa fortsättningen.

Berätta, vilken är din senast lästa bok?

Det finns en liten kille som heter Zeb

Han behöver vår hjälp.
Läs hans fantastiska mamma Lindahs blogg här och skänk valfritt belopp hit.

Fler bokförslag


Hur jag personligen uppfattar tillit vet ni nog vid det här laget.

Några som formulerar mina tankar lite snyggare är Thomas och Gitten Trobe i boken "Sann tillit och tilltro".
Läs den.

Galet.

Härligt.
Vädret leker med oss och det är egentligen hur spännande som helst.
Det kan hända att just den här våren går till historien som totalt tokig, men jag kan lova er att när vi svettas i sommar kommer vi att ha glömt den snö som föll 21 april.

Vi människor glömmer fort, det är väl en av våra fördelar trots allt.

Är det så att du fortfarande funderar på snön i juli behöver du kanske läsa "Sluta älta och grubbla". Den är förövrigt att rekommendera för att bli av med alla slags fastnade tankar vare sig de gäller den snö som föll i fjol eller varför, varför och varför?

Läser man vissa media

kan man få intrycket av att sexmissbruket är något som drabbar den som är rik, välkänd och stor inom sitt område (politik, artisteri, sport mm), men som vid alla missbruk är det förstås mer demokratiskt än så.

Risken (för en del kryddan) att bli avslöjad ingår vare sig du är känd eller inte, och spelinsatserna är inte större för den rike än vad de är för den som har mindre pengar på banken. Möjligtvis slipper den vanlige medborgaren offentligheten, men kan precis som direktören förlora sin familj, sitt arbete och sitt anseende; det som för de flesta människor är allra viktigast i livet.

Som anhörig är man förkrossad oavsett vem ens partner är.
Den smärtan har ingenting med pengar och framgång att göra.

tisdag 20 april 2010

Tisdag kväll

Jag fick gjort det jag skulle idag vilket känns oerhört tillfredsställande och belöningen är en ny hyrfilm med Wallander.

Film är värdens bästa avkoppling, det går liksom inte att hålla på med en massa andra saker om man inte vill missa intriger, hemska mord och spännande upplösningar.
Nu ser jag aldrig mordfilmer själv, det törs jag inte.
Däremot ser jag gärna tårdrypare, romantik eller ett drama själv.
Då får jag gråta och snörvla utan att någon frågar varför snoret rinner.

Anyway.
Ikväll blir det mord.
Hu.

Första delen avklarad

Ett par surdegar kan jag inte ta tag i, mitt eget fel eftersom jag har slarvat med info jag hade behövt nu, men det får väl gå på läropengarkontot.

Jag tror att jag tar min lunchrast på balkongen. Som sällskap har jag Misse. Hans stol får dock inte vara vänd mot solen som min, så vi sitter mitt emot varandra istället.
Min pyttelilla radio får också följa med.
P1 låter aldrig bättre än ur den och det är bara på sommaren den kommer fram.
Vanliga svenska iskalla dagar lyssnar jag bara på radio i bilen, och det vet ni ju nu hur sällan jag tar fram den.
Idag ska den dock färdas en bit.
Däcken ska bytas.
Väl där kommer jag att stå bredvid och heja på med väl valda ord som "fint, "bra", heja, vad du är duktig"...

Det brukar funka fint för att motivera till nytt byte senare under året.

God morgon på alla sätt och vis

Hellberg coaching har en administrativ dag och det gäller för mig att vara fokuserad eftersom jag tycker att det är så urbota trist.
Kommer jag in i det så går det som en dans, men det är just det där komma in som är mitt problem.
Plötsligt är annat intressant, som sortering av böcker till exempel.
Dammtrasan kan också komma fram och kroppen vill, helt out of the blue, ut på en promenad.

Nu har jag varit med ett tag, jag vet hur jag funkar, alltså hugger jag tag i tråket först och sedan får vi väl se hur intresserad jag är av dammet.
Min egna rökridåer går jag inte på längre, de är alltför genomskinliga.

måndag 19 april 2010

Titta

vad fint Malin, Costa Brava, skriver om Casanovas Kvinna i sin blogg från solkusten i Spanien (hon hyr ut hus om ni är sugna).

Klicka här.

Det svider

i mina ögon och har gjort i flera dagar.
Jag kanske har blivit allergisk mot något? Kan man bli det bara så där mitt i livet?

Idag har jag sagt farväl till en gammal vän, en kämpe, en stackare som har bott i min hall de senaste åren.
Jag tänkte att vännen skulle få umgås med andra och flyttade ut den i solen på balkongen. Tänkte att den skulle vakna lite och kanske som genom ett under leverera någon slags vit blomma som jag vet att andra, som aldrig har befunnit sig i min vård, förmår.

Idag var den så ledsen och bedrövad att jag fann den nödvändigt att låta den få somna in för gott.
Jag kommer att sakna den som tusan.

Vi har gått igenom så många räddningaktioner tillsammans att det faktiskt är sorgligt att det är över.



Av de 17

pocketbiografier som har kommit ut den sista tiden ligger "Casanovas kvinna" tvåa hos Bokus.
Etta är Mia Skäringer.
Tvåa är Åsa Birgitta Hellberg
Trea Andreás Carlsson.

Klicka här för att beundra den korta listan innan den ändras.

Farsta 100419

Det är mycket bloggråt när det är måndag, som om den här dagen kommer som en dålig överraskning vecka efter vecka, året om.
Jag har inga tricks för att komma över måndagsbluesen, jag konstarerar bara att den är utbredd.
Själv låtsas jag att det är tisdag när jag har en dålig måndag.
Det funkar på mig, men så har jag aldrig tillskrivit mig några högre IQ-poäng heller.

Nu drar jag igång den här dagen.
Tjoho.

söndag 18 april 2010

Efter en rundtur

i Farstas butiker kan jag konstatera att KappAhl står för årets upppryckning.
Jag vet inte vad det är som har hänt, men helt plötsligt är deras kollektioner mer up to date än någonsin.

Det kan också vara så att jag numera slinker rätt in i målgruppen.
Jag fyller snart närmare 60 än 35.

Hrmpf.

Men,

det är ju rena sommarvärmen på min balkong!
Linne och joggingbrallor är det som gäller den timma jag sitter i solen.
Att sola hela kroppen är inte att tänka på, den är inte tillräckligt stor för det (balkongen, inte kroppen!)
Dessutom är det april, inte juni.
Fräknar på näsan räcker långt så här års.

