Sonen har skaffat Netflix,

och tydligen kan jag också se det.
Har ni några tips?

Hatten av

för Pernilla Wahlgren som vågar berätta att hon är ledsen över sin separation, över att bli lämnad.
Här och nu åkte hon upp på min favvolista.
Jag älskar modiga människor.

Någon gång ska jag skriva en bok som får er att stortjuta.

Det kommer inte att bli "Sara".

Över till en annan kommande Hellbergbok.
Jag har just fått en deadline på "En liten värld."
Tionde juli.
Love it!

Midsommar tillbringar jag i Skåne. Jag har tidigare varit i Malmö, det är allt, så det ska bli jättekul att få se något mer. Vi ska vara hos N:s syster i närheten av Ängelholm.
Hon och hennes man känner min kusin Christian väl, har till och med hälsat på i Fjällbacka. Visst är det en liten värld?

Son och flickvän kommer att vara katt och lägenhetsvakter.
För första gången har jag någon att dela kattansvaret med.
Det är nytt och lite ovant, så jag har skrivit en lista.
Man behöver ju inte överdriva ansvarsfördelningen.

På dagiset nedanför balkongen

gråter en del barn förtvivlat när deras föräldrar går, och det är oerhört smärtsamt att lyssna på.
Jag tänker på min egen plutt som började när han var ett. Han kunde inte gå. Dagiset var nyöppnat. Tre underbara fröknar och fem glada barn.

Han grät aldrig då, men när han var nästan fem, efter att ha varit sjuk i tre veckor, var han otröstlig.
Det var sommar, vikarier, och han ville inte vara där. Grät förtvivlat i en hel dag.
Så vi (jag) ordnade det. Jag kommer inte ihåg hur. Semester, tror jag.
Jag skulle hellre säga upp mig än att se mitt barn så olyckligt.

Än idag ångrar jag att jag inte hämtade honom från kollo.
Han var tio. Lika förtvivlad som på dagiset fem år tidigare.
Han ville hem. Jag ville att han skulle stanna, inte ge upp.
Till sista gav han upp, men inte på det sättet jag önskade. Han gav upp för att han
trodde att han inte fick komma hem.
Förstår ni hur ofantligt smärtsamt det måste ha varit för honom?

Om jag inte ska gråta resten av dagen måste vi byta samtalsämne.
Till Manus.
Idag ska jag ha en genomgång av "En liten värld" med min förläggare, men innan dess hinner jag skriva ett nytt kapitel i "Sara."

Idag gör vi ett återbesök i den här gamla finkan!

Jag läser och skriver samtidigt.

Självklart läser jag Annikas härliga "Solviken" och lika självklart en väninnas manus. Igår läste jag ut självklara Simonas "De skandalösa" och på listan i tur ligger självklart Sandra Gustavssons "Svedd."
Så mycket böcker, alldeles för lite tid. Så, just nu har jag två böcker öppna. En på datorn och en i knäet.
När jag har läst och njutit av vänhögen tänkte jag ägna mig åt det som jag har blivit tipsad om, som "Den osynliga bron."
Och så vill jag läsa klart Kristin Hannahs "Den frusna trädgården." Den har jag snuttläst ur och jag tror att den tjänar på att få ett par timmar på raken. Det är svårt att få känslan när jag snuttläser men ibland är det enda alternativet.

För mest vill jag skriva själv.
I dagens kapitel har det rumlats på en gräsmatta, någonstans.
Jag tror att det blev bra.
Om sisådär två år vet vi vad ni tycker.

"Sara", ni vet mitt nya manus,

kallar.
Jag är precis i början. Fortfarande. Målet är att ha en grovmanus klart i september.
"En liten värld" ska vara färdigredigerad i augusti, så det blir parallella processer vilket jag hoppas ska fungera.

Mitt mantra är "Jobba på, Åsa, jobba på", som i att en vacker dag kommer jag att kunna slappna av och känna att mina skriverier ger mig den inkomst jag behöver för att inte oroa mig så förfärligt och kanske kan jag då få sova hela nätter istället för att vakna av ångest.

"All in" är modigt. Och kanske dumdristigt. Mest modigt. Faktiskt.
Och det har ju gått bra. Jag har sålt massor med böcker. Och till många länder. I en framtid kommer det att ge resultat.
Min oro handlar om här och nu.
Och då är det svårt att njuta av det som är framgångsrikt.
"Hur känns det?" frågar man när jag berättar om allt roligt som händer framöver, och jag kan inte svara "underbart" för dagens oro står i vägen.
Ändå är mitt recept att jobba på. Näsan i datorn. Skriv, skriv, skriv.
Knäpper händerna och tittar mot himlen gör jag först när jag är klar för dagen.

Idag skriver jag härifrån, och att det är en mental skrivstuga är bäst att säga till nya läsare.
Jag skaffar mig en sådan varje dag.
100% inkluderar drömmar och en grymt livlig fantasi.

