Så mycket sova blev det inte

eftersom en halv klass drällde in här just precis när jag tyckte att det var en bra idé att knipa ihop en stund.
Å andra sidan kommer jag väl att somna gott senare förhoppningsvis.

I morgon är det intensivt som tusan med tre klienter fram till klockan ett och sedan kommer en journalist och en fotograf hit.
Man kan säga att jag kommer att fylla min tisdag med råge.
Det var en utmärkt idé att ladda för det med en ledig måndag.

NU ska jag måla dem.
Röda.

Om ni undrar hur en coach

tillbringar sin lediga dag kan jag berätta att det gör hon med att äta långlunch med en väninna, handla och sola (solarium.) Om det blir en upprepning av det sistnämnda återstår att se.
Jag var sekunder ifrån att springa in till frissan men hejdade mig eftersom min beställning faktiskt inte är klar.
Det kan ju vara bra att veta vad man vill när man sätter sig i stolen.
Gör vad du vill är inte min grej. En gång sa jag det och det ångrade jag i ett halvår medan håret växte ut.

Resten av den här dagen ägnas istället åt er, tidningar och diverse behov som kan tänkas dyka upp.
Trötthet är en sådan sak som bara kan komma över mig och då kommer jag att hantera den med att sova. Hunger är ett annat som behöver omedelbar tillfredsställelse.
Jag skulle också kunna lägga till nymålade naglar till behovslistan, men dem tar jag tag i under kvällen.
Det skulle innebära för stora risker att göra det nu när jag eventuellt måste sova.

Ni som har lagt er med dem nymålade förstår precis vad jag menar.

För två månader sa vi

"nu är det snart jul".

Räknar vi framåt två månader är det sista mars och vi har då gått över till sommartid.
Stora delar av landet rapporterar då in vårtecken och om jag har fint väder hos mig i Farsta har jag börjat pynta min balkong.
Vinterjackorna är undanhängda, de tjocka skorna likaså.
I butikerna hänger blusar i milda pasteller, många av oss kommer att börja mumla om kilon hit och dit och den vintriga mattan är inlämnad på kemtvätt för att därefter förvisas till källaren.
Katten har förhoppningsvis skrikit klart, i fönstren hänger skira gardiner och fötterna som har struntats i hela vintern har fått både omvårdnad och lack på naglarna.

För mig startar nedräkningen i morgon.
Jag vill vara med när det händer.
Häng med, för nu går det fort.

"Du kan komma nu".

Exakt de orden, i den ordningen, sa han varje kväll när han var redo för lite kill på ryggen och snack innan han skulle somna.
De senaste två åren lägger jag mig före honom, och när det nu händer en gång i månaden att han kommer i säng först kommer orden med ett garv, även om jag tror att han innerst inne forfarande tycker att det är mysigt att få en kram på sängkanten.
Istället ger jag honom numera min godnattpuss på kinden när han sitter vid datorn.
Varje kväll.
Samma kind.

De flesta av oss, barn och vuxna, verkar gilla rutiner och det gäller att skapa goda sådana.
Man kan nämligen fastna i de som är mindre bra också.

En vän har läst min bok

"Boken, språket lätt att ta till sig - berättelsen och parallellberättelsen likaså.
Människans sätt att reagera är alltid relevant och logisk även om det innebär stora svårigheter och trauman.
Ångest, ja tom psykisk ohälsa är i grunden fullständigt friska reaktioner på sjuka stimuli. Att barn- och ungdomsårens upplevelser av stöd eller ickestöd av ens personlighetsutveckling är grundbultari ens vuxenliv kan bara bekräftas av din berättelse.

Å visst blir det tydligt att missbruk och medberoendet är bara två sidor av samma mynt . kanske inte ens två sidor utan samma sida men med olika utgångspunkt/förutsättningar?
Boken andas dock optimism - även de svåraste utmaning kan bemästras om en gemensam vilja och kraft kan mobiliseras. Du har mycket att lära dina medsystrar. Du har mycket att lära oss alla - mönster går igen, temat missbruk/bekräftelsebehov finns i många varianter."

Personen är chef för socialtjänsten på en kommun någonstans i Sverige, alltså inte helt obekant med problematiken medberoende och missbruk vilket väl responsen visar.

Tusen tack!

Det tål all upprepas

det där med att jag är ledig i morgon.
Dessutom tänker jag vara ledig på sportlovet, i alla fall från "hemmaklienter".
Någon längre semester är inte att tänka på i år heller, jag tar istället några dagar här och där när det är möjligt. Det fungerar finfint det också.
Jag är så glad för mitt jobb.

Och på tal om tacksamhet:
Jag har fastnat i berörings-tv idag.
Just nu ser jag "Sofias änglar" på femman, där huvudpersonerna är en familj som får hjälp att färdigställa renoveringen av sin villa.

Pappa Anders är 38 år och han har en hjärntumör som kommer att ta hans liv.
Han vet att det kommer att ske men inte när.
Återstoden av sitt liv vill han ägna åt sin familj, inte åt att renovera villan färdig för att familjen ska slippa tänka på det när han inte finns längre.
Han är så kär i - och rädd om - sin familj och det är oerhört berörande att se.

Det verkar vara en man som förstod värdet av sin familj redan innan han blev sjuk.

Bra jobbat, Sverige!

Med det haltande laget är det en superbra insats trots förlusten idag.
Vi skrek oss hesa över domarbeslut, Carléns mål trots att han inte ens kunde hoppa och av bedrövelse när Spanien hämtade upp de mål som Sverige ledde med.
Det är en jäkla adrenalinkick i soffan när det är så nära och då kan jag bara tänka mig hur det är på arenan i Malmö.

Sonen som är på service-humör kommer att kvista iväg och hämta pizza, därefter lägger jag handbolls-vm 2011 till handlingarna.
Finalen?
Spelar inte Sverige är jag totalt oengagerad.

Vad oerhört svårt det måste

vara att bli adopterad till ett annat land när man är en liten kille på fyra år.
Man har inget språk, ingen gemenskap, inga vänner, ingen som känner ens uttryck eller som kan läsa ens signaler.
Det måste vara så ofantligt ensamt.
Och så tänker jag på adoptivföräldrarna och vilken styrka och kärlek de måste ha och förmå att ge, för att hjälpa den här lille parveln att känna tillit och kärlek igen.

Jag ser förstås på reprisen av "spårlöst" och när upplösningen kommer, och sonen återförenas med de biologiska föräldrarna som en gång gav honom en chans till ett bättre liv, bryter jag ihop.
Det räcker att tänka på att jag skulle lämna bort mitt barn till främmande människor utan möjlighet att få träffa honom igen för att förstå vilken fruktansvärd situation det måste ha varit för dem.

Det finns många hjältar- och förlorare - i ett sådant här program.

Promenad

Parkbänksdekorationer. De tio första såg ut på samma sätt.

Sen kom den här.

Samma tanke (jag tror att jag ska dekorera en parkbänk) men olika tillvägagångssätt.

Det är banne mig som livet självt.

Får du alltid samma resultat, prova något nytt.

Att flasha ett

orakat och muskligt ben var verkligen ingenting som stod i mitt manus inför gårdagens workshop, och varför jag gjorde det kommer jag inte riktigt ihåg.
Anyway, nu ska både det och det andra ut och vandra.
Rakapparaten har jag lagt på laddning.
Det får vara måtta på naturlighet även hos mig.

Och på tal om onaturlighet skulle jag kunna tänka mig att sola några gånger.
Inte för att jag någonsin tänker flasha mina ben igen utan för att jag skulle gilla en piggare ansiktsbild.

Jag är oerhört glad

för att mina läsare verkar vara tänkande, känsliga och varma människor; att ni - även om ni inte alltid förstår mina val - väljer att kommentera mina inlägg med värme.
"Känn inte så","tänk inte så" eller "sluta älta det där nu" tror jag inte att jag någonsin har läst i mina kommentarsfält.

Nu har jag läst det hos någon annan och jag förstår så väl hur skribenten upplever påhoppen.
Kommentatörerna försvarar sig med att det är en öppen blogg och att de har rätt att uttrycka vad de känner.
Problemet är att de inte gör just det.
De uttrycker vad de tycker att någon annan ska känna.

Tack. Ni är bäst!

Tänker ägna den här dagen åt en

bok som jag fick i julklapp av min unge herre 2009, Jens Lapidus "Aldrig fucka upp".
Någon av er som har läst den?
Jag har varken läst eller sett "Snabba cash" så vad jag kan förvänta mig vet jag inte.

Hur har ni det i stugorna runt om i landet?
I min förort är det fint väder och min rumpa kräver att den får gå ut på en promenad.
Det gör det egentligen alltid, men idag är varje ursäkt borta.
Jag tror till och med att jag ska knipa vid varje steg.
Det gör inte så mycket att den numera hänger närmare knäna än höfterna, däremot behöver jag stärka upp musklerna - för min svanskotas skull.

Bok och promenad.
Jag tror att det räcker.

Medan tvätten sköter sig själv

har jag blivit bjuden på dessert - vaniljglass med varma bär - och jag känner mig hiskeligt bortskämd.
Och tacksam för sonens omtänksamhet som visar sig alldeles lagom mycket.
När jag frågade honom igår om han kunde tänka sig att svabba av golvet "fick han se om han hade lust".
Jag städar också på lust så jag förstår honom.
Däremot har både han och jag en förmåga att se till att lusten infinner sig och det gjorde den tydligen för honom idag.

Jag tjatar aldrig och har aldrig gjort.
Han tjatar aldrig och har aldrig gjort.

Vi kan vara världens mest otjatiga familj.
Och minsta.
Det kan bero på det.
Det finns ingen att tävla mot och ingen att tävla om.
På gott och ont.

Vilken dag.

Vilka fantastiska, generösa och öppna människor som jag hade förmånen att få träffa på "Nej, nu jäklar..."- workshopen idag.
Jag var alldeles underbart tokslut när jag packade ihop i kurslokalen strax efter fem och att jag hade missat fikapauser under hela dagen hade nog deltagarna märkt mer än jag.

Efter ett samtal med sonen förnyades energin när det visade sig att han hade skurat golven OCH lagat middag.
Eftersom jag slapp det kvistar jag till tvättstugan nu.
I morgon tänker jag vara helt befriad från uppgifter.

Hurra!

Upp och hoppa, flickor!

Jag är färdigpackad och det sista som åkte ned i väskan var min kaffebryggare.

Nu ska jag bara ur den rosa och i något annat bekvämt och sedan bär det av till stan för en heldag med härliga kvinnor och "Nej, nu jäklar..."

Jag önskar er en härlig lördag.
Glöm inte bort att klappa dig själv på kinden emellanåt.

Det är match

och jag duttar inför morgondagen samtidigt som jag håller ett öga på tv´n.


Det känns som om jag skulle behöva sju händer för att jag ska få med allt och det var när jag funderade på det som sonen kom på att jag har en Dra-maten stående i källaren.
Den är ju helt perfekt till så mycket packning som behövs i morgon.

Jag köpte den när vi firade midsommar på Kolmården ett år.
Det var inte mitt förslag att vi skulle ta med sill, potatis, jordgubbar och alla annan midsommarmat, alltså blev det istället för att fixa den mitt jobb att se till att vi hade något att dra den i när vi promenerade genom parken.


Ett par år senare använde jag den vid ett tillfälle när jag skulle handla och jag blev skitförbannad när jag såg att någon helt fräckt hade snott den när jag bara var en hylla bort för att hämta något.
Med en högdragen min meddelade jag kvinnan att hon hade stulit min Dra-mat, vilket hon naturligtvis förnekade samtidigt som hon öppnade den och visade alla sina varor.


Jag gav mig först när jag hittade min lite längre bort där den stod precis där jag hade parkerat den.

Varför

är det så att många (långt ifrån alla) terapeuter utgår från att det är okej att lasta relationen för att en part väljer att vara otrogen?
Jag hävdar med en dåres envishet att en otrohet enbart handlar om den som är otrogen; inte om vad partern gör, hur den ser ut, vad den säger, vad man "får" i relationen.
En otrohet är ett beslut taget utanför relationen vad man än vill skylla på.
Man är inte otrogen för att man får för lite sex hemma, man är inte otrogen för att man inte får tillräckligt med bekräftelse hemma, man är inte otrogen för att ens partner inte förstår en.
Man är otrogen för att man gör det valet.
Det kan man aldrig lasta sin partner för.

Svaret nedan är från en psykoterapeut i en dagstidning.

"Frågan som återstår är förstås varför din pojkvän ändå valde att ha sex med en annan kvinna, alldeles oavsett hennes ålder och utseende. Detta är något ni bör diskutera och komma till någon sorts gemensam förståelse med. Vad drev honom? Vad gjorde att hans spärr lossnade? Vad sökte han? Saknar han något i er relation?"

Det är inte ofta jag har

mardrömmar men i natt tvingades jag att vakna för att bli av med dem.
Nu är de som bortblåsta och fredagen är i full gång med klienter både här och på kliniken innan jag rusar hem för att se Sverige möta Frankrike i semifinalen i handbolls-vm.

Vad tror vi, blir det final?
(Ja, det är klart att jag tror det, det ligger i mina gener att ha en positiv attityd till... allt.)

När bloggade din man

om sin kärlek till dig senast?
Och när gjorde du detsamma om din kärlek till honom?

På tisdag

ska jag göra en intervju med en veckotidning - som min mamma alltid läser.
Både journalist och fotograf kommer hem och det känns okej nu när jag ändå har öppnat mitt hem för klienter.
Det är ju inte ett "hemma hos"-reportage vi kommer att göra.

Och på min lediga måndag ska jag fika med en kurskompis från coach2coach.
Det har hänt mycket i bådas liv sedan vi fick våra certifieringar och våra livsuppdateringar måste gå långsamt och inte på något sätt hastas över.
Det måste petas i detaljer, suckas, stönas, nickas med huvuden och hummas på rätt ställen.
Sådant tar tid.
Vi måste säkert fika i flera timmar.
(Hurra!)

En banan

senare och jag är på banan igen.
(Gud vad dålig, tänk på att jag inte har ätit ordentligt än....)

När sonen ber om ugnspannkaka jublar jag och vispar genast ihop en smet.
Den ska vyschas in i ugnen om ett ögonblick och om det är matbristen som gör att mina ögon är genomsvidiga vet jag inte, men vi kan väl hoppas?
Det känns som om det blåser rätt in i dem och jag har inte en gnutta makeup på mig så det kan inte vara det.
Ibland tror jag att mina ögon inte gillar min egen tårvätska och en del av den trötthet jag känner emellanåt tolkar jag utifrån från de svidiga ögonen.

Egentligen är jag kanske inte trött alls?

Mackor är ingen

bra lunch för en storätare som jag.
Jag glömde att handla igår och därför var kylskåpet tomt på precis allt ätbart när jag var hungrig för en stund sedan.
Jag överlever trots magknorr men vill egentligen ha framförhållning när det gäller mina egna luncher när jag arbetar på hemmaplan.

Jag följer sjukhusserier.
Varför har jag inte en aning om, men jag slukar allt från födslar till canceroperation och tycker att allt är lika intressant.
Igår var jag med på en operation av en man som hade fått en rejäl propp någonstans i höfthöjd, vilket stoppade allt blodflöde till hans ena ben och med det riskerade att få amputera det om inte proppen gick att få bort.
Det fanns mycket skit där proppen satt och möjligtvis en och annan lunchmacka.
Vilket genast för mig tillbaka till början av det här inlägget.
Jag vill inte klogga igen mina vener - inte med det jag kan styra själv i alla fall.

Något program om mig vill jag verkligen inte se.

Min skrivare har skött sig helt utmärkt

och nu är jobbet gjort.
Jag är så oerhört tacksam för att den valde att samarbeta just idag, det hade ställt till det lite för mig annars.

Det enda jag behöver nu är mappar till materialet och frukost till alla deltagare, men det fixar jag när jag är klar med min klient senare.

På Oprah säger en kvinna vars man bedrog henne med både kvinnor och män: "Jag behövde förlåta honom för att kunna gå vidare med mitt liv".

Mitt i prick.

Det är precis det förlåtelse handlar om.

På tal om absolut ingenting...

och allting.

Nu måste jag dammsuga!

Verkligen god morgon

Jag är på gång och ber en ödmjuk bön om att min printer också är det.

När jag skulle somna igår ramlade det in lysande blogginlägg i mitt trötta huvud, men utan anteckningsboken vid sängen försvann de i samma ögonblick som jag somnade.

Penna-papper-hjärna är en lysande kombination, och papperet får gärna vara inslaget i snygga pärmar.

Dels skriver man mycket finare i en tjusig anteckningsbok, det är dessutom mycket mer skrivinbjudande än ett vanligt kollegieblock.

Själv behöver jag köpa ett par nya.

De förra finfina köpte jag på NK.

Svindyra med tanke på att det är anteckningsböcker, men jag tycker att det är värt det eftersom det visar att mina tankar är värdefulla för mig.

Så där ja.

Klar för idag.
I morgon är det tidig start för att få klart allt till på lördag innan dagens enda klient kommer senare på eftermiddagen.

Jag gillar att jobba på morgonen och när jag skrev manus var det alltid då det gick som bäst.
Efter två var det kört.
Det var då jag behövde sova eftersom jag började skriva då jag fortfarande var utan arbete och lätt svedd efter utbrändheten.
Jag gillar fortfarande att sova en stund om jag har möjlighet, men nu var det ett tag sedan eftersom Coach Hellberg har fullt upp för tillfället.

Jag har just pratat med Sorgebearbetningsinstitutet där vi ska vara på lördag, och de hälsar alla varmt välkomna.
Anders Magnusson - som äger och driver institutet -och jag är inbjudna att att föreläsa på samma större event den fjärde april, av helt olika anledningar.
Ingen av oss visste det när vi träffades i lokalen för ett tag sedan och kom på det när vi pratade om vad som var på agendan för oss båda framöver.
Vi hade båda fått en förfrågan just den dagen.
Visst är det lustigt?

Anyway, var var jag?
Jo, just det, starta tidigt.
Det betyder i sin tur släcka tidigt.
Jag börjar dra ner ljuset nu.
Herre jösses, vad skönt.

Pigg som en lekande makrill

och innan eftermiddagen på Dysberoendekliniken har jag några ärenden att uträtta.
Det är oerhört begåvat att göra det nu så slipper jag det sent i eftermiddag när alla andra också ska hämta lappade jeans, byta in två trisslotter mot tre nya, köpa tuggummin och två flaskor näsdroppar.

Jag sa ju att du skulle bli en bra onsdag.
Men om "it´s all about the attitude" vet jag faktiskt inte.
Vissa dagar är skit och kanske är det därför andra framstår som bra?

En bra dag för mig är fri från oro och rullar på i maklig takt utan några större utsvävningar.
Som idag till exempel.
Lycklig struntar jag i, det är ett ord som inte har någon större betydelse för mig.
Olycklig är däremot förfärligt, men jag tror inte att lycklig är motsatsen; det är inte så för mig i alla fall.

Gomåjjåååååååån!

Hur kommer det sig att barn är så oerhört pigga när de vaknar?
Upp med de blå - gapa gomåjjån - och sedan fullt fokus på här och nu.
Igår är borta och i morgon finns inte.

Den sköna inställningen går över och vid nästan fyllda 49 vaknar man inte direkt glädjetjutande.
"Nej, sluta nu" ylade jag när klockan ringde i morse trots åtta timmar av prima sömnkvalité.
Erfarenheten säger mig dock att sömnigheten går över, jag ska bara igenom de två första timmarna och sedan klara tiden mellan tre och fyra.

Onsdag.
Det kommer att bli en bra dag.

Tisdag kväll

1. Jag är trådlös igen, bara så där (hurra så länge det fungerar den här gången).
2. Datakrångel som verkar ha löst sig eftersom jag bloggar just nu...
3. Man blir törstig av Kassler.
4. Handbollen idag är betydelselös så jag tror att jag struntar i den.
5. Jag ser på "Vem vet mest?"
6. Det här inlägget skulle aldrig ha kommit till om jag var piggare.
7. Jag drar något gammalt över mig så hörs vi.

Så, sista klienten är avkramad

och nu tänker jag vila innan sonen är på ingång om en timma, ett vilande som mest handlar om att vara tyst och gäspa.

Det kan hända att jag lägger en Harpa eller en Kung vilket är oerhört effektivt om jag vill koppla ur jobbÅsa.

Kungen är på sätt och vis bäst eftersom den kräver koncentration och om jag får säga det själv (och det får jag) är jäkligt bra på den.

Vilka meningslösheter ägnar du dig åt när du vill varva ner?

Guldbaggegalan

Det är ju inga muntergökar de där skådespelarna och för mig personligen var det en rätt seg tillställning att titta på.
Det berodde dock inte på Petra Mede, hon var jättebra.

Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt fränt att ha på sig jeans på en sådan gala, såsom Peter Dalle hade igår.
Är det en protest?
Vill man framstå som udda och "jag bryr mig ett skit om uifall jag vinner och tänker inte rätta in mig i nåt led för att andra vill att jag ska göra det"?
Eller är det klubben för inbördes beundran som träffas och som struntar i att tv sänder spektaklet?

Mede var i alla fall urtjusig i sina olika klänningar.
Hon var gala på riktigt.

Välkommen tillbaka,

VINTERN!

Om man läser bloggar så frekvent som jag kan man få för sig att det redan är vår, men idag ger himlen ett rätt klart besked om att så inte är fallet.
I alla fall inte i min stad.

Jag är en snögillare men det är lätt för mig att säga som inte behöver ut och åka alls idag.
Sonen himlar däremot med ögonen.
Det hade jag också gjort om jag skulle ut i snön och glida runt i tunna sneakers.

Tack Nina.

Jag har fått en award, vilket väl passar extra fint denna Guldbaggekväll.

Juryns (Ninas) motivering lyder:

"för att du alltid har så mycket tänkvärda och kloka ord på din blogg som gör att jag stannar upp och reflekterar lite på det du skrivit om. Dessutom kommer du alltid med heja-ord och pepp i min blogg."

Tusen tack!

Det är en stor dag hos Hellbergs.

Sonen har tappat sin första kindtand, en liten ynklig rackare.
Jo då minsann, medan era ungar gjorde det när de var sisådär 10 gjorde han det idag.

Sin allra första tand tappade han i trean eller fyran och hörntänderna "huggisarna" fick han dra ut förra året eftersom de permanenta växte ut över de gamla.
Varje år säger tandläkaren "VA, hur gammal sa du att du var?" när han kommer på besök eftersom det på folktandvården oftast är nya doktorer varje gång.
Ett tag var jag rädd för att det inte skulle finnas några nya tänder under mjölktänderna, men på röntgen har man sett att han har alla utom en kindtand.

Jag måste handla,

och låt oss hoppas att jag inte kommer hem utan kattsand.
Frukostmat är också bra att komma ihåg.

Minnet så här dags är väl så där om jag ska vara helt ärlig.
Det har säkert med blodsockernivån att göra eftersom jag slarvade med att äta lunch idag och i mitt fall straffar det just nu.
Vad vi ska äta till middag vet jag inte, det kommer jag på när jag kommer till butiken.
Personligen skulle jag kunna tänka mig tacos.
Yammi och ytterst lite tillagning.

Jag kollar med chefen och återkommer.

Eventuell anhöriggrupp (S-anon)

på väg att starta i Göteborg.
Är du intresserad så maila mig på info@hellbergcoaching.se så kan jag lämna din mailadress vidare till personen som vill dra igång gruppen.

Den klient som skulle komma härnäst

fastnade utomlands så nu har jag en stund för mig själv innan jag tar emot ett par.
Vanligvis coachar jag bara individuellt, men om ett par förmår att inte kriga, inte har alltför mycket jobbigt i parryggsäcken, är helt ärliga och dessutom är överens om vilken väg de vill gå händer det att jag tar emot även dem.

När det gäller sexmissbruk och medberoende hänvisar jag dem alltid till Dysbereondekliniken, däremot kan jag ta emot dem för ett enda klargörande samtal och då handlar det primärt om att hjälpa den medberoende att berätta om hur hon mår, vilka konsekvenser alla lögner får för henne och om att hennes magkänsla till 99.9% alltid är rätt.
Det enda hon möjligtvis inte har rätt om är själva händelseförloppet; att något händer har hon däremot alltid rätt om
Det är lättare att ducka och slingra sig inför sin partner än inför mig som inte är personligen engagerad.

(Och som vanligt kan hon bytas ut mot han).

Vi försov oss idag

och jag vet inte hur sonen gjorde för att ta in den halvtimman, men iväg till skolan kom han i alla fall. I tid.
Jag har ingen sådan panik idag eftersom mina klienter är på intåg lite senare och det skulle kunna ge mig tid att läsa Svenskan om jag hade velat det.
Den damp ner i lådan idag helt obeställd.
Jag vill inte ha en morgontidning.
Det är länge sedan jag sa upp min senaste prenumeration och vad detta är för hyss vet jag inte.
Utöver att det är ytterligare ett bidrag till pappersinsamlingen studsar den ner på golvet och väcker mig.

Inte i tid dock.

Förb j-vla skit

Nu sitter jag här med min långa sladd igen. Jag som var så glad för att jag hade löst problemet.
Är det någon av er som har en HP och som har RINGT och fått hjälp?
Jag tycker det är svårt som tusan att hitta rätt bland alla nedladdningar man kan göra och saknar min gamla arbetsplats Kraft och deras Helpdesk...

Nu blir det handboll, Solsidan och till sist Time out och istället för att hålla på med mitt risiga bredband tänker jag umgås med min grabb och heja på Sverige.
Så det så.

Jag har fått en ny följare

"Antikloppan", och precis som vi blir glada för besök på våra bloggar tror jag att hon blir det också om ni tittar in.

Idag är sonen inköpsansvarig, däremot slipper jag inte ifrån att tillaga den fläskfilé som troligtvis kommer hem om ett tag.
Jag behöver dock inte gå ut vilket passar mig finemang när jag är upptagen av att beta av min lista.
Egentligen har jag inte tid att blogga.
Jag hade inte heller tid att rensa diskmaskinsavloppet, men precis så gör jag när jag har andra saker jag egentligen ska göra.

Visst är det konstigt?

Jag är nu innehavare

av ett nytt körkort.
Färg och form är som det gamla och det enda som skiljer fotona åt är att jag på det förra hade lugg.
Den bistra och nästan ledsna uppsynen är kvar men den handlar mer om att fotografen var tvungen att ta ungefär 100 bilder än att det är hur jag känner mig.
Nu har jag det i alla fall, tio dagar innan det andra var ogiltigt.
Perfekt timing.

När jag ändå är så himla tajmad kanske jag ska ta och beställa en bilbesiktning.
Jag har februari ut på mig och brukar få en tid först i början av mars eftersom jag alltid kommer på det i sista minuten.
Om jag gör det nu borde det väl funka?

Uppdatering: Fick tid 11.00, 11/2.
En helt oväntad avbockning av något som inte ens fanns med på dagens ToDo.
Snyggt jobbat Hellberg.

Bock, bock och bock

på listan.
Och på tal om naglar så kommer jag att ta hand om mina också idag, det kommer dock sist eftersom det är minst viktigt.
Nästa punkt är att göra klart det mesta inför worshopen, även om jag alldeles säkert duttar in detaljer även under veckan.
Mina förberedelser, vad jag än gör, sker mycket genom ett rätt långvarigt processande i huvudet.
Lyssnar man på min hjärna skulle jag egentligen kunna hålla en veckokurs men nu har vi en härlig dag och så fort allt är på papper blir av någon anledning strukturen glasklar.

Hur gör du när du förbereder dig för en uppgift?

Den här söndagen är hyfsat

strukturerad för att vara just en söndag.
ToDo-listan är lång och den ska betas av innan jag stänger de blå ikväll.
Det blir dock ingen som helst ordning om jag inte först ägnar mig åt allt mitt kaffe, bloggeri och nyheter. Början på dagen är viktig för mig, oavsett om den börjar nu eller klockan sex.

Idag är det en farbror som skrapar en trisslott på fyran.
Det syns inte minst på det alldeles vanliga naglarna.
Så fort en kvinna är med har hon gjort nya.
Det hade inte jag gjort.
Dels duger mina gamla, men jag tror också att jag hade varit så nöjd med att vinna att jag hade struntat i hur naglarna såg ut.

Farbrorn vann hundra tusen, hurra!

Där jag var totalt engagerad häromdagen

är jag idag bara med i ena ögonvrån.
Just nu står det 20 lika mellan Sverige och Serbien.
Min handbollsbundsförvant är i sitt rum och då är det inte lika kul att titta.
Jag tänker lösa det genom att gå in till honom istället.

Vi behöver ju faktiskt inte alltid se på tv i vardagsrummet.

För väldigt många år sedan

träffade jag en man som blev en god vän och han sa vid ett tillfälle till mig att jag "målade bilden av mig själv".
För mig var det den viktigaste kommentaren om mig själv som jag någonsin hade fått och jag visste när han sa det att han hade helt rätt.

Just idag har vi fått kontakt igen via FB.
Så roligt.
Han bor sedan länge med sin fru långt från Stockholm och vi har inte setts sedan mitt 40-års kalas.

Han skriver följande till mig i ett mail:

"Ja, vet att jag sa det. För mig var du på den tiden en sån påtaglig sökare. Sökare på många plan. Dina frågor till dig själv var många - svaren har vad jag kan förstå ramlat in eftersom. Det är väl det som är en av def. på självutveckling! Nu delar du med dig till andra. Häftigt tycker jag!"

Ibland är FB härligt.

Printermeckande

Och det var där jag fastnade när jag egentligen hade tänkt att ta den där uppfriskande promenaden. För tillfället ger det lika mycket syre med en fungerande skrivare, alltså blev det prio ett idag.

Nästa vecka så här dags är det full fart på workshopen "Nej, nu jäklar..." och är du intresserad finns det fortfarande några få platser kvar.
Du hittar länken till höger.
Det är just till den som jag behöver printern - som för övrigt införskaffades för att kunna skriva ut mitt manus på den tiden det begav sig.
Några sådana har jag överhuvudtaget inte på gång just nu eftersom en karaktär (hur frän hon än är)inte räcker långt, det ska till en drivande story också.

Nu ska jag handla - sedan läsa bloggar.
Från pest till rena nöjet.
Det är bättre än tvärtom.

En strålande lördag

• Av förkylningen blev det inte ens en snordroppe.
• Nackspärren har gett upp.
• Sovmorgon.
• Kaffet smakar fantastiskt.
• Ledigt i tvättstugan.
• Underbart väder för en promenad på den nyfallna snön.

Visst är väl fredagar underbara?

På tv fyller dr Phil 60 och han har bjudit in alla tittare till kalaset.
Har man ett eget tv-program kan man ju faktiskt ägna ett helt sådant åt sitt eget firande.
I vårt land skulle det aldrig hända att en programledare gör ett hyllningsprogram till sig själv.
Jag tycker det är fränt.
Fram för mer hyllningar och om ingen annan begriper att hylla en får man helt enkelt göra det själv.

Jag har en videokamera och återkommer kanske med filmen om mig själv, min bostad, min familj och vänner senare.
Först måste jag kolla klart på Phil och se hur han lägger upp det.
Det kanske finns en och annan idé att sno.
Storbildskärmarna med familjen på är coolt, så också alla hälsningar från celebriteter.
"Congratulations Aosa" från en leende Bruce Willis skulle kanske kännas lite fånigt för mig men doktorn verkar tycka att det är helt normalt.
Vi är lite olika med sånt där, Phil och jag.

Det kan hända att jag frångår idén med kameran och istället gör tummen upp i spegeln vilket också är också en form av hyllning om än i en mindre uppmärksammad skala.
Just precis idag känns den bättre när jag tänker efter.
Det vore förfärligt med en fest när allt jag vill är att ligga som en död, men nytummad, fisk i soffan.

Det är nog bäst för alla om jag stannar där.

Det är ungefär ett år sedan Roger Nilsson

och jag var gäster hos Malou i Tv4 och dagen innan hade jag ingen röst.

Jag tappar den en gång om året.
Bara så där egentligen.
Lite ont i halsen, lite feber och poff så är den borta i en dag eller tre.
Varje år.

När man inte begriper själv att det är dags att hålla truten hjälper kroppen till.
Förra året bokade jag om mina klienter.
Kanske var det den omtanken om främst mig själv som gjorde att när jag väl var i tv-soffan så kunde jag prata.

För övrigt kan jag återigen konstatera att ett år går fort...

Jag såg en fruktansvärd dokumentär

om missbruk igår kväll (tv4 fakta) där en mamma till tre barn var konstant berusad i sex år och till en sådan grad att hon spydde överallt framför barnen, drack någon slag munskölj när hon inte hade alkohol och däckade utanför huset där alla barnens vänner passerade.
Hon behövde i princip en konstant bevakning.

Programmet är en serie och i den så gör man en så kallad intervention, det betyder att man samlar alla i missbrukarens familj och vänskapskrets och så berättar man om hur man mår när personen missbrukar, och ber missbrukaren om att ta emot den hjälp som erbjuds omedelbart.

Man sätter också tydliga gränser som innebär att om inte personen tar emot hjälpen så är stöttandet från familj och vänner helt slut.
Det i sin tur betyder att personen utesluts.

Till hjälp i interventionen har man en erfaren terapeut som tydliggör konsekvenserna men som också är icke-dömande.
Tar personen emot hjälp får den åka direkt till ett behandlingshem.

I fallet mamman ovan så tog hon emot hjälpen men tog ett återfall efter sju månader och som en konsekvens av det fick hon åka direkt tillbaka till behandlingshemmet.
Därefter har hon varit nykter.

Det var faktiskt det värsta jag har sett i missbruksväg - vad hennes barn fick uppleva ska ingen behöva göra - och jag beundrar mamman och familjen som gav tillåtelse att sända programmet.
Det är strongt och kanske var det vad hon behövde.

Och barnens känslor kan jag inte ens återge.
Deras hopp - deras förtvivlan - deras skam - deras övergivenhet - deras oerhörda längtan efter sin mamma - deras kärlek, så som bara ett barn kan älska...
Allt uttryckte de i programmet.

De och pappan fick också behandling och jag hoppas så att de mår bättre idag.

Till nackspärr och lite hängighet

lägger vi nu en upprorisk mage och jag konstaterar därmed att den här dagen kan bli en utmaning.
Jag bangar inte för en sådan dock och värken är lättfixad med värkpulver av något slag.
Magen bör vara i form vid 12 igen, det är först då jag ska lämna lägenheten för att ta mig till kliniken.

Jag vore tacksam om jag kunde få en sverigeväderrapport från norr, väst och syd.
Någon som har barmark?

Vilken match!

En riktigt, riktigt bra fight.

Själv hade jag varit en värdelös handbollsspelare idag (?).
Jag har införskaffat mig en nackspärr som heter duga på precis samma sida som vanligt, och varför har jag inte en aning om.
Det kan vara stillasittandet eller vad tror ni som kan sån´t?
Strunt samma.
Det är fredag i morgon och sedan kan jag sova bort nackspärr och huvudvärk i två dagar om jag vill.

Heja Sverige och god natt.

Kan vi hoppas på att

det här håller i sig i ett år, tre månader och sju dagar till?

Min glas står i perfekt ordning

i mitt köksskåp.

Högst upp till vänster kan ni beskåda de glas som gör att jag känner en gnutta sorg över att inte längre dricka alkohol.

Dessa köpte min mamma till mig under en resa till Tjeckien (tror jag det var) och hon transporterade dessa hela långa vägen till mig i Farsta.

Det gick bra att diska dem.

Det var först när de skulle lyftas en halvmeter och in i skåpet det gick åt helvete och ett av dem gled ur händerna och rätt ner i backen.

Jag har dock fem kvar.

Till ingen som helst nytta.

Å andra sidan kan det hända att jag börjar dricka champagne igen vid 60.

Man kan alltid ändra sig.

Utöver ett telefonsamtal

har jag en klient som kommer hit om en stund och det är "allt".
Perfekt en dag som denna.

Sonen kom hem bara så där, det var något med skolan och upptagna studios så han hade fått åka hem för att jobba här istället.
Alltså får han sitta i sitt rum med hörlurar på så att han inte hör oss... och vi inte honom.

Och på tal om lurar; lyssnar du på musik i sådana eller låter du det dåna ut i rummet?

Rätta fel

Man kan inte stava förkyld förskyld och jag är glad när jag upptäcker en del av felen så att jag ändra på dem (och sedan låtsas som om jag har stavat rätt hela tiden.)
För hur det än är så är det inte så himla kul att erkänna att jag gör fel.
Det är dock en av de viktigaste delarna med att skaffa sig en god självkänsla, att se att jag inte är så himla perfekt.
Att det jag säger, gör och tänker inte alltid är det bästa.
MEN att jag är bra ändå.

För att duga (inför mig själv) behöver jag inte vara perfekt.
Hur jag behöver vara för att duga inför dig struntar jag faktiskt i.
Om du har åsikter om mitt dugande handlar de oftast om dig och dina egen oförmåga att tycka att du själv duger.

Jag tror personligen att vi oftast att vi bara förmår att se hos andra det som vi bär på själva och blir vi rädda, föraktfulla, överlägsna, avundsjuka eller förälskade, glada och varma så är det alltid oss själva det handlar om.
Kommer vi på vad en annan människa väcker i oss har vi kommit en bit mot självkännedom.
Och självkännedom ger självkänsla vare sig det är negativa eller positiva nyheter om oss själva.

När vi kan garva åt oss själva och berätta om de misstag vi gör har vi kommit väldigt långt.

Titta vilken fin recension

som Kajsa-Lisa ger Casanovas Kvinna.

Tusen, tusen tack!

Är det min tur?

Lite frysig redan när jag vaknade under mitt stora duntäcke och det händer att det betyder att det är någon form av förkylning på gång.
Det är verkligen helt rättvist i så fall eftersom det nästan var ett år sedan jag var snuvig senast.

Jag har haft tur under alla mina år som ensamstående.
Enda gången jag inte kunde se till att vi hade mat hemma var när jag hade opererat bort livmodern för exakt sex år sedan, men då var sonen tio och kunde sköta om det där utan problem.

Ibland, kanske till och med ofta, verkar kroppen samarbeta med knoppen och förstå att det inte är läge att bli sjuk.
Kanske är det därför många blir det under sin semester och vi ensamstående när våra barn är bättre rustade för att hjälpa till.

Är slut för idag.

Kikar lite lätt på bloggar och inser att jag faktiskt inte hänger med och då är det annat jag ska ägna mig åt, som mig själv till exempel.

Alex Schulman sa häromdagen i sin blogg att var den dagen på året då människor mår som sämst, och att många är ledsna, i förändring och har mått bättre märks både här och där.
Även i min inbox och på många bloggar jag följer.

Ibland får till och med jag för fullt av eländes elände.
Därför stänger jag av för idag och tänker varken läsa tidningar, se på nyheter eller komma med uppmuntrande tillrop.

Det är ÅsaTime.

Rattar till stan idag.

Det är dags för ett besök hos min egen coach och därefter ska jag direkt till dysberoendekliniken och till en av mina två härliga grupper.

Som ni vet så tycker jag att medbereondet också har gett mig en hel del goda ting, det bästa är kanske en viss talang för att förstå människor, deras känslor och ageranden, vare sig jag skulle känna och göra på samma sätt själv eller inte.

Idag ska min coach få kliva över i mitt utsiktstorn och det gör hon alldeles utmärkt.
Jag behöver också den omvända rollen.
Att lära känna sig själv ger en ovärderlig kunskap, både som coach och medmänniska, och det är en källa som aldrig tar slut.
Tur, eftersom jag fortfarande tycker att jag har en hel del att ge mig själv.

Vad ger du dig?

En ny blogg

om att vara medberoende/anhörig till en sexmissbrukare. Klicka här för att komma till Livia.

Handboll ikväll igen.

Hurra säger jag eftersom sonen gärna ser på match med mig.

Men det blir ingenting sett om jag inte får mat snart.
Jag borde ha ätit för länge sedan men det har helt enkelt inte funnit möjlighet att tänka på det tidigare och nu har jag absolut noll energi; förrådet är helt uttömt.
Händerna darrar, magen kurrar och jag skulle kunna somna på stört.

På tal om somna så sov jag med öppen balkongdörr i natt för första gången sedan vinterns intåg, och som jag sov.
Jag hann knappt lägga ned huvudet på kudden innan jag var totalt borta i åtta timmar.

Frisk luft måste vara världens bästa sömntablett.

Det är mörkt i förorten

och var och varannan lampa är tända hos Hellberg Coaching.
Idag kommer mina klienter hit och det är förstås viktigt att vi ser varandra. 93% är ordlös kommunikation och då gäller det att korpgluggarna uppfattar det som kommuniceras mellan raderna.

Jag har för övrigt ett mörkerseende som är helt förkastligt och att sätta mig som chaufför på oupplysta vägar efter mörkrets inbrott är inte en särskilt bra idé; skulle det dessutom regna är alla som vistas i närheten av min bil utsatta för fara.

Nu kanske alla känner så inför att köra när det är mörkt, det vet jag faktiskt inte.
En gång i tiden hade jag en stor Toyota med extraljus.
Fy tusan vad bra det var.

En annan gång i tiden körde jag från Gävle till Stockholm utan halvljus - det hade lagt av - och de mötande bilarna blev som tokiga av mitt helljus; alltså bländade jag av vid varje möte vilket gjorde att min bil försvann helt ur de mötandes synhåll. Från helljus till totalt svart kan ha skapat en hel del undringar hos de jag mötte...

Vid en nattöppen mack i Uppsala bad jag om hjälp och de lyckades sabotera helljuset också.
Efter två timmar satt jag i en hyrbil på väg hem.

Man kan säga att det var en skitresa.
Mörk på mer än ett sätt.
Den långa varianten kan ni få någon annan gång.

Jag har ännu inte

varit på den fina massage jag fick i julklapp och just precis idag är det vad jag skulle behöva.
Istället får jag böja huvudet mot bröstkorgen, försöka nå golvet med fingertopparna och på tå sträcka armarna mot takarmaturen som jag har ärvt efter mormor; det brukar dra ur den värsta stelheten.

Har du några andra tricks som jag kan använda mig av?

Och JA,

det är klart att jag tänkte på det när sonen fick sitt namn.
Troligtvis tänkte Darins mamma på samma sätt.

Idrottsgala.
Nu kan vi snacka stjärnor.

Vi kan väl enkelt konstatera

att när min mamma kom på vad jag skulle heta så var det inte någon internationell karriär hon tänkte sig för min del.

Nu blev jag ingen världsstjärna... vilket jag konstaterar med en lätt förvåning eftersom det faktiskt stod skrivet i de stjärnor som sa sig berätta om framtiden.

Å andra sidan har jag naturligtvis tid på mig, och i världsklass kan man vara även om det sker i Farsta.
Aosa Hellbörg, here she comes.

Det var varit en dålig bloggdag

men en bra arbetsdito, och än är den inte över.
Jag pausar bara en stund innan nästa samtal.

Hur ofta kan du ta en paus i ditt jobb?
För mig är det nödvändigt att få en stund emellan mina klienter, och helst har jag inte mer än tre samtal ( x 1,5 timma) per dag.
Det händer att det blir mer vissa dagar men det jämnar ofta ut sig utslaget på en vecka.
Och som sagt, paus är viktigt för att jag ska kunna lämna det som var och fokusera på det som komma skall.

Just nu stirrar jag på en bukett ljusrosa tulpaner som står på en hylla.
Dessa ljuvliga blomster är omöjliga att ha på ett bord eftersom Misse äter upp dem.
Tulpaner och rosor är tydligen smaskigast.
Och kanelbullar.
Men just det är en helt annan historia...

Very busy day

Och coachen flänger både hit och dit.

Just idag är jag glad att jag har min GPS.
Att memorera kartor är säkert bra hjärngympa men det blir onekligen lättare att se pilar på en lite skärm eftersom jag inte kan höger och vänster om jag inte får tänka till.

Ja men, då kör vi väl?

Tänk att jag kan göra mig själv så

himla lycklig!

Min trådlösa uppkoppling funkar igen och jag tror - observera tror - att det är för att jag laddade ned en nätverksuppdatering.
Jag struntar i vilket.
Det fungerar!
Bye, bye lång sladd över hela golvet.

Vilken otroligt bra söndag det här är.

Vad gör man när man har städat köket

och är hungrig?
Heter man Hellberg så beställer man naturligtvis pizza.
På väg dit passerar jag kartongcontainern och med en liten omväg till får jag också med mig kvällspressen hem.

Nu råkade jag se vilket väder det är ute och några omvägar kommer det inte att bli tal om eftersom jag har vägrat att köpa gummistövlar, det som många andra verkar tycka är piffigt.
Just idag förstår jag det.
Men bara idag.

Mitt nya

är papiljotter.

Eller nytt och nytt, förr använde jag Carmen curlers.

Ni vet sådana här varma som sliter förfärligt på håret.

Numera använder tant Åsa vanliga hederliga.

Men bara om jag har tid.

Det har jag idag när jag städar.

Tralala.

Jag har jobbat lite.

Och när familjen nu är vaken ska skurhinken fram.
Jag börjar med att doppa mig själv i den.
Varför jag städar bättre nyduschad vet jag inte, men så är det i alla fall.
Ren Åsa och rena golv går så himla bra ihop på något vis.




Jag fick en fråga om hur sent man kan anmäla sig till workshopen "Nej, nu jäklar..." och det kan man göra till dagen innan (om den inte skulle bli fullsatt innan dess).

Det finns övningsuppgifter att göra innan, så vet du att du kommer att anmäla dig men inte har råd att betala innan du får lön (det har ju varit jul, herregud) så maila mig så kan du få uppgifterna innan.

Info@hellbergcoaching.se

Ps, jag har tittat en stund på Jan Troells "Utvandrarna". Fy tusan för att vara tvungen att flytta till ett annat land. Hade jag själv tvingats till det hade jag allra helst bott tillsammans med människor från mitt eget land. Jag hade velat ha julgran, midsommarstång och hade allra helst pratat svenska. Hade dessutom svenska kyrkan funnits i det nya landet hade jag gått dit så ofta som möjligt.

"Det är trist här, kan du hämta?",

stod det i det sms jag fick 22.00.
En halvtimma senare var jag i Sundbyberg och plockad upp kidsen.

Det är skillnad på att hämta den tiden mot klockan ett, särskilt om man är den sömniga typen som jag är just nu.
Istället läste jag ut en bok av Kristin Hannahs "Sanningens ögonblick" som jag har dragit runt på ett tag.
Den var bra... emellanåt.
Som vanligt skummade jag igenom de partier som bara var utfyllnad och de var för många för mig för att jag ska kunna ge den ett riktigt bra betyg.

Söndag.
Jag ska städa.
Hurra!

Råstekt potatis

i mycket smör och olja, fläskfilé och sås gjord på vispgrädde.
Undrar hur många kalorier det blir på ett bräde?
Strunt samma. Det var beställningen och så blev det.

Jag slog mig just ner i min älskade soffa. På tv ska en kvinna föda sexlingar.
Hon ska äta runt 5000 kalorier per dag för att kunna ge tillräckligt med energi till sina bebisar i magen.
Synd att hon inte var här idag.

Sonen ska dansa bort överflödet.
Jag ska sova bort det men först vill jag se de där sex komma ut.

När jag var gravid tyckte man vid första läkarundersökningen att min livmoder var stor för antalet veckor jag hade varit gravid, men ultraljudet gav besked om att det bara fanns en parvel där.
För ett ögonblick önskade jag mig två och tänkte att det var ju smidigt.
Senare träffade jag en ensamstående kvinna med just tvillingar - varav den ena hade fötts med tänder.
Det var nog inte så smidigt med två ändå.

Inte som ensam mamma i alla fall.

Denise Rudberg åkte ut.

Hur var det möjligt?
Jag gillar frk Alexandra supermycket, men dans är... inte hennes grej.
Man måste ha taktkänsla.
Måste.
Det går inte att bara flaxa med armarna och hoppa lite som man vill.

Det var ett orättvist resultat om ni frågar mig.

När min unge var liten

strök jag alla hans kläder, till och men de små kalsongerna.

Nu var det inte ett utslag av pedanteri, jag tror mer att det handlade om att jag faktiskt hade tid och att alla kläder blev så fina när man strök dem.

Det som skiljer idag från igår är datorn och mitt ständiga uppkopplande mot omvärlden. Det är naturligtvis inget fel med det, men det kräver en hel del tid som jag tidigare kunde lägga på annat.

Idag åker dock det gamla strykjärnet fram

Sonen ska på disco och ha en skjorta på sig.

Det kommer att bli en lektion i hur man gör.

Han är oroväckande intresserad av sådant just nu.

Å andra sidan får han ändå inte flytta hemifrån förrän...

jag är redo.

Har munnen full av chilinötter,

vilket är det enda godis jag tänker äta framöver.
Det bästa med det är att det inte funkar att äta mycket. När det börjar brinna i munhålan är det nämligen bäst att lägga av.

Hade jag fortfarande ätit med smaskiga saker hade jag just nu petat i mig Polly, Nappar och sådana där döskallar som är röda och svarta.

Jag ser på Dr Phil samtidigt som jag tuggar på mina på mina nötter.
Han säger som det är.
Det gillar jag.

Hur vill ni ha det, serverat direkt och rakt på sak eller inlindat?

Det där med att ta ställning

är som ni vet inte riktigt min grej, eftersom det i min värld kan vara si men också så.
I yngre år var jag alltid i opposition.
Sa du ja sa jag nej.
Var du moderat var jag sosse.
Var du kär i mig var inte jag kär i dig.
Alltid tvärtemot.