För övrigt såg jag ett flygplan.
Det kom som en överraskning måste jag säga.
Borde jag tagit ett foto?
Flygbilder just idag kan väl nästan betinga pengar?

Nu är jag en urusel fotograf och hade väl ändå inte fått med annat än himlen, om ens den.
Det kan hända att jag fibblar och istället fotar en buske på betydligt lägre höjd.
Med mig och kameror kan precis allting hända.

Fotot nedan skulle vara på min son.
100 000 till den som hittar honom på bilden.
Det är säkra pengar... för mig.


Bilder

Det är lätt att se hela bilden när man har en backspegel.
Innan det är det bara fragment.
En liten lögn. En telefon som läggs undan. En dator som släcks ned.

Oro.

"Älskling, du har inget att oroa dig för".
Skönt.
Vi andas ut.
Så dumt.

Men ändå, nya delar kommer till det som sedan bildar hela pusslet.
En anteckning. Sms vid fel tidpunkt. Frånvaro.

Oro.

Vi säger ingenting.
Vi har fått förklaringarna förut.
Vi förstår vi inte.
Vad är det som är fel?

När hela bilden kommer är vi, trots fragmenten, helt oförberedda.
Smärtan är vidrig.
Den angriper, vrider om, naglar oss fast.
Vi kan inte andas.

Syret från vår partner blir det viktigaste.
Vi överlever inte utan det.
"Jag älskar dig".
Aldrig har de orden betytt mer.

Aldrig har de orden betytt mindre.

________________________________

Mindre, ju längre tiden går.

Till sist andas vi själva.

Väljer in, väljer bort, väljer in.


Stopp!
Tyst!
Ta hand om dig själv.
Jag tar hand om mig.

Vi dansar inte längre tillsammans.
Vi väljer att gå av det dansgolv som var vårt.
Stanna där om du vill.

Jag har sett hela bilden.

lördag 17 april 2010

Trams


Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett badkar, och det kan man kanske tycka är lite märkligt för när jag hade det badade jag ytterst sällan.
Det finns mycket jag vill ha som vid närmare eftertanke ter sig som rena tramserierna. En ny prenumeration på DN är en sådan.
Ni som har hängt med ett tag vet att jag mest gnäller på tidningshögarna, och om den blir läst så är det enbart på söndagar.
Trams.
En ny TV är står också på fånerilistan.
Nog för att bilderna blir bättre med de nyare varianterna, men nästa år kommer det ännu nyare modeller med ännu finare bilder och då står jag där med min årsmodell 2010 och gnäller.
Nej, här ska inte önskas några fler onödigheter.
(En liten resa till Cypern kan väl inte räknas som en sån?)

Hurra

Hellberg och tvättstugan är idag ett drömpar.
Jag är ensam med fem maskiner, två torktumlar, två torkrum och två centrifuger.

Idag snodde jag en begåvad idé från en av husets pensionärer och hängde upp alla blusar på galgar i torkrummet, och tänk så släta och fina de blev på en gång.

Det kan hända att jag sätter på mig en av dem när jag ska handla, tänker nämligen fira med att laga något gott.
Vilken typ av mat vet jag först när jag står framför köttdisken, jag misstänker nämligen att det blir just en sådan råvara.
Av någon (extremt outgrundlig) anledning känns det som om tvättstuga och fläskfilé kan vara en perfect match.

God morgon

Nyheterna denna morgon handlar förstås mest om askmolnet och vad det ställer till med för flygtrafiken.
Jag har en gammal kompis som sitter fast i Mexiko. En annan väninna hyrde en bil i Tyskland och körde hem, en resa som tog 17 timmar.
Många andra vänner kom inte iväg på sina resor utan fick stanna hemma.
Vi har inte särskilt mycket att säga till om när moder jord ryter till...

Just den här modern behöver sällan höja rösten, troligtvis för att det bara är en vuxen och en tonåring i det här hushållet.
Det blir sällan jordbävningar då.

Min lördag handlar mest om hemmet.
En titt på mina golv, och jag inser att en del av molnet har råkat ramlat ner precis just här.
Visst är det kontstigt?

fredag 16 april 2010

Jag vill sova

men det är ingen större idé innan sonen behagar komma hem.
Vi bor så litet att varje steg innanför ytterdörren är steg centimetrar från min säng och har jag somnat och sedan väcks har jag svårt att somna om igen.

Det är en version.

Det finns en annan som handlar om oro, kontroll och överbeskyddande... som säkert alla andra föräldrar skulle ägna sig.

Tittar på Extreme home makeover

och det är upplagt för gråtfest,

Mannen är marinsoldat (redan där gråter jag när han får återse sina gamla vänner).
Han förlorade sitt ena ben i strid i Irak, men lärde sig både gå och springa med sin protes (en bedrift och jag grinar alltid vid bedrifter)
Hans fru lämnade honom med fyra små barn (där fattar ni hur mycket det skvalar).
Den patriotiske byggmästaren tackar honom från sig, Texas, Amerika och hela världen (här bryter jag nästan ihop, jag är en ju en del av världen).
Till sist kommer huset och då är vrålet ett faktum.
Jag vet inte ens om jag orkar se insidan.

Hans ensamma sovrum kommer troligtvis att skapa översvämning i Farsta Centrum.

Jag har lyckats

sätta i mig en hel chokladkaka, ny variant från Cloetta med - enligt förpackningen -rättvisemärkt "mjölkchoklad". Är det inte den lilla gnutta kakao som är i produkten som är rättvisemärkt, måntro?
(jag hittar till sist den pyttelilla texten som säger att 29% av kakan innehåller rättvisemärkta produkter).

Anyway, hela kakan slank i mig i ett stort glufs.
Bra start på en ledig eftermiddag, som utöver detta intag ska innehålla sömn, bok och... och ...och... nej, vid närmare eftertanke var nog det allt.

Vilka planer har du?

P1

har fortfarande inte hört av sig med önskemål om min medverkan som sommarpratare.
De kanske inte har mitt nummer?

Och om vi summerar det här och föregående inlägg så kanske ni kan förstå hur enastående värdelös jag var som produktchef, ett arbete som varken handlade om rytmer eller prat utan enbart om siffror och marknadsföring.
Ändå pysslade jag med just sånt i alltför många år.

Kris är utveckling om man vågar stanna kvar i den.
Springer man kommer inte lika mycket att förändras.
Det kan hända att det blir ett av mina samtalsämnen om nu bara P1 vill höra av sig.

/HybrisÅsa

Den snö som skulle falla idag

är visst inte längre aktuell.
Det tackar vi för.

I helgen har sonens tilltänkta gymnasieskola öppet hus med elevuppträdandanden.
Som gammal Famefantast följer jag gärna med och vickar på rumpan i takt till musiken. Å andra sidan är det just det där vickandet som kan diskvalificera mig från att göra honom sällskap.
Det, och att jag näst intill tvångsmässigt sjunger med, gärna i en egenkomponerad andrastämma.
Jag tycker det där är en av mina trevligare egenheter.
Vi är helt oöverens om just det.

torsdag 15 april 2010

I natt drömde jag om en av "Jonas" kvinnor

Vi hade det riktigt trevligt, hon och jag, men vem hon var har jag inte en aning om.
Var "Jonas" var vet jag inte, han fanns inte med i drömmen alls.
Jag vaknade precis när hon skulle började berätta om deras historia.
Detaljer intresserar mig inte i det verkliga livet, och det är ju spännnande att jag inte ens vill ha upplysningar när jag drömmer.

Jag tolkar det som om mina omedvetna- och medvetna tankar är överens.
Det känns bra.

Valda sanningar och slutsatser

är spännande, och något som jag jobbar mycket med som coach.

Den allra vanligaste sanningen och dess slutsats är att om jag säger nej så betyder det att du inte tycker om mig.
Om du inte tycker om mig blir jag ledsen.
Om jag blir ledsen blir jag sårbar.
Om jag blir sårbar så kan du se det.
Om du ser det kan du skada mig.
Om du skadar mig så går jag under.

Så; säger jag nej går jag under.

Vi har många valda sanningar och vi lever upp till dem, vare sig de är bra för oss eller inte.
En av mina var att jag inte var omtyckt.
Den var rätt behaglig eftersom jag då inte behövde ha nära relationer, det kan man nämligen inte ha om man inte tror sig vara möjlig att tycka om.
Smart på pappret; inga nära relationer = osårbar.

Så dumt, för att citera en annan coach.
Och så ensamt.
För konsekvensen av min valda sanning var just att jag blev ensam.
En inre ensamhet snarare än en yttre, där det fanns både vänner och familj.

Jag visste att jag gav bort mig själv i relationer, och istället för att jobba med att behålla mig själv och vara i en relation, stängde jag ute andra - och in mig själv.
Min sanning, den att ingen tyckte om mig och ville ha mig, var fel.
Sanningen var att jag var rädd och därför inte ville ha andra.

Det är skillnad på de två.

onsdag 14 april 2010

Lämnar sonen på pianolektionen

och förbannar samma sak som jag gjorde förra året när värmen kom; min ickefungerande AC.

Jag har verkligen läst på för att utröna vad det skulle kosta att laga den och all information säger att det i princip kostar mer än bilen själv.
Det är helt enkelt inte värt det och de få korta sträckor jag åker får jag stå ut med att det är varmt, eller möjligtvis öppna fönstret och hiva ut armbågen som alla gjorde förra årtusendet.
Jag kan till och med öppna på båda sidorna eftersom fönsterhissarna fortfarande fungerar alldeles utmärkt (ta i trä, knack, knack, salt över axeln och tvi, tvi, tvi... lika bra att dra allt eftersom jag inte riktigt kommer ihåg vilket man gör till vad.)

Retro är väl helt rätt, eller?

Ser på nyhetsmorgon

och ämnena svingar från en av våra prinsessor till att en småbarnsfamilj vinner två miljoner på triss.
Vad det gäller prinsessan och hennes eventuella kris i relationen så tänker jag att det är väl bra att de har/tar den innan de gifter sig.
Det är både modigt och smart att inte gå vidare med planer som inte känns hundra.

Jag har själv hoppat av en väldigt hastigt påkommen bröllopsidé, men det är så många år sedan att det är preskriberat.
Det var i alla fall min magkänsla om att det aldrig skulle hålla som stoppade mig då - en av de få gångerna jag lyssnade på magen i den åldern.

tisdag 13 april 2010

Ikväll ser jag på

"The good wife", 21.00 på Fyran.

Den handlar om en amerikansk kvinna, vars politikerman har åkt dit för köp av prostituerade och för korruption, och hur hon får ta tag i sitt liv på nytt när han får ett fängelsestraff.

Två cheeseburgare senare

är jag mätt, trött och glad.
Jag behöver inte titta särskilt långt för att hitta saker att glädjas åt och idag har det varit många små ting som lämnar en skön, varm känsla i kroppen.

Parkeringsplatsen till exempel.

Eftersom garaget ska rustas är jag och alla andra numera hänvisade till gatan i fyra veckor framåt, och vi är rätt många som jagar de platser som finns i närheten av huset.
Precis när jag kom tillbaka efter sejouren på mottagningen gled en bil iväg och lämnade en alldeles utmärkt plats åt mig.

Sånt blir jag glad av.

Vad har glatt dig idag?

Åsa Hellberg

kliver i yrkeskläderna (eller snarare ur mjukisbrallorna) och inleder eftermiddagens coachande arbetspass.
NÖHRA modellen är välanvänd hos mig:
Nuläge
Önskat läge
Hinder
Resurser
och Action är ständigt närvarande i samtalet.

Utan action, inget resultat... men det där kan ni vid det här laget, eller hur?

En snabb blick på balkongen,

och målaren konstaterade att det det inte behövdes en enda droppe färg till.
Tur, för inte en enda pensel får plats bland alla solsängar, solstolar, palmer och loppisbord.

Själv tänkte jag nyttja en av mina stolar nu.
Solen har återvänt till förorten och därmed vet jag var jag befinner mig närmaste timmen.
Tjoho!

Passar på

att peta i lite papper och skicka fakturor medan jag väntar på att någon tydligen ska komma och måla på mitt balkongtak.

Jag är fortfarande med hantverkare och utanför dörren står en list som tydligen ska upp på balkongen.
Den ska dock inte sättas upp av samma person som ska måla.
Borde inte multihantverkare vara den utlimata yrkesgruppen, eller är det bara amatörer som ger sig på lite av varje?
Eftersom det är ungefär 25 personer inblandade i den här renoveringen föredrar jag att vara hemma så fort de vill in i min lägenhet.
Hade det alltid varit Sven hade jag varit betydligt lugnare. Min Sven hade haft koll på min katt, inte klampat in med leriga skor och hade kommit exakt den tid som vi hade kommit överens om.
Dessutom hade han gjort ett sjuhelvetes bra jobb.

Sven bor i himlen och är min morfar.

måndag 12 april 2010

Fredrik Virtanen

har kanske ändå förstått? De flesta golfjournalister som har skrivit de senaste dagarna har defintivt inte gjort det.
Klicka här.

Formel ett

För snart 20 år sedan var vi tre väninnor som var i Monaco för att se på race.
Min väninna, med osedvanligt goda kontakter i den branschen, tog oss till och med in till det allra heligaste; sportens motsvarigehet till musikens green room... the Motor home of Mac Laren.

För att komma dit var man tvungen att promenera en kort bit och döm av vår förvåning när vi tre blonda svenskar kom gående efter racet och fick alla fotografer som stod utanför grinden att höja sina kameror.
Smatter, smatter hördes från alla håll och vi väluppfostrade flickor (får man väl ändå säga att vi var) rätade förvånat ryggen och log vänligt mot alla fotografer.

När vi hade passerat alla fotografer och smattrandet ändå fortsatte vände vi oss om och såg den verkliga anledningen till att de hade lyft sina kameror; bakom oss kom alla förare i en samlad tropp.
Vår "one minute of fame" var plötsligt borta och hade i ärlighetens namn inte aldrig ens existerat.
Och motor home var som en stor husvagnsparkering, varken mer eller mindre.
Vi träffade dock svenska kungen med livvakter.

En av dem kände sedan igen mig när jag och hans fru födde barn på samma BB tre år senare, men det är en helt annan historia

Äsch, det blev inget sov.

Häromsistens tog min favoritparfym slut, och glad i hågen hasade jag (det var innan vårskorna kom fram, alltså tog jag mig fram i kängor) ett par veckor senare iväg till Åhléns för att köpa en ny flaska.
Lika glad gick jag hem för att spruta på mig en massa väldoft.
Väl besprutad konstaterade jag att jag minsann inte alls doftade så där fräscht och gott som jag brukade, men trodde att det berodde på att jag hade köpt en parfym och att min gamla doft var en au de toilette (som om jag kan skillnaden på det där...).

Anyway, det slog mig efter ett par dagar att jag kanske helt enkelt hade köpt fel märke, eftersom jag började känna mig mer och mer obekväm med hur jag tyckte mig stinka.

Idag löste sig mysteriet med att samtal med mamma, eftersom jag naturligtvis har gett henne samma doft då den ju har gett mig så mycket glädje (snyft).
Hennes var inte slut, och hon kunde därför meddela vad den hette.
Emerald dream


Det är inte ens i närheten av Mediterranean som jag köpte...
PS, har du nu den här medelhavsaktiga så är det på mig den inte doftar gott, på dig är den säkert helt ljuvlig.

Är lite

trött i mössan, troligtvis för att jag idag gick upp samma tid som normala människor gör.
Förra veckan bestod av mer påsklov än arbete och man kan kanske tycka att jag därmed har sovit klart.
Icke sa Nicke.
Det går tyvärr inte att lagra sömn, och efter gårdagkvällens sena golf sov jag alltför få timmar.
Ingenting som inte kommande natt kan råda bot på dock.

Dagens fråga: Hur många timmar sover du per natt, och hur många skulle du behöva egentligen?

Fundera på det du, så tar jag en tupplur så länge.

Smyger igång

min vecka med att morgonflytta bilen, morgonfrysa för att jag tvingades ut för denna flytt, morgonförhöra inför sonens prov på mitt nya favoritspråk, dricka morgonkaffe och ta en varm (läs skållhet) morgondusch.

På tal om dusch; min bil är smutsig som tusan, det går knappt att se ut genom rutorna längre.
Om jag får loss antennen (det vill säga om jag har en tång i bilen) tänkte jag köra förbi en biltvätt idag. Att tvätta för hand är inte min grej. Har nu någon klok människa (troligtvis kvinna, eventuellt samma som uppfann diskmaskinen) uppfunnit något så bra som en maskinell biltvätt bör denna naturligtvis användas.
"Repor i lacken" ropar den petiga och må så vara.

Min årsmodell 2000 har repor från väldigt mycket annat också.
Vi pratar bruksbil, inte garageuppvisningsexemplar.
Därav finner man i min bil skräp som ska till tippen, en stege som kan vara bra att ha, skridskoskydd som jag inte riktigt vet var de kommer ifrån, kassetband (?) och diverse glitter från småflickspassagerare.

Dubbdäcken sitter fortfarande på, men enligt senaste väderrapporten fyller de ingen som helst funktion den här veckan.
För säkerhets skull får de sitta en vecka till.
All vinterutstyrsel är flyttad till källaren, det brukar vara en signal till vit nederbörd.

söndag 11 april 2010

Der, die und das

Tyska är inget favoritämne hos någon av de två Hellbergs som bor i den här lägenheten, men att det var så inåtbängen ointressant visste jag inte.
Jag har nämligen inte blivit ombedd att hjälpa till med tyskan på hela läsåret (1. Jag hjälper gärna till när jag blir ombedd. 2. Jag tjatar aldrig), men nu när det börjar brinna i betygsjakten krävs det visst en gigantisk insats av sonen och hans mamma.

Jag är körd redan vid der, die och das.

Detta språk har inte en enda regel som går att följa, det finns undantag till förbannelse och under dagens gloskoll går jag bet varje gång.
Nu är det ju inte så noga om just jag kan det eller inte, men pedagogen i mig (den är väldigt, väldigt liten när det kommer till läxläsning) vill gärna briljera med två års gymnasiekompetens.

Nåväl, till sist är det en text som ska översättas och när den kom fram ur den trendiga skolväskan blev allt helt plötsligt mycket lättare, vips hade jag översatt alltihop.
Om ni undrar vad min som lärde sig på det så är svaret ingenting.
Men jag förstod glosorna när de landade i ett sammanhang och kunde helt enkelt inte hålla tillbaka min tyskaeufori.

