GAMLA Elle var inköpt.

F-n.
Då målar jag mina naglar istället.

Idag tänker jag verkligen inte lyfta ett finger.

Nya Elle är inköpt.
Den och jag ska krypa upp i soffan och umgås.

För övrigt kan jag konstatera att det är bra att vara bloggvän med mig, i alla fall om man är författaraspirant.
Den här gången verkar det vara någonting på gång hos Frida!

I dagens Oprah

pratar man om homosexualitet och om hur publik-reaktionerna var på det samtalsämnet när hon startade sin show för 25 år sedan.

När jag var i min sons ålder (17) kände jag inte till någon som var homosexuell, medan sonen har många vänner som är öppet homo- eller bisexuella.
Schysst eller oschysst är det som gäller som kompisvärderare, inte vem du vill ligga med.

Åh, jag har förhoppningar om den generationen.
90-talsungarna kommer att utföra stårdåd, i alla fall på det mer mänskliga planet.

Jag är oerhört glad för att jag gick till en

kvinnlig naprapat (tack A).

Det är mycket fysisk kontakt. Hon hänger på mig och drar. Jag hänger på henne och hon drar.
Det är mycket benspret iklädd bara trosor och jag är glad att jag satte på mig mormorsvarianten även om jag fick en handduk lagd som en blöja (?) över de undre delarna för att det inte skulle kännas genant.
Hon var också glad för mina väl valda underkläder.
Jag frågade.

Möjligtvis skulle jag kunna gå till en manlig läkare om jag har ont i halsen eller i en fot.
För övriga åkommor är det numera brudar som gäller för min del.
Tack och lov kan jag än så länge välja det själv.

Kommer ni ihåg att jag jag skulle översätta

ett kapitel av Casanovas Kvinna till engelska eftersom jag hade blivit intervjuad av rumänsk tv?
Det gjorde jag igår.
Satan vad svårt det var.
Det som är finurligt på svenska blir platt och konstigt på engelska och jag fick en helt ny respekt för dem som ägnar sig åt översättningsyrket.

Här ska pratas modersmål idag.
Jag har aldrig coachat på något annat språk än det och det är nog tur för mina klienter.

Jag vet inte vad det var som gjorde

att jag sov som en kratta i natt.
Den jag vanligtvis skyller på var inte ens i närheten.

Alltså är jag trött.
Precis exakt nu skulle jag kunna lägga mig i min helt fantastiskt sköna säng, dra duntäcket som ligger i det nytvättade lakanet över örat, och sova till nästa måndag.

Det går inte, det fattar ju vem som helst.
På söndag klockan 13 ska jag fira en väninna som fyller 50.
Jordgubbar, skumpa och ett gäng gamla flygbekanta.

När jag tänker på det känner jag mig genast mycket piggare.

Det serveras ägg till lunch idag

och jag har stora problem med om jag ska koka, steka eller göra en röra av dem.
Röra sa ni?
Med bacon?
Och tomat?
Tack.

Idag har jag längtat efter salta bad.
Det går det över så fort jag sätter en tå i det västkustska (läs gärna det högt) plurret.
Känsla och handling behöver inte hänga ihop.
Det kan vara bra att veta.
Tvärtom är känslan förrädisk eftersom den kan få oss att tro att vi måste göra saker (som att bada bara för att vi längtar efter det.)
Det måste vi inte alls.
Att bada i iskallt vatten är hål i huvudet, vad än känslan säger.

Hunger och fixa mat är däremot en bra kombination.
Nu.

Måndag,

och är just hemkommen från min naprapat där sätesmuskulaturen har fått sig en omgång.
Dessutom fick jag med mig en ny övning:
Utfall. Två gånger fem per ben.

Bild lånad av Friskis

Alltså: Löpning varannan dag och smidighetsövningar hemma däremellan.
Det första målet är förstås Tjemilen men mitt födelsedagsresemål kommer också att kräva en kropp som håller. Ett kort - och ett långsiktigt mål är perfekt för mig.

Tjoho, nu kör vi!

Nä, något fejksolande

blev det inte. Automaten svalde mina tre tior men solariet vägrade att starta.

Istället gick jag hem och drack vatten.
Jag åt någon form av stark mexikansk kall sås till kycklingen och det straffar sig nu, två timmar efteråt.

Forden ska strax fyllas av tre glada ungdomar som ska lämna sina mammor - en dag som denna - och istället kolla in live-sändningen av Big Brother.
De kommer dock inte långt utan den här lilla morsan och hennes svarta raket.
Moahahahaha. Än är jag behövd.
Eller utnyttjad.
Lite beroende på hur man ser det.

Det händer att jag känner mig rik

och det är när jag har fyllt på allt som är slut och köper extra för att ha på lager.
"Jaha, se där. En extra flaska diskmedel, minsann", tänker jag nöjt när jag öppnar skåpet och ser den oanvända flaskan.

Alla är inte lika rika, och jag är lyckligt lottad som kan fylla på mitt skåp emellanåt.
Simona skriver om solidaritet på sin blogg idag.

Det är fortfarande en hel del

bloggare på Blogger som använder ordverifiering och för mig som kommenterar blir det bökigt eftersom jag - när jag har skrivit min kommentar  - tycker att jag är klar och klickar bort bloggen, varpå min kommentar inte kommer in.
Själv får jag extremt lite spam, och det som eventuellt kommer fångar Blogger upp som skräp.
Det fungerar perfekt.

Jag ska skärpa mig och inte ha så bråttom i fortsättningen.

Det skvätter lite regn

på oss mammor, i alla fall på de som bor i Farsta.

Just idag gör det inte särskilt mycket eftersom jag är strängt upptagen med hemarbete, ett värv som emellanåt går som en dans och andra gånger tar emot som tusan.
Jag kan inte längre vara gamla stökÅsa - i den grad jag har varit innan - eftersom jag bjuder in mina klienter i mitt hem.
En och annan hög kan de däremot gott se, eftersom perfektion - och att vara bäst på allt -  är en av de saker flera av mina klienter jobbar med eftersom det påverkar deras vardag; till och med deras familjers vardag.

Mitt problem har varit det motsatta; mitt stök har påverkar mig och min familj.
Med mina nya rutiner är det problemet borta.

Tänk att lite plock varje dag kunde göra så mycket susen.

Grattis alla härliga Mammor!

Själv firade jag igår och har enligt vågen ökat mitt mammaomfång.
Jag har nu passerat en gräns som faktiskt var en gräns, alltså tar jag lite tag.
Nog om det.

Hur hyllas ni idag?
Min mamma hänger fortfarande på Mallis så hon har fått ett mms med en bild på gårdagens tårta. Det blev hon nog glad för.
Själv ska jag tvätta.

Det är ju söndag.

Och jag fattar precis varför jag inte såg

filmen från förra inlägget, då 2002.

På femman går däremot en bra romantiskt komedi, Runaway bride.
Tur.

Jösses, det verkar som

om jag har missat en romantisk komedi.
Det borde naturligtvis inte vara möjligt men jag skyller på att den är från 2002 när jag mest såg på Emil och Mora träsk.
"Snygg, sexig och singel" går på TV4 Film 21.00 ikväll.

För övrigt funderar jag på hur mycket kalorier det kan vara i en halv gräddtårta.
Den andra halvan kan sonen fundera på.

Vi är helt exalterade

och insåg just att min nya fina dress från Karen Millen - och hans svarta kavaj -  kommer att passa utmärkt när vi ska vara fina på min 50- årsdag I NEW YORK.

Det är så roligt att ha något att se fram emot.

Men tillbaka till här och nu.

Jag ska göra morsdagstårta idag.

Grädde.

Jordgubbar.

I morgon är sonen busy och ska bland annat vara publik på Big Brother, så vi tar ut firandet en dag i förskott.

Grattis till mig som har klarat 17 morsdagar med den äran.

Det är en bra grabb jag har.

(Och vi ska åka till New York, sa jag det?)

Jag har bokat hotell.

Och insåg att de billigare priserna bara gäller det som inte går att avboka och så kan vi inte ha det - eftersom det nästan är ett år kvar till resan.

Jag fyller 50.
Jag har aldrig varit i New York.
Jag vill bo mitt i smeten och sova gott i ett fint rum.
På min födelsedag ska sonen och jag klä oss fina och gå på tjusig restaurang.

Det här går att avboka, senast två dagar innan ankomst.

Åh, vad jag hoppas att jag inte behöver göra det!

Jag sprang en hel kilometer i sträck

med Melodikrysset i lurarna och var precis på väg att stanna till när Lotta Engberg och "fyra bugg och en coca-cola" kom som en skänk från ovan. Man kan säga att Lotta bar mig fram i tre hela minuter.


Heja Åsa, *klapp, klapp på kinden*.

Idag krävs det

att jag lyfter mig själv ut i löpspåret, det finns nämligen ingenting som lockar mig.
Men jag är fast besluten att låta mitt sunda förnuft styra.
Känslan kan ta sig någonstans.

Tänk att det finns människor som springer 4,2 mil, är inte det fantastiskt?
Ett år tog jag bilen in till stan innan allt var avspärrat för Stockholm maraton och det var dumt för när det väl var avklarat kom jag inte ut.
Så kan det bli när bonntöser ska köra bil i stan.

Nu ska jag återigen försöka hitta ett par lurar som passar till min telefon.
Tjingeling och god morgon!

Jag har en dröm om

att ta med sonen till New York när jag fyller femtio.
Torsdag till måndag.
Flyget med SAS skulle kosta cirka 12 tusen (jag vägrar byten och tretton timmars flygresa) och fyra nätter på bra hotell ungefär 6 tusen.

Ni som har koll, är det okej priser?
Jag tycker inte att det verkar hutlöst med niotusen per person för flyg och fyra nätter, eller är jag ute och cyklar?
Är det smartare att ha is i magen än att boka tidigt?

Inte för att jag var helt säker på vad det var jag såg

där i gräset, vid vägkanten, just vid avfarten mot Farsta.
Jag ringde ändå till polisen och sa att jag trodde att jag hade sett en hund.
En med gul päls.

Tänk om Misse sprang bort.
Fy, vad olycklig jag skulle vara.

Ibland ber jag om hjälp rätt ut i luften

och när den hjälpen kommer är det magi.
Nog sagt om det som ligger på min högst privata tacksamhetslista.

Men ta gärna till dig idén om att be om hjälp - från universum/Gud/trädet i skogen eller något annat du kan tro på som är en stark kraft.
Vi behöver alla hjälp emellanåt men vi behöver också kunna ta emot den när den kommer.
Det senare kan vi behöva träna på.

Idag hinner jag inte att springpromenera.

Mitt utökade program får istället inledas i morgon.
Jag ska däremot ta bilen mitt nya varv för att se hur långt det är, min uppskattning är att rundan är på tre kilometer.
Tänk när jag kan springa allt det.

Jobbet kallar.
Tjingeling.

"Men, med vilken spänst i benen

den där kvinnan går. Hon måste vara extremt vältränad", tänkte kanske inte alla jag mötte på min stadstur igår men jag låtsades det, vilket hade fördelen att jag nog såg rätt glad ut där jag struttade fram

Positiv inbillning är bra på samma sätt som den negativa är dålig.

Inget av det är en sanning men hjärnan struntar i sant eller falskt.

Den kommer ihåg att jag log när jag struttade och det kommer att hjälpa mig att ha samma tryck i benen nästa gång.

Tjohoooo.

Det är fredag.

Jag vet inte varför jag har envisats med Internet explorer.

Jo, det vet jag visst; jag gillar när allt - precis allt - är som vanligt och 1997.
Men det här var faktiskt lite magi (exakt det sonen sa till mig för ett halvår sedan...)

Jag flyger fram på era bloggar och vips har jag gett er en trevlig kommentar.
Inget hackande, snabb inloggning och jag är frälst.
Uppenbarligen den rätta webläsaren ihop med Blogger.

Gå in här och hämta google crome.

Tjoho.
Det är torsdag och jag kan lägga in bilder utan att bli utloggad. Den här är till Simona!

I LOVE

Google Crome.
Halleluja!

Okej, nu surfar jag med google crome

och då loggas jag plötsligt in...
Har inte en aning om problemet är fixat eller inte.
Jag provar att lägga in en bild så får vi se vad som händer. Normalt sett blir jag utloggad.
Cypern.
What else.

Ja, jag är en simpel människa och

dregglar av ett bord fyllt av detta:

Kolla in dem med spets i mitten.
Klicka på bilden.

Update

"We're investigating an issue which is preventing login and comment posting for some users, and hope to have a fix released shortly."

I tisdags...

Men helt ärligt,

vad är det med Blogger?
Någon som vet?
Tröttsamt är det i alla fall...

För övrigt har jag mannekängat för min son och han jublade. Jag tror till och med att det kom ett "Wow".
Nu är inte en garanti för att min nya dress var toppen, det kan också vara ett utslag av mycket god uppfostran samt en insikt om vem det är som ser till att maten står på borden.

Jag har varit i stan,

och borde ha kommit ihåg att att INTE gå in i Karen Millenbutiken eftersom jag vill ha allt.
Mitt besök i stan hade två ändamål; träffa min coach och försöka hitta något fint att ha på mig på festen jag ska på om ett par veckor.

Det tog en blick och fem sekunders provning så var det klart.

Med väldigt höga klackar och klirriga juveler kommer jag att bli piffig som tusan.

Och skorpor är också gott.

Och i dagens program med Oprah

pratas det bland annat om motivation för att nå ett mål.
Ett av mina favoritämnen.

Att vilja nå något annat räcker inte, man måste också vara beredd att göra det som krävs för att uppnå det.
Där stoppar det för många.
Man vill, men är inte villig att göra jobbet och oftast har man tusen ursäkter i bagaget: Det är fel på någon annan, det är jobbigt, det känns konstigt, det gör ont (själsligt/kroppsligt), man är inte rätt typ, man har alltid gjort på ett annat sätt, man kan inte, man vågar inte, tajmingen är fel, sen kanske, om bara...
Allt det där hindrar en att nå målet.

Som coach jobbar jag mycket med hindren.
Vissa kan klienten smula sönder på en gång, andra sitter djupare och kräver mer jobb.
Klienter som är motiverade gör det som krävs.

Som de allra flesta av mina faktiskt.
Heja mina klienter!

Idag sänds i USA Oprahs absolut sista talkshow.

Jag har imponerats mycket av den kvinnan, inte minst av hennes förmåga att vara öppen och samtidigt ha integritet.
Det är en konst.

Vad jag förstår ska hon nu ägna tid åt sin egen tv-kanal, OWN.
Det kommer troligtvis att gå alldeles utmärkt.

Heja Oprah.

Man kan i allra högsta grad

skönja en förändring i mina bloggämnen.
För ett år sedan skrev jag inte ett ord om matlagning och träning.

Jag har inte övergett mina favoritämnen otrohet, kommunikation, medberoende och självkänsla,
och tro inte för ett ögonblick att matrecept ligger närmast mitt hjärta.
Hu.

Jag återkommer med det viktiga.
Så länge kan väl du skriva ned tre saker du är tacksam för?

En komma två kilometer,

varav löpning i en.
Heja Åsa.
Det är fortfarande benen- inte flåset - som stoppar mig, men jag sprang längre idag innan jag var tvungen att gå lite.
Det känns som det går framåt och det är det kvittot jag behöver som motivation.

Jag ska till min coach i morgon.
Hon har sprungit New York marathon.
Det känns som bra tajming.

Jag drar igång onsdagen direkt.

Det finns inga anledningar alls att spara på något krut.

Snart är det helg och efter det långhelg så det är helt enkelt på sin plats med draaaag.
Ett av dragen är att jag - efter morgonens första klient - ska ut och springpromenera med min nya steg - och distansmätare.

Det ska bli spännande.
Inte så mycket för att se hur många steg jag rör mig som att kolla om jag för första gången har lyckats ställa in något digitalt på rätt sätt.
Håll in knappen.
Tryck flera gången på knappen.
Håll in den ena, tryck flera gånger på den andra.
Höger är ditt och vänster är datt.

To much information.
Min hjärna går ner i spagat och då trycker jag lite hoppsan hejsan.
Efter tio vet vi om det var bra tryckt eller inte.

Jag ska sluta beklaga mig över Blogger,

istället verkställer jag ett önskemål om äppelpannkaka... igen.

Det finns en hel del desserter - eller efterrätter som vi sa - som min mormor gjorde som jag aldrig har testat att göra själv, som sagosoppa och rabarberkompott.
Emellanåt fick vi (morfar och jag) också citronfromage, men den undrar jag om hon inte använde färdigt pulver till.
I övrigt fanns det inga halvfabrikat i det Hellbergska hushållet.
Mormor lärde sig att laga mat på barnhemmet och när hon var hembiträde hos olika familjer i Köping.
Rektorns var en favorit och till dem kom hon redan som 14-åring.
Förklädet och hättan fick hon med sig från barnhemmet.
Det fanns inte så många alternativ för en flicka med hennes uppväxt.

Men vilken mat hon lagade.
Sagosoppan var gudomlig.
Jag måste genast leta reda på ett recept.

Jahapp

Då går det inte att logga in på Blogger igen.
Någon som har samma problem?

Hemnet är en av mina favoritsidor.

Jösses, vad fina hus och lägenheter det finns.
Jag vill ha allihop.
Eller nä, de som ligger på nedre plan skräms lite.
De högst upp också.
En trappa är perfekt.
Sen får det inte vara för stort.
Och balkongen får inte ha räcken som katter kan gå på.

I min förra lägenhet smet den då lilla katten in till grannen.
Ibland fick de hiva honom över räcket för att han skulle vara i sitt rätta hem nattetid.
Det blev stora problem när de kattälskande grannarna flyttade eftersom springan mellan våra balkonger fanns kvar och Misse inte alls förstod att de nya grannarna struntade i att han stod utanför deras balkongdörr och skrek klockan sex på morgonen.
När jag försökte täppa till springan hoppade han istället upp på räcket och promenderade över på det sättet.

Till sist glasade jag in balkongen.
Det satte stopp för springet och sura grannar.

God morgon vänner.

Är ni Bob Dylan fans?
Utöver det rent musikaliska så ska tydligen hans texter vara oerhört bra.
Jag vet inte.
Jag lyssnar sällan på texter och om jag sjunger med så gör jag det lite som jag vill.
Vad jag sjunger är inte intressant.
Nonsenstexter är helt okej så länge musiken får mig att gunga på rumpan.

Den här kommer jag däremot ihåg.
Fjärde klass.
6 F = Fyra fantastiskt fräkniga flöjtister från fjällbacka.
Jag måste säga att den håller än:

"No man is an island.
No man stands alone.
Each man´s joy is joy to med,
each man´s grief is my own.
We need one another
So I will defend
each man as my brother
each man as my friend."

Den här lilla tingesten

räknar steg och sträcka.
Vad tror ni om det?

Nygångsprungen coach

svettar ur sig det sista medan 4 bröllop och en begravning visas på fyran.
Den är söt. Och sorglig.
W.H Audens dikt som läses på begravningen är ett mästerverk.

"Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good."

Jag har varit strängt busy

idag, med klienter och med att maila en massa hemsideuppdateringar till min fantastiska webdesigner, Nina.
Jag kom på att det är bra med en mediasida också, utöver den med referenser, och jag får inte till det snyggt när jag gör det själv.
Alltså överlåter jag det med varm hand till expertisen.

Hur mår ni?
Är det något måndagsdrag runt om i landet?

Regn och svett

är för mig en totalt omöjligt kombination eftersom jag är livrädd för båda.
Det betyder att den springpromenad jag hade planerat nu på morgonen får senareläggas.
En av två kan jag stå ut med.
Jag som har varit lite orolig att min rygg ska protestera mot joggingsteg har inte hört ett ljud från den sedan mina 18 minuter i spåret i lördags.
För mig är det magi, om än en helt obegriplig sådan.

Tänk när jag kan springa hela varvet.
Två kilometer utan att stanna.
Det har jag inte gjort på över 30 år.

(Ja, jag vet att tjejmilen är just en mil, men vad tusan, två kilometer vore en fantastisk början!)

Jag skulle kanske inte berättat

om det nya vulkanutbrottet på Island för min mamma när hon ringde från Mallis idag eftersom hon har en tendens att oroa sig.
Eller, tendens var väl i underkant.
Snarare tvärtom.
Mormor var likadan. Fanns det något att oroa sig för så gjorde hon det.

Mitt eget "det löser sig" vet jag faktiskt inte var jag har fått ifrån.
Någon sorglös pappa har jag ju faktiskt inte sett röken av.
Jag har nog uppfunnit det själv.
Och tro mig, det funkar.

Jag ska bara övertala mamma om det också nästa gång hon ringer.

Vi äter äppelkaka

idag också eftersom det är mors-dag som är lika med tårta först nästa söndag.
Det är det första som tillagas i det här köket idag.

Jag tror att mamma och hennes väninna bor i en lägenhet i Spanien, men det troliga är nog att det inte kommer att lagas så mycket där heller.
Hade jag varit med hade jag ätit Gambas al ajillo varje dag. Hur man stavade det fick jag googla, men vad det är har jag helt klart för mig efter alla besök på Kanareiöarna när jag jobbade som flygvärdinna: Räkor i vitlöksolja.

Det är inte klokt vad gott det är.
Helt i klass med jordgubbstårta.
Jag skulle dock inte äta det vid samma måltid.

Den här unge mannen

berättar om sin cancer, och som han gör det.

No more Knarr

in the Farsta doors.
Det, plus att sonen äter någon annanstans, gör mig särdeles nöjd just nu.
Jag firar med en färdig pastasallad från Konsum framför de första två tredjedelarna av Grey´s som jag som vanligt missade i onsdags.

Åsa Birgitta

Hellberg har inte varit utomhus idag och något magont för det har jag överhuvudtaget inte.
Det finns inte så många måsten i mitt liv längre och det är onekligen befriande att göra det jag vill snarare än det som jag tidigare har trott varit måsten.
Man måste inte gå ut när det är fint väder.
Man måste inte vara inne heller.
Man gör helt enkelt som man vill med det där.
Och skulle någon försöka sig på att säga måste till mig säger jag pilutta dig, jaggörsomjagvill.

Jag vill dock handla den där symaskinsoljan så att dörrarna inte längre väcker mig, vilket betyder en promenad till centrum.
Där är det folktomt idag enligt ungdomarna.
Det passar mig och min för dagen extra slabbiga stil alldeles utmärkt.

Visst är det en härlig söndag

Många frågar mig vad medberoende är

och det är inte så lätt att svara på.
Det är många gånger en hårfin skillnad mellan det och låg självkänsla.

Min erfarenhet är att medberoendet visar sig i de allra närmsta relationerna; till vår partner, föräldrar, barn och vår bästa vän. Vi sätter inga gränser, tar ett överdrivet ansvar, är rädda för att bli övergivna, svarar på andras behov men känner inte till våra egna.
På jobbet har vi oftast inte alls det problemet.

Den låga självkänslan visar sig däremot tillsammans med omvärlden i stort; vi jämför oss, tänker på vad andra ska tycka och är rädda för att inte duga.
Hemma är vi däremot oftast trygga.

Många har kombinationen, men allra oftast ser det ut som ovan.
Känner du igen det?

Knirr, knarr

har de låtit från de två dörrar jag har i min lägenhet. När det nu har gått över i ett KNIRR, KNARR måste här göras något.
Jag tror att jag tidigare har använt matolja.
Idag tänker jag hitta riktiga doningar.
Vari de består vet jag inte.
Jag frågar en expert.
Google.

Uppdatering: Symaskinsolja, finns på Claes Olsson!

Jaha, se där.

El musklos i låren säger ifrån efter att ha utsatts för ansträngning i exakt 18 minuter.

Jag staplar runt i hemmet så tyst jag kan för att inte väcka de tonåringar som huserar i sonens rum.
De fnitter som hördes därifrån igår kommer inte längre från pipiga röster utan har snarare en bas som grundton, men det är fortfarande lika underbart att lyssna på.
Jag vet inte riktigt vad det är som är så roligt och kanske skulle jag inte ens begripa det om jag fick veta.
Det är inte så noga, det viktiga är att de finner saker att fnittra åt.

Mia Törnblom

bloggar.
Det tycker jag att hon gör helt rätt i.

"Remember me"

Filmen hette så.
Twighlightvarulven hade huvudrollen.
Jag fick den med en tidning och när jag ändå var sugen på att ligga ned lite så passade jag på att se den.
Bra film, och jag hade inte alls räknat med slutet. Inte alls.

Just nu ser jag en reklamfilm från Bris.
Barnaga har varit förbjudet i Sverige sedan 1979.
1979.
Fram till dess var en hurring okej.
Jag fick inte stryk, däremot några hårda tag i armen när jag antagligen sa emot eller ve och fasa, var uppkäftig.
Det fanns också ett ris bakom en dörr... eller så fanns det där när mamma var liten.
Jag kan röra ihop våra historier eftersom de är rätt lika; uppfostrade av mormor som vi båda är.

Jag hade klasskamrater som fick stryk.
Det var ju tillåtet.
Fy f-n.

Jag gillar mig själv på mitt femtionde levnadsår.

Idag har jag haft mitt eget mycket trevliga sällskap mest hela dagen och som för att bekräfta min obesvärade samvaro med mig själv har jag fikat och samtidigt läst lite ur Mia Törnbloms samlade självkänslebok som kom ut häromdagen och som jag köpte idag.

Den här nöjda människan behöver något fint att sätta på sig på den kommande 50-årsfesten så jag tog ett varv i centrum för att se vad som erbjöds, men hittade ingenting som jag föll för.
Jag har en fin somrig klänning som jag har haft på bröllop de senaste 10 åren och frågan är väl om den håller en fest till.
Det återstår att se.

Nu ska vi grilla.

Och om jag då summerar

så var det varken flåset eller den förväntade ryggsmärtan som gjorde att jag emellanåt fick gå, det var mina ben... eller som vi nu kallar dem, påkar.
Det var faktsikt lite hoppla på det, jag med alla mina "muskler".

Till nästa gång ska jag ha hittat mina hörlurar så att jag kan lyssna på radio samtidigt.
Alltid finns det någon kanal som spelar truddeluttig musik.

Å fy f-n.

Idag åker min mamma

på en starkt efterlängtad tvåveckorsresa till Mallorca, hennes favoritresmål framför alla andra.
Hon var en tidig charterresenär och var nog en av de första att besöka till exempel Ibiza.
Min första utlandsresa gick till Mallorca och jag var nio eller tio då.
När jag kom hem frågade mina grannar om jag hade varit i Blekinge.
Jag tror att det var då jag bestämde mig för att jag inte kunde bli brun och av den anledningen lät jag bli att sola (?)

Jag hade fel - som med så mycket annat som jag bestämde mig för när jag var liten.

Något annat jag bestämde mig för i tidig ålder var att jag var bra på gympa och idrott, därför tror jag fortfarande att det bara är en träningsfråga om huruvida jag ska slå någon form av världsrekord eller inte.
Jag borde ta en promenad idag men det tänker jag inte göra;

mina sjuårsben har nämligen fått för sig att det är en bättre idé att springa!

Jag fick just ett samtal

från ännu en som uppskattar boken "Hemligheten; från ögonkast till varaktig relation "(Dan Josefsson, Egil Linge).
Jag tror att jag har rekommenderat den här förut, men som med alla bra böcker gör jag det en gång till.

PS, inte att förväxla med den amerikanska The Secret, som översatt förstås har samma titel.

Tiden läker inte alla sår,

det är vad vi gör under tiden som ger läkning.
"Tänk på dig själv" är ett vanligt råd, särskilt till oss som lever med missbrukare, men jag skulle istället vilja säga "gör något för dig själv" eftersom det är handlingen som till sist leder till nya tankar och därmed nya känslor. Vi kan varken tänka eller känna oss bättre utan att koppla på en handling.
Insikter som inte leder till nya handlingar är tyvärr värdelösa.

