torsdag 31 december 2009

Några nyårslöften

tänker jag inte ge; däremot vill jag tacka alla er som har hjälpt till att förgylla mitt 2009. Kommande år känns spännande och jag ser fram emot det, eftersom jag vet att hur det än blir så blir det bra.

Till alla er läsare av bloggen; ni som känns som personliga vänner även om jag bara känner till namn eller eventuella alias och alla ni som läser utan att ni säger något:





Jag önskar er alla ett Gott slut och ett Gott nytt år.

Ni är erhört betydelsefulla för mig.


Jag hade inte läst den här DN-artikeln

men gjorde det i morse.

Däremot köpte jag Insiders reportage om familjen Grönros när jag såg det på TV3.

Jag blir så glad när jag ser att andra begriper det jag inte gör, så att jag får tänka till och lära mig det jag egentligen vet; det finns alltid en annan sida av en historia.

Klicka här.

Idag vill jag gratulera

min mormor Birgit i himlen, hon fyller 97 år.

Oftast har jag problem med himlen och det där med livet efter detta. Jag vill gärna ha bevis och fakta, och eftersom jag inte har fått det tror jag snarare på att vi bara är en del av kretsloppet.

Med den tron är det minst sagt konstigt att jag är övertygad om att mormor, morfar och min styvpappa har koll på vad jag och familjen gör; det är som om alla andra befinner sig i kretsloppet utom just de tre.

Idag hoppas jag att de har lite fest för mormor. Jag skulle tror att hon önskar sig en liten bäddjacka (för oinvigda är detta en slags kofta som man har ovanpå nattlinnen), gärna i någon pastellfärg. Men om detta vet jag förstås ingenting.
Födelsedagspresenter kanske är helt onödiga i himlen.

Grattis mormor.
Vi har inte setts på åtta år, och jag saknar dig fortfarande.

onsdag 30 december 2009

Jag längtar

efter min kabetv-box. Mina analoga kanaler är inte särskilt upphetsande beroende på den urusla bildkvalién i första hand. Dessutom är jag van vid mina 100 kanaler, så de futtiga jag har nu duger inte långt.

Jag håller en tumme för att boxen kommer i morgon och så länge håller jag till godo med ett avsnitt av "Morden i Midsomer" och tidigt sänggående.

I morgon bitti ska jag jaga prima svensk oxfilé.

Det händer att jag googlar på Casanovas Kvinna

och idag hittade jag följande inlägg på Anneli Henryssons Oprah blogg:

"Åsa Hellberg släppte tidigare i år boken Casanovas kvinna, som jag förstås skrivit om här på bloggen.
Tänk att Tiger Woods nu gjort den boken superhet.
Inte för att jag brukar vara den som ställer diagnoser, det håller jag mig för god för, men i det här fallet - visst sjutton är det sexmissbrukare han är - inte golfproffs.
Läs boken om så förstår du mer om det som pågår på andra sidan Atlanten. Jag tar inte någon i försvar, men allt kanske inte är svart och
vitt. "

Tack Anneli.
"Allt kanske inte är svart eller vitt"; du har precis förstått vad det handlar om.

Casanovas Kvinna

är Bokus åttonde bäst säljande biografi v 52. Kolla här.

Mer skryt; jag fick mail från Kay Pollak häromdagen, och han tyckte om min bok.
Hans egen, "Att välja glädje", är en av mina personliga favoriter.

Semi-ledig

vilket för min del betyder en skvätt coaching i eftermiddag och att jag innan det måste tömma kattlåda (yäck), köpa nya röda snittblommor och korrläsa min artikel.

Är det någon slags halvdag idag för er som jobbar?

Jag har tappat alla gamla regler om halv- och hellediga dagar eftersom jag faktiskt kan göra lite som jag vill; eller snarare hur klienterna vill.
Ibland har jag en halv tisdag för mig själv, och det fungerar precis lika bra som en onsdag innan nyårsafton.

Igår satte jag inte foten utanför dörren, men ryktet sa att det var kallt.
Eftersom jag gillar väder och temperaturer så vill jag gärna ha en rapport från er.

  1. Hur kallt är det där du bor (och berätta gärna ungefär var du bor också)?
  2. Har ni mycket snö?

tisdag 29 december 2009

Nej, det är klart att det inte var 8000 ord

utan 8000 tecken.
Ni som är fena på att skriva beställda artiklar, ska jag räkna in blankstegen eller inte?
Jag glömde att fråga tidningen det.

Tricket

är förstås att äta något och att därefter ta en välbehövlig (?) tupplur.
Sen ska ni få se på skriverier minsann.

Hittills har jag inte skrivit ett enda ord.

Jag undrar vad jag har gjort hela den här dagen?

Ska vi ta lite mer Com Hem tycker ni?