Och otroligt inspirerad av gårdagens läsmaraton

som enbart avbröts av några timmar på den lokala stranden, hugger jag tag i mitt femte manus som vi från och med nu kan kalla Sara.
Till detta behöver vi en skrivstuga och för ett ögonblick tänkte jag överge Spanien, men nope.
Här är den.
Håll med om att ni vill åka med?

Alla borde läsa Simona Arhnstedts böcker.

Alla!
Inte minst för språket. Herre gud, vad bra hon skriver!
Läs, lär och bli förälskad i en eldig greve på köpet.
Bättre än så här blir det inte.

Ni kan köpa alla hennes böcker här.

Gårdagens lunch med förlaget.

Teresa och Adam bjöd in sina adepter, varav Caroline är mest aktuell med sin "Djävulen hjälpte mig."
Sedan åkte jag spårvagn i spöregnet till Åhléns, där jag klev runt en timma för att torka innan jag gick vidare och träffade tjejerna på Simonas "inte alls en releasefest."
Nu ska jag läsa just den releasen.
En signerad.
Det är så att man gråter!

Caroline, Teresa, jag, Adam.

Catharina, Lennie och Josefine.

Jag tycker oftast att tusen ord säger mer än en bild.

Utom den här gången.

Såklart ni vill läsa den.
Finns bland annat här.

Finaste Simona och resten av tjejerna. Vad gjorde jag utan er?

Jag har inte så mycket att säga idag.

Eller så har jag det men att det i så fall handlar om sådant som jag inte pratar om här.

Det står i alla fall trevligheter på dagens agenda: Först lunch med förlag och kollegor, och senare ska jag träffa bästa skrivtjejerna.

Helgen ska jag ägna åt mina manus. Det som ska redigeras och det som ska skrivas.
Hurra på det!

Vad ska ni göra?

Dagens film

är Simonas boktrailer.
Den är underbar. Och musiken!
Författarinnan skymtar förbi här och där.

"Det är naturligtvis en skandal",

säger författaren Åsa Hellberg, och slår ut med armarna.
"När ska de uppfylla sina löften?" undrar hon och håller fram tuggummipaketet, det senaste i raden som innehåller färre än de 25 som utlovas.
"Det här tar verkligen priset med sin åtta", säger hon och ser gråtfärdig ut. "Jag känner mig lurad och förstår inte hur man kan göra så här, tänker man inte på oss som skriver och som behöver tugga för att hålla oss vakna?"

Åsa säger att hon har pratat med Wrigley som tillverkar hennes favorittuggummi Extra, men det enda hon mötts av är oförståelse. "De erbjuder en ny påse", säger Åsa som inte nöjer sig med det. "Nej, jag vill naturligtvis ha en förklaring. Hur kunde det bli så här? Och vad tänker de vidta för åtgärder för att det inte ska drabba någon annan?"

ÅsaNytt har sökt företaget för en kommentar, men det verkar vara locket på. Man kommenterar inte enskilda ärenden och vill inte kännas vid att det finns fel i produktionskedjan.

"Det här kan störa min process, men jag ska göra allt för att mina läsare ska få en ny bok", säger författaren som är berömd för sitt läsarengagemang. "Jag får helt enkelt tuggaToy", säger hon slutligen med sorg i rösten innan hon stänger dörren om sig till skrivstugan.

Det där när det står i kvällspressen att någon har hittat "något" i mat.

För visst kan man läsa om sådant titt som tätt. Idag har till exempel Stina, 69, hittat en tand i en limpa.
Om ni gjorde matfynd, skulle ni då ringa pressen?

Dagens lässtuga

är underbar. Klicka här.
Det är förvisso fint väder i förorten också, men jag väljer att strunta i det idag.
Istället ägnar jag mig åt att tänka på mina vänner. Läser något en av dem har skrivit, gläds åt en annan som har fått ett efterlängtat positivt besked och skickar goda vibbar till en tredje som har något viktigt på sin agenda.
Ibland blir mina egna problem futtiga. Stora för mig, men i jämförelse ...

Nästa vecka är det midsommar.
Snart är det jul.
Jodå, vänta ni bara.

Är på Söder.

A har skolavslutning och jag ska hjälpa till med håret. Viktigt förstås eftersom det måste matcha den glittriga klänningen.
Jag vettitusan hur jag är på frisyrer nu för tiden, men jag var okej på den tiden jag flög och höll på med sådana varje dag.

Jag tog det ett steg längre när jag fick barn och började klippa honom.
Det borde jag inte gjort. I alla fall inte tagit dagisbilder efteråt.
Min frisyrkänsla slutade helt klart vid flyguppsättningarna och om jag fortfarande har det i mig får vi se.
Stackars A. Jag kanske pajjar hela avslutningen?