Lätt språk det där.
Urenkelt.

Durch, für, gegen, ohne, um, Ich liebe dich.

Det kommer att gå som en dans på provet i morgon.

God morgon

Den garderobsstädning jag aviserade igår blev det ingenting av. När tvätten var avklarad var jag så trött att jag inte orkade med fler klädesplagg.
Idag är en ny dag, och om jag bara kan låta bli Kristina Olssons "Askungar" kommer nog jackor och kavajer till sitt rätta ställe.

Byte av ämne:
Jag har fått flera önskningar via mail om att jag skulle skriva en Casanovas Kvinna del två, men det kommer jag inte att göra.
Det finns många skäl till det men det främsta är att det räcker för min del med det jag har skrivit om ämnet.
Mitt mål var att skriva för de som kanske känner igen sig och för att sprida kunskapen om medberoendet till en sexmissbrukare, men jag hoppas och tror att jag har fler strängar än så på min lyra.
Jag kommer att fortsätta coacha, prata och föreläsa om både medberoendet och om att älska för mycket, men om jag ska skriva en bok lutar det mer åt en skitrolig berättelse om medelålders kvinnor.
Jag behöver den kontrasten; mycket skratt och djupt allvar.

Medbereondet kan man också skratta åt... till sist.

lördag 10 april 2010

Jim Carrey

tror sig veta att om man har en man som är otrogen så vet man det som fru.

Nu har aldrig Carrey varit gift med en sexmissbrukare vilket tyvärr diskvalificerar honom som expert.
Nej, vi vet oftast inte, den första sanningen kommer för de flesta som en brutal chock.
I missbruket ingår att vara en extremt bra lögnare vilket gör att både fruar, terapeuter och andra som får lögnerna serverade faktiskt tror på dem.
Lögnerna handlar om att skydda sig och sitt missbruk och de flesta missbrukare går skickligt över lik hellre än att säga som det är.

Så, nej Carrey.
Den här gången tror jag faktiskt att du har fel.

Ni kan läsa vad han twittrar om här.

( Och här kommer ett tillägg... spelar det någon roll om man vet? Förändrar det något? Som utomstående kanske man vill tro det. Är man medberoende så är man redan fast i eländet.)

Tänk att det aldrig ens föresvävade mig

att någon jag höll kär skull anpassa sig till mig.

Aldrig någonsin tänkte jag att han skulle klä sig så att vi matchade varandra eller ta del av det som som var mitt intresse.

Inte heller funderade jag på att jag kunde insistera på att se en film som jag trodde mig gilla eller föreslå en restaurang om han hade föreslagit en annan.

Jag tänkte aldrig på vilken dag jag egentligen kunde ses och att jag faktiskt inte behövde ställa in det jag redan hade planerat för att han just då ville umgås.

Jag sminkade mig för den som tyckte mycket om smink på samma sätt som jag sminkade av mig för den som föredrog det.

Vad jag själv tyckte om visste jag inte.
Inte då, bara när jag var singel.

Att jag var den som skulle anpassa mig var självklart, något annat föresvävade mig aldrig.
I alla, alla år hade jag gjort på samma sätt så när jag mötte "Jonas" var min anpassning lika självklar som den hade varit 10, 15 och 20 år tidigare.

I hans missbruk fick jag se mig själv i ett nytt, skarpt, upplysande och nästintill obehagligt ljus, men att slå på mig själv för det var aldrig aktuellt
Jag började istället klappa mig själv mjukt på kinden.

Det var vad jag behövde.

Resten av landet

är bara att gratulera till en härlig soldag.
Vi andra (läs jag) ges istället en god möjlighet att ägna oss åt inomhusaktiviteter.
Mitt projekt idag är att flytta kläder från punkt 1 (garderob i lägenhet) till punkt 2 (källarförråd).
De som inte har blivit använda på tre år kommer med all säkerhet inte att användas i år heller, däremot är jag ännu inte framme vid "ge bort".
Källaren blir en bra mellanstation.

Men först ska jag börja skramla lite i köket.
Det ligger vägg i vägg med sonens rum och det börjar väl bli dax att vakna där inne, eller hur?

fredag 9 april 2010

Mannen som googlade på

"söker älskarinna för trivsamma kvällar" och landade på min hemsida måste ha blivit fundersam.
Förhoppningsvis gav den honom lite kallare fötter när det gällde jakten; kanske insåg han att det inte skulle vara värt den smärta han tillfogar andra?

Jag vet inte, men jag håller en tumme.

Idag köpte jag en ny parfym,

"Pretty".
Sonens lyfta ögonbryn när han hörde namnet valde jag att ignorera.
Det är möjligt att han tycker att den jag har som heter "Alien" passar mig bättre...


Medge att du

när du har sett mitt foto till höger undrar om jag har en fläck av håravfall mitt i benan?

Sonens rum

är fullt av sångfåglar.
Det ska repeteras/planeras inför skolmusikal och vad passar då bättre som replokal än en tvåa i Farsta (?)

Under tiden tänkte jag handla lite; och till det mer udda på den mentala inköpslistan hör väl ändå silverputs.
Allt glitter verkar ha sjangserat (googlade stavningen på den, svårt men behövligt ord) och nu när det ska speglas så fint i solljuset är det dags för en omgång rengöring.

Jag har haft guldiga perioder också.
Och strass.
Aldrig pärlor dock.
Mitt snälla utseende (läs mesiga) skulle få en farlig tantvarning med just pärlor, och allra helst vill jag ju se lite nonchalant rockig ut... vilket jag aldrig i hela mitt liv har lyckats med.
Därav mjukisbrallorna, silvret och det osminkade fejset.
Det är liksom ingen idé, jag kommer ändå inte att se ett dugg nonchalant och farlig ut.

Grrrr.
(Blev du rädd?)

Samtal och mail

Det kommer fortfarande berättelser från många som har läst min bok och jag är djupt berörd av att de vågar berätta.
För många är det första gången, och flera gråter redan när jag svarar i telefonen.

Jag har fått samtal från Norge, Finland och hela Sverige, från människor som har det precis så som jag beskrev mitt liv i Casanovas Kvinna och många bor i städer där det inte finns någon form av hjälp, eller där de som eventuellt kan hjälpa inte förstår problematiken.

Därför blev jag oerhört glad när jag fick möjligheten att besöka Malmö stad som har förstått vilka problem som både missbrukare och vi anhöriga har.
De har ett djupt och innerligt engagemang och ser till att få både information, hjälp och samarbeten för att kunna hjälpa sina kommuninvånare.

Hatten av för KAST i Malmö stad. Ni är ett föredöme för andra kommuner.

Jag tänker

inte dra hela historien om katten som vaknar tidigt, den kan ni numera eftersom den alltid låter på samma sätt.
Det är dock förklaringen till att jag redan klockan sju pallrade mig upp för att brygga kaffe.
3 1/2 mått Gevalia till fyra koppar vatten.

Tyvärr var alla mina två perfekta kaffekoppar i diskmaskinen, alltså fick jag nöja mig med en kopp som tyvärr inte ger samma smakupplevelse.

Detta är en perfekt kaffekopp.
Detta är en operfekt kaffekopp.

torsdag 8 april 2010

Idag har jag

fullt upp med alla mina TV-kanaler.
Det är golf, hockey och 2 1/2 män som ska täckas ungefär samtidigt.

För husfridens skull håller jag på Djurgården i hockeyslutspelet, men detta mycket tillfälliga "heja, heja" kan man enbart höra från mig för att Brynäs är utslaget.
Och på tal om utslag gör ju Tiger Woods sitt första idag sedan hans missbruk uppdagades. Jag hoppas att det går bra och att han får koncentrera sig på sitt jobb.

TV-kväll alltså.
Vad gör ni?

Bytt bild

Det går ju inte att ha en vinterbild mitt i våren.
Just nu har jag ingen bättre att bjuda på än den här gamla, men jag jobbar på det...

Solbalkongen invigd

i exakt 45 minuter.
Det är ungefär vad min alabasterhud klarar första gången.
Jag har slutat att brassa på med sol, det blir både finare och mer ofarligt med ett långsamt igångsättande.
Solskyddfaktor använder jag utomlands, men hemma ser jag istället till att anpassa mig efter vad jag tål och det är inte särskilt lång tid i direkt solljus.

I eftermiddag återgår jag till ordningen och mitt arbete, någon måtta får det vara på lateriet.

Sovmorgon

Precis vad jag behövde.
Oftast startar jag dagen med tidig telefoncoaching, men inte idag. Istället låg jag kvar och viftade med tårna, kände efter om jag var hungrig och pallrade mig till sist upp ur min varma säng.

Just nu tittar jag på min tulpanbukett och undrar hur besprutad den är.
Jag har för mig att bladen brukar trilla av när dessa blommor inte har lust längre. Här hängs det och ser oerhört dött ut, men inte ett blad har fallit.

Finns det ekologiskt odlade tulpaner?
De här verkar vara i giftigaste laget.

Och om vi ändå är inne på gift; ett bröllop kostar i snitt 54 tusen.

Nu vet ni det, på tal om absolut ingenting.

onsdag 7 april 2010

Jag gillar

att komma hem vid halv sex bärandes på en massa kassar från Konsum. När jag gjorde det varje dag var det inte lika kul.
Men när mina dagar inte längre är 8-17 tycker jag att det är en speciell känsla att kliva innanför dörren, krama ungen, hala av mig mig jeansen, hänga upp håret i en tofs och sucka lite över att behöva laga mat.
Nu blev det varken kramar (han är sjuk) eller mat (han är sjuk) just idag; jag viftade istället från dörröppningen till hans rum.
Här utbyts inga baciller i onödan.

Strategin att undvika närkontakt, inte ha gemensamma handdukar och osedvanligt många handtvättar har klarat mig från de flesta bakterier han har dragit hem.

Vilka tricks har ni för att inte bli smittade?

Nä nu!

Jag skulle önska att jag kunde samla alla oss medberoende till ett gigantisk möte där vi i en "en för alla, alla för en"-anda tågade genom stan med plakat och bestämda fötter för att markera vårt återtåg till friheten från medberoendets klor.
Det skulle kunna bli en riktig folkfest eftersom vi är otroligt många som anpassar oss till ett missbruk istället för att uppleva hur härliga vi är själva.

Det finns enorm kraft i oss och visst skulle det vara häftigt att få frigöra den tillsammans med tusentals likasinnande?

En otroligt bra idé om ni frågar mig.
Att stampa tillsammans är oerhört verksamt.

Jag fnissar förtjust

när jag läser (nja) artikeln om mig själv (korrektion; med mig själv. Den handlar inte ett dugg om mig egentligen, jag skryter bara lite) på afrikan, turkiska, kinesiska, tyska, ryska och danska.
Men visst blir det något att lägga i samlingskorgen den dagen jag ska summera det här äventyret?
Nu fungerar inte min printer, och det senaste förslaget den gav var att jag skulle byta färgpatroner.
Fan tro´t.
Annars hade jag förstås printat ut alla roliga kinesiska tecken.

Ska man samla känns det tryggare att göra det i pappersform.

tisdag 6 april 2010

Min mormor

la alltid patiens när hon var klar med dagens arbete vid 19-tiden.
Hon satt vid köksbordet, alltid på samma stol, och sa "hm" när det gick åt fanders.
Själv roar jag mig emellanåt med samma kortspel, även om jag föredrar det något knepigare "Kungen". En riktig Kortlek är förstås överkurs när man lätt som en plätt kan spela dessa på datorn.

Egentligen borde jag förstås göra det mamma gör, lösa korsord. Det ska ju leda till rejält skrammel i hjärnsubstansen har jag hört.

Hur roar du dig när du vill varva ner?

Sjukstuga

med öronmätta 39 grader och sonen inser moloket (eller om det bara är febrigt) att kvällens fotbollmatch hos kompisen går om intet.

Har ni koll på om det går runt någon bacill just nu, förutom magsjuka?

Själv ska jag träffa en klient till innan jag köper det enda ätbara idag, Piggelin.

Vad gör ni, har ni påsklov?

Simonas bok



är snart på ingång, och enligt "Cosmopolitan" är hon vår nya Jane Austin.
Jag är nyfiken som tusan och det ska bli ett sant nöje att få läsa denna kvicka dams berättelser, det kommer nämligen att komma fler än en från hennes penna.