Idag fick jag via samtal bekräftelse på min uppsägning av bredbandet och TRE månaders uppsägningstid.
Jag passade på att säga upp mitt Canal+ abonnemang som jag ändå aldrig använder mig av, och glad och nöjd (förutom med de tre månaderna) klev jag in i duschen med enbart digital-TV Large abonnemanget kvar i mitt och Comhems gemensamma liv.

Väl ute och tillbaka i min soffa upptäcker jag att min digitalbox (3000 kr) har lagt av, poff, efter drygt två år.
Nya samtal till Comhem som beklagar att garantin har gått ut och att mitt enda alternativ är att köpa en ny box... har jag tur kan jag få den innan nyår.

Det som de tappar i ena änden tar de in i den andra.
Låt vara att det är en slump, men håll med om att den är jäkligt bra.
För Comhem.

Idag ska jag skriva

min beställda artikel på 8000 ord och det ska onekligen bli spännande att se hur jag får ihop den. När jag skrev för Newsmill hade jag ingen begränsning men ett givet ingångsläge, medan det här är mer fritt även om temat är klart.
I de flesta artiklar som har skrivits om boken har fokuset legat på hur jag kunde stanna kvar och inte särskilt mycket har handlat om att vända på sitt liv, så kanske ska jag lägga tyngdpunkten där?
Vi får se.

En skrivdag är egentligen inte en ledig dag, men det känns så när jag inte har några tider att passa.
Jag kan sitta här och skriva i morgonrock hela dagen om jag vill.
Visst är det lite lyxigt en alldeles vanlig tisdag i december?

måndag 28 december 2009

Den första självbiografin jag läste


var Sickan Carlssons.
När hon hade nariga händer kissade hon på dem.
Det är det enda jag kommer ihåg.
Jag kanske skulle läsa den igen. 35 år senare kan det ju finnas annat minnesvärt.

Blir det oftast som du har tänkt?

Vi är inte alltid medvetna om hur vi tänker, och att medvetandegöra det är inte så dumt med tanke på rubriken.
Det är oftast inte något större fel på det vi tänker att vi vill, det är nästa tanke vi ska se upp med:

Jag vill vinna VM i höjdhopp, men det kommer säkert inte att gå.
Jag vill bli av med mitt medboerende, men jag kan inte sluta kontrollera.
Jag vill bli publicerad, men jag blir troligtvis refucerad igen.
Jag vill ha det där jobbet, men alla andra sökande är säkert duktigare.

Den inre dialogen börjar så bra, men håller inte riktigt hela vägen och så är vi där igen.

Ja, det blir oftast som vi tänker.
Alltså måste vi ändra våra tankar om vi vill uppnå något.

Jag vill bli av med mitt medberoende, och det första steget mot friheten det innebär att inte sitta fast i någon annans missbruk, är att jag slutar kontrollera.

Jaha

ligger ni och sover kanske?
Låt inte mig störa, jag om någon vet hur skönt det är att sova länge.
Själv jobbar jag idag, alltså var jag uppe och skuttade vid 7.

Igår var vi på Heron City, och jösses vad mycket folk det var där.
Kön till biljettluckan var hur lång som helst, men vi som har lite koll vet att man istället köper sin biljett i Biomaten (tror jag att det heter). Med några knapptryckningar (vilken film, vilka platser och skjuts in med kortet för att betala) har man biljetterna i sin hand och slipper stå i kö i 45 minuter.
Finurligt va?

Däremot var det 40 minuters kö till O´Learys och det gick inte att fixa med några knapptryckningar så biffen intogs istället på Amazon som har rätt tempo på sin servering. De dukar av blixtsnabbt och ser till att man få betala i samma sekund som man ber om det.
Logistik som fungerar helt enkelt.

Mätta och nöjda såg vi sedan "Trubbel i paradiset" som väl kanske inte kommer att bli hågkommen som den bästa filmen 2009, men som ändå var helt okej.

Det var det.
Medan ni sover ska jag intervjuas så vi hörs väl senare?

söndag 27 december 2009

Vi samlar ihop

trupperna och går på bio, men först tänker vi äta.
Vi har redan bestämt att det blir oxfilé med diverse såser, vitlöksbröd samt mycket Coca-Cola.
Har vi tur ligger det en grillad tomat på tallriken, men vi ska till O´Learys och det är inte just grönsakerna som är deras signum.
Kött är de däremot fenomenala att fixa till.

Man kan säga att just nu ligger min julskinka lite i lä.

Enligt de rapportörer

som tog sig in till stan igår är det verkligen inte kris i stockholmarnas plånböcker, tvärtom viftades det med både kreditkort och cash så att det stod härliga till.
Själv ska jag inte vifta ett enda dugg, däremot ska jag fortsätta den rensning som jag inledde för ett par månader sedan men som jag aldrig gjorde klar.

