lördag 31 juli 2010

I totally deserve

en sovpaus.


SmartÅsa körde förbi Mac Donalds efter allt slängande och städande, sen girade jag förbi blomsterbutiken och fick med mig ett fång GLADIOLUS.
Jag slipper laga mat och kan istället sitta i min soffa och beundra mina fina blommor... när jag har vaknat.

Oerhört bra tänkt just idag.






När jag nu är ensam på den här täppan

kan jag röja runt som jag vill utan att behöva ta hänsyn till sömntutor.
Se där, det fanns något positivt med att sonen nu är ivägskickad ett par veckor.

Dagens röj handlar just om röjning och en ny färd till miljöstationen.
Den här gången ryker en lampfot, en gammal printer och en slags byrå i plexiglas som jag har haft i badrummet.
Badrumsbyrån är ersatt av en liten vagn som inte kan lagra damm och dessutom är alla duttsaker (hårspännen, nagelfilar, tops, rakhyvlar, nagelgrejer, krimskrams och diverse smink) prydligt insorterade i små lådor som ryms perfekt i vagnen.

Det är därmed helt uppenbart att jag kan om jag vill...

Utöver det ska jag försöka hitta lite blomster att ha inomhus, köpa kattmat och möjligtvis hitta något att peta i mig själv senare idag.
Hinner jag dessutom läsa en bok så måste jag säga att det är en av det bättre mulna dagarna i Farsta.

Nu kör vi!

Den stackars

sonen har inte varit iväg på en enda semesterresa i sommar, därför tror jag att han tycker att det ska bli extra roligt att åka på kollo.
Bilen rullar ur garaget om en kvart och sedan är det två härliga veckor som väntar.
För honom.

Själv tycker jag inte att det ska bli skönt, mest trist faktiskt.

Det är konstigt, ända sedan han var tolv har jag varit förberedd på de där tonåren som ska vara så jobbiga, men frigörelsen går alldeles lugnt till i den här familjen och frågan är väl om jag kan vänta mig större draman när han börjar gymnasiet i höst?

Vad tror ni med större erfarenhet än jag?

fredag 30 juli 2010

Jag äter helt klart alldeles för få

kanapéer.
Det ser oerhört gott ut när det just nu visas på tv, och det är möjligt att jag under veckan som kommer måste fixa några sådana här hemma.
Förhoppningsvis finns det färdiga skal som bara är att plutta pepparrotskrämer, lax och annat i.

Dagens fråga lyder därmed; när åt du en kanapé sist och varför?
Varför är viktigt eftersom jag inbillar mig att inte någon äter det en tisdag kväll bara för att det är gott?
Eller?
Jag är fylld av fördomar och gillar när de blir skjutna i sank, så på mig bara.

Själv ska jag steka - inte grilla - kött idag.
Jag är trött på att ta hand om grillen efteråt. Hela eländet blir ju flottigt och äckligt och är för stort för att köra i diskmaskinen.
Jag gillar inte sådant som jag måste handdiska.
Har jag nu en maskin måste den kunna användas till allt.
Det jag kan tänka mig att befatta mig med handgripligen är ugnsplåtar, that´s it.

Det kan hända att min nästa bok borde handla om att effektivisera och rationalisera hemarbete utan dåligt samvete.
Jag känner att jag har en hel del att bidra med där.

Farsta Fredag

och jag har en hel del pyssel för mig, dock inga klienter just idag.
Det återstår fortfarande lite av det skrivarbete som jag påbörjade häromdagen, sonen och jag ska tvätta kollokläder och sedan ska jag dra en dammsugare över mitt gamla kontor.

Dessutom ska jag lämna tillbaka två kuddar som inte alls passade så bra i min soffa som jag trodde när jag såg dem.
Jag är en kuddoman och de jag verkligen behöver ligger i förrådet bakom två gigantiska fåtöljer, sex korgstolar och två bord.
Köpa nytt var en dum idé.
Det är bättre att flytta alla möbler och hitta de gamla.

Jag gör det en annan dag.

torsdag 29 juli 2010

Jag vet inte om ni vet att

min son har varit musiker sedan han fick sin första leksaksgitarr när han var 1 1/2.

I samma veva hittade jag videofilmer med Mora Träsk och sedan var min barnvakt fixad för tre-fyra år framåt.
När han var två år och tre månader skulle vi äntligen se dem live i Solnahallen, och jag hade tagit ledigt från jobbet och han från dagis för att gå på detta event.
Morgonen för konserten vaknade han med 40 graders feber och livet var kris och katastrof. Mamman fann dock på råd och proppade i honom alvedon varpå ungen piggnade till och vi kunde åka till Solna på konsert.
När sista låten spelades grät han floder.
Han var förtvivlad för att det var slut.

Du kan kalla mig Pjicken sa han när han kom tillbaka till dagis och fröknarna ville kalla honom vid hans rätta namn och några månader senare tog fröken mig avsides och sa att hon var orolig för att sonen hade en svag jagidentitet...
Så var det inte.
Han hade en idol.
Pricken.

Sedemera kom Trazan & Banarne, Fem myror, Michael Jackson och alla andra artister också in på hans idollista, men mitt - och många andras - främsta minne är alla gitarrer och Mora Träsk och uppträdanden på badstränder, i mataffärer och på tunnelbanan.

Sista gången vi såg dem live stod vi tyvärr vid en högtalare. Då var han fem år och blev efter det livrädd för höga ljud. Så rädd att jag nästan inte kunde ha på ljudet på tv´n.

Man kan säga att det har gått över.
Totalt över.
Även lusten att stå i främsta ledet.
Nu gör han hellre musik åt andra.
Tänk som det kan bli.

Varsågoda, här får ni en dos av Pricken & Leif.

Vilken smäll!

Det är inte ofta blixt och dunder är totalsynkande men nu var det så, och då låter det minsann.

Smällen skrämde sonen rejält eftersom han inte var ett dugg beredd och hade sitt fönster öppet, och den hördes ända till Amerika där hans vänner hörde honom via mikrofon samtidigt som de sköt ihjäl varandra på något online-spel...

Jag behöver handla, när ska jag kunna göra det måntro? Det skulle nämligen inte falla mig in att gå ut i det här vädret. Jag kanske kan ta bilen de 100 meterna jag har till affären?
Så får det bli.

Vi farstabor kan ju inte svälta ihjäl bara för att Tor härjar med hammaren.

Jag har idag fått

vara expert i ett avsnitt av Expressens serie "Dilemmat".
Dilemmat handlar förstås om otrohet, även om just det här hade en extra dimension. Resultatet kommer på torsdag nästa vecka.
Kul som tusan med lite annorlunda uppdrag.

Ett annat uppdrag som jag ser fram emot är att få föreläsa på biblioteket i Fjällbacka; ett riktigt hedersuppdrag för en Fjällbackatös.
Det är inte helt klart än, men jag har i alla fall fått en förfrågan.

Det ska bli intressant att höra om jag håller det på orginalspråk eller om min anpassningssvenska kommer fram även där.
Jag tror på orginalet, även om jag inte riktigt styr det där själv.
Å andra sidan brukar jag skifta dialekt så fort jag har en bohuslänning framför mig eller i telefon, så jag antar att det blir på samma sätt nu... om det blir av vill säga.

För övrigt kan jag meddela att det är mörkt i min förort och för första gången i sommar behövs det tända lampor mitt på dagen.
Rätt mysigt faktiskt.

Nattens sömnproblem

utlöstes av ett sjuhelvetes oväder och efter det var det svårt att somna om eftersom jag inte kunde bestämma mig för om det var smart att äta frukost 03.30 eller om jag istället skulle försöka somna om hungrig.
Två timmar senare hade jag tydligen bestämt mig och jag vaknade hungrigare än någonsin, halv tio.
Tur, eftersom jag hade en klient inbokad klockan tio.

Ni som följer mig vet att jag är pedantisk med tider.
Jag missar helt enkelt inte en sådan.
Helst inte ens med en minut.
Mina klockor är dessutom ställda så att de visar tre minuter fel, den i bilen 7.
Jag missade inte ens tider när jag hade en bajsande bebis, däremot har jag naturligtvis fått vänta i smärre evigheter på andra vars bebisar inte har varit lika tuktade som min.

Eftersom jag är totalt opedantisk i det mesta annat som har med mitt privatliv att göra är det faktiskt skönt att få ett hysteriskt utbrott här och där när jag får för mig att jag kanske kan bli sen.
Det, och om jag inte får mat när jag är hungrig, är mina akilleshälar.
Alltså vaknade jag förbannad i morse.

Det må verkligen vara hänt. Det gick ju över en macka senare.

onsdag 28 juli 2010

Det närmar sig bokmässa

och efter förra årets erfarenhet kan jag säga att det som är allra viktigast är att ha rätt skor.

Innan mässan köpte jag ett par som jag trodde var helt rätt och jag vet inte riktigt hur jag tänkte där faktiskt.

För det första hade de hög klack, för det andra var de skurna just under mina fotknölar vilket gav mig skavsår redan vid provtillfället och för det tredje var de aningens för trånga.

Det gick bra från hotellet eftersom jag tog en taxi till mässan, men väl inne gick jag i 100 meter innan jag insåg att värre felköp nog inte går att göra. I alla fall inte om avsikten är att fritt och på lätta fötter ta sig runt på mässan.

Jag är inte helt knasig så jag hade tack och lov med mig ett par andra, visserligen med klack men i jämförelse var de som tofflor.
Inte ett dugg fräna men fyllde sin funktion; att ta mig runt från och till diverse scener där jag skulle prata om den då nysläppta "Casanovas kvinna".


De här godingarna rekommenderar jag alltså inte om du ska springa runt på bokmässan, däremot om du ska mingla efteråt.



Det sägs att det är lika viktigt som mässan i sig.
Jag har inte en aning.
Direkt efter mässan satte jag mig på tåget hem, och de där skorna jag hade de första 100 meterna har jag aldrig använt igen.

Jag har dem i garderoben som ett minne.

Det finns de som tycker

att man inte ska läsa böcker om missbruk för att förstå sin missbrukare, utan fokusera på sitt eget istället.
Jag håller med om det, men vill ändå rekommendera anhöriga att läsa på om missbruk.

Min erfarenhet är att ju mer jag förstår om missbruket desto mer kan jag frigöra mig från missbrukarens problematik.
Jag kan kanske komma att förstå att det inte handlar om mig (vilket är vanligt att man känner, inte minst när det gäller sex & kärleksmissbruk)
Jag kan kanske komma att förstå att om det inte handlar om mig kan jag heller inte göra något åt någon annans problem.

Vad jag än gör, säger, tänker, känner; om jag skäller, älskar, hotar eller blir förtvivlad så avgör inte det om missbrukaren väljer att fortsätta med sitt missbruk eller inte.
Det hänger inte på - eller handlar inte om - mig.


Den bok som jag rekommenderar är Graig Nakkens "Jaget och missbrukaren".
För att frigöra dig, inte för att du ska förstå missbrukaren.


God morgon

Jo, jag kan säga det efter att ha tagit en helt oplanerad sovmorgon fram till halv elva.

Idag ska jag mest pyssla med texter som jag ska skicka till min föreläsningssamarbetspartner.

Jag tycker att självskryt luktar, och efter att ha sett gräsliga exempel på det på andra sidor (som jag inte tänker länka till här...) ska jag försöka hålla mig till sanningen istället.
Alltså kommer det inte att stå att jag är fantastisk, att jag kommer att omvälva någons liv eller att publiken aldrig har upplevt något bättre.
Det är nämligen inte sant.

Som ni förstår har jag mer klart för mig vad som inte ska stå i min presentation, vilket kan vara en av två ändar att börja i.
Det blir nog bra när jag väl får fram den blanka filen på skärmen, men jag startar med en promenad; ett bra sätt att få fart på sömniga celler.

tisdag 27 juli 2010

Frågar man den här familjen om matönskemål

kan man få förslag på allt från pannkakor till oxfilé och eftersom jag var den som frågade så får det bli pizza.
Ett utmärkt förslag från mig själv en tisdag.
Eller är det onsdag?
Min dagförvirring håller i sig och det är bäst att jag kollar det snarast eftersom sonen ska åka på sitt livs sista kollo på lördag klockan nio.
Två veckor utan instrument, spel och telefon men med goda vänner och mycket mygg på Barnens Ö.

Nästa helg skulle vi egentligen åka till västkusten på dop. Sonen ska bli gudfar och planen var att jag skulle svänga förbi kollo för att hämta honom och sedan skulle vi åka direkt till min bror och dopet. Dagen efter skulle jag kvista tillbaka med sonen till Ön igen.

Det var innan jag började titta på hur långt det är att köra.
Från mig till Kollo är det drygt 12 mil och sedan är det 57 från kollo till västkusten.
Det spricker, eftersom vi har drygt ett dygn på oss fram och tillbaka.

Nåväl, i vår familj är det så vi gör.
Vi går inte på varandras barndop.
Brorsan är gudfar till sonen, men var inte med på dopet.
Jag är gudmor till hans äldsta son, men var inte med på dopet.
Det säger sig självt att vi inte ska bryta den traditionen av att inte vara fysiskt på plats.
Vi kommer att vara oerhört sympatiska gudföräldrar ändå.

Amen.

Överlevnadslådan

för en medberoende innehåller en hel del kontroll.

Dels den yttre, den som driver oss i rasande fart genom datorer, telefoner, fickor, anteckningar, kvitton och allt annat som går att kontrollera, men också den som kommer inifrån och som tar kontroll över situationer som känns obehagliga.

Tystnad vid ett fikabord på jobbet kan vara en sådan situation, någons dåliga humör en annan.
Vi drar igång snacket och vi ser till att humöret blir gott, oftast relativt omedvetna om att vi försöker kontrollera andras känslor så att de passar oss...

Det som vi trodde handlade om att vi "bara ville lätta upp stämningen så att alla ska ha det trevligt" är egentligen en skenmanöver för något som vi inte klarar av; andras känslor som är utanför vår kontroll.

Det kontrollerandet är det svåraste att få bukt med, eftersom det är uppbyggt och sedemera inbyggt sedan lång tid tillbaka - dessutom svårt att se för det har rätt snygga förtecken som
godhet, empati, omtänksamhet och vänlighet.

Det är dock viktigt att se att det handlar om oss och vad vi klarar av, inte om andra och om hur de känner.

Mitt obehag sitter i mig, inte i andra, och det är jag som vill bli av med min jobbiga känsla; alltså tar jag kontroll över den trista fikapausen och lättar upp den stämning som jag hävdar finns, eller så kramar jag surputten så att den blir glad igen eftersom glad passar mig så mycket bättre.

Ju mer av glorian vi kan plocka bort, desto helare blir vi.
Tro det eller ej, men vi är rätt ego... under det vi kallar "jag gör allt för andra".

måndag 26 juli 2010

Hämtade min telefon idag.

