En småbarnsmamma som inte längre platsar på advokatfirman, där arbetsdagen
sträcker sig långt in på kvällen.
Redan i första kapitlet svider det till, och jag känner min gamla oro i kroppen.
Det blir nästan obehagligt, och för en stund överväger jag att sluta läsa.
Jag får påminna mig själv om att jag inte är där längre.
Men det var jag, länge - alltför länge.
Jag bestämmer själv nu.
Det gjorde jag förut också, men då gjorde mina val ont.
Det man inte begriper intellektuellt brukar kroppen snappa upp.
Tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar