Så mycket sova blev det inte

eftersom en halv klass drällde in här just precis när jag tyckte att det var en bra idé att knipa ihop en stund.
Å andra sidan kommer jag väl att somna gott senare förhoppningsvis.

I morgon är det intensivt som tusan med tre klienter fram till klockan ett och sedan kommer en journalist och en fotograf hit.
Man kan säga att jag kommer att fylla min tisdag med råge.
Det var en utmärkt idé att ladda för det med en ledig måndag.

NU ska jag måla dem.
Röda.

Om ni undrar hur en coach

tillbringar sin lediga dag kan jag berätta att det gör hon med att äta långlunch med en väninna, handla och sola (solarium.) Om det blir en upprepning av det sistnämnda återstår att se.
Jag var sekunder ifrån att springa in till frissan men hejdade mig eftersom min beställning faktiskt inte är klar.
Det kan ju vara bra att veta vad man vill när man sätter sig i stolen.
Gör vad du vill är inte min grej. En gång sa jag det och det ångrade jag i ett halvår medan håret växte ut.

Resten av den här dagen ägnas istället åt er, tidningar och diverse behov som kan tänkas dyka upp.
Trötthet är en sådan sak som bara kan komma över mig och då kommer jag att hantera den med att sova. Hunger är ett annat som behöver omedelbar tillfredsställelse.
Jag skulle också kunna lägga till nymålade naglar till behovslistan, men dem tar jag tag i under kvällen.
Det skulle innebära för stora risker att göra det nu när jag eventuellt måste sova.

Ni som har lagt er med dem nymålade förstår precis vad jag menar.

För två månader sa vi

"nu är det snart jul".

Räknar vi framåt två månader är det sista mars och vi har då gått över till sommartid.
Stora delar av landet rapporterar då in vårtecken och om jag har fint väder hos mig i Farsta har jag börjat pynta min balkong.
Vinterjackorna är undanhängda, de tjocka skorna likaså.
I butikerna hänger blusar i milda pasteller, många av oss kommer att börja mumla om kilon hit och dit och den vintriga mattan är inlämnad på kemtvätt för att därefter förvisas till källaren.
Katten har förhoppningsvis skrikit klart, i fönstren hänger skira gardiner och fötterna som har struntats i hela vintern har fått både omvårdnad och lack på naglarna.

För mig startar nedräkningen i morgon.
Jag vill vara med när det händer.
Häng med, för nu går det fort.

"Du kan komma nu".

Exakt de orden, i den ordningen, sa han varje kväll när han var redo för lite kill på ryggen och snack innan han skulle somna.
De senaste två åren lägger jag mig före honom, och när det nu händer en gång i månaden att han kommer i säng först kommer orden med ett garv, även om jag tror att han innerst inne forfarande tycker att det är mysigt att få en kram på sängkanten.
Istället ger jag honom numera min godnattpuss på kinden när han sitter vid datorn.
Varje kväll.
Samma kind.

De flesta av oss, barn och vuxna, verkar gilla rutiner och det gäller att skapa goda sådana.
Man kan nämligen fastna i de som är mindre bra också.

En vän har läst min bok

"Boken, språket lätt att ta till sig - berättelsen och parallellberättelsen likaså.
Människans sätt att reagera är alltid relevant och logisk även om det innebär stora svårigheter och trauman.
Ångest, ja tom psykisk ohälsa är i grunden fullständigt friska reaktioner på sjuka stimuli. Att barn- och ungdomsårens upplevelser av stöd eller ickestöd av ens personlighetsutveckling är grundbultari ens vuxenliv kan bara bekräftas av din berättelse.

Å visst blir det tydligt att missbruk och medberoendet är bara två sidor av samma mynt . kanske inte ens två sidor utan samma sida men med olika utgångspunkt/förutsättningar?
Boken andas dock optimism - även de svåraste utmaning kan bemästras om en gemensam vilja och kraft kan mobiliseras. Du har mycket att lära dina medsystrar. Du har mycket att lära oss alla - mönster går igen, temat missbruk/bekräftelsebehov finns i många varianter."

Personen är chef för socialtjänsten på en kommun någonstans i Sverige, alltså inte helt obekant med problematiken medberoende och missbruk vilket väl responsen visar.

Tusen tack!

Det tål all upprepas

det där med att jag är ledig i morgon.
Dessutom tänker jag vara ledig på sportlovet, i alla fall från "hemmaklienter".
Någon längre semester är inte att tänka på i år heller, jag tar istället några dagar här och där när det är möjligt. Det fungerar finfint det också.
Jag är så glad för mitt jobb.

Och på tal om tacksamhet:
Jag har fastnat i berörings-tv idag.
Just nu ser jag "Sofias änglar" på femman, där huvudpersonerna är en familj som får hjälp att färdigställa renoveringen av sin villa.