Den har varit på lagning eftersom klistret som håller fast tangenterna vid telefonen hade lossnat. Synd att de gjorde en massa annat utan att se till att just det jag lämnade in telefonen för blev fixat.
Det funkar, men det är bara en tidsfråga innan det lossnar helt igen.
Tillbaka i morgon alltså.

Resten av dagen har jag tillbringat på ett möte med en samarbetspartner och vi har bland annat planerat höstens första föreläsning - i Stockholm i oktober - som vänder sig till alla oss som älskar för mycket.
Vi är några stycken...

söndag 25 juli 2010

Så där ja.

Första delen klar, och en viss höstskrud har fått ta plats i det Hellbergska hemmet. Det matchar dagens väder perfekt, och nu när det är renskrubbat och mattan är på plats gör det sig utmärkt med tända stearinljus till de nyuppsatta gardinerna.

Från och med nu kommer mina klienter att komma hem till mig istället för att gå till en lokal, vilket passar mig allra bäst då hösten kommer att innebära både ditt och datt.
En del av den datten ska planeras i morgon.

Ditten kan vara att påbörja ett nytt manus.

Vissa skriver små duttar varje dag, medan jag vill ta ett nappatag och gå in i skrivkoma... i alla fall var det så jag gjorde sist och det passade mig bra då.
Nu ska jag kombinera det med jobb, ett jobb som jag dock kan planera själv med inbokad skrivtid.
Del ett i den planen är att jobba med allt - utom föreläsningar förstås - hemifrån.
På det sättet klämmer jag både barn och arbete utan problem, det kan till och med vara så att jag därmed kan bli lite social.

Bra va?

När man flyttar ut en massa saker

från ett ställe måste de sedan placeras någonstans.

Det kan ställa till problem, särskilt om ens förråd är alldeles lagom stort för några kartonger men alltför litet för gigantiska fåtöljer, stolar, två bord, mattor, gardiner, tavlor, lampor och annat kontorslikt (?).
Alltså står jag nu med ett och annat som måste placeras ut i min lägenhet.
Lilla lägenhet.
Litet förråd = liten lägenhet.

Nu råkar jag ha den tron att allting löser sig, hur det än blir så blir det bra, ni vet.
Och just idag är jag djupt tacksam att det är 17 grader ute; förra veckans 29 hade nog gett mig huvudvärk.

lördag 24 juli 2010

Jag flyttar

Kontorsflytt hemåt.

Jag lyssnade inte på min magkänsla förra året när jag tog lokalen i Farsta, och det har sedan visat sig att den hade rätt.
Fel, fel, fel...

Nåväl, inget värre än att det går att ändra även om ändringen i detta fallet inte var initierad av mig själv.

Alltså; här bärs det grejer. Vad gör ni?
Är det sol någonstans i landet?

fredag 23 juli 2010

Det börjar bli dags

för dagliga promenader igen.
Jag har inte pallat i värmen men nu är vädret perfekt för det.
Dessutom har jag semisemester nästa vecka och det ger mig en perfekt möjlighet att få upp ryggen i upprätt position igen.
Mentalt är jag där sedan länge men fysiskt är det verkligen si och så.

"In med magen, bröstet ut. Rak i ryggen som en spjut", hände det att mormor hojtade genom fönstret när jag gick till skolan i Fjällbacka 1970 och magen har jag lyckats hålla in sedan dess.
Det verkar dock som rygg och mage samspelar för i samma ögonblick som ryggen faller ihop faller magen ut.

Anyway.
Här ska sträckas upp.
Med en militärisk gång ska jag kliva runt i Farsta med mormors ord ringande i huvudet.
Det kan till och med hända att jag återigen blir 1.68.

"Ett, två, ett, två, ett, två..."

Igår fick jag inte se mig i en spegel,

däremot höra mig i en bandspelare... typ.

På filten bredvid min på stranden låg ett par som i var och varannan mening använde sig av svordomar.
Det var inte vackert, snarare lät det rätt korkat.

Bra påminnelse.
Tack.
Jag har helt klart något att jobba på...

Vaknade

av att mina öppna fönsterrutor på balkongen stod och slog mot varandra i vinddraget. Det var inte meningen.
Jag skulle kunnat sova minst två timmar till men frös lite.
Frös!
Detta är en underbar morgon.

Men jag drabbades av en lite dipp när jag stod i köket i min rosa fleecemorgonrock och fixade kaffe; tänk om det varma sköna är borta nu?
Jag som har njutit så av mina två timmar på stranden. Min korta, men effekfulla, dagliga semester. En spansk siesta på en strand i Farsta.

En dusch senare känns det underbart.
Jag gillar sommaren 2010.

torsdag 22 juli 2010

Duktig

Efter att i många år ha kämpat som galningar för att bäst på att passa in, passa upp, ge mest, betyda allt, så ska vi helt plötsligt bli bäst på att bli "nyktra medberoende".

Det finns en lång lista på vad det betyder i form av att alltid tillämpa det jag kallar regler som omger nykterhet:

Vi får inte kontrollera.
Vi ska tro "på något" starkare än oss själva.
Vi ska inte döma.
Vi ska inse vad som är vårt ansvar och vad som är ditt.
Vi ska inte sträva efter bekräftelse.
Vi ska inte ta åt oss av andra människors känslor.
Vi ska gå ur en symbios.
Vi ska vara tacksamma.

Vi ska be om ursäkt.
Vi ska förlåta.
Vi ska inte känna avund.
Vi ska inte vara missunnsamma
Vi ska inte längre göra våra val utifrån våra barndsomsmönster.
Vi ska bete oss som vuxna.
Vi ska inte skylla ifrån oss.
Vi ska känna och helst berätta om våra känslor.
Vi ska ska få förtroende för nya vänner.
Vi ska välja tillit till andra
Vi ska känna tillit till oss själva.
Vi ska lita på vår inre röst.

Tillfrisknandet blir ett nytt måste, en ny duktighetsfälla.

Min önskan är att vi inte ska gå in i den.

Du och jag är helt okej som vi är, och finns det något hos oss själva som vi inte gillar eller mår dåligt av så kan vi förändra det... om vi vill.

Jag vill att alla vi som är så himla duktiga jämt, vare sig det gäller att ta sig ur ett medberoende eller i andra sammanhang, börjar med att klappa oss på kinden och säga att vi är okej.

Vi är först och främst människor, det kan vi inte förändra, och som människa har vi både tillgångar och brister.
Det är precis så det ska vara.

Det går inte att bli bäst på att inte vara medberoende.

Det går bara att vara bäst på att ta hand om sig själv eftersom det inte finns någon annan som är mer lämpad för den uppgiften.

Casanovas Kvinna klättrar en pinne till,

nu ligger den på tolfte plats på Bokuslistans biografier.
Fränt va?

Efter lite omstuvningar i mitt arbetsschema kommer jag att kunna ta mig till min lilla strand ett par timmar idag också.
Det lutar åt att det blir sista svängen på ett tag.
I min del av landet har det inte regnat på en månad, inte vad jag kan minnas i alla fall, och det är nästan så att jag ser fram emot det när det nu ska komma i helgen.

Annars kan jag notera att färre människor än vanligt klagar på hetten. Kan det bero på att det var så förbenat lång och kall vinter?
Jag vet att det är så för min del i alla fall.
Eftersom jag jobbar i princip hela sommaren är det helt fantastisk att kunna kombinera det med att ändå få vara på stranden och ladda ljus inför kommande vinter.

