Idag ska jag äta lunch med min "gamla" chef

från det stora godis - och kaffeföretaget, och det ska bli oerhört kul.

Annat trevligt under dagen är mina samtal, och redan när jag skriver trevligt ser jag att det är fel ordval.
Visst händer det att det är trevligt, men det är också smärtsamt och tufft för många av mina klienter.
De gör ett fantasktiskt jobb med sig själva, och det är en ynnest att få hänga på deras resa som ser olika ut bereonde på vem de är som individ.
Det blir alltid bra till sist, även om vägen dit är lite guppig.

Ungefär så.
Nu måste jag rusa.

Äppelpaj med vaniljssås

är precis vad vi längtar efter just nu. (Ja, egentligen längtar vi efter snö, men i brist på det så kör vi pajspåret istället. Logiskt? Nej, naturligtvis inte, men vad i livet är det?)

Jag önskar att jag kunde ha skrutit med att ha bakat pajen själv, men vid det här laget känner ni mig. Konsum bakar och Findus levererar pulvret.
Bingo.

Jag är inte mycket till husmorsämne och skäms inte ett dugg över det.
Däremot är jag rysligt imponerad av er som slänger ihop något ätbart sådär på en höft och dessutom har råvaror till detsamma i kylskåpet (eller var ni nu har allt det där ni behöver).

Nej, jag tar helt enkelt och ägnar mig åt det jag klarar av; mina naglar.
Och om det låter extremt ytligt så håller jag med.
Det är det.
Ytligt och snyggt.

Nej men

om man skulle ta och hugga tag i den här dagen kanske.

Det står hemmapyssel på agendan, och vari det ska bestå vet jag inte riktigt än. En bra början är att börja röja så får jag se var jag landar.
Natten har varit hyfsat sömnlös eftersom jag, hoppsan, fick i mig en kopp kaffe i går eftermiddag, så att det blir en lur under eftermiddagen är jag rätt säker på.
Om det sedan kan karakteriseras som hemmapyssel vet i sjutton, men jag antar att det bestämmer jag själv.

Nästa söndag är det dags för adventsljusstakar och vissa grannar har fuskat ser jag.
Troligtvis vet de inte att det är absolut förbjudet att ha dessa i fönstret innan lördagen före första advent.
Och vid närmare eftertanke känner de nog inte till några av mina förejulförbud.

Frågan är om jag ska skriva en lapp och sätta upp i entrén och upplysa dem om mina regler?
Det kan ju faktiskt hända att de varken har koll på när julmust, griljerad skinka eller lussebullar får intas.
Och tänk om de pyntar granen fel dag, äter Aladdin innan julafton och inte har förstått att första paketet ska delas ut på julaftons morgon?

Det känns som om jag har väldigt mycket att hålla ordning på.
Tänk om alla bara gjorde som jag sa, vad bra allt hade blivit då...

Om man ska

tvätta en söndag morgon kl 7 är det bra om man har tvättmedel hemma.

No further comments.

2012

var en riktig katastroffilm, och då talar jag om handlingen.
En film full av tekniska lösningar och effekter som var ruskigt naturtrogna emellanåt.

Efteråt åt vi finfina biffar på O´Learys och nu ser vi på Robinson där de är sjösjuka, även det väldigt naturtroget.

Nu ska de simma.
Bra.
Lite friskt vatten gör dem säkert gott.

Själv vet jag inte om jag kan simma längre, senast jag provade var för ett och ett halvt år sedan och då funkade det rätt bra.
Nej, naturligtvis inte i Sverige.
Vattnet här blir aldrig de 27 grader som krävs för att jag ska kliva i ens med tårna.

Efter en underbar morgon

bär det strax av - med trevligt sällskap - till Stockholmsmässan för att spana in gymnasiealternativ.
Sedan kläms det bio och mat på Heron City i södra Stockholm, där både bilar och vi får plats utan att knuffas.

Det är tyvärr inte alltid fallet om man åker till stan.
Jag är verkligen inte någon trängselmänniska, uppväxt i Fjällbacka som jag är, utan vill kunna röra armar och ben som jag vill.
På Heron kan man det.
Dessutom är filmerna aldrig slutsålda som de var i stan häromveckan när vi var fem personer som försökte få biljetter tillsammans.
Den kvällen slutade istället med att vi alla åkte hit och tittade på en hyrfilm.

Vad vi ska se idag vet jag inte, det överlåter jag åt andra att bestämma.
Jag kör och betalar, och den lotten känns faktiskt som en vinnare just idag.

Vad gör ni? Är det solsken där ni bor?

Sms

Jag skickade ett sådant till en av mina bästa vänner - vi träffades när vi jobbade på flyget där hon fortfarande jobbar kvar - i morse för att höra om hon kanske var hemma ikväll så att vi kunde ta ett av våra 2-timmar långa samtal på telefon. Vi är helt osynkade när det gäller våra jobb, vilket väl bevisas av detta svar:

"Hej Åsa,
landade just på Aruba.
Kommer hem igen på tisdag, vi kan väl höras då?"