Att insikt måste kopplas till ny handling kan jag exemplifiera med mitt förhållande till hemmagympan.
Jag vet att om inte jag tränar kommer min rygg att till sist göra mig förfärligt illa, men vill jag träna?
Oh no, fy vad det är tråkigt.
Men jag gör det ändå.
Dag efter dag efter dag.
Jag vet att det till sist blir en god och skön vana trots att jag just nu faktiskt tycker att det är pytonorm.

Om jag ändå hade kunnat legat still och tänka mig ryggontsfri.

Det finns de som verkligen tar det där med sommar

på allvar.
Som alltid äter frukost på sin balkong.
Som badar trots att det är 17 grader.
Som har shorts för att det står maj i kalendern.
Som kör motorcykel i spöregn.
Som tar ut båten i storm.
Som spelar golf fem på morgonen eftersom det är den enda tiden som finns.
Som sitter på uteserveringar när det är 15 grader varmt.

Jag tycker att det är fränt och önskade att jag hade en gnutta mer av det där, alltså högg jag den där med frukost.
Mina två getingar och jag hade det riktigt trevligt.
Den andra koppen tog jag dock inomhus.

Det får vara måtta på sommar så där tidigt på dagen.

Nu råkar jag av en händelse sitta upp

och därför vill jag rekommendera Will Smith och hans son som jag inte kommer ihåg namnet på, i filmen Jakten på lyckan på ettan ikväll 21.00.
Två paket näsdukar är lagom.

Egentligen skulle jag vilja sova en stund,

eller egentligen kanske ett par timmar, men det funkar inte.
Jag skulle också vilja ha en påse Polly men det funkar inte heller eftersom jag hakade på sonens idé om nötter. Jag tror till och med att jag hojtade "tjoho, vad gott".
Kvällspasset är iallafall planerat.
Det blir ryggläge utan uppstigning för annat än eventuella kattspyor och toabesök.

Påfyllnaden av mitt vattenglas får sonen sköta eftersom det var hans idé att äta nötter.

Min bloggvän

Madlar, insinuerar att föregående inlägg tyder på det som vi i branschen kallar bloggtorka. Jag förstår inte alls vad hon menar med det.
Som om mina morgonrutiner inte skulle vara av något allmänintresse?

Hade jag inte varit en sådan busy människa hade jag kunna glatt er med likartade uppdateringar resten av dagen.
Bloggtorka?
Pyttsan.

Går på toa,

• sätter på kaffe
• tar fram VITT bröd ur frysen
• plockar fram allt som jag alltid har med mig i min säng och som har gömt sig under natten; två fjärrkontroller, nikotintuggummi, näsdroppar, lypsyl och mobil.
• sätter på tv´n, 4;an.
• väcker sonen.
• fixar mackor.
• placerar mig framför tv´n.
• sonen kommer och byter kanal.
• vi äter under tystnad.
• han duschar.
• jag kollar nätnyheter, blogg - och hemsidestatistik.
• dricker ännu en kopp kaffe.
• vi pratar för första gången den här dagen.
• han lämnar soffan igen, jag sitter kvar.
• han ser till att hela lägenheten doftar herrparfym.
• jag skriver dagens första blogginlägg och frågar om han är klar i badrummet snart.
• han svara nej.
• jag dricker sista koppen.
• han är klar.
• jag duschar.
• är fix och färdig tio minuter senare.
• ställer in kaffekopp i diskmaskinen.
• bäddar.
• stänger dörren till sonens rum eftersom han inte bäddar.
• borstar tänderna.
• klär på mig.
• pussar katten.
• åker till kliniken eftersom det är fredag.

Sorg.se

som är Sorgbearbetningsinstitutet, har lagt upp Casanovas Kvinna som referens på sin hemsida eftersom jag i boken har ett kapitel som handlar om när jag gick på min certifieringskurs.
Fint va?

Bär du på en sorg som är svår att hantera kan jag varmt, varmt och varmt rekommendera insitutet.
Jag har gått två kurser där och är så förstjust i det där stället att jag dessutom har använt deras lokaler för egna föreläsningar och den workshop jag anordnade i början av året.

Jag vill inte påstå

att jag blir extra kär i min unge när han har pizza som önskemål... men idag känns det nästan så.
Jag har inte tid att ta fram några kastruller och "Lilla bas" - som vår lokala pizzeria heter -  är en utmärkt middagsleverantör vid sådana tillfällen.
Halv sju ska jag jobba igen.
Tjoho.

Jag blir så glad när jag

på ett eller annat sätt råkar se eller läsa om någon som har gjort det modiga valet att göra något åt sitt missbruk; som har förstått att det är drogerna och ingenting annat som gör att livet inte funkar.
Det är ett stort Heja på det.

Just nu är jag mellan klienter och har slevat i mig en skål med müsli.
Återstår att lägga en harpa och en kung och sedan är nästa person på ingående.
Tjingeling.

Jag har bett några gamla klienter

att skriva ett par rader om mig som coach eftersom jag vill ha med det på hemsidan.
Så här skriver en av dem ( och alldeles särskilt är jag förtjust i "jävla idiot"... eftersom jag vet att det är så flera känner under resans gång.)

”- Jag behöver inte prata med någon, jag har inga problem, och förresten så är det bara trasiga människor som coachar andra, i hopp om att dölja sina egna problem.” Det var sammanfattat min syn på allt vad coacher och terapeuter hette innan jag träffade Åsa (och då är jag ändå beteendevetare själv). Jag var rätt trasig vid den tidpunkten och en dag kom en kollega och tryckte Åsas bok i handen på mig och sa att jag skulle läsa den, vare sig jag ville eller ej. Efter att jag gråtande och snörvlande sträckläst boken tog jag kontakt med Åsa, och det har verkligen varit en fantastisk resa. Ibland har det varit sprudlande glädje, ibland ilska, och ibland ren sorg. De gånger jag har gått därifrån och tänkt ”Jävla idiot, du fattar ju inte ett skit! Hit kommer jag aldrig tillbaka” är de gånger som varit allra mest utvecklande.” Åsa har ett sätt att ta sig innanför de skyddsmurar som ingen annan någonsin klarat av att närma sig. Jag trodde att jag var förlorad, men hon visade mig att jag bara var vilse. Jag kan inte annat än ge henne mina allra bästa rekommendationer.

Det ska visst bli

sol och varmare igen och det är bra.
Jag har någon form av blå blommor på min balkong och jag tror att de tycker om det.
Någon som har tyckt om min mycket kärleksfulla omvårdnad är min Doftranka som har blommat igen.
Jag får nästan blomstervårdshybris när denna doftskatt visar upp dessa.

Jag vill verkligen inte att

Grey´s ska hålla på och bråka med Meredith nu så att hon och Derek inte kan få sin bebis.
Tänk om någon tv-serie bara kan få flyta på utan någon dör, är otrogen, blir mördad eller får sparken; vad skönt det hade varit.

Dagens hemmaarbete är avklarat

och om fyra timmar åker jag till Dysberoendekliniken för att träffa min härliga grupp samt alla andra som befinner sig där en onsdagskväll.

För en utomstående så kan samtalsämnena vid fikaborden nog säkerligen verka smått galna eftersom vi pratar om sexmissbruk, självkänsla och medberoende som andra pratar om kaffebröd.
Alla pratar med alla, och att det inte finns något vi och dom är befriande eftersom vi faktiskt sitter i samma båt vare sig vi är anhöriga, missbrukare eller terapeuter.

Jag måste dock kvista till affären först.
För mig är det enklare att ha en grupp på kliniken än att komma på något vettigt att äta...

Det tråkiga med att bo långt borta från släkten

är att man missar de där små som man är faster till.
I förrgår lärde sig fyraåringen att cykla och tack och lov var min lillebror snäll nog att skicka en liten film på tilldragelsen.
Hej, vad det gick undan på grusvägen.

På gården där min bror bor nu, bodde jag från jag var tretton.
Till närmaste samhälle, Tanumshede, var det tre kilometer raksträcka och uppförsbacke.
Den vägen har jag cyklat en och annan gång.
Och promenerat med min moped som ständigt vägrade fungera.
När det inte var en loppa på tändstiftet - som jag kunde fixa själv till sist - så var det något annat som var fel.

Min cykel var en mini-cykel.
Kommer ni ihåg dem som man kunde fälla ihop på mitten?
Idag tycker jag att alla cyklar ser höga och avancerade ut, men så var det också  20 år sedan jag använde en sådan senast.

Min näsa rinner.

Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara besvärande.
Äter jag stark mat är det tvärkört.

På städdagen såg jag flera som hade samma problem.
De var män, samtliga fyllda 83.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det...

God morgon vänner,

idag är det en härligt i förorten.

Det kan bero på ljuset för det har inte ett dugg med min rygg att göra.
Jag vet inte om jag överdrev någon rörelse i mitt träningsprogram igår, det händer nämligen att jag lägger till sådant som jag tror är bra.

Måste nog sluta med det.

Nu är det vajsning med Blogger igen.

Men mitt hår är platt tack vare promenad i störtregn.
Ett av två får man väl vara nöjd med.

Nej, det blir verkligen inga bilder

på mitt papiljottade hår och jag kan meddela att när hårfixeriet nu är klart ser jag ungefär ut så här.

Nu är det inga som helst fel på Anita Bondestam, tvärtom är det en parant och vacker kvinna.
Vi klär dock inte i samma frisyr.
Inte överhuvuvdtaget.

Jag ser hellre ut som moppen jag nu ska tvätta golvet med.

Emedan mina fingrar löper över tangentbordet

torkar mitt hår.
Upplindat på papiljotter.
Jag måste prova om det nya lite kortare håret passar i lockform också.
Den som eventuellt skulle skratta högst kommer inte hem än på några timmar och innan dess hinner jag skura golvet och känna mig fin.

Jag vet inte varför jag städar bättre nyduschad.
Det är dock bara en detalj av allt det jag inte begriper med mig själv.

I den soliga förorten

händer det inte mycket.
Det är heller inte meningen att det ska det.

Idag ska jag jobba med det föredrag om medberoende som jag ska hålla 28/5 som en del i ett heldagsseminaium. Dessutom ska jag ändra vissa texter på min hemsida.

Jag startar dock min dag med gympa.
Böj och tänj.

UPDATE:
Seminariet är inställt och körs i höst istället.

Jag undrar om min mamma har packat?

Hon åker till Mallis om en vecka och brukar vara klar i god tid så som vi Hellbergskvinnor är.
Mitt tidspetnoga har jag fått i rakt nedstigande led från mormor.
Jag tror att min lillebror är likadan.

Det är oftast bra men inte alltid.
När jag ska på 50-års fest om några veckor står det 21.00 på inbjudan vilket betyder att jag kommer att vara utanför kvart i.
I bilen.
Tre minuter före utsatt tid kommer jag att stänga av motorn och exakt på minuten kommer jag sedan att kliva in i lokalen, troligtvis först av alla.
Jag tror att jag här och nu ska ge mig det skrämmande löftet att vara tio minuter sen.

Det kan ju vara bra om födelsedagsbarnet är på plats innan jag stormar in.

Det blev äpplen över från gårdagens äppelkaka

och idag åkte de och en gnutta kanel och socker ned i ugnspannkakssmeten.
Man kan säga att mina nya lite rundare former numera göds på en rätt daglig basis.

Nu vet inte jag om naglar växer av mycket kolhydrater  men man skulle kunna tro det med de klor jag går runt med.
Det kan hända att jag ägnar mig åt nagelvård ikväll om jag orkar.
Av mycket pannkaka blir man trött.
Jättetrött.

Kommunikation är inte helt lätt

och emellanåt kan det allra bästa för ett samtal vara att hålla truten.
Men det är klart, måste vi ha rätt så är det bara att babbla på.

Har vi tur tystnar vår samtalspartner.

Per Mårts

ser så oerhört ledsen ut i intervjuerna direkt efter matchen.
Hela karln är sänkt.
Tonläget, axlarna och ögonen visar hur bedrööövad han är över att ha förlorat guldet.

Sorry Mårts, men det var en hockeymatch.
That´s it.

Jag berättade i fredags om

att jag (i ett reportage från Dysberoendekliniken) intervjuades för rumänsk tv och att jag där läste ett stycke ur Casanovas Kvinna.
Idag ska jag översätta det avsninttet till engelska, ett språk som jag numera aldrig använder - och definitivt inte i skriftlig form.

När jag jobbade på Kraft Foods hade vi många reklambyråer i andra länder och då var engelskan ett vardagsspråk.
Jösses vad fort det gick över.
Tur för mig att jag inte läste en kapitel med en massa känslor.
Dessa uttrycks definitivt bäst på ens hemspråk.

Få saker ger mig samma nöjdkänsla

som när jag lyckas byta lampor i mina spotlights.
Det är för jäkla pilligt, särskilt med de där små med stift som ska in i badrumsspegeln.
Igår lyckades jag byta alla i badrummet och i hallen utan att få ett sammanbrott, och idag går jag och tänder titt som tätt bara för att det lyser så fint när alla är hela samtidigt.

Dessutom verkar det behövas lite ljus idag.
Det är rätt mörkt på himlen i Farsta.

Det är i allra högsta grad måndag

och alla i familjen vaknade på en sursida.
Nu är jag rätt bra på att dra mig därifrån och tricket är att hålla tyst ett tag för att ladda de batterier som är tömda efter att ha sovit för lite.
Kaffe hjälper också.
Och en kram.
Kanske allra främst en kram.

Grattis Finland!

Jag minns när vi vände det underläget mot dem men det lär inte ske nu med två minuter kvar.

Själv gläds jag över att ha blivit inbjuden till ett 50-års partaj på Café Opera. Det är en av mina gamla chefer som fyller år vilket betyder att många välkända ansikten kommer att dyka upp.

Det ska bli så kul. Jag behöver verkligen komma ut och lufta mig mer än vad jag har gjort de senaste åren.

Om tio minuter är

äppelkakan klar, en variant med äpplen, krossade digestivekex, socker och hyvlat smör på toppen. Man kan ha i nötter om man vill men det vill man inte.

Heja Sverige!
Nu tar vi GUUUUUUUUUUUULD.
(Jag ska sluta säga så där för högt. Igår sa jag att vi skulle få 12 poäng av sista röstningslandet Lettland eftersom de brukar ge oss poäng men vi fick inte ett enda. Sonen blev oerhört sur på min dåliga förmåga att se in i framtiden. Det var nästan som om JAG  hade snuvat oss på andraplatsen.)

Har ni hört någon använda ordet "tävlingsmänniska"

utan att mena en galenpanna som blir fullständigt rabiat för att den - till exempel- förlorar kortspelet "finns i sjön".

Varför anses bara dåliga förlorare vara tävlingsmänniskor?

Jag har aldrig hört att någon som tar en förlust med jämnmod kallas samma sak, ändå måste väl en behärskat temperament vara betydligt bättre inför nästa match än att lägga sig ned och tjura?

Dessutom är det osmart att förstärka en förlust, hjärnan kommer nämligen ihåg sånt.
Redan nästa gång kortleken plockas fram kommer "tävlingsmänniskan" att börja tugga fradga.
(Yttre stimuli) Kortlek =  (tanke) Förlust = (Känsla) Förbannad  = (Handling) skicka korten in i väggen.
Allt det där vet hjärnan för att den har blivit matad med det och den hjälper därmed till att dra igång hela förlustmaskineriet innan det ens har startat.
En tävlingsmänniska är smart nog att ha kontroll på sina känslor. En dålig förlorare är bara en dålig förlorare.

Nu kan man fråga sig varför jag tänkte på det och det vet jag inte.
Nyss tänkte jag på tårta.
Jag har väl för mycket tid över antar jag...

Utöver jordgubbstårta,

den enklare varianten med bara jordgubbar och grädde, är nog äppelpaj med vaniljssås det godaste som finns.
Kakan kan jag baka, men tackar Arla för den färdiga vaniljssåsen.
Vi ska trycka i oss en hel till dagens hockeymatch.
Tårta tänkte jag passar bättre nästa helg eller när det nu är vi ska fira alla fina mammor.
En av de grannar jag träffade på städdagen igår berättade att hon odlade jordgubbar på balkongen för första gången.
Varför har jag inte tänkt på det?
Har ni?

Egentligen skulle jag kunna tänka mig

en balkonggrillad T-bonestek idag också.
Varje dag faktiskt.

Jag är inte mycket för variation.
Som sex & kärleksmissbrukare hade jag varit värdelös.
Ombyte förnöjer inte mig överhuvudtaget.

Alltså tvättar jag idag.
Det är ju söndag.

Men herrejösses

vad berörande Martins Stenmarks program på fyran är.
I am a lipsill and I am proud of it.

20.00

Jag vet inte om ni har noterat den tidsfixering som jag ägnar allt för mycket bloggtid åt.
Redovisar jag inte 20 minuter hit eller dit så är det klockslag ni tyvärr måste läsa om och så kan vi inte riktigt ha det.
Det räcker förstås att jag är tidsbesatt  i det vanliga livet.
Till exempel har jag fullständig koll på att jag ska vara någonstans om exakt 26 minuter, vilket kommer att dubbelkollas med de klockor jag har, men det behöver jag ju inte berätta.
Det finns ju de som blir stressade av att passa tider och jag vill för allt i världen inte förorsaka mer stress, snarare tvärtom.

Tidsangivelsen i rubriken är enbart ett förslag på när ni kan se Sverige - Finland i VM-final.
Man kan ju läsa om den på nätet också om man istället vill se Ps, I love you, som startar ungefär samtidigt.
Väldigt mycket kärlek med Hilary Swank och Gerard Butler .

Härliga Saade!

Vilken oerhört spännande final!
Jag saknade hans blickar och leenden  in i kameran som satt som en smäck i semin, men det påverkade nog inte mer än några poäng hit och dit.
Superkul.
Hellbergs är så nöjda och glada.

I mitt öra

lät det tvärsurt i Frankrikes låt. Har jag helt tappat känseln eller hörde ni det också?

Kan ni logga in på Blogger?

Normalt sitter min penna under så att jag snabbt och lätt kan gå in och redigera mina inlägg (eftersom jag alltför ofta skriver - och stavar fel).
Nu måste jag gå in på startsidan och leta reda på inlägget.
Surt.

Alltså struntar jag i att ge er en direktrapport med våra omdömen om alla låtar i festivalen.
Ni får bara Finlands resultat från Hellbergsjuryn; 4 av 5 gitarrer.
(Jag kan redan nu meddela att jag skulle ha givit Island och Danmark lika många och att jag är sur för att Norge åkte ut i semin).

Saade är Saade och får därför full pott.

17.50 kan det vara bra

att slå på ettan och se helgmålsringning från Fjällbacka kyrka.
Jag har inte varit inne i den på snart tio år, det är så länge sedan min mormor begravdes.

I Fjällbacka verkar kyrkan emellanåt som samlingsplats för alla, inte bara för de som går till högmässan på söndagar.
Varje nyårsafton kliver samhällborna dit i samlad tropp  och får lyssna på både rock och sakral musik, och de tv-filmer som bygger på Camilla Läckbergs böcker har också premiärvisats där.
Bra tänkt.
En kyrka för allt och alla.

Heja Fjällbacka.

Blogger bråkar lite idag också,

mest med in - och utloggning, vet inte om ni kanske har samma problem?
Anyway.
Städningen är klar och jag är glad över att jag var med, det ska jag ta med mig till nästa gång som blir i höst.

Unge herr Hellberg och jag ska till centrum och handla.
Han duschar och ska som vanligt pynta sig, själv går jag i min städkläder och ska som vanligt vara opyntad
Vi har lite olika syn på det där att visa upp oss.
Troligtvis kommer vi också att tänka olika när det gäller vilka butiker som måste besökas vilket gör att vi skiljs åt i entrén.
Modern ska till mataffären och eftersom jag är helt ohungrig har jag inte en aning om vad jag får med mig därifrån.

Det är helt enkelt lika spännande varje gång.

Efter att ha sovit nästan elva timmar

vaknade jag med huvudvärk vilket jag inbillar mig har med kaffebrist att göra.
Jag sover aldrig till tio och varför det blev så idag vet jag inte.

Om fem minuter är det samling till föreningens städdag.
I höstas röjde vi tvättstugan och vad som ska röjas idag vet jag inte.
Jag känner mig nödgad att vara med eftersom jag inte har något som helst vettigt skäl att inte göra det,
men jag säger nödgad eftersom jag tycker det vore mycket roligare att ligga i soffan och se på del två och tre av Twighlight.

Vad gör ni idag?

Nu är hon en RIKTIG Skivarmamma!!!!!!!!!!

Kolla här!

Visst har jag köpt fina armband?

Se fler finfina smycken här.

Jag kan inte logga in

men jag kan tydligen skriva inlägg i alla fall.

En dag utan bloggen känns som en konstig dag och för er som inte har Blogger som plattform kan jag berätta att den har legat nere hela dagen.
Nu har jag mest ägnat mig åt annat, som en kort intervju för rumänsk tv (?), där jag på svenska har läst ett kapitel ur Casanovas kvinna.
Jag har också lett min fantastiska grupp på kliniken och som vanligt är jag fylld av beundran inför det jobb som gruppen gör.
Dagens ämne var förlåtelse.
Inte helt lätt men centralt när det gäller sorgbearbetning.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur viktig det är men tar det en annan gång.

Just nu vill jag mest klaga på mammor och pappor som ägnar sig åt sina Iphones när deras barn gråter hjärtskärande.

Skärpning för tusan!!!

Idag är Blogger knäpp

och jag har inte kunnat gå in på hela dagen, varken till min egen blogg eller andras.

Strunt samma, nu funkar det en stund och jag har en paus mellan två klienter.
I love my job, har jag sagt det?
Det är sällan "ännu en dag på jobbet" eftersom alla jag möter är olika, även om problemen emellanåt påminner om varandra.

På sätt och vis jobbar jag och min naprapat på samma sätt, vi ger hemuppgifter som - om man gör dem rätt- kommer att stärka det man vill förändra.

Självkänsla och rygg kräver samma sak, träning.

Herrejösses vilken rysligt dålig kvalitet

det är på de inlägg ni får er till livs just nu men det finns inga alternativ.
Jo, det skulle vara att inte meddela mig alls då, men så kan vi ju inte ha det.
Hellre trams än ingenting är mitt motto.
I alla fall när det gäller bloggen.
I det verkliga livet ser det annorlunda ut.
Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra för att tramsa till det.

Några bra förslag?

Om jag bara hade haft

en enda välplacerad kvadratmeter till i min lilla lägenhet hade jag ordnat en riktig skrivplats istället för att sitta uppkrupen i i högra soffhörnet.
Ibland funderar jag på att slänga ut min gigantiska soffa och skaffa en mindre vilket skulle ge mig den där metern.
Men det är bara ibland.
När jag har tid och möjlighet att ta en tupplur är det glömt.

Idag finns ingen tid för sådant.
Men på lördag. Då ni.

Har just gjort mina 40 crunches

(och de övriga övningarna) som ska stärka min mage.
Någon promenad hinner jag inte med idag eftersom jag jobbar på kliniken ikväll.
Tänk om det där med träning kunde bli en rutin?
Jag ser fram emot det.
30 dagar på raken så borde det sitta.

Ni är ju så himla jympiga.
Är det ett behov eller ett måste?

Jag tror att jag

är rätt lätt att leva med, både som partner och mamma.
Det handlar inte så mycket om min egen anpassning som att jag inte har så särskilt mycket ork till tjat om prylar, städning eller skor i hallen.
Däremot kräver jag ett respektfullt bemötande.
Att låta sin egen dynga gå ut över mig är inte okej, varken av vuxna eller ungdomar.
Fattar man bara det är jag en perfekt människa att leva med.

Sonen har förstått det begåvade med att behandla sin mamma schysst.
Man blir så himla gulligullad med tillbaka då.

Det var ett värdigt men ofantligt sorgligt avsked.

Över hundra personer trängdes i lilla Lidingö Kyrka och jag har nog aldrig sett så många ledsna människor samlas vid samma tillfälle.
Många var fina i sina uniformer. Vissa skulle direkt till Arlande för att flyga och andra hade den för att hedra en kollega.

Där var många ansikten som jag inte har sett på 23 år och jag kände igen de flesta även om jag inte kom ihåg deras namn.
Prästen Leif flög tillsammans med oss på den tiden.
Sedan 1993 är han dock präst och just nu i kyrkan på Lidingö.

Det blir speciellt med en präst som känner den han ska hålla en begravningsakt för och han kunde levande och insiktsfullt beskriva Marianne och den person hon var.
På kaffet efteråt höll många tal och vi kunde till och med skratta åt vissa minnen.

Det har varit en sorglig dag.
Och vacker.
Vad konstigt den kombinationen är.

Det onda gick bort,

och nu tänkte jag få i mig lite mat innan jag åker.
Jag funderar fortfarande på kläder och väljer mellan en fin vit blus till de svarta byxorna eller top och kavaj som jag tänkte från början.

Vi får se.
Först mat.
Vi hörs sen.

Vaknade med magont,

och om det har med dagens begravning - eller med något annat att göra - vet jag inte än.
Jag har dock några timmar på mig att ta reda på det eftersom jag inte behöver åka hemifrån förrän klockan tolv.

Att träffa gamla flygkollegor brukar vara oerhört roligt, dock inte idag.

Ibland är jag så bra i köket att tårna krullar sig,

pälsen står rätt upp och sonen gör vågen.

Bara så att ni vet.

Idag blir det så väldigt mycket fjärrkontrollstryck

att jag redan är svettig.
Sverige - Canada på trean, bebisfödslar på fyran och Trinny och Suzannah på fyran plus.

Jag kanske ska skita i alltihop och se en film istället?

Nu får jag klara mig utan ryggdoktorn

i tre veckor och träna på egen hand.
Det har funkat bra att dra igång kroppen på morgonkvisten så jag fortsätter med det när jag har tid.

Idag blev det mest massage och herrejösses vad skönt det var.
Det kan inte finnas en muskel i min rygg som inte har fått sig en omgång.
Rumpan rörde hon inte, men när jag var hos en massör den enda gången i mitt liv gjorde han det.
Knådade rätt rejält om jag minns rätt.
Det var en helkroppsvariant och det kommer jag aldrig att göra igen.
Genant som tusan om jag ska var ärlig.

Just rumpmassage kan jag dock varmt rekommendera.

Idag ska jag till naprapaten igen,

och innan jag kommer in ska jag ha promenerat i 15 minuter så att hon kan se hur ryggen ser ut då.
Jag får helt enkelt ta ett varv runt i Västerhaninge, en stadsdel som för övrigt är helt obekant för mig.

Egentligen borde jag ägna mig mer åt förortsvandringar - i brist på utlandsresor.
Häromåret tog jag en biltur till andra sidan Nynäsvägen och där hittade jag flera små badstränder, finfina småhus och villor som såg ut som slott . Supernära och helt obekant trots att jag har bott i Farsta i 17 år.
Rena rama Rivieran.
Det är exakt 20 år sedan jag var på den riktiga och såg Monaco Grand Prix.
En helt galen och högljudd tillställning mitt inne i stan.

På trean på söndagskvällar

går det en serie som heter "Det blir bättre" där kända svenskar (tidigare Morgan Alling och Jonas Gardell)  berättar om sina olika livsöden och vad de har kämpat med sedan tidig ålder.
Igår var det Linda Lampenius tur.
Hon har i många, många år lidit av ätstöringar, från anorexia till bulimi, och hennes program var oerhört starkt och berörande.
Jag hoppas att det nådde rätt målgrupp, vilket förutom de som är unga och drabbade självklart är alla de som finns runt en ung person.

Måndagens hyllning går till de som vågar berätta.
BRIS har sedan Sjöberg berättade om de övergrepp han var utsatt för fått tre gånger fler samtal om just övergrepp.

Linda Lampenius gjorde en storartad och modig insats igår.
Heja!

På ettan pratar man i morgonsoffan

om flygsäkerhet och om det man inte längre få ta med sig genom säkerhetskontrollen.

Jag har aldrig blivit särskilt visiterad, däremot blev jag baske mig förföljd på Heathrow för några år sedan.
Innan jag kom till gaten hade jag fått ta av mig skorna fyra gånger.
Det var som om jag var utvald redan när jag checkade in.

Idag skulle jag gärna visiteras om jag bara fick resa någonstans.

God morgon.

Den som spar, den har

påskris med gula fjädrar åttonde maj.
Plus någon slags vissna grenar som skulle ha blommat fint.
Skulle ha.
Nu var dessa blomknoppar istället torra och förorsakade en smärre skräp - och dammhög på min balkong.
Tillsammans med ett stort gäng utblommade påskliljor blev det en ansenlig sopsäck som sändes till soprummet.

Det gjorde balkongen rätt oblommig och trist.
Jag tar nya tag i veckan.

I morgon är det måndag.
Tjohej.

Min vän

Livia skriver att hon igår blev rädd.
Hon skriver inte för vad men jag gissar att det var för missbruket.
Jag svarade henne att rädd är bra och betecknande för en självomsorg.
Med en partner som inte slutar med sitt missbruk - och när vi har kommit en bit i att läka vårt medbereonde - kommer rädslan till sist.
Rädsla kan - precis som ilska - vara handlingskraftig.

Det brukar hända något med oss när vi har nått dit.
Vi börjar känna oss hotade och vill ut i frisk luft.
Inte hotade av missbrukaren utan av missbrukets totala vansinne som bara pågår och pågår eftersom den som äger problemet inte tar det ägarskap den skulle.

Vi kan inte mer.
Vi vågar inte mer.
Vi har gjort det bästa vi kan.
Vi vill helt enkelt inte ha det så här längre.

Det är jobbigt, sorgligt, ensamt men också befriande och väldigt, väldigt friskt.

Vägen till centrum

var kantad av maskrosor, sommarblomman framför alla, och på torget satt människor utspridda på de många uteserveringarna.
Själv såg jag ut som hej kom och hjälp mig vilket gjorde att jag sprang in och handlade och undvek torget.
Min allra sämsta look är inget jag flashar om jag inte måste.
I tvättstugan har jag däremot inga problem med mitt värsta jag och där tänker jag hänga ett par timmar nu.
Tjingeling.

Jag har gympat min inte längre så besvärsfria rygg.

Just idag sitter det onda ungefär vid BH-bandet.
Det flyttar sig lite hit och dit men jag tror att det blir bra till sist om jag bara håller igång gymnastiken.

Sonen har gått in i någon form av aktivitetsvariant, vilket betyder träning på gym - och löpning mest varje dag.
Dessutom har han slutat äta godis.
Han är en bra inspiration.

Medan jag har ägnat mig åt fysisk aktivitet på min matta har jag sett reprisen av "kvällen är din". Rördtårarna har gjort sig bra med magträningen.
Den lilla flickan Mollan som fick träffade Justin Bieber var precis hur berörande som helst.
Det är också bra inspiration.
Att vara en härlig medmänniska kan löna sig.
Och om inte av tv4 så kanske bara av den inre känslan av tillfredsställelse.

Jag är tveksam till om jag tänkte på mina medmänniskor i Mollans ålder. Jag har en känsla av att tänkte allra mest på mig själv.

Vi grillade fläskfilé igår.

Det var premiär och kändes väldigt somrigt även om det hade hunnit bli kyligt lite på balkongen.

Till det åt vi en hel panna med grönsaker och färskpotatis.
Just färskpotatis är busgod att göra i ugn och den cypriotiska jag hittade på Konsum var helt okej.

Söndagen inleds också på balkongen. Inte av mig men av sonen som vill få lite solbränna. Så här tidigt har jag inte sett honom uppe på ett par år. Det måste vara viktigt.

Och se det här.

Klicka här.

Och på tal om coach2coach

Kolla in det här med Kjell Enhager, en av mina utbildare.
Glöm inte att se del två.

Min utbildning till coach

gick jag hos coach2coach och efter varje paus spelades den här låten så att alla skulle förstå att nu var det dags att köra igång igen.
Eftersom de olika kurserna var en sådan kick för mig blir jag superglad när hör Van Morrison. Här i duett med Cliff Rishard

Jag kom på att jag själv är den bästa drängen jag känner

och städade därför bilen själv.

Visst går det väl att köpa nya mattor till en bil?
Jag har slitit ut min exakt under gaspedalen vilket inte är ett dugg betecknande för att den ofta går i bott, tvärtom är jag den laglydiga och försiktiga typen. Den är väl helt enkelt sliten efter många års tjänsgöring fram och tillbaka från Farsta till Upplands-Väsby.

Annars har jag mest haft tur idag.
När jag kom till sopstationen fick jag genast en plats, och när jag åkte därifrån stod det 30 bilar i kö för att komma in.
När jag hade handlat lämnade jag kvar mitt kort i självbetjäningskassan och då jag kom på det 15 minuter senare hade någon snäll människa hittat och lämnat in det.

Den största turen hade jag dock vid tvåtiden då en av mina bästa vänner ringde och jag fick prata ostört med henne i två timmar.
Eftersom vi båda kommer från Tanums kommun har vi många gemensamma gamla vänner, vi känner varandras ursprungsfamiljer och allt detta måste förstås avhandlas när vi inte hörs särskilt ofta.
Lägg till våra respektive nuvarande liv med hästar, jobb, cancer, medbereonde, ungar och män så förstår ni att två timmar ett minimum för att få koll på allt.

En turdag.
Jag köpte en lott.

Jag ska på begravning på tisdag

och kan omöjligtvis köra in på parkeringsplatsen vid kyrkan med ett fordon som just nu fungerar och ser ut som en sopbil.

Jag kan inte erbjuda någon skjuts och skulle jag mot all förmodan kunna det skulle deras kläder bli frunktansvärt smutsiga av att sätta sig i de allt annat än oklanderliga sätena.
Idag kommer det att ske en uppryckning och den börjar med en tur till skräpstationen.
Därefter kommer jag att slösa en ansenlig mängd pengar på att få bilen tvättad både på in - och utsidan.

Nu är det möjligt att det ändå inte är någon som vill åka med mig just på tisdag.
Det ska bli närmare 25 grader och efter att min AC pajjade för ett par år sedan är det inte störtmysigt att vistas i forden sommartid.
Att laga den kostar ungefär lika mycket som hela bilen, alltså kör jag nedvevat sådär som jag gjorde den sjätte juni 1980 när jag tog körkort.

Coolt va?

Om Twighlight

kan man väl säga herrejösses vilken destruktiv relation Bella och Edward har.
Hon ger upp allt för honom och han dricker blod, dessutom är han rätt sugen på att dricka hennes.
Nu vet jag inte om hon gör något åt sitt medberoende eller om han kanske återgår till sitt missbruk i nästa film, men att jag måste se den är förstås helt klart.

Det är trots allt en vacker saga och hade jag varit sjutton hade jag troligtvis haft en plansch på väggen.
Idag skulle jag kunna ha den som undervisningsmaterial i mitt arbete.

Självklart googlar

jag på min egen bok, och idag hittade jag en bloggerska från Finland som har läst den. Eftersom den inte har kommit ut där så kan hon svenska, men språket på bloggen är finska och det ser så härligt ut med min bok i texten.
(Recensionen var dessutom bra, jag översatte med hjälp av google).

Ja, jag är fjantig, men det ÄR roligt när någon har läst den och skriver om det.
Kiitos Suomi!!

Lyckost mig

som inte har sett någon av Twighlightfilmerna nu när den första visas klockan nio på ettan.

Den här dedikerar jag till de som var med på mötet idag.

Nu sätter jag mig i Forden från 2000

och åker till dysberoendekliniken.
Trots all sorg och smärta finns det också i mina grupper hopp, glädje och samhörighet.
Jag kan inte tänka mig något genuinare än att få dela det med dem.

När jag kommer hem kommer jag inte att få dela någonting.
Sonen ska på bio med vänner.
Det passar mig utmärkt att få frossa själv ikväll.
Jag tror att det lutar åt en påse Polly och soffhäng.

Ett tillägg till förra inlägget:

Många klarar sig också och även det får man se i programmet.
Jag vill bara säga det så att inte någon tolkar det som om det är kört.
Det är det naturligtvis inte.

Men oavsett vad missbrukaren gör måste du ta ett kliv ut ur honon/henne och in i dig själv.
Där finns en värld av härligheter att upptäcka, jag lovar.
Frid, fred, lättnad, glädje, lust, självförälselse, värme, orosbefrielse, självaktning, sunt förnuft, sömn, mat och balans för att nämna några.

De anhöriga jag träffar är störtsköna människor, de har bara inte alltid fattat det själva än.
(De missbrukare jag träffat är störtsköna människor, de har bara inte alltid fattat det själva än.)

Varje torsdag går det en dokumentär

på tv4 fakta om missbruk och det är inte en direkt upplyftande serie.

Man får följa en missbrukare fram till en intervention (ett ingripande från hela familjen tillsammans med en drogterapeut) där han eller hon erbjuds en 90-dagar lång behandling, och sedan får man i eftertexten berättat för sig hur det gick sedan.

I förra veckans avsnitt slängdes en 38-årig man ut från behandlingen eftersom han aldrig ville tillstå att han hade ett problem.
Bara ett kort tag efteråt dog han ensam hemma av en massiv blödning i halsen som till 100% var orsakad av hans alkoholmissbruk.

I gårdagens avsnitt var alkoholisten på behandling i fyra måndader och efter två fick vi se honom på behandlingshemmet där han äntligen kände sig glad och nöjd med sitt liv.
Han var tacksam för behandlingen och prisade sin fru som hade orkat så länge (utöver all annan skit var han inte speciellt snäll när han drack).
Åtta månader efter tog han ett återfall och hans fru  - som hade varit djupt medberoende - tog då deras gemensamma tvååriga dotter och lämnade honom.

Enligt eftertexten dricker han fortfarande.

Jag letar efter ett par byxor

och det borde inte vara svårt i den här lilla lyan, men det är det eftersom jag inte hittar dem.
På tisdag begravs min väninnna som så hastigt dog för drygt en månad sedan och jag försöker hitta passande kläder.
Det lutar åt svart, även om det inte är påbjudet på något sätt, och till kavaj, skor, top och handväska i den färgen skulle jag vilja ha ett par vita byxor; de enkla, klassiskt skurna, som jag minns att jag hade förra sommaren.

Jag letar vidare i morgon.
Först är det fredag.
Hurra!

You can call me Ludde.

Jag är luden.
Det är inte så himla roligt att medge men jag gör det ändå eftersom jag är 49 och inte längre så himla skämsig.
Det ludna sitter på mina kinder.
Särskilt tydligt är det i badrumsljus, nära spegeln och med läsglasögon på.

Nu går jag sällan nära spegeln.
Det behövs inte eftersom jag inte särskilt ofta behöver syna mig så noga.
Dagens översyn handlade om att jag tyckte att jag såg en pytteliten finne som vid närmare titt inte var något alls.

Någonstans på vägen mellan då och nu

har jag glömt bort att träning ska vara jobbig.
Det är liksom raka motsatsen till att ligga i soffan.
Puls och svett är så obekant att jag rent av blir rädd
Nu är inte det prio ett. Istället är det att dra ut kroppen vilket gör ont när man är så stel som jag.
Jag hajar dock att smärtan är bra och den är jag inte rädd för.

Här är min benöving och där hon på bilden håller fast sitt ben med händerna håller jag istället fast det med en en pinne. Foten ska vickas framåt när benet är sträckt (det kan jag inte sträcka än) och det drar som tusan på baksidan benet... 60 ggr per ben.

Jag har en hel del att göra idag,

men innan jag startar med allt det där ska jag göra situps, bensträckningar med en pinne under knät (?) och dra ihop skulderbladen och komma åt en pytteliten muskel.
Jag ska också dra ut ryggen och vrida överkroppen.
Sedan jag var hos min naprapat i måndags har jag inte känt av mitt ryggonda alls och jag vet inte vad hon gjorde men uppenbarligen var det något rätt.

Tjoho.
Nu kör jag.

Just nu undersöker man hur det där med björnar,

ide och ligga där och sova bort hela vintern hänger ihop.
Varför klarar de av det som en människa inte skulle klara?
Bra.
Jag har ofta funderat på just det och är tacksam för att någon tar tag.

Tänk vad bra att människor har olika intressen.
Det vore förfärligt tråkigt om alla ägnade sin forskning åt till exempel medberoende.

Å andra sidan skulle det kanske inte skada om någon gjorde det.

Jaha men så trevligt.

Här kom man hem och sprang till tv´n för att se Grey´s och där är det musikal idag.
Tar de livet av Callie (som sjunger riktigt bra) blir jag dock förbannad.
Todilo.

Jag måste säga att min

ugnspannkaka är riktigt smarrig.
Så god att den rent av beds om i det här hemmet.
Vanliga pannkakor har jag inte tålamod med.
Nej, tacka vet jag vysch in i ugnen så att jag kan göra något annat än att tillbringa tid i köket.

Idag har jag istället pratat med min son om det nationella prov i engelska som idag har utförts.
Ämnet för året var traditioner.
Traditioner.
Hur tänker man när man ger en hel årskull snart 17-åringar ett sådant ämne?
Vill man kväsa deras skrivlust istället för att uppmuntra den?

Förra året hade det visst varit musik.
Det måste ha varit någon annan som hade tänkt till då.

Det är när känsla och sunt förnuft

inte går hand i hand som man ska vara försiktig med sina val.
Känslor är inte alltid vägledande, tvärtom kan de lika gärna vara avledande.

Har du inte något eget sunt förnuft så prata med någon som har.
Att gå emot sina känslor är - när de går tvärtemot det sunda förnuftet - inte att göra våld på dem, det är troligtvis att göra ett gott val för sig själv.

Det är en strålande dag i förorten,

i alla fall på insidan.

Jag putsar lite.
Mig själv, diskbänk och golv.
När dagens första klient anländer kommer vi att skina.

Den vackra blomsterbuketten jag fick på min födelsedag för en vecka sedan verkar hålla en dag till vilket gör mig extra nöjd.
Det är fint med snittblommor, eller hur?

Får ni huvudvärk av lågtryck?

Det får jag och tack vare det tänker jag festa till det med varma mackor.
Ont i huvud - ingen matlagning.

Utanför singlar snön ner mot den blöta backen och till och med mina balkongblommor ser förvånade ut.

Jag är ledig resten av dagen

och det känns ovant men i allra högsta grad angenämnt.
Arbetskläderna har åkt av och har ersatts av det som är bekvämt och som inte sitter åt någonstans.
Jag gillar inte sitta åt när jag är ledig.
Inte ens strumporna får sitta tajt.
Jag har fortfarande sådana på fötterna, det är ju svinkallt idag!

Uppkrupen i soffan framför Oprah kan det här bli en riktigt skön eftermiddag.

Många av oss har följare,

vissa av oss har också förföljare.
Det ena är vansinnigt roligt, det andra en konsekvens.

Nog sagt om det eftersom det emellanåt får mig att överväga att sluta med detta trevliga kommunikationssätt.

Jag försökte piffa till mitt nyklippta hår i morse.
Det gick inte bra eller rättare sagt det blev ingen skillnad alls.
Lärdom; torka räcker.
Tänk vad bra att man kan spara en minut här och där.
En minut jag lägger på studier.
Det är meningen att jag ska bli klok av andras visdom.
Det är ingen dum idé.

Nu har jag tjuvkikat

på andra bloggares rubriker och inser att det där med snön har andra redovisat, alltså hoppar jag över det och låtsas som det regnar.

Har jag berättat att jag fick ett presentkort på manikyr av min son i födelsedagspresent?
Jag har manikyrerat själv i alla år.
"Dom ska vaja jöda", grät han vid ett tillfälle när han såg mina naglar mellan lackeringarna och innan han hade förstått att hans mamma inte var född med den färgen på naglarna.

Tidigare var söndagar lackeringsdag.
Och strykdag.
Och städdag.
Och hårinpackningsdag.

Numera är jag mer hoppsan hejsan med allt det där.
Det finns sådant som är betydligt viktigare.

Efter att ha deklarerat

inser jag att jag nog borde skaffa ett jobb med lön, semester, förmåner och annat sådant som jag numera inte ser röken av.
Ska man kunna ha en inkomst som coach och anhörigterapeut ska man inte vända sig till privatpersoner utan snarare till företagsgrupper med heldagsutbildningar.
Problemet är att jag älskar mitt jobb och det arbete jag gör med just privatpersoner.

Jag måste nog ta mig en funderare på hur jag ska ha det.

Jag lider svårt av hunger just nu.

Alltså tänker jag äta de finfina pannbiffarna trots bristen på sällskap.
Sonen är på gymmet och får vackert värma det han vill ha när han kommer hem.

Själv har jag gjort övningar med min naprapat idag.
Jävliga sådana, men efteråt har inte ryggen bråkat ett dugg så jag antar att de gjorde susen med min hundraåriga kropp.
Jag får helt enkel vara tacksam för att de åren inte syns på utsidan.

Ny kokbok från Christian

och Camilla.
I en butik nära dig femte maj.

Medan jag sov

har tydligen terrorns bokstavligen värsta ansikte tagits av daga.
I USA är det party.

I Farsta är det en alldeles vanlig måndag.

Hoppla

Bredbandet bråkar med oss idag.

Det gör inte så mycket eftersom jag har annat att göra i form av deklaration, tvätt och just nu matlagning.
Däremot vore det bra om det funkar ikväll så att jag kan få i väg deklarationen idag, det kan lätt bli panik i morgon annars...

Nu kanske ni tror att jag har varit ute och protesterat mot allsköns orättvisor under dagen, men det har jag inte.
Har ni - och vad stod det i så fall på plakatet?

Pilates är bra för min rygg,

i alla fall känns det så.
En övning går ut på att böja sig ned mot golvet och under de första minuterna är nog mina fingrar två decimeter ifrån golvet för att några gånger senare faktiskt nästan nudda.
Det känns som om ryggen dras ut och ingen är gladare än jag om den gör det...

Med sitsupsövningen, 3 x 10, går det inte särskilt bra.
Den jäkla handduken gör att ryggen gör ont.
Det kanske den ska eller så har jag lagt den fel.
Jag klarar tio en gång sen är det kört.

I morgon ska jag tillbaka, jag får väl kolla med naprapaten då.

Ja just det, 30 minuters snabb promenad?
Nej.
På sin höjd tolv.

Maj månad får bli lika med nya tag.

Maj.

Varmt, varmt välkommen.
Stanna gärna ett tag.