Berätta, vad gör du idag och hur är vädret i din del av landet?

Men vänta nu lite.

Jag tycker verkligen att vi behöver prata om kräsenhet.

Lite här och var kan man läsa, och höra, om människor som säger till sina singelvänner "du är för kräsen" när det gäller val av partner.

Till dessa har jag en fråga:
Var inte din partner kräsen när han valde dig?

Som partner till en sexmissbrukare vet man inte riktigt hur det är med just det där...
Men vore inte det härligt om man blev vald, och valde själv, utifrån kräsenhet istället för "någon, snälla?"

Gör man däremot listor med yttre och inre egenskaper som måste finnas på plats om det ska bli någon amore är man nog snarare livrädd än kräsen.
Då kanske man ska prata med sin vän om det, istället för att ifrågasätta varför hon vill vara tillsammans med någon hon verkligen trivs med.

onsdag 21 juli 2010

Sommarens bästa sommarvärd

presenterade sig idag via sin syster Elin.
Hon heter Tina Jansson och två minuter in i hennes program hade hon fångat mig helt.
Jag grät, skrattade, blev varm, kände medlidande, hopp, styrka, samhörighet och hur ofantligt mycket jag har att vara tacksam för.

Lyssna här... och ge dig hela programtiden på 1 1/2 timma.

Tack Tina för lektionen i livslust.

Perfektionister

Jag läser just nu Elisabeth Gummessons "Good Enough", men skulle lika gärna kunna läsa Mia Törnblom eller faktiskt delar av Casanovas Kvinna.
Även om vi har olika angreppsvinklar - perfektion, självkänsla och medberoende - så är summan av kardemumman ändå densamma; vi kan bara ändra oss själva och förändringen sker genom ändrat beteende, oavsett bakgrund.

Min egen perfektionism har aldrig tagit sig uttryck i ett välstädat hem, strunkna underkläder eller att jag alltid har varit klassmamma (det har jag aldrig varit, förresten). Den har istället legat i mina känslomässiga uttryck; att bara visa det som jag själv har trott har varit perfekt:
Lugn, samlad, resonabel, förstående, duktig och snäll.

För mig var vissa känslouttryck lika farliga som damm är för den som är inte står ut med en icke fläckfri värld.
Ytan var allt och att behålla fasaden det centrala, eftersom motsatsen skulle innebära en sårbarhet som jag inte skulle kunna stå ut med.

Jag hade fel.

När fasaden väl krakelerade var det smärsamt men det gjorde mig också fri.
Jag förstod äntligen att jag inte hade varit känsloperfektionist för att duga åt andra, jag var det för att duga inför mig själv.
Och eftersom det handlade om mig själv kunde jag ändra mina egenvärderingar och sakta men säkert träna på uttryck som dum, ledsen, osmart, galen och skitförbannad.

Lite erkänd skit från de invärtes hörnen visades sig vara vara ett lyckokast och jag lägger härmed till ett dammkorn; förmäten.

Jag tror nämligen att det gäller alla, inte bara mig.

tisdag 20 juli 2010

Den här godingen


har vi inte sett röken av i år. Hade jag förvarnat mamma om vår ankomst till västkusten kan det hända att hon hade stekt en eller två, men nu var det en överraskning och snabbvisit och då finns det ju viktigare saker än stekt makrill.
Sonen och jag blundade när vi åt dagens stekta lax med stuvad spenat och låtsades att det var mormors makrill men det gick väl si och så med att lura oss själva.
Vi ska tillbaka till västkusten på en lika snabb, men aviserad, visit i augusti.
Tänk om mamma läser det här och fixar den fina fisken till oss då?
(Och nej, det går inte att äta makrill i Stockholm, den ska vara nyfiskad. Lika illa är det med räkor, de ska ätas nykokta och otransporterade. Nu vet ni det.)

Nu blev jag så där glad igen

Pernilla Skrivarmamman har läst Casanovas Kvinna. Klicka här.

Tusen tack.

måndag 19 juli 2010

Om jag nu hade fått möjligheten

att sommarprata så hade jag nog baske mig tagit tyngden först.
Smackat in den direkt.
Alltför många pratare har hittills tappat mig eftersom det börjar bränna till först mot slutet.
En del missar dessutom branden genom att förminska den.

Låt det brinna för tusan.
Låt det göra ont.
Låt lyssnaren känna hur hålet slets upp och hur ont kanterna fortfarande gör.

Jag vill bli berörd av mina sommarprogram.

Egentligen skulle jag kunna få ihop ett uppslag

till min nya fantastiska roman bara genom att smyglyssna på samtal på stranden, om bara dessa hade rört något annat än det andra könet.
"Å han ba, å ja ba, å han ba... ba så där."

Inte ens de något äldre kvinnornas samtalsämnen rör vid något viktigare än "han". Handlar det inte om att han inte gör tillräckligt så ringer han inte som han ska.
En hel del hanar verkar dessutom dricka.
"Är du full nu igen", skrek en kvinna upprört häromdagen, innan hon intog den medberoendes roll som underlägsen och bad om ursäkt för sin existens...

Nej, det får bli ordning på samtalen om jag ska hitta min story på stranden.
Min huvudperson har betydligt viktigare saker än män att diskutera.
Sig själv, sina svullna ben och en något för tidig menopaus till exempel.

Huvudpersonen i mitt eget liv ska tvätta en sväng innan dagens sista samtal.
Vi får väl se om tvättstugan har något matnyttigt att erbjuda en skrivare på jakt efter nya uppslag.

Så länge njuter jag av Trettondeplatsen på Bokus biografitopp.

Nej,

om man skulle ta och gå till stranden ett par timmar.

Jag har en perfekt mittpådagenlucka efter flera timmars samtal, och på stranden finns inte en kotte att prata med.
Jo, det gör det förstås, men inte någon jag känner.
Det passar mig perfekt.
Jag behöver vara tyst emellanåt.

Lyssna på min radio, dricka vatten, svettas och hålla snattran.
Det är en kombination som heter duga.

Ps. Undantag från talförbudet görs för små människor, sådana där roliga som är under en meter.

söndag 18 juli 2010

Jag har en blå byrå,

stor, tung och väldigt gedigen eftersom min morfar har gjort den.
Blå är den eftersom jag har målat.
Det skulle jag inte ha gjort, och vid något bra tillfälle ska jag återställa den till sin vita färg igen, men det var inte det jag skulle säga nu.

Den blå och tunga byrån ska förflyttas från källarförrådet till min balkong.
Jag har två alternativ; vänta till jag får hjälp eller fixa det själv.
Vänta på hjälp är det begåvad alternativet, det som är sunt förnuft.

Vad kommer det sig då att jag vill fixa det precis just nu?
Nu, inte sen, trots att sen funkar precis lika bra.
Kansjälvnerven vibrerar så att kroppen skakar.

Emellanåt blir jag oerhört trött på mig själv.
Jag kommer att vara ännu tröttare när jag har hämtat den förbannade byrån, dock med ett inslag av nöjd.
"Titta vad jag kan, titta vad jag kan."

Utmaningen är trappan upp till hissen.
Jag ska fundera på den innan jag beger mig till förrådet.
Väl där är det för sent.

Självdrängen är inte helt dräpt än, det står numera helt klart.