Hur har du det med glorian?

Själv har min slagit mig i huvudet, attackerat mig i knävecken, väckt mig om natten och i det allra värsta läget lagt sig runt min hals och dragit åt.

Skenhelighet kallas det i folkmun, och beskriver på pricken det jag har ägnat mig åt.
Fint på ytan och men i verkligheten lite smutsigt.

Det var inte så kul att inse att jag inte var så där himla god som jag hade inbillat mig.
Jag som var en sådan fin människa kunde förakta de som inte riktigt passade mig.
Utåt syntes inte det förstås.
Vi glorianer döljer sådant under vår fernissade välvilliga yta, men innanför slår vi oss för bröstet och berömmer vår överlägsenhet och manifesterar därmed andras underlägsenhet.

Länge var jag inte ens medveten om hur jag kände eller att man faktiskt kunde kalla det förakt, jag var ju en sådan där god människa som var snäll och omtänksam mot alla.
I alla fall var det bilden som jag planterade hos andra.

Jag vet inte när, eller vad det var som gjorde att bilden av mig själv krackelerade.
Troligtvis var det när jag insåg att det yttre och inre inte matchade.

Så jag fick revidera mig själv och acceptera det operfekta.
Det var inte gjort på en kvart.
Mängden skit i hörnen var större än jag trodde och många gånger grät jag när jag fick mina insikter.
Hade jag verkligen tänkt så illa om andra? Hade jag verkligen låtit bli att älska för att jag var så feg? Hade jag verkligen rymt när jag hade kunnat stanna kvar och be om ursäkt?

Jag valde att aldrig sätta upp glorian igen, den ligger numera i en dammig malpåse källarförrådet.
Jag är varken god eller ond, jag har samma mix av det som de flesta andra.

Jag vet att jag tidigare

har erkänt hur förfärligt världsfrånvänd jag kan vara, och det slår mig även idag när jag läser nyheterna på nätet och inser att regeringen, läs Maud Olofsson, minsann verkar ha lurat hela oppositionen (och därmed alla dess väljare) och därför kommer Maud nu att KU-anmälas.

Det har visst något med Vattenfall att göra, men vad exakt kommer jag aldrig att få reda på. Jag tröttnar nämligen redan vid orden opposition och KU, så vad den här affären egentligen handlar om kommer att undgå mig helt och hållet.
När ledarsidor och politiska kommentatorer tar ton gäspar jag oftast, mest för att jag inte begriper spelet tror jag.

Eller så är jag korkad.
Det kan vara så.
Jag kommer dock inte att vara så korkad att jag röstar på Sverigedemokraterna i nästa val.
Precis där går min dumhet över.

Godisskålen

och jag är överens om att vi ska umgås idag.
Men inte nu.
Precis just nu tänker jag ta en tupplur.

Fattar ni vad skönt det kommer att bli?

Hej alla nya besökare

och varmt välkomna hit.
Jag vet att ni är många som är här för första gången, och jag hoppas att ni hittar det som lockade hit er.

Är det något ni saknar eller undrar över är ni varmt välkomna att lämna en kommentar, eller maila mig på info@hellbergcoaching.se.

Fotografering idag igen

Inte för att bilderna sist inte blev bra, men tidningen behöver några till att välja bland. Lite fler sinnesstämningar än glad om jag har förstått det rätt.

Nåväl, om jag plockar fram de gamla skådistakterna kanske vi kan få till en bild som utstrålar något annat än "tjoho", som tillhör nuet men som inte är representativt för hur jag mådde då.

Men först ska jag träffa fyra härliga klienter, vilket blir en bra avslutning på den här fantastiska coachingveckan.

Dagens besök på vårdcentralen del 119

Nej, det fanns inget vaccin idag heller, däremot blev jag erbjuden en spruta mot den variant som kallas "säsongsinfluensa", den som vanligtvis erbjuds pensionärer (?) ni vet. Det kändes nästan som om de ville att man skulle ta den lite som plåster på såren för att den andra var slut.

Jag tackade nej.
Däremot fick jag hälsodeklarationen jag var ute efter.

Ny svinrapport från söderförort kommer nästa vecka, och om inte från mig så från ungdomen som från och med i morgon 8.00 är vaccinerad.

Fråga till er som har fått vaccinet; om man blir lite risig efteråt, kommer det i så fall på en gång?
Hela klassen ska direkt från vaccinering till en mässa, och jag funderar på att ladda på med alvedon.
Vad tror ni?

Hur har du det med ditt kapitalkonto?

Nu pratar jag förstås inte om pengar utan det känslomässiga kapital du kan göra en insättning av varje gång du klarar något nytt som du innerst inne kanske har fruktat.

För att hitta den rätta valören, som oftast är betydligt högre än vi tror, måste vi ibland se vad vi verkligen har klarat av.
Det är ett oerhört stort grundkapital att lägga inom oss när vi har klarat det vi är som allra mest rädda för; att bli svikna, bedragna och sårade .
Det vi innan sa att vi aldrig skulle klara har vi faktiskt klarat av.
Vi gick inte under. Det kanske var nära, men vi gick inte under.