Jag tror att jag tränade mitt si och så, då. Möjligtvis lite för väl.
Dagens tanke kom i morse när republikanen sonen undrade vad jag egentligen tyckte, och jag drog igång mitt eviga resonerande som svängde från sida till sida.
"Vi hörs", sa han och gick till skolan när jag var mitt inne i mitt "men å andra sidan..."

Jag gillar ju prinsar och prinsessor, bröllop och slott samtidigt som det naturligtvis är både omodernt, totalt odemokratiskt och relativt meningslöst med en kungahus (förlåt Victoria, I love you).

Är du alltid klar över vad du tycker?

Det är dags att prata om

balsam.
Inte för själen, det är ett helt annat inlägg.

Vi ska prata hårjox.
Jag har införskaffat ett nytt, en form av kräm som ska lämnas kvar i håret.
Allt som går fort fungerar mycket bra för min personlighet.
Mindre bra för mitt hår dock.
Jag tror att det är doseringen jag missar på.
Istället för mjukt och fluffigt blev det platt och krämigt.
Lite brylkrämsvarning.

Nåväl, det får sitta där det sitter men nästa gång återgår jag nog till sprayvarianten.
Den för barn med Bamse på.
Bäst i mångårigt hellbergstest.

Låt höra, använder du balsam och i så fall vilken form av?

Det kommer att

bli en god morgon när jag väl har vaknat.

Mitt enda uppdrag idag är eftermiddagen på kliniken, alltså kan jag äta frukost fram till lunch.
Jag måste dock peta in vissa husmorssysslor men i det lilla hemmet hos den lilla familjen är sådant rätt snabbt avklarat.

Två minusgrader på balkongen.
Ute börjar det ljusna.
Det blir en bra fredag.

Nu ska vi räkna lite

1980 det första
1990 det andra
2000 det tredje
2010 det fjärde

Jag pratar körkort och sjätte juni 2010 hade jag alltså varit innehavare av ett sådant i 30 år.
Nu är väl det på intet sätt en merit.
Att jag aldrig har blivit av med det är det dock.

Det har nämligen funnits anledningar att ta det där kortet ifrån mig, men när jag har kört för fort har ingen stoppat min framfart.
En gång gled en civilbil upp bredvid mig och visade med handen att jag skulle sänka farten.
Den gången vet jag att jag körde i takt med en upptempolåt på E4;an utanför Jönköping och jag vinkade glatt tillbaka till polisen som tre kilometer längre fram hade stoppat någon annan.

Tur som en tok.
Nu kör vi!

En klient kvar,

sedan är den här arbetsdagen till ända.
I morgon jobbar jag på kliniken och sedan är det helg... redan.

Jag är chaufför på lördag natt.
Det passar mig alldeles utmärkt; särskilt när jag inte ens behöver erbjuda det utan istället får frågan.

Nu är det ju inte mitt eget kamratgäng som ska ut och svira, och egentligen är det synd och skam.
Jag kan inte ens komma ihåg när jag var på krogen senast, men det borde väl ha varit någon gång efter milleniumskiftet i alla fall. Säker är jag dock inte.
Frågan är vart 50-åriga kvinnor går för lite rajtantajtan.

Bingohallen?

Jag har varit med i en marschorkester.

Vi hade röda korta kavajer, beiga klockade kjolar och knästrumpor.

Jag spelade tvärflöjt och hade notstället på armen.

Bohus Bataljon... som det svängde.

Sen var jag drillflicka, ni vet en sådan där som svänger och snurrar hit och dit med en pinne.

En pinne som jag för övrigt har kvar.

Vid ett par tillfällen var jag tamburmajor och då kliver man i täten av orkestern och ger order med en riktigt stor tjusig käpp.

Det var min morfar som gjorde den åt mig.

Vit med en stor guldklump.

Jag lånar en bild för att illustera ungerfär hur det såg ut:

Från Paradorkester.se

Jag har inte aning om varför jag kom att tänka på det just den här torsdagen.

Den dagen jag förstår hur min hjärna fungerar ska jag säga till.

En coachingdag

utspridd i lite olika förorter.
Här och där i en bra mix.
Det bästa med borta (utöver fantastiska klienter) är att man får komma hem.
Jag uppskattar det än mer när vissa av mina dagar förläggs någon annanstans.

Idag är det redan torsdag.
Har ni varit med om maken?
Med den här takten är det snart jul igen.

Om ni undrar om ni kommer att bete

er annorlunda efter "Nej, nu jäklar..." workshopen den 29/1 så tror jag att Jessica visar det bäst:



Tack till Anneli som hittade klippet.

Här är länken till programmet med Pia

om ni missade det.

Klicka här.

Hej i stugorna, hur har ni det denna finfina onsdag i januari?

Själv har jag tillbringat dagen på Dysberoendekliniken och med att handla och, tada, ta körkortsfoto.

Som sagt, jag kommer eventuellt att glädjas åt det fotot när jag är 58.

Jag hade en första bil-lektion med sonen häromdagen.

Han är gammal nog att få börja övningsköra, så jag tänkte att det kanske vore en bra idé att först visa honom att bilen har en motor och att den kräver påfyllnad av diverse vätskor emellanåt, främst spolardito.

Nu behövs det säkert bensin, olja och annan jox också, men jag tänkte ge honom lite av min kunskap i taget.

Den här gången kunde jag dock konstatera att jag hade kolossalt lite kylarvätska - långt ifrån miniminivå - och om finaforden nu ska tas ur garaget emellanåt kan ju sånt vara viktigt att ha koll på.

I morgon kommer lektion två, eftersom jag nu har inhandlat den rosa vätskan som behövs.

Han vill förstås att vi börjar köra direkt, men varken han eller jag har gått handledarkursen som krävs och den kommer vi inte att gå förrän han är redo.

Det återstår en hel del att lära som tvätt, dammsugning och ordning och reda.

Den dagen han klarar det själv är han redo för trafiken.

Moahahaha.

Eftersom tv-tablån

inte bjöd på någonting igår såg jag en skvätt på Mamma Mia, det vill säga extramaterialet som jag tidigare har struntat i.

Till min stora förvåning fick jag veta att i de flesta av låtarna så sjunger skådisarna live och bara om något stör så petar man in den inspelade sången.
Musiken har de i små snäckor som de har inpetade i öronen.

Nu vet ni det om ni också har missat att se hela Dvd´n.

Idag ska jag fotograferas

vid två tillfällen.
Körkortsbild, och så ska jag ta en till Dysberoendeklinikens hemsida.

Jag har tidigare inte tyckt om att bli fotad, men någon hände under lanseringen av boken. Kanske var det för att jag styrde skutan själv på många sätt; jag ställde till exempel inte upp på foton där jag skulle se deprimerad och förtvivlad ut.

Hur mycket man har att säga till om på körkortsbilden vet jag inte, och jag struntar helt i vilket.
Jag ska ha den bilden till jag närmare mig 60 (S-E-X-T-I-O!) och kommer nog om några år att tycka att jag var riktigt piffig i januari 2011.

Jag hade inte fått okej

på att publicera en gammal bild, men nu har jag det.

Dessutom tryckte jag ned honom i soffan för att prata gamla minnen, självkänsla och hur det var i sexan-sjuan egentligen.
Som grädde på det moset serveras det pannakaka här idag och jag blev glad som på julafton när jag insåg att jag hade alla ingredienser hemma.

Inget tungt bärande. Gud, så skönt.


Och med tanke på tungt kunde det ju vara bra om jag tömde min väska emellanåt.
Å andra sidan bär jag runt på en herrans massa näsdukar och de väger ju inte så mycket.
Varför denna mängd vet jag inte.
Jag varken snorar eller gråter särskilt ofta.

Spännande att hitta kameran och min GPS och inse att de hänger på min axel varje dag. Hur tänker jag där?

Mitt i all min nostalgi

hittade jag en tio år gammal dvd från Extra-film och blev glatt överraskad av att se att det fanns bilder på den.

På väg till maskerad. Svårt att se vem han ska föreställa?

Första discot hemma. 7-års klubben har anlänt till gamla, stora, lägenheten.

Mamman hejar glatt.

Utifrån förra inlägget

kan man förstå att min unge rätt tidigt visade mig sin känslighet. Det har varit lätt för mig att ta hänsyn till den, jag tror definitivt att motsatsen hade varit mycket svårare.

Vi behöver hud, men också våga att ta bort den ibland.
För mig tog det alldeles för många år innan jag förstod det.
Jag ser hur min tonåring packar in sig, precis som han ska göra eftersom han behöver ett eget skydd nu och jag hoppas och tror att han gör det i en lagom dos så han slipper skala av sig alltför många lager när han blir vuxen.

Hur är dina tonåringar?
Och om du har mer än en; på vilket sätt är de olika?

Den unge mannen

konstaterade idag - innan han klev på termin två på gymnasiet - att han fyller 18 om 19 månader.
Det är naturligtvis inte riktigt klokt.

I min värld är det snart.
I samma värld en sekund sedan han hade blöjor.
Libero vill jag minnas.
Sådana där byxor man drar på.

Ibland vill jag stanna tiden, ibland till och med gå tillbaka.
Glädjerop på dagis, armar runt halsen, sova tillsammans, skratt så vi kiknar, bäbä lita lamm...

Han kunde inte prata, men tyckte om när jag sjöng från min egen gamla slitna sångbok.
När vi kom till "Videvisan" började han gråta och när jag slutade sjunga pekade han på sången i boken och jag förstod att han vill att jag skulle sjunga samma sång igen.

Så jag sjöng och han grät. Om och om igen.

Jag rensar tårkanalerna

med att se Spårlöst på fyran.
Jane Austins Förnuft & Känsla på det (ettan kl 22), sedan kommer jag att sova gott.
Hade den gått på en annan kanal hade den varit omöjlig att se. Så dags är jag för trött för att överleva reklampauserna...

Fram med näsdukarna, det börjar nu.

Jag har ett rätt litet och löjligt temperament

När jag har PMS märker jag alltså inte det på att jag går runt och gruffar utan istället på den totala oförmågan att behålla saker i mina händer.