Idag ryker det

halvkroppssolarium från mitten av 80-talet som upptar en ack så viktig kvadratmeter i mitt förråd.
Här ska rensas minsann.
I morgon är det arbetsdag, och det vore underbart om fixet var klart till dess.
Något annat som vore skönt att bli helt och hållet av med är sprickorna i mungiporna och den gigantiska vagel som uppenbarade sig en ena ögonvrån igår.
Man kan rent av säga att jag inte ser klok ut.

Nu gör inte det särskilt mycket eftersom min vecka tillbringas mer i telefon än något annat, och jag rivstartar med flera klienter på raken.
Jag får prata i min avlagda telefon.
På den något nyare lossnade en del av knappsatsen igår.
"Det är värmen", sa man på inköpsstället.

Det tar tre veckor att klistra fast den.
Under tiden kör jag den antika.
Den är dock inte lika gammal som solariet.
1985.

Fanns ni ens då?

lördag 17 juli 2010

Denna lyckosamma kvinna

har just satt på sig ett par joggingbrallor för första gången på flera veckor, och om ni tror att det är för att jag ska just jogga så kan ni ta bort den tanken meddetsamma.

Mina damer och herrar, jag fryser! (tjolahopptjolahejtjolahopptjolahej)

Den lilla skymt av sol som fanns här i den arla morgonstunden har varit vips borta sedan dess och nu är det i stället tyngre skyar i sikte.
Det luktar regn lång väg och innan allt det där härliga kommer att ramla ned från himlen ska jag grilla kycklingklubbor och titta på British open i golf.

Det är en härlig lördag i förorten.

Att vakna fem

är inte att rekommendera om man vill hålla sig vaken hela dagen. Gör man dessutom misstaget att äta frukost då, istället för att somna om, inträder en viss hunger så här dags.

Man kan säga att vår familj är i en fruktansvärd matotakt.
Ändå äter vi middag vid sex, oavsett vem som har ätit vad och vilken tid.
Det gör att vissa av oss kör frukostmiddag, medan det för andra innebär middagskvällsmål.
Rörigt?
Jag vet...

Vi verkar dock överleva den här sommaren också.

fredag 16 juli 2010

Jag har haft ett semesteravbrott

i två timmar men nu är jag tillbaka i koman.
Just nu sköter jag bloggeriet från balkongen, den enda svala platsen som finns att tillgå om jag ska kunna använda mitt bredband.
Källarförrådet skulle kunna vara ett alternativ, men jag väljer hellre utsikten över bakgården.

Där har just nu pensionärerna någon slags fest.
Det både tjoas och tjimmas, och i glasen är det definitivt inte saft.
Vi får väl se om det hivas fram ett dragspel vad det lider.
Fritiof och Carmencita kan vara på sin plats en sådan här varm och härlig kväll i förorten.

När jag blir 100 vill jag också ha fest på bakgården.
52 år kvar.
Jag kanske kan vänta några år med den planeringen.

Som ni säkert har märkt så har jag semester

Inte ett ord om otrohet, missbruk eller annat viktigt.
Jag har inte tid med viktigheter när jag har fullt upp med ingenting.

Idag är sista semesterdagen och än så länge är jag väldigt nöjd måste jag säga.
Jag har fått sol så att jag tiger, träffat familjen på västkusten, sovit länge, grillat, ätit jordgubbar och väldigt många glassar.

Däremot har jag inte läst en enda bok.
Jag råder bot på det i helgen.
Utan lästa böcker är inte semestern komplett.

torsdag 15 juli 2010

Dagens dvd



Jeff Bridges i absolut storform.
Se den.

För övrigt kan jag meddela att det inte är att rekommendera att smörja in ansiktet med dagkräm innan man lägger sig i solen, i så fall behöver den innehålla någon form av solskydd.
Det gör inte min...

Igår var det en treårig nakenfis som intresserad betraktade de duschar som finns på min strand. Han var lite för kort i rocken för att komma åt knapparna som trycker igång dem, men pep förtjust så fort någon annan kom som hade rätt längd inne.

Nedanför duschen bildades en liten pöl som var suverän att plaska i, och till sist såg jag hur han doppade den nakna rumpan i vattnet.
Han satt så en stund och reste sig sedan för att titta ner i vattnet.
Jag såg hur han böjde sig ned och plockade upp något med kupade händer, och det han bar på placerade han två meter från duschen.
I samma ögonblick kom hans mamma.
"Men oj, har du bajsat här på stranden", sa hon och tog fram plastpåsar som hon plockade upp korven med, och sedan servetter som hon använde för att tvätta pojken i rumpan.

Att den lilla hand som hon sedan greppade just hade varit full av bajs hade hon inte en aning om...

Jag envisas fortfarande

med att inte använda solskyddsfaktor, just nu för att jag ändå inte står ut i direkt solsken särskilt länge.
Egentligen skulle jag behöva befinna mig i mitt förråd och sedan vidare till sopstationen.
Nästa vecka ska det nämligen in en massa prylar, och det är inte möjligt om det inte samma volym först lämnar plats.
Men i den här hettan?
Oh no.

Det ska skvätta lite på lördag, det passar mig alldeles utmärkt.

onsdag 14 juli 2010

Jag har beställt glass,

som kommer att levereras till min soffa - där jag just nu sitter och har semester - inom fem minuter.

Sedan ska jag läsa om höstmodet i nya numret av Elle.

I den här värmen behöver man ju inga sommarkläder eftersom bikini är det enda som håller kroppstempen i hyfsat skick.
Möjligtvis kan ett par shorts och ett linne vara att rekommendera om man ska till någon affär; men som ni förstår skickar jag en löpare på sådana uppdrag så att jag kan sitta här i balkongdraget utan att bekymra mig över att jag ska behöva ta på mig några klädesplagg.

Jag kan i lugn och ro koncentrera mig på om jag ska ha en lång eller kort trenchcoat i höst.

Hellbergs drar till beachen.

Jag har som jag sa igår, semester.
Det betyder inga bokade möten... men jag lämnar inte heller någon i sticket, så telefonen används trots ledighet och att jag befinner mig på en badplats.
Det är en kombination som fungerar för mig.

Och på tal om kombinationer: För tre-fyra år sedan kom sonen hem en dag med ett gigantiskt paket.
Han hade köpt sig en fläkt.
Att ställa upp fönstret i sitt rum var inte att tänka på eftersom det kunde komma in flugor (?), alltså fann han sin egen lösning på värmeproblemet.

I morse när jag vaknade surrade den för fullt i hans rum, en meter från hans huvud.
Hur man kan sova i det oväsendet begriper inte jag, men det är tydligen en kombination som fungerar för honom.

En kombination som ska testas om tio minuter är mamma och väckning.
Vi får väl se hur det går...

tisdag 13 juli 2010

Utanför Karlstad tankade vi och åt

och tog en tur in i butiken.
Och vad fanns på PocketStorelistans trettonde plats?


Viveca Sten sommarpratade.
Det finns en viss risk för att hon kilar förbi... alltså fick stolta Hellberg passa på att fota.

Vad mamma fick för present?

Simonas ljuvliga "Överenskommelser" förstås!


Jag tog mig en tur

till västkusten och mamma som fyller år idag.
Bilen gled ur garaget klockan 06.00 igår och in igen klockan åtta ikväll.

Det betyder att jag har träffat min lilla brorsdotter och brorsson; det var värt 100 mil på 1,5 dag, finare knattar finns nog inte.
Grädde på moset var mamma, lillebror och svägerska; en nog så god trio bohusläningar.