Pappa Anders är 38 år och han har en hjärntumör som kommer att ta hans liv.
Han vet att det kommer att ske men inte när.
Återstoden av sitt liv vill han ägna åt sin familj, inte åt att renovera villan färdig för att familjen ska slippa tänka på det när han inte finns längre.
Han är så kär i - och rädd om - sin familj och det är oerhört berörande att se.

Det verkar vara en man som förstod värdet av sin familj redan innan han blev sjuk.

Bra jobbat, Sverige!

Med det haltande laget är det en superbra insats trots förlusten idag.
Vi skrek oss hesa över domarbeslut, Carléns mål trots att han inte ens kunde hoppa och av bedrövelse när Spanien hämtade upp de mål som Sverige ledde med.
Det är en jäkla adrenalinkick i soffan när det är så nära och då kan jag bara tänka mig hur det är på arenan i Malmö.

Sonen som är på service-humör kommer att kvista iväg och hämta pizza, därefter lägger jag handbolls-vm 2011 till handlingarna.
Finalen?
Spelar inte Sverige är jag totalt oengagerad.

Vad oerhört svårt det måste

vara att bli adopterad till ett annat land när man är en liten kille på fyra år.
Man har inget språk, ingen gemenskap, inga vänner, ingen som känner ens uttryck eller som kan läsa ens signaler.
Det måste vara så ofantligt ensamt.
Och så tänker jag på adoptivföräldrarna och vilken styrka och kärlek de måste ha och förmå att ge, för att hjälpa den här lille parveln att känna tillit och kärlek igen.

Jag ser förstås på reprisen av "spårlöst" och när upplösningen kommer, och sonen återförenas med de biologiska föräldrarna som en gång gav honom en chans till ett bättre liv, bryter jag ihop.
Det räcker att tänka på att jag skulle lämna bort mitt barn till främmande människor utan möjlighet att få träffa honom igen för att förstå vilken fruktansvärd situation det måste ha varit för dem.

Det finns många hjältar- och förlorare - i ett sådant här program.

Promenad

Parkbänksdekorationer. De tio första såg ut på samma sätt.

Sen kom den här.

Samma tanke (jag tror att jag ska dekorera en parkbänk) men olika tillvägagångssätt.

Det är banne mig som livet självt.

Får du alltid samma resultat, prova något nytt.

Att flasha ett

orakat och muskligt ben var verkligen ingenting som stod i mitt manus inför gårdagens workshop, och varför jag gjorde det kommer jag inte riktigt ihåg.
Anyway, nu ska både det och det andra ut och vandra.
Rakapparaten har jag lagt på laddning.
Det får vara måtta på naturlighet även hos mig.

Och på tal om onaturlighet skulle jag kunna tänka mig att sola några gånger.
Inte för att jag någonsin tänker flasha mina ben igen utan för att jag skulle gilla en piggare ansiktsbild.

Jag är oerhört glad

för att mina läsare verkar vara tänkande, känsliga och varma människor; att ni - även om ni inte alltid förstår mina val - väljer att kommentera mina inlägg med värme.
"Känn inte så","tänk inte så" eller "sluta älta det där nu" tror jag inte att jag någonsin har läst i mina kommentarsfält.

Nu har jag läst det hos någon annan och jag förstår så väl hur skribenten upplever påhoppen.
Kommentatörerna försvarar sig med att det är en öppen blogg och att de har rätt att uttrycka vad de känner.
Problemet är att de inte gör just det.
De uttrycker vad de tycker att någon annan ska känna.

Tack. Ni är bäst!

Tänker ägna den här dagen åt en

bok som jag fick i julklapp av min unge herre 2009, Jens Lapidus "Aldrig fucka upp".
Någon av er som har läst den?
Jag har varken läst eller sett "Snabba cash" så vad jag kan förvänta mig vet jag inte.

Hur har ni det i stugorna runt om i landet?
I min förort är det fint väder och min rumpa kräver att den får gå ut på en promenad.
Det gör det egentligen alltid, men idag är varje ursäkt borta.
Jag tror till och med att jag ska knipa vid varje steg.
Det gör inte så mycket att den numera hänger närmare knäna än höfterna, däremot behöver jag stärka upp musklerna - för min svanskotas skull.

Bok och promenad.
Jag tror att det räcker.

Medan tvätten sköter sig själv

har jag blivit bjuden på dessert - vaniljglass med varma bär - och jag känner mig hiskeligt bortskämd.
Och tacksam för sonens omtänksamhet som visar sig alldeles lagom mycket.
När jag frågade honom igår om han kunde tänka sig att svabba av golvet "fick han se om han hade lust".
Jag städar också på lust så jag förstår honom.
Däremot har både han och jag en förmåga att se till att lusten infinner sig och det gjorde den tydligen för honom idag.