Jag har nämligen kommit på att det snart är vår.
Jo då, om fyra månader sitter jag på min nya utbyggda balkong och får fräknar i vårsolen. Alltså vänter jag med eventuella inköp till vårkläderna dimper ner i butikerna om en månad eller två.
För övrigt kan jag vara den blekaste människa som någonsin har skådats i förorten, och för allas skull borde jag verkligen ha lite smink på mig då och då innan vårsolen gör sitt, men det får bli en annan dag.
Inte en gnutta kommer att appliceras i fejjan den här sista söndagen 2009.

Lös hund i tvättstugan

och vad tycker jag om det?
Jag tycker så lite om det att jag helt enkelt går därifrån.

Vad hände med koppel?
Vad hände med respekt för oss som är rädda?
Vad hände med husse igår kväll eftersom han stank allt annan än julmust?

Nej det var ingen stor hund, och ja, den är säkert snäll; men jag vill inte ha en lös hund i tvättstugan på min tvättid.

Basta!

Bye bye julen

Jag vet inte riktigt vad vi kommer att göra på nyårsafton, vet ni?

Det har aldrig varit en viktig dag för mig, men jag tycker om att se fyrverkerier alltså är det möjligvis en bra idé att åka in till stan.
För ett par år sedan var vi på stadsgårdskajen och jäklar vad det fyrades iväg glittriga raketer i olika kulörer.
Om jag tänker på hur mycket pengar det handlar om blir jag förbannad, så jag låter bli att göra det och tror istället att de som köper gigantiska raketer också ger gigantiskt mycket pengar till Röda Korset.

Så, vad blir det för er del.
Festblåsa eller moonboots?

lördag 26 december 2009

Full omgång i elitserien

och Brynäs leder efter första mot Frölunda med 3-0.
Sorry mamma, men det ser inte särskilt bra ut för ditt lag...

Det är möjligt att jag får äta upp den kaxigheten om en och en halv timma, men det är då i så fall.
Just nu går vi mot storvinst.

Jag har inte sett Brynäs på hemmais sedan man byggde om Gavlerinken till Läkerol Arena, och det är synd och skam förstås.
En tur till det av Gevalia väldoftande Gävle kanske vore en bra dagstripp framöver.
Ska jag få med någon ur stockholmsfamiljen krävs dock att något av lagen härifrån är inblandade i matchen, när det gäller den sporten är det ingen som åker med av snällhet.

Ishockey är krig... även på läktaren mellan familjemedlemmar.

Jag kan rekommendera 1222 meter över havet

av Anne Holst, mer än den har jag faktiskt inte läst trots att det verkligen var min intention den här julen.
Å andra sidan är den inte över än, jag har ju även morgondagen på mig innan det blir vardag.

Har ni fått några böcker i julklapp?
Min finurliga lillebror brukar se till att jag får ett presentkorts-sms från Bokus varje julafton, vilket gör att jag kan botanisera friskt och se till att jag får precis det jag vill ha.

Tips emottages tacksamt, för i år har jag faktiskt inte en aning.

Sorg

kan man inte gradera.
Vi har våra egna referensramar och ingen sorg är sämre eller bättre än någon annans.

Jag tänkte mycket på det när jag hörde berättelsen om kvinnan som sökte samtalshjälp för att hennes undulat hade dött.
När terapeuten fick klart för sig att undulaten var den enda levande varelse som den här kvinnan hade att prata med ställdes berättelsen i ett annat ljus.
Fågeln hade varit hennes bästa vän och enda familj, och ensamheten var gigantisk efter att hon hade förlorat honom.

När någon har sorg gör vi bäst i att bara lyssna, det räcker det mycket längre än vad vi tror.

fredag 25 december 2009

"Stenhuggaren" ikväll 21.00 på Svt 1

Glöm inte det.

Egentligen skulle jag vilja byta kanal

men Misse har parkerat sig mitt framför TV´n där ettan visar fåglar.
Jag undrar om han minns den gången han faktiskt fångade en på balkongen och kom insvansandes med den i munnen, stolt varvandes mig innan han la den under köksbordet.

Min räddningsaktion startade ögonblickligen och jag stoppade in den lilla pippin i kattens transportbur där den fick hämta sig efter chocken.
När den väl började flaxa därinne öppnade jag dörren och iväg flög den för att aldrig återkomma.

Nej, han minns säkert inte, men det gör jag.
Aldrig har jag väl känt mig som en större hjälte.




Fem år

har gått sedan tsunamin i Sydosasien och jag minns samtalet som berättade att min chefs två yngsta barn var borta. Jag minns samtalet som berättade att vännens systerdotter inte hittats. Jag minns tidningsartiklarna om den före detta arbetskamratens letande efter hela sin familj; en familj hon aldrig mer återsåg.