Simona; dags att börja blogga kanske?

måndag 5 april 2010

När jag nu har koll på sisådär

25 publiceringar av nämnda artikel, i länder som Turkiet, Ukraina, Canada och USA, struntar jag i sexmissbruk och medberoende för att istället ägna mig åt tvätt.
Tonårskläder verkar inte bli rena trots idogt tvättande så idag hivade jag flera T-shirts som verkligen har gjort sitt, vilket i sin tur betyder att det behövs köpa lite vårnytt.

Nu duger inte vad som helst i den garderoben, och därför har jag med varm hand överlämnat barnbidraget till sonen så att han kan köpa det han vill.
Jag donerar lite extra vår och höst, och nu är det väl dags för en dylik penninginsats igen.

Under dagens stund i tvättstugan kunde jag återigen konstatera vad jag verkligen inte lägger pengar på:
Handdukar och badlakan.
Jag har en vision om att bara ha fluffiga vita, men har hittills kommit till skott med en (som dessutom var en present).
Resten är av varierande kulörer som rosa, ljusbruna och randiga. Vissa är dessutom lite frasiga i kanterna.
Badlakan är skönast och torkar bäst när de är använda ett tag, och att duscha in nya vita fluffiga tar en stund.
Å andra sidan kunde jag ju faktiskt börja med att köpa några.
Så länge de ligger i butiken händer ju inte särskilt mycket med prydligheten i mitt lilla badrum.

Jag är coach och begriper egentligen hur planering från start till mål går till, men har uppenbarligen blivit hemmablind.
I morgon tar jag nya tag.
Här ska det minsann vara vitt och fluffigt i sommar.

Jamaican Observer

Jaha, här ser man vad AP-intervjun ledde till.
Jamaica.
Hoppla.

Klicka här.

Två dagar sedan



Och min fina palm njuter av den varma solen.

Det där med väder är svårt att förstå sig på, kanske det borde finnas kvällskurser i meteorologi(?).
Jag hade glatt gått en sådan eftersom jag inte begriper mig på dessa skiftningar.

Nåväl, veckan som kommer ska visst bjuda på vår igen; alltså slutar jag genast sura, tar ut min bil (med vinterdäck) och åker iväg på det uppdrag som jag visst har signat upp mig för idag.
Jag bor i en pytteliten lägenhet och därför kommer jag lätt att hitta de vinterkängor och dunjackor jag ställde undan igår, jag vill ju inte fastna i något dike iklädd vårpjucks med höga klackar.

Kan jag be att få en väderrapport från din horisont så länge?

Snön är grym...


på rätt tid och plats.

Farsta femte april är inte okej.

söndag 4 april 2010

Nej, vad säger ni,

fläskfile med ljummen sallad av bland annat färskpotatis kanske?

Det var en man på Konsum som bad mig om råd angående sås till lammstek... hahaha.
Stackar´n, han visste inte att han talade med en fläskfiléexpert utan några som helst kunskaper om varken lamm eller såser.

För tillfället är jag ensam hemma, resten är på språng, och innan jag går på min avancerade matlagning tänkte jag evenuellt ta mig en lur i soffan.
De senaste nätterna har jag vaknat flera gånger, troligtvis för att jag har balkongdörren öppen.
Nattens läskis handlade om att någon kom in just den vägen, vilket i praktiken är omöjligt om de inte skulle ha en stege och slå sönder inglasningen, men jag var glad att jag vaknade innan de gjorde mig illa.

Jag kan inte påminna mig om att jag i någon av mina läskiga drömmar har råkat riktigt illa ut, jag vaknar oftast när det är som mest spännande.

Drömmarna jag hade om "Jonas" otroheter var också hemska, men där var jag mer ledsen och sårad.
Jag minns fortfarande när jag i en av de sista ställde mig upp och sa att nu får det fanimej vara nog.
Det kändes som jag fick tillbaka en del av min ryggrad efter den drömmen.

Mina palmer

överlevde natten på balkongen, å andra sidan visar sig kanske inte missödet efter en natt?

Jag är urusel på många saker, växter är en av dessa.
Mat är en annan, men det vet ni ju redan.
Det gör inte så mycket.
Min strävan är att må bra, inte att vara duktig.

Jag är inte heller särskilt intresserad av att vara lycklig. Ibland är jag det en kort stund, men oftast känner jag inte just lyckokänslor.
Det betyder inte att jag är olycklig, absolut inte, jag mår bara bra.
Nöjd, trygg och tillfreds är viktigare för mig än att känna mig lycklig.

Att vara mitt emellan livets toppar och dalar är en bra plats, i alla fall för mig.

Söndag, fast ändå

som lördag på något sätt.
Två lediga dagar till är precis vad jag behöver.


Idag tänkte jag städa undan alla vinterkängor, eller alla och alla. Mina. Sonen har gått i sina gympadojjor i tre meter snö och inte klagat en enda gång.
Jag fattar inte det.
Men han gör, och det är väl det viktigaste.


Så, bort med kängor och fram med vårpjucken
Nu jäklars.

lördag 3 april 2010

AP ringde idag

och ville få mina tankar om Elin Nordegren/Woods. Det finns tydligen ett intresse från amerikansk media att förstå hur vi svenska kvinnor resonerar runt ämnet "lämna eller stanna".
Som vanligt kan jag bara svara utifrån min förort, och vet egentligen inte alls hur "svenska kvinnor" resonerar.
Inte som jag troligtvis, inte heller som de flesta andra som stannar i en relation med en sexmissbrukare...

Vi är lite speciella, vi medberoende.
Speciella, med en fantastisk potential och möjlighet att bli hela.

Det bor en enorm visdom i de medbereonde människor jag möter och gissa hur fantastiskt det blir när man släpper all den klokheten fri.
Inte för att den behöver släppas utåt, det är den inre resan som är den viktiga.
Men... varje svar jag ger, var och en av mina handlingar, kommer till sist att utgå från vem jag är, inte vem du vill att jag ska vara. Då kan det positiva ske att förändringen också visar sig för den som står på utsidan.

Så nej, jag har inget att säga om Elin eller någon annan, jag kan bara prata om min egen erfarenhet.
För mig var det bra att stanna kvar, för andra är det en omöjlighet.
Vi väljer det vi förmår och ibland väljer vi faktiskt om.
Allt är okej så länge vårt fokus är hos oss själva och att du till sist väljer dig.

Stanna eller inte kommer till sist inte att bli den viktigaste frågan.

Vilken påskpresent!

Någon som var på min föreläsning har bloggat om det, klicka här.
Vem du än är, tusen tack.

Jag har haft äggutdelning

och som den sparare jag emellanåt är tog jag samma påskägg som föregående år och åren innan det.
Han märker ändå ingen skillnad.
Jag la in en femkrona i ägget för att det skulle skramla lite, och sonen upptäcker förvånat att den är från 1972.
Han har aldrig sett en sådan gammal peng förut, inte en sådan gammal kung heller.
("Plikten framför allt" var Gustav IV Adolfs ordspråk.
Han och jag är inte riktigt överens om just det där.)

Anyway; vi läser om femman att om den inte hade haft "strömningar" bakom lejonet i vapnet hade den varit värd mer än just fem kronor, men då vi tycker oss se dessa små linjer är den alltså som vilket mynt som helst... trots sin ENORMA ålder.

Okej, nu kommer det:

GLAD PÅSK!

Jag har inga som helst planer för den här dagen mer än att vara vågad nog att köpa lite blommor till balkongen (det vågade ligger i att inte ta in dem på natten).
Det är den tredje april och minsann på tiden.

Häromdagen fyndade jag en liten vit byrå för 20 kronor som blev ett alldeles utmärkt litet balkongbord, och med den här glödande solen på himlen kan det hända att det kommer att invigas idag och då vill jag gärna ha lite blommor att titta på. Utsikten från balkongen är inte direkt vidunderlig. Snarare gårdsplanlik.

Eller rättare sagt, det är en gårdsplan.
Nysopad och fin, men inte mycket att se på.

Vad tittar ni på idag?


fredag 2 april 2010

Fantastiskt trevligt kalas

och många härliga resereportage redovisades av de gäster som ofta har befunnit sig i andra delar av världen, och jag som aldrig har kommit särskilt långt - trots mitt arbete som flygvärdinna -suger i mig historier om andra kulturer.

Idag fick vi berättat för oss om stammen som åt upp sina motståndare för att få kraft till nya bataljer. Mer andlig spis än något annat alltså.
Annat oförklarligt, i alla fall för oss i den här delen av världen, är de folk som kommunicerar med telepati - där man på det viset till exempel kan bestämma mötesplatser trots att man befinner sig många, många mil från varandra.
"Fränt, det tar ofta tio sms innan vi kan bestämma var vi ska ses", sa sonen och önskade sig (eller kanske snarare andra) mer av den telepatiska förmågan.

Vi avhandlade också afrikanska energirika bär, Jodie Foster på gymmet, medberoende, mitt besök i Malmö, barnens skolgång och åt samtidigt en fantastisk buffé av diverse smårätter.

Så där trevligt kan det bli när man samlar ett gäng sexmissbrukare och medberoende, i alla fall när det allra värsta är över.

Jag funderar starkt

på att ta på mig mina vita jeans idag när jag ska på brunch.
Tror att de passar alldeles utmärkt ihop med mitt bleka nylle.

Den eminenta kokbok, skriven av min kusin och Camilla Läckberg, som jag hade tänkt att inhandla som present till värdparet fanns inte i någon av min boklådor alltså blev det ett presentkort istället.
Det är vanskligt att köpa böcker till andra, det kan ju vara så att de inte alls gillar samma sak som jag: lätta, luftiga texter med trevliga slut skrivna med stora bokstäver så att texten är läsbar.

Tänkter ni nu barnböcker har ni inte förstått vad jag menar.

Som jag hade längtat

efter en sovmorgon.
Jag skulle sova så länge att familjen nästan blev orolig och höll en spegel framför näsan för att se om jag ens andades.

Det blev inte så.

Nu sitter jag i min soffa och stirrar på väckaren som naturligtvis sover, och funderar på att straffa honom genom att inte tömma hans låda eller inte ge honom mat resten av den här dagen.

Själv kommer jag att bli serverad idag.
Vi ska äta brunch hos goda vänner och alla barn ska med, vattenkammade och fina.

Glad påsk ska man inte säga innan påskafton har min mamma lärt mig, så jag återkommer i det ärendet.

God morgon!

Nu finns det säker de av er

som tänker: "Lyckost den där coachen som verkar vara ledig idag", men då kan jag berätta att ni tänker fel.
Jag drar igång verksamheten klockan 10.30 och sedan kommer det att gå i ett fram till 17.00.
Under helgen kommer jag däremot att vara helt ledig och läsa en ny bok.

Lyckan, kärleken och meningen med livet läste jag ut på tåget, och jag kan varmt rekommendera den till alla som vill hitta tillbaka till sig själva.
Även om ashram i Indien, medicinmän på Bali och 13-kilos viktuppgång i Italien kanske inte lockar så är det en insiktsfull biografi och där finns mycket att hämta.

Hon är hyfsat medberoende, Elisabeth Gilbert, och den självinsikt hon får under sin resa är inte helt olik den som 12-stegs programmet, Mia Törnblom eller för all del jag själv (!), kan hjälpa till med.

Läs den, blir min recension.

Den enda som begriper sig på en femåring

är en annan femåring.
Det som är helt obegripligt för oss som är lite större, är fantastiskt roligt i femårsklubben.

I Nyhetsmorgon befinner sig ett gäng barn, varav en av dem är en femårig kille.
Han sprutar ur sig konstigheter, går inte med på fjantiga vuxenförlag och har en integritet som man önskar att alla vuxna skulle skaffa sig.

Hoppas det håller i sig.

Väckte sonen

med beskedet om att det hade snöat tre decimeter i natt.
Han började nästan gråta.

Hahahahahaha.

Skärtorsdag

Det är idag häxorna ska ringa på dörren i den här delen av landet.
På västkusten, i alla fall på den riktiga i Bohuslän, kommer de först på påskafton.

Jag har inget att bjuda på om de mot all förmodan skulle komma hit idag.
Det bor inga barn i mitt hus, bara gamla härliga tanter och farbröder, och egentligen är det är ett perfekt påskkärringshus.
Barnen skulle få massor med godis och pengar om de vågade sig hit, men av någon anledning gör de alltså inte det.

Eller så är det bara min dörr de undviker.
De kanske vet att här få man inget godis om man inte har ritat en mycket fin påskteckning som man lämnar över i samband med tiggeriet.
Bohuslän igen.
Där gör man sig förtjänt av godiset och pengarna.

Att bara ringa på och sträcka fram en korg funkar inte på den här tanten.