Gårdagkvällen tillbringade jag med mamma och en av hennes väninnor som också var på besök, och medan räkorna slank ned blixtrade det som tusan utanför fönstret.
Regnet förföljde oss sedan från Bohuslän via Dalsland, Värmland och Närke. Vid Sörmlandgränsen upphörde det, och i Södertälje var vartenda moln borta.

I Farsta har det inte fallit en droppe och då jag har semester resten av veckan vore det najs om det kom först nästa vecka...

Det var allt om min två dagar, vad har ni för er?

söndag 11 juli 2010

Att tänka efter... före

är ofta det vi förväntar oss av missbrukarna, en kombination som tyvärr inte alls är fungerande för den som missbrukar.
Har man dessutom problem med impulskontroll så är det förstås ännu svårare att tänka på konsekvenser. Det är här och nu som gäller och morgondagen finns inte.

Här och nu är egentligen ett lysande sätt att förhålla sig till livet, det innebär ju inte - för oss som använder oss av det - att det vi gör här och nu inte får konsekvenser i morgon.
Tvärtom ger bra gärningar idag oftast bra gärningar i morgon.
På samma sätt fungerar det naturligtvis tvärtom.

Missbrukarens här och nu handlar mest om att inte förmå att lägga in en tanke mellan impuls och handling.
En tanke som skulle kunna vara att kontakta sin sponsor, en vän eller gå på ett möte och berätta om impulsen.
"Vita knogar" är ett uttryck inom missbruksvården som handlar om att stå emot ett sug, trots att suget är för djävligt.
De flesta kommer inte så långt.
De agerar på impulsen och så långt som till vit knoge har de inte kommit...

De flesta av oss anhöriga har också vita knogar, eftersom vår impuls också är så oerhört stark.
Det kan gå bra i flera veckor, och så pang är vi där igen.
Oftast är triggern missbrukaren.
Han eller hon "gör" nåt, och så slås hela vårt alarmsystem igång.

Målet är inte att få bort larmet, det är att inte agera på det.
I alla fall inte agera så att missbrukaren får den omvårdnad, gränslöshet och anpassning som vi ägnade oss åt tidigare.

Den första tanken som "borde" komma när larmet går är; vad gör jag nu för mig själv?

Vad kan få mig att må bra?
Vilka vänner har jag som är bra för mig?
Vem kan jag umgås med som inte är i ett missbruk?
Vem har sunt förnuft när jag tillfälligtvis inte har tillgång till mitt eget?

Att ha en to do lista när kyrklockan ringer är inte så dumt.
Det kan ge en god tanke före...

Norrköping hade 33,8 grader igår

och det ska tydligen bli ännu varmare idag.
Tjohooooooo...
Min kropp är inte van vid värmen och när jag vaknar på morgonen ser jag ut som om jag har fyllt mitt ansikte med botox och vatten.
Ögonen och munnen är ingen lek.

Jag har nackspärr och drog dessutom till någon sena i armen när jag hyvlade ost (?), alltså är jag är en rätt löjlig människa just nu.
Det troliga är att en kall dusch råder bot på det mesta.
Tro inte att jag för ett ögonblick har glömt den vintern som gick, fy satan vad jag frös.



Bild lånad av nara.allehanda.se

lördag 10 juli 2010

Dagens

strandbesök avlöpte utan några större svettattacker eftersom molnen låg lite skönt där de skulle.
Det gör att jag är i form för att ta bort tidigare aviserade dammtussar.

Detta efter att jag har sett klart den utmärkta dokumentären om Gabriel Byrne, ni vet han som spelar psykoterapeuten i den likaså utmärkta serien "In treatment".
Svt har den goda smaken att reprisera det mesta de sänder, och jag var besviken häromkvällen när jag hade missat just den här.
Vilken tur att jag då satte på tv´n just i rätt tid idag.

Nu dammtrasa, sedan pannbiff.
Bra lördag.

Vad gör ni?

Unga läsare

Bloggerskan Yta och djup på Improveme har läst Casaonvoas Kvinna och tipsar om den på sin blogg.

Tusen tack!

Det är många unga kvinnor som har läst min bok och rekommenderar den till andra sedan den kom ut i pocket, och det är förstås oerhört roligt eftersom det inte var en målgrupp jag hade räknat med. Mitt sikte var mest inställt på de som kanske levde i likartade relationer, eller hade varit med om otrohet.

Jag är dock oerhört glad att den sprider sig även till andra målgrupper, och kanske kan det hjälpa någon som känner någon som vet någon som...

God morgon

Det är nästan roligt att se postkodlotteriets reklamfilm med Richard Branson. Bara nästan.
Det roliga ligger i klippningen, eftersom samtalet överhuvudtaget inte hänger ihop.

Så kan det vara med många samtal.
Det kan ta flera timmar, till och med år, innan vi inser att vi pratar om olika saker.
Vi tolkar det vi hör, och alltför ofta missar vi därmed budskapet.
Precis så som jag gör i Bransons reklamfilm.

Jag vet inte hur ni tolkar att jag ska gå till stranden idag, och behöver ni några klargöranden angående det så står kommentarsfältet till er tjänst.

fredag 9 juli 2010

Egentligen borde jag ta tempen

bara för att konstatera att jag verkligen har de 100 grader som det känns som.
Just precis nu skulle jag gilla ett riktigt kraftigt regnväder, gärna kryddat med en aning muller.

Blixtrarna kan vi strunta i.

Jag har en mamma som är rädd för åskoväder, och då pratar vi inte lite rädd.
Jätterädd som i nästan panikslagen.
Jag tror att det har smittat så till vida att jag inte tycker det är särskilt upphetsande så som andra kan göra.

Blixtrar är vackra på vykort, inte mer än så.
Jag kan nöja mig med regn ikväll.

Ösvarianten.

Jag hugger tag

i tvättkorgen när jag ändå har ett par timmar att fördriva innan flintasteken ska läggas på grillen.
Det är helg, hurrni!

Har ni semester så struntar ni väl i vilket, men vi vanliga arbetare gör förstås inte det.
Två lediga dagar sitter som en smäck just nu.
Nästa vecka har jag inte särskilt många klienter däremot planeringsarbete med en kollega.
Jag vill på intet sätt påminna er om att det kommer en höst, men för min del är den att se fram emot.
En special jag ska göra i oktober är att assistera på en coachutbildning, Coaching practitioner, som Coach2Coach håller i, och det ska bli oerhört roligt.

Samma kurs fick mig att bestämma mig för att det är coaching jag vill arbeta med och att det var en bra idé att skriva en bok.

Jag har inte ångrat mig än.

torsdag 8 juli 2010

Jag har tidigare redovisat

mina gravidcravings och tro inte för ett ögonblick att de 16 år efter nedsläpp är borta.

Just nu behöver jag kaviar och ost. Kaviaaaar som vi säger på västkusten.
Kalles och Gouda.
A match made in heaven.

En fantastisk torsdag,

tycker ni inte?

Min lägenhet är så inåt bängen dammig och tvätthögen har tagit sig ut ur tvättkorgen, men det rör mig faktiskt inte i ryggen.
En vacker dag kommer det att regna och samtidigt vara lugnt på coachingfronten och jag är helt övertygad om att den dagen kommer jag att ta tag.

Just nu har jag viktigare saker för mig, som klienter och solsken.

Det är inte alltid de två går hand i hand.
I början har klienterna svårt att se att de någonsin kommer att se ljust på livet igen; ändå kommer de flesta dit. Vissa fort som tusan, för andra tar det lite längre tid.
Det är helt okej.
Har man agerat som medberoende ett helt liv, tappat förtroende för sin otrogna partner efter ett långt äktenskap eller haft en självkänsla som är usel så länge man kan minnas tar det en stund att byta fokus och göra nytt.