När jag läste Malin Sävstams oerhört starka bok "När livet stannar" vet jag att jag tänkte att jag har så oändligt mycket att vara tacksam för, och att det var mitt ansvar att se till att mitt liv blev bra, trots att jag då gick igenom helvetet med missbruket och mitt eget medberoende.
Om någon bok gav mig något just då så var det den, och har ni inte läst den så gör det.

Jag hade valmöjligheter på ett helt annat sätt än de som hade förlorat nästan allt i tsunamin; ändå har de gjort val efteråt som de flesta av oss kanske inte tror är möjliga.
De har valt att leva;att göra det bästa av sitt liv trots allt, och i dagens Aftonbladet läste jag om min gamla arbetskamrat Maria som fann kärleken i sin vän Bob. Den man hon träffade när de gemensamt letade efter sina familjer i Khao Lak 2004. Klicka här.

Jag har tagit mig en gigantisk

sovmorgon, och det är precis just så som jag vill inleda min juldag; den härligaste dagen på hela julen om du frågar mig. Inte för att det är något större fel på julafton, men håll med om att den här dagen är mer passande för oss som inte kräver särskilt mycket action för att livet ska vara bra?
Den enda aktivitet jag skulle kunna tänka mig handlar om utförsåkning men min längtan efter att få klämma i fötterna i ett par pjäxor kommer inte att uppfyllas idag.
Däremot tror jag att jag ska fylla bilen med tonåringar och åka på en dagstur till Romme under jullovet.

För er som inte åkte skidor under början av 80-talet kan jag berätta att man då hade 1.90 långa skidor som man var tvungen att trampa till rejält för att få att lyda. Själv hade jag ett par guldfärgade Atomic med en röd klump längst fram som förhindrade korsning av skidorna. Fräna som tusan.
Dagens carvingskidor är en dröm att åka på, och var man inte duktigt förut så är man det nu på ett par sådana.

Längdskidor har aldrig varit min favorit. Jag åkte några varv med turister när jag jobbade i Sälen, men med min urusla teknik var det mest bökigt och tungt.
Nej, tacka vet jag backar.
Fy fasiken vad roligt.

Hur har ni det med skidåkningen, och blir det någon sådan under julen?

onsdag 23 december 2009

Dan före dan.


Per Holknekt berör som vanligt, idag i treans julkonsert för de hemlösa. Han berättar om kvinnan på socialförvalningen som sa "jag tror på dig, Per" och som var den som först hjälpte honom från ett liv som utfattig, hemlös alkoholist till en man som idag reder sig gott.
Att se någon i ögonen och säga "jag tror på dig" kan betyda allt för den som inte längre ens när ett hopp om att kunna förändras.

Jag gillar Per, och Per mer än gillar Lena Ph läste jag igår.
Bra.
Vi behöver mycket kärlek och hopp i juletider, tycker ni inte det?

Jag önskar er massor av den varan, och en riktigt, riktigt, riktigt God Jul.





Man kan säga att jag spurtar ända in i mål

och nu börjar min julledighet.I tre dagar ska jag helt koppla bort mitt arbete vilket jag behöver.
Jag har både Anne Holst och Helen Tursten på läslistan, dessutom ska jag naturligtvis se Camilla Läckbergs "Stenhuggaren" på juldagen och därmed få en välbehövlig dos av Fjällbacka mitt i vintern.

Ikväll blir det traditionsenligt Bingolotto, å andra sidan går alla tiders mest härliga film " Love Actually" på trean så det blir nog kanalbyte när den drar igång vid 21. Jag kan ha sett den ungefär sju gånger, men det spelar ingen roll, den är ljuvlig.

Är ni färdigpysslade?

tisdag 22 december 2009

Casanovas Kvinna får 4 av 5

S i tidningen solo. Så här skriver recensenten Johanna Frölander:

Det här är en sann historia. Åsa Hellberg skriver ärligt och sårigt om stor kärlek och djupa svek. Om hur hon vägrar ge upp och hur det finns hjälp att få. Mot slutet när Lotta luskar i sitt medberoende blir det bitvis lite väl filosofiskt, men språket occh den brutala ärligheten väger upp.

Tjoho!

En tur till Heron City och Media Markt

och där var det nästan folktomt, nä inte riktigt kanske, men inte var det så fullt som jag hade förväntat mig.
Mitt eget centrum är däremot groteskt. Det tog 10 minuter bara att köra förbi.
Nåväl, både färdiggjord pepparkaksdeg och skinkgriljeringsattiraljer är nu på plats och strax kör vi igång. Vi behöver lite risgrynsgröt först.
Willys prima på tub.