Använd det.
Lägg det inom dig och känn var det ligger.
Låt erfarenheten av att klara av det allra värsta bli en av dina största tillgångar, din bas, när du sedan möter annat som du kanske är rädd för.

Jag klarar det inte en gång till säger kanske du.
Jo, säger jag. Det gör du.
Du bär din erfarenthet av hur du klarade av det förra gången inom dig. Du klarar dig om det allra värsta skulle hända igen.

Lita på dig själv och den erfarenthet du nu har.
Var rädd om den, och titta på den ibland.
Minns hur det var men känn hur det är nu.

Och för dig som just har kommit på otroheten; du kommer att klara dig. Vi är många som har gått före, häng på oss. Fråga oss och be oss om hjälp.
Du behöver inte göra som vi eftersom vi alla har olika vägar att vandra, men lyssna när vi säger att du kommer att klara dig.
Hur det än bli så blir det bra.

Nej

det är klart att man inte ska äta en dubbeljapp till lunch, det fattar jag också.
Men nu blev det så idag, och resultatet av denna något fattiga lunch visade sig vid tre då jag i princip skakade av hunger, så till den milda grad att jag var tvungen att äta ett par mackor för att inte dö.
Med Goudaost. Flera lager Goudaost. Mm.

Jag fick inga hörlurar på mig i dagens radiointervju, det gick alldeles utmärkt ändå. Reportaget kommer i P1 någon gång nästa vecka, och Katarina Gunnarsson som intervjuade mig tyckte om min bok, vilket förstås gjorde mig glad.

Nu ska jag göra min familj glad genom att laga (typ) lite mat.

I radio behöver

man inte piffa till sig - och med piff menar jag mascara - vilket är bra idag när ögat fortfarande kliar lite.
Annars hade jag nog stått ut med sminket ett par timmar. Jag tycker själv att jag är alldeles lagom fåfäng, vilket betyder att det ibland är jätteviktigt att vara fin men att jag allra oftast duger i min osminkade variant.

Jag skulle ha haft en tidig klient idag som bokade om. Istället tar jag och mitt kaffe det lite lugnt i soffan och jag tar promenaden mot mottagningen vid 9 istället för 7.30.
På vägen ska jag gå förbi vårdcentralen för att se hur de har det där.
Vad tror ni?
Kommer det att vara kö eller inte?
Det kan förstås vara samma "vacccin slut-lapp" på dörren som det har varit de senaste veckorna, men det återstår att se.
Jag är mest ute efter en hälsodeklaration som den yngre generationen måste ha med sig till skolan som nu har insett att de kanske skulle ta och vaccinera sina ungdomar ändå, trots att de är en friskola och gör lite som de vill.

Samma deklaration som finns i min dator men som printern vägrar att skriva ut...

Skönt tom

i huvudet den här kvällen.
Jag är ensam hemma en stund och slösurfar för att uppdatera mig på stormar i Skåne och alla bloggar jag följer. Samtidigt har jag på tv´n som ljudkuliss och sällskap.

Det kliar i ögonen, vilket är ett tecken på att jag nog ska packa ihop min dator och istället sjunka ned i soffan med en filt över mig. De rosa tofflorna får sitta kvar även när jag lägger mig ned, kalla fötter är inte ett dugg mysigt.

Jag har försökt att rota fram mina fina tjocka sockor från i fjol, men de är som bortblåsta.
Det finns alldeles säkert någon att anklaga för det, men idag är jag på ett sådant strålande humör att jag väljer att strunta i sockorna och istället hasa runt/ligga i soffan i mina älskade rosa fluff.

Har ni också tofflor, och hur fluffiga är de i så fall?

Min printer och jag

är helt oense om hur vi ska ha det.

Jag tycker att det är en bra idé att spotta ut de sidor jag behöver utskrifter på, medan min
3 550 kronors trådlösa printer tydligen tycker motsatsen.
Och ja, jag har installerat om med strålande resultat...just då. Men si det var för ett par veckor sedan och efter det har det varit dött i kommunikationen mellan dator och skrivare.

Nu råkar jag från och med idag vara certifierad integrativ coach och tänker glädjas åt det istället för att uppröras över maskiner som inte fungerar som de ska.

Jag fungerar, och det är trots allt det allra viktigaste.

Hur har ni det med maskineriet den här onsdagen i november?

Vilken dag

Jag är fullständigt utpumpad efter all coaching i olika roller (som coach, klient, observatör, X-coach), men erhört glad och lycklig.

Det är så speciellt att känna att man har hittat rätt, och jag har inte tvekat en sekund på det.
Jag har varit lite rädd, lite osäker och emellanåt känt att jag inte kan ett dugg...men jag har aldrig tvekat.

Nu kan jag bara bli bättre, och hur bra jag än blir kan jag alltid lära mig mer.
Bra va?

Sov gott mina vänner, i morgon är en annan dag.