Nu var jag ju rätt trött på ris redan innan och färdigkokt över hela golvet ska vi inte prata om.

På det la jag sedan en halv ungsform med sås.

Det var ju synd på den goa maten, som smålänningen sa som gick på toa efter middagen.

Lite löjligt arg, som sagt.

De flesta jag pratar med är

trötta, sjuka och vintrigt låga.
Själv kan jag instämma i tröttheten och även om den inte sänker mig så gäspar jag så att att man kan se tonsillerna.
Jag tänker inte berömma mig själv för att inte bli sjuk, eftersom det brukar ge en omedelbar backlash.
I alla fall tvättar jag händerna precis lika noggrannt som alltid. Det, och att jag faktiskt inte umgås med särskilt många människor (buss, tunnelbana) gör nog att jag oftast klarar mig från de bakterier som cirkulerar.

Idag pratade jag med en person som var halvdeckad, troligtvis smittad av en vän med svininfluensa; en vän som till sist blev inlagd. Personen jag pratade med vaccinerade sig förra året och fick därmed inte lika häftiga symptom som sin kompis.
Jag kanske skulle ta en sådan där ändå eftersom jag missade det i fjol.

För övrigt har jag helt förträngt att efter sista januari är mitt körkort ogiltigt. Borde nog ta tag i det i morgon...
Spruta och fotografering.
Urmysigt.

Ris kan verkligen inte bestämma sig

för hur det kokas bäst.
På ett paket står det att riset ska det kokas upp tillsammans med vattnet, på ett annat ska vattnet koka upp först innan riset ska i.
Jag gillar inte krångel och inte ris heller för den delen.
Däremot tycker sonen att det är gott så det är enbart för hans skull som jag läser på paket och inser att jag har gjort saker i fel ordning.

Jag har aldrig hajjat de olika rissorterna och inte heller vad det är för skillnad på fast och mjölig potatis.
Ris som ris, potatis som potatis.

Nu ska vi äta.

Reflektioner från gårdagens program med Pia

Alla rätt.

• Hon ägnar sig inte åt självömkan (vilket hon kanske har gjort tidigare, det är dock inte mitt intryck efter att även ha sett tidigare dokumentärer).
• Hon skyller inte sitt missbruk på någon, utan tar fullt ansvar för sina handlingar.
• Hon har gjort om den skam hon eventuellt har känt, till skuld. Skuld kan man betala tillbaka.
• Hon känner tacksamhet, är ödmjuk inför att hon måste vara vaksam på sina beteenden och hon ägnar sig åt att hjälpa andra.

Hennes mamma talar också klokt om sin nya roll, och om att den gamla omhändertagande spökar emellanåt. Mamman är varken bitter eller anklagande, vilket nog har hjälpt till att göra deras relation så stark och varm som den verkar vara i programmet.

Jag tänker också på Pias dotter som också har fastnat i missbruk och där Pia nu är den som är anhörig. Min fundering är om deras roller behövde skiftas för att till sist bli ett tillfrisknande för båda? Hoppas det.

Vissa dagar är bara

som ännu en dag.

Jag tror att det blir en sådan idag.

Vi är ännu inte helt och fullt ute ur ledighetskoman, vilket kan bero på att skolan börjar först i morgon och för mig är det svårt att helt dra igång innan sonen är på plats någon annanstans.

Jag har en mängd skrivarbete att ägna mig åt och den här dagen blir en skrivdag emellan de klienter jag ska träffa per telefon.

Gäsp... nu kör vi!

Ikväll 21.15 på tvåan

"Leva livet

Pia Sjögren är ett levande bevis på att det aldrig är för sent. Efter att i 35 år ha levt ett hårt liv med knark, sprit och hemlöshet, lyckades hon till slut bli drogfri. Nu lever hon sitt liv långt från Stockholm. Hur mår hon idag och hur har det gått för hennes två barn, som de sociala myndigheterna tog ifrån henne när de var små?

I tio år har Tom Alandh följt Pia och hennes familj. Leva livet är den tredje och sista filmen om Pia."

Jag har sett de två första delarna och Pia är en kvinna som berör på alla sätt.

Hennes mamma också, som har vägrat att ge upp hoppet om att hennes dotter ska kunna få ett människovärdigt liv.

Så.

Då knatten är återbördad till barnkammaren.
Den ömma modern har tagit ett rejält tag i köket, plockat kycklingen ur frysen, svept med dammsugaren över golven och har nu en paus innan köket ska stökas till igen.

Jag ser på tv och ett program med en träningscoach som heter Gillian och idag handlar det om - utöver viktminskning och kost/träning - också om det faktum att vi som föräldrar smittar våra barn med vår egen självbild, vilket inte alltid är särskilt lyckat.
Särskilt inte om föräldern är död och barnet är 42.
Det börjar bli hög tid att ta egna beslut om vem man vill vara i den åldern.
Föräldrar kan möjligtvis vara en orsak- till och med en trolig - till att man inte är den man egentligen vill vara, det är dock en ickefungerande ursäkt som vuxen.

Vill vi inte att våra barn ska ha en vriden självuppfattning när de är 42 är en bra start att hyfsa till vår egen.
Om visar dem att vi duger, så duger de också.
Svårare än så är det faktiskt inte.

I programmet gick det bra.
Pappan började se och bekräfta sin son, helt tvärtom mot vad hans egen pappa gjorde, och vips hände saker med både självkänsla... och vikt.
Hos båda.

Hittat på nätet.

"Casanovas Kvinna - Håller jag på att läsa, hittills är den bra!Romantisk och mystisk, man vet inte vad som kommer hända..."

Hon har nog inte kommit så långt i boken.

Idag ska bilen ut ur garaget,

det står hämtning av son på schemat.
Han ska ha med sig ett par högtalare hem och de funkar inte riktigt att ta med på tåget.
Just nu skiner solen, alltså funderar jag på att åka relativt snart innan det blir kallt och minusgrader igen.

Min ensamkväll igår tillbringade jag med "The Jane Austen Book club" som gick på trean och utöver att filmen var mysig fick den mig att bli sugen på ett biblioteksbesök.
Jag har inte läst något av henne och det är väl lite synd och skam med tanke på min fascination av tv-serien "stolthet & fördom"?

Nu något helt annat: Vad gör ni idag?

Otroligt bra film

Colin Firth (som oscarsnominerades för den här rollen) spelar en homosexuell lärare som några månader tidigare förlorade sin partner sedan 16 år i en bilolycka.

Tom Ford har regisserat och hans öga för skönhet syns i varje bildruta (utan att ta över någonting från handlingen).

Betyg: Se den.

När sonen

är borta dansar mamman på bordet, äte pizza slices och kliar katten mitt på huvudet som han gillar allra mest.

Jag har svårt att förstå att det nyss har varit jul.
I december pratades det inte om något annat och två veckor efter att de ynka tre dagarna inföll så är de hos mig helt passé.

Och på tal om jul och december: Jag tror stenhårt på förväntningar och köper inte ett dugg att man inte ska förvänta sig saker och ting för att man kan bli besviken.
Tvärtom.
Går det åt fanders så har man i alla fall mått särdeles bra under förväntanstiden och
jag tror inte att besvikelsen blir större för att man har låtit bli att dras med av entusiasmen innan det där viktiga ska hända.

Ta ut segern i förskott är bra som tusan, då har man i alla fall vunnit minst en gång.

Jag tänkte skriva ett inlägg om dans

och känslans betydelse för densamma, men jag antar att allt det där hajjar ni ändå.

Hur grym dansare jag själv är (okej, var) har jag till och med skrivit om i Casanovas Kvinna tror jag.
På slutet av 70-talet var det där viktigt; vi pratar disco, John Travolta och moves som bara skulle sitta. Panelhöna fanns inte. Alla dansade med alla, och allra mest dansade jag. I värsta fall med mig själv.

En gång dansade jag för mig själv på Alexandras i Stockholm.
Jag var 18 och på tillfälligt besök med en väninnina. Hon blev uppbjuden hela tiden, det blev inte jag.
Min dans ledde till en förfrågan om jag var intresserad av att dansa på en obskyr klubb i Stockholm.
Inte helt naket, men alldeles för nära.

Jag tackade nej.

Ska den fina snön försvinna nu?

Det pratas plusgrader och så länge de inte är tio så kan de lika gärna vara minus om ni undrar vad jag tycker.
Det kördes en gammal klassiker igår, solfilmen.
Den visade att vi i Stockholm skulle få 13 minuter mer ljus den här veckan.
Tjoho, vad det går långsamt även om det är åt rätt håll.

Sonen ska åka till sin farmor idag, vilket betyder att jag & katten är hemma själva.
Jag tror att jag ska hyra en film.
Har ni några bra förslag?

Man kan väl säga

att jag hade hyfsad koll redan från början med mitt tipsande om Figge och Norrmannen.
(Och när jag ändå är igång och slår mig för bröstet och är högmodig vill jag bara tala om att både min mamma och jag hade dängt allihop. Det är inte ett dugg svårt att dansa liggande i en soffa.)

Hur jag ska hålla mig vaken resten av kvällen har jag inte räknat ut, snarare är jag nog helt uträknad inom en timma eller så.
Dagens bloggeri har varit under min värdighet, men herrejösses vad jag kommer igen under helgen.

Jag tror vi säger så.

Jag hade glömt att köpa hem

det absolut viktigaste efter... toalettpapper: Kaffe.
Ett snabbt kvistande till kvartersbutiken löste det.

Det blir ingen morgon utan den drycken.

Efter de inledande danstakterna ser Figge Norling, Denis Rudberg och Norrmannen ut att ha musiken i blodet.
En annan skrivare, Ranelid, är enligt egen utsago en fruktansvärt bra dansör...
Inledningen var väl sådär. Lite skärpning är på sin plats, det är på golvet fötterna ska vara.

Nu börjar det.

Efter att ha studerat

reklamfilmen ( köp Morden i Midsomer tillsammans med Expressen ) ser man mitt huvud både till höger, vänster och i mitten... samtidigt.
Pure magic.

Att tillfriskna från medberoende kan också kännas magic när man väl är ute ur det, men vägen din är allt annat än ett trolleri.
Det ligger bara hårt jobb bakom och fy tusan vad jag beundrar mina klienter. Efter en heldag med just den problematiken är jag som vanligt imponerad över vilka fantastiska människor jag har förmånen att få träffa.

Idag ska jag se Let´s dance - och som alla andra skrivare heja på Denise Rudberg och anders bagge.

Nu går reklamfilmen

som jag var med i - med mitt bakhuvud.

Den gode Mr Barnaby(John Nettles) från morden i Midsomer hade vänligheten att ställa upp på en bild till min blogg.

Mannen till vänster är producenten vars namn jag inte kommer ihåg, men han var också snäll.
Jag säger ingenting om bilden, får helt enkelt bjuda på den.

(Men om någon tror att jag är gravid kan jag dementera det. Herregud, jag är snart 50!)

Kul

en torsdag i förorten:

När Colin Firth berättade för sin faster, som var en stor Jane Austen-fantast, att han hade fått huvudrollen i Stolthet & Fördom svarade hon,
"Don’t be ridiculous, Colin, Mr Darcy is an extremely handsome and attractive man. ”

Det gick faktiskt nästan inte att gå

när jag var ute nyss.
På gatan var det hyfsat tillplattat men eftersom det kör bilar där är det inte bästa platsen för en promenad.

Någon vidare dos av luft fick jag inte i mig eftersom jag gled det snabbaste jag kunde till affären och tillbaka.
Ibland är det extra skönt att komma fram till ytterdörren.

Medan tvätten hänger på tork tänker jag titta på film.
Flicka med pärlörhänge på 4+, 17.55.

Colin Firth gör sig som ni vet oerhört bra på min tv.

Nu

vräker snön ner över förorten och för mig som inte måste ta ut min bil är det bara härligt.
Å andra sidan är det kul att köra i nysnö.
Inte på gatorna i förorten dock.


När jag bodde i Sälen fanns det däremot bra halkytor. En tom parkering på försäsong var helt perfekt att slira runt på.
Jag hade en gammal ford.
Den gick väl sådär, men var finfin på snö.
Lena som jag jobbade med på Tandådalens intern-tv, och jag, hade en egen snöskoter eftersom vi var tvungna att snabbt kunna förflytta oss från ett skidområde till ett annat.
Ett vansinnigt roligt transportmedel.


Många år senare var jag på konferens på en skidort och dängde mina arbetskamrater rejält när vi hade en skotertävling.

Det är skönt att sätta viktigpettrarande chefer på plats emellanåt.

Jag sov till halv elva.

Det kan bero på att det knappt är ljust ute och säkert inte kommer att bli det idag heller.

Visst känns det lite konstigt med en söndag på en torsdag?
Jag har verkligen ingenting emot det, men det rör till det i min inbyggda kalender.

På tisdag börjar skolan igen.
Då blir det same, same fram till påsk.
Vid påsk är det vår.

Nu jäklar vänder det snart.

En Big Mac och fyra timmar senare

öppnar jag min dator och ser att alla andra verkar vara lediga.
Det dräller av nya trevliga blogginlägg.

Jag har oerhört få planer den här aftonen.
Inga alls om jag ska vara helt ärlig.
Nu är ju "inga planer" på intet sätt samma sak som att jag har det tråkigt och jag kan faktiskt inte påminna mig om när jag hade det senast.

Jag är som en lugn och idisslande ko.
Får jag bara vara hemma i min hage är jag nöjd.


Sådana här fina kossor - Highland cattle - hade min lillebror fram till för ett par år sedan.

Vad gör ni ikväll. Ska ni på/ha fest?

Hur bra är ni på palmer?

Min yuccapalm som trivdes så bra på den stekheta balkongen i somras tycker uppenbarligen att innelivet är pyton.
Blad vissnar och de som fortfarande lever tappar färg.
Vad gör jag för fel?

Jag tycker inte om när växter dör, det är sorgligt.

Vi går direkt på på väsentligheterna:

Fåglar som i grupper faller döda ned.
Klicka här.
Lite läskigt, eller hur?

Medan ni funderar på detta skräckfilmsscenario dricker jag kaffe och planerar eftermiddagen på kliniken.
Det är tydligen trettondagsafton idag och för vissa innebär det baler, något jag aldrig har varit på.
Däremot har jag haft en helt gräslig balklänning på mig vid ett bröllop för hundra år sedan.
Hyrd.
Blå.
Med Bolero.
Hu.

Aj då

som det kan gå.
Som med alla kampanjer är det bäst att dubbekolla allt, i alla fall om man är ansvarig...

Jag var inte ett dugg bättre.
Som de flesta av er vet har jag jobbat som produktchef för Blå Mocca och Maxwell House (Kraft Foods).
När vi vid ett tillfälle hade en kampanj som klistrades på varje paket, hamnade av någon anledning just de kaffepallarna längst bak på lagret och istället skickades paket utan kampanjinformation ut till butik.
När misstaget väl upptäcktes hade kampanjen gått ut och där stod vi med hur många ton kaffe som helst - med inaktuell information påklistrad.
Det blev dyrt... vi fick sälja den produktionen till ett betydligt lägre pris än vanligt tack vare att jag inte hade dubbelkollat allt med fabriken.

Jag hade väldigt snälla chefer då kan jag berätta.

Det var så trevligt att fika

med Simona att jag tog en kopp kaffe till vilket kan straffa sig när tant Åsa ska sova.

Det var det å andra sidan värt i så fall.

Jag fick mig till livs lite inside information om hennes kommande alster och då jag tycker att "Överenskommelser" skulle göra sig alldeles utmärkt som tv-serie kommer här mitt förslag till vem som ska spela Seth: Joel Kinnaman

Eller om ni föredrar den ruffigare varianten av honom:

Ska vi säga så?

"Glöm aldrig var du kommer ifrån"

är väl ett uttryck som mer handlar om social status än en ort.

Jag snor det ändå.

Fjällbaka, nyårsafton.

Bild lånad av: Patrick Faure

Vaknade sju

idag och det var den tidigaste morgonen det här året.

På agendan i eftermiddag står en tur till stan och en fika med en väninna.
Jag fikar definitivt alldeles för lite och träffar mina vänner alldeles för sällan.
Nu bor de flesta av dem inte i den här stan, men några gör - och inte ens de får jag till det med särskilt regelbundet.
Tur att det finns telefoner.
Världens bästa uppfinning.

Tänk när man var tvungen att skicka budbärare som red iväg med det man ville framföra.
Där kan vi snacka om framförhållning.

Helt plötsligt

dök solen upp vilket gör att jag tänker förflytta mig utomhus.
Jag tar varvet runt Farsta strand.
Min svanskota har fått nog av sittande och mina gråbleka kinder likaså.

Om ni bara är hemma en dag utan att ha något särskilt på agendan, sminkar ni er då?
Och om ni ska handla?
Jag tror aldrig att min hy har varit bättre än vad den är nu, bortsett från skrynklorna.
Det troliga är väl att det beror på osminket de senaste åren.
Jag hade dock behövt målas idag.
Jösses, vilken trist människa på utsidan.

Tur att det där inne finns något annat.

God middag

I förorten är det arbetsdag idag.

Inte överdrivet ansträngande sådan, men jobb är det i alla fall.

Planeringen för workshopen "Nej, nu jäklar..."29 januari är i full gång och är du intresserad så finns länken till anmälan i kolumnen till höger.

Har du frågor så maila mig, info@hellbergcoaching.se

Någon har frågat varför den är bara för tjejer.

Jag vet av erfarenhet att många av oss backar lite när män är med; vi kanske till och med har svårt att koppla av, och är det något vi ska kunna den 29/1 så är det att få vara avslappnade och oss själva i en varm och "ohotande" miljö.

Efter att ha sett romantik hela helgen

är jag helt övertygad om att Simonas "Överenskommelser" skulle göra sig fantastiskt bra som tv-serie.
Hellre än på film.
Romantik får inte gå för fort, det måste smygas fram om det ska fungera.

Här är det totalt befriat från sådant pirr just nu.
Mina fötter ligger på bordet, jag har datorn i knät och en mindre upphetsande kvinna får man leta efter.
Men jag är nöjd.
Det räcker långt årets första söndag.

Jag hade en vän här i helgen

som garvade åt min gula pirra och min stege som förvaras på balkongen.
Utan dem hade varken den vackra granslingan som har dekorerat mitt vardagsrumsfönster kommit ned, eller alla kartonger kommit i ett enda svep till källaren.
I love them both so dearly.

Nu är det tomt, på hyllor, golv och inombords. Det är lite som att läsa en bra bok, man vill komma till slutet och veta hur det går men väl där är det lite sorgligt även om allt slutar som det ska.

Lättnaden kommer att infinna sig först när jag är klar och det återstår att städa.
Förhoppningsvis är jag klar 15.50 så att jag återigen kan se de sista två avsnitten av... ja, ni vet.
Jag är besatt, sa jag det?

Jag är inte ett dugg förvånad

över att Mamma Mia sändes igår eftersom Colin och jag följs åt den här julen.
Jag dansade för sonen som låtsades att inte uppskatta det ett dugg.

Idag tar julen och jag farväl.
Försiktig, försiktigt läggs kula på kula över glittret, som får bilda en mjuk bädd i julklappskartongen - anno 2007 -från Kraft Foods.
Granen viks ihop, morfars tomte åker ned i sin låda och tomtarna som huserat lite här och där viras in i papper och förvisas till källarförrådet tillsammans med den ljusbeströdda granslingan.

Golvet måste tvättas, hyllor ska dammas och när jag väl sätter mig ned i eftermiddag kommer
jag att vara nöjd.
Säkert lite tom också, men allra mest nöjd.

Nu kör vi.

Eftersom jag nu kan alla repliker

i stolthet & fördom utantill kanske jag ska sluta se alla avsnitt som konstant repriseras på tv 4 Guld den här julen.

Jag skönjer en viss galenskap i mitt tittande och skyller på att engelskan är ljuvlig.

Inte ett "shit" eller "damn" någonstans. När någon blir arg säger de snarare " Never have I seen such shamefull behavior nor shall I ever see it again".

Visst är det underbart?