Det är när man slutar vänta på att andra ska agera och istället börjar göra det själv som det händer grejer.
Ibland kan agera till och med vara att inte göra något alls, i alla fall inte som man gjorde förut.

Efter action (eller non-action) kommer solsken, en stråle i taget.
Det kan vara bra att veta när det är som mest jävligt.

Men se där.

Colour me complete har läst Casanovas Kvinna, klicka här.

Tusen tack!

Det händer att jag känner mig som 25.

Till jag träffar någon som är i den åldern.
Utöver det rent visuella så känner jag mig också äldre.
Jag tror att det är erfarenheten som klipper till, den går inte att undgå efter snart 50 levda år.
Och i samröre med den som är hälften så gammal så märks den.

Det är dock inte alltid så att jag använt mig av det som är min erfarenhet.
Inför vissa auktoriteter har det varit som om jag inte har levt en dag över de 14 första åren.
Jag har gjort mig till en liten oerfaren plutt.
De jag har utmämnt till auktoriteter har oftast varit kvinnor, marginellt äldre än jag, som har varit oerhört karismatiska.
Hu. Läskiga typer.

Jag vet inte riktigt när det där gick över, men det gjorde det.
Varken kvinnor eller män är särskilt farliga... eller auktoritära för den delen.
Det där satt mer i mig än i dem.

Idag ska denna medelålders plutt ta sig till en badstrand igen.
Min erfarenhet säger mig att det är en mycket god idé.

onsdag 7 juli 2010

Jag ser ut ungefär

som om jag hade filmjölk i varje mungipa.
Det har jag inte.

Under veckan har jag haft en spricka i varje och idag klev jag in på apoteket för att få lite hjälp, ut steg jag med en liten tup med zinkpasta.
Samma lösning som för 30 år sedan.
Zinkpasta och Idomin måste väl vara hundra år gamla varumärken.
Idomindoften har jag växt upp med.
Den fick man ha både här och där när man hade små hudproblem.
Visst minns ni den också?

Anyway, nu sitter jag här med mina vita mungipor och hoppas att det är läkt till i morgon.
Annars kanske jag måste fundera på om det är mitt matintag eller lyspyl som är problemet, och det vill jag inte.
Jag satsar allt på pastan.
Och på chips.

Tänk att man kan bli så sugen på det en onsdag.

9.30

tog det slut.
Det nya, fulladdade, batteriet (a´785:-) höll i 45 minuter...

Jag har köpt ett nytt batteri till min dator

eftersom det förra höll i 20 minuter.
Än så länge verkar inte det här mycket bättre.
Idag tar jag tid.
8.45 drog jag ur nätsladden.
Hälften av laddningen återstår nu 09.22.
Igår gick det från hälften till noll på en minut.

Datorer är inget kul samtalsämne och jag behöver ett nytt.
I brist på ett sådant slutar jag här och går till stranden istället.
Dagens arbete startar sent i eftermiddag.
Oerhört bra planerat.

tisdag 6 juli 2010

Vi säger ofta

att vi inte kan lämna vårt dysfunktionella förhållande och det är naturligtvis inte sant.
Det kan vi visst.
Det känns så möjligtvis, men det är inte än annat än en känsla.
Vi kan packa våra väskor och gå, alternativt slänga ut den som gör oss illa.

Vi kan, däremot gör vi det inte.

Jag har nog aldrig träffat människor som står ut med högre smärta än de som är tillsammans med en aktiv sex & relationsmissbrukare.
Det som är mer smärtsamt än att stanna i en sådan relation är att lämna den.
Så vi säger vi att vi inte kan, för vi tror oss veta att en sådan smärta skulle vi inte klara av.

Jag såg en ofantligt skrämmande dokumentär i två delar på svt som handlade om ett amerikansk par, där kvinnan systematiskt blev misshandlad, så också hennes barn.
Den yngsta dottern slog mannen till sist ihjäl, och inte ens då kunde kvinnan släppa honom.
Hans makt över henne och hennes känslor var total.

Hon kallade sina känslor för honom kärlek.

Under mordrättegången - mot de båda eftersom hon hade underlåtit sig att skaffa hjälp och skydd till sina barn - skrev hon brev till honom där hon dels talade om vilka sexuella aktiviteter hon ville att de skulle ha i rättssalen men också hur stor hennes kärlek till honom var.

Båda dömdes till livstids fängelse, och hon fälldes inte minst för dessa sista brev.
Hennes rädsla för smärtan för att förlora honom blev en bidragande orsak till dotterns död och satte henne själv i fängelse.

Det är inte kärlek.
Det är rädsla.
Dessa två är tyvärr oförenliga.

Säger du att du inte kan, så gör om det till att du inte vill.

En dag kanske du vill och då kan du också.

Det här skulle kunna ge

20 ensamstående och fattiga mammor lite guldkant på semestern. Klicka här.
Jag fattar faktiskt inte den här symboliken och blir bara förbannnad.
Det är i alla fall inte en aktion som få min röst i höst.

Vad är det för pytte - pyttesmå

flugor som anser att det är helt underbart att vara exakt en centimeter från mig ansikte?

Om de låter något eller inte är helt omöjligt att säga eftersom någon har tagit ett beslut om att det är bra att borra upp gårdsplanen klockan 07.00, den sjätte juli 2010.
Gårdsplanen ligger nedanför mitt sovrum.
För att inte avlida av värmeslag är balkongdörren - i mitt sovrum - vidöppen, vilket i sin tur betyder att de borrar I MITT ÖRA.

Därför hör jag inte om flugorna, de där pyttiga, surrar eller inte.
Det är dessutom oväsentligt.
Den där centimetern är tillräckligt irriterande.

Tre koppar kaffe kommer att vända den här morgonen till en helt lysande dag. Det, och lite coaching.
Däremellan är det faktiskt väder för en dammsugare.

Det blir en bra tisdag i förorten.

måndag 5 juli 2010

Jag bloggar lite

om medberoende och missbruk just nu, mest för att jag pratar om det hela dagarna och är rätt slut i pallet så här dags.
Men tro inte att jag inte återkommer i ämnet, för det gör jag... en annan dag.

Nu ska jag vara helt oberoende och läsa en tidning.

Mer Gevalia



Det var inte bara båtar som fick ny skepnad under mitt befäl, även denna vagn agerade servering en jul för några år sedan. Nu ska sägas att det var reklambyråns idé och också de som hade rätt kontakter på SL, men någon ska driva projektet för att landsätta det också.
Det var min lott.

Vi hade med oss en gigantisk espressobryggare och det vanliga bryggkaffet fixade vi i åttaliterstermosar.Vi hade ett helt gäng med människor som bara pysslade med att vänta in vagnen på T-centralen, byta ut de tomma termosarna mot fyllda, och sedan springa iväg för att brygga nya i ett rum som vi fick låna på centralen.
Då visste jag exakt hur lång tid det skulle ta för tåget att komma tillbaka och det var nog det mest minutiösa projekt jag har varit inblandad i.

Tunnelbanetåg väntar inte, särskilt inte på kaffe...

När sonen var åtta

jobbade jag med att marknadsföra Gevalias kalla kaffedryck, Icepresso.

För detta ändamål leasade vi en flatbottnad båt, gjorde om den till ett café och körde den från kust till kust.
När båten kom till Fjällbacka fick sonen vara med och dela ut de kalla kaffeburkarna till båtgästerna.


Kaffe och åtta är kanske inte en bra kombination, men när vi kom hem ville han ändå provsmaka. Han stod utanför kylskåpet, blundade, knäppte sina händer och bad "Gode Gud, låt mig tycka om Icepresso".

Han kräktes nästan.



Men båten var fin.

Varför säger man "där nere"

så fort man åker utomlands.
"Där nere är det..."
"Där nere får man..."
"Där nere hade jag..."
Och på frågan hur länge någon ska vara borta är svaret allt som oftast "bara en vecka" och så ser personen så där lite urskuldande ut.
Vaddå bara?
Det är väl helt fantastiskt att ha möjligheten att resa bort en vecka?

Strunt samma.
Nu ska jag jobba.
Här uppe.
I en vecka.
Tjoho.

söndag 4 juli 2010

Värmen

i Stockholm ska tydligen hålla i sig hela veckan, och eftersom jag har klienter på morgon och sen eftermiddag så kan jag fortsätta med mina korta besök på stranden varje dag.

När jag nu inte har någon semester vill jag ändå låtsas lite och till den leken duger farstabeachen alldeles utmärkt.

Nära hem och nära till jobbet.




När jag ligger på stranden

vandrar det förbi en kvinna med precis så där långa ben jag tycker är så snyggt, och strax framför mig på en gul handduk sitter en annan med långt tjockt mörkt hår.
Jag tittar på henne när jag själv försöker få mina tunna blonda strån att sitta fast i en tofs, och jag tänker att det där håret måste vara allldeles underbart att slänga med.
Vid sidan om mig stretchar någon. Hon måste vara i min ålder och hon är i perfekt trim med magen innanför, inte utanför, bikinibyxorna.

När jag kommer hem studerar jag mig själv i spegeln.
Korta ben, tunt hår, en före detta platt mage och jag inser att jag inte vill byta en enda kroppsdel.
Det jag ser i spegeln är jag.
Jag vill inte se ut som någon annan.
En annan kropp på mig hade känts väldigt... udda.

För övrigt ska jag visst på fotboll på onsdag. Det är VM-final mellan Sverige och Italien i Gävle.
Det visste ni inte.
Det är jag och Maggan Graaf som ska dit.

Mina kroppsdelar och jag somnade en stund, behöver jag säga det...?

I morse var det blött och grått i Fjällbacka


Men se så fint det är just nu.


Idag gjordes det tv-reklam

för något nytt koncept som kallas "Drömstugan", eller nytt och nytt, Åre och Sälen har väl alltid haft sina stugbyar med bostadsrätter... men i alla fall.
I reklamen hänvisas till en hemsida som jag som nyfiken gick in på.

Jag tittade runt en bra stund innan jag förstod att det saknades information om prislapp, vilket gjorde mig mer irriterad än intresserad.
Varför gör man så?
Om nu alla ska ha råd med en drömstuga som det sägs i reklamen så borde man väl också uppge vilken summa alla anses ha råd med?

"Ring för prisuppgift" som det står ibland är inte min grej.
Raka puckar, annars får det vara.

Är för övrigt på ett strålande humör.
Det är ju söndag!

Japp, då var det avgjort

Klicka här.

lördag 3 juli 2010

Recension Beck:

Se den.

Kort och kärnfullt, och allt jag kan prestera.

Inte för att jag är svettig längre, för på bion var det kallt, utan för att jag inte kan recensera.
Antingen så gillar jag eller så gillar jag inte.
Det djuplodande, och emellanåt analyserande, jag ägnar mig åt i mitt arbete förmår jag överhuvudtaget inte att applicera på varken böcker eller filmer.

Se den betyder att jag tycker att den är bra., ingenting annat.
Varför kommer ni inte att få svar på eftersom jag inte vet varför.
För mig är inte det särskilt noga.

Varför min näsa är röd kan jag däremot berätta; det har varit sol i förorten idag.

Nu finns det många som

tar bort damm som inte finns, det vill säga städar i något slags preventivt syfte (?).
Det gör inte jag.
När dammet ligger där, gärna i drivor, tar jag tag.
Ett sådant hade jag tänkt att ta idag, men den tropiska hettan gör att jag inte rör en fena.
Just nu sitter jag blickstilla, för när till och med fingrarnas rörelser över tangentbordet får pannan att bli blank är det varmt.
Efter en sväng till stranden såg jag fram emot att komma hem till en sval lägenhet, men så var alltså inte fallet.

Ikväll går vi på bio.
Det är smart.
I salongen är det oftast så kallt att jag behöver en tjock tröja och dessutom ska vi se Beck som kan generera en och annan rysning.

Så länge sitter jag som sagt stilla... och ropar ut mina önskemål om vätska.
I vår familj kör vi hjälpmetoden.
Den som behöver något får hjälp av den andre, oavsett hur litet önskemålet är.
Idag får alltså sonen ge mig vatten, i morgon kan det hända att jag ger honom mat.

Det är väl rättvist?

fredag 2 juli 2010

Nämen

Sandra Karlström har nyss läst några biografier, varav Casanovas Kvinna var en.
Klicka här.

Tusen tack, Sandra.

Min säng

är en lysande källa till inspiration (och svett numera, fasiken vad varmt det är på nätterna...).

Mitt problem är att jag inte har något anteckningsblock tillhands, för när jag väl ska delge er mina insikter finns de inte längre kvar vilket en anteckning hade kunnat råda bot på.

Mitt minne är fortfarande, flera år efter utbrändheten, inte att räkna med och den där anteckningsboken ska jag redan nu lägga fram.
Det kan hända att ni därmed får er en hel del nyttigheter till livs i morgon.
Idag är det kört är jag rädd.

Det nyttiga idag kommer att bestå av pommes, och till dig som protesterar mot det säger jag ... ingenting alls och saltar lite extra.

Jag har bara en sak att säga


Jag får helt enkelt återkomma.

torsdag 1 juli 2010

Inlägg ettusenåttahundranittiosju.

Jag såg att någon hade googlat på Åsa Hellberg +familj +foto häromdagen, och det behöver ju på intet vis vara mig och min familj som man vill se foto på.

Det kan dock vara så, och därför är jag så evinnerligt tacksam att det inte går att hitta några sådana foton; helt enkelt för att vi är helt överens om att det inte ska finnas på nätet, enbart i vår familjs egna album.
Jag skulle heller inte låta någon annan ta kort av oss tillsammans just av den anledningen...
Vips dyker det upp bilder på facebook och då är vår "familjesekretess" rätt körd.

Men visst har det varit lockande att lägga ut fina bilder på härliga barn, så som ni andra kan göra; det skulle dock kunna skada dem och därför är valet lätt som en plätt.
Inga bilder eller riktiga namn på familjemedlemmar.
Punkt.

Roliga timmen

Lina, 5 år, berättar för sin lekkamrat att hon fått en ny pappa.
- Jaså, vad heter han?
- Bosse Jansson.
- Han är bra. Honom hade vi förra året...

Det är många barn som får extra - eller kanske plus och plast - föräldrar nu förtiden. Egentligen är väl det rätt bra; ju fler vuxna desto bättre... om de förmår inkludera vill säga. Gör de inte det, och mamma eller pappa är upptaget tokkära i sin "nya", kan det bli ett utanförskap istället.

Bosse Jansson verkade ju i alla fall vara bra. Jag sätter en femma på att han vågade bry sig om.