Jag tjatar aldrig och har aldrig gjort.
Han tjatar aldrig och har aldrig gjort.

Vi kan vara världens mest otjatiga familj.
Och minsta.
Det kan bero på det.
Det finns ingen att tävla mot och ingen att tävla om.
På gott och ont.

Vilken dag.

Vilka fantastiska, generösa och öppna människor som jag hade förmånen att få träffa på "Nej, nu jäklar..."- workshopen idag.
Jag var alldeles underbart tokslut när jag packade ihop i kurslokalen strax efter fem och att jag hade missat fikapauser under hela dagen hade nog deltagarna märkt mer än jag.

Efter ett samtal med sonen förnyades energin när det visade sig att han hade skurat golven OCH lagat middag.
Eftersom jag slapp det kvistar jag till tvättstugan nu.
I morgon tänker jag vara helt befriad från uppgifter.

Hurra!

Upp och hoppa, flickor!

Jag är färdigpackad och det sista som åkte ned i väskan var min kaffebryggare.

Nu ska jag bara ur den rosa och i något annat bekvämt och sedan bär det av till stan för en heldag med härliga kvinnor och "Nej, nu jäklar..."

Jag önskar er en härlig lördag.
Glöm inte bort att klappa dig själv på kinden emellanåt.

Det är match

och jag duttar inför morgondagen samtidigt som jag håller ett öga på tv´n.


Det känns som om jag skulle behöva sju händer för att jag ska få med allt och det var när jag funderade på det som sonen kom på att jag har en Dra-maten stående i källaren.
Den är ju helt perfekt till så mycket packning som behövs i morgon.

Jag köpte den när vi firade midsommar på Kolmården ett år.
Det var inte mitt förslag att vi skulle ta med sill, potatis, jordgubbar och alla annan midsommarmat, alltså blev det istället för att fixa den mitt jobb att se till att vi hade något att dra den i när vi promenerade genom parken.


Ett par år senare använde jag den vid ett tillfälle när jag skulle handla och jag blev skitförbannad när jag såg att någon helt fräckt hade snott den när jag bara var en hylla bort för att hämta något.
Med en högdragen min meddelade jag kvinnan att hon hade stulit min Dra-mat, vilket hon naturligtvis förnekade samtidigt som hon öppnade den och visade alla sina varor.


Jag gav mig först när jag hittade min lite längre bort där den stod precis där jag hade parkerat den.

Varför

är det så att många (långt ifrån alla) terapeuter utgår från att det är okej att lasta relationen för att en part väljer att vara otrogen?
Jag hävdar med en dåres envishet att en otrohet enbart handlar om den som är otrogen; inte om vad partern gör, hur den ser ut, vad den säger, vad man "får" i relationen.
En otrohet är ett beslut taget utanför relationen vad man än vill skylla på.
Man är inte otrogen för att man får för lite sex hemma, man är inte otrogen för att man inte får tillräckligt med bekräftelse hemma, man är inte otrogen för att ens partner inte förstår en.
Man är otrogen för att man gör det valet.
Det kan man aldrig lasta sin partner för.

Svaret nedan är från en psykoterapeut i en dagstidning.

"Frågan som återstår är förstås varför din pojkvän ändå valde att ha sex med en annan kvinna, alldeles oavsett hennes ålder och utseende. Detta är något ni bör diskutera och komma till någon sorts gemensam förståelse med. Vad drev honom? Vad gjorde att hans spärr lossnade? Vad sökte han? Saknar han något i er relation?"

Det är inte ofta jag har

mardrömmar men i natt tvingades jag att vakna för att bli av med dem.
Nu är de som bortblåsta och fredagen är i full gång med klienter både här och på kliniken innan jag rusar hem för att se Sverige möta Frankrike i semifinalen i handbolls-vm.

Vad tror vi, blir det final?
(Ja, det är klart att jag tror det, det ligger i mina gener att ha en positiv attityd till... allt.)

När bloggade din man

om sin kärlek till dig senast?
Och när gjorde du detsamma om din kärlek till honom?

På tisdag

ska jag göra en intervju med en veckotidning - som min mamma alltid läser.
Både journalist och fotograf kommer hem och det känns okej nu när jag ändå har öppnat mitt hem för klienter.
Det är ju inte ett "hemma hos"-reportage vi kommer att göra.

Och på min lediga måndag ska jag fika med en kurskompis från coach2coach.
Det har hänt mycket i bådas liv sedan vi fick våra certifieringar och våra livsuppdateringar måste gå långsamt och inte på något sätt hastas över.
Det måste petas i detaljer, suckas, stönas, nickas med huvuden och hummas på rätt ställen.
Sådant tar tid.
Vi måste säkert fika i flera timmar.
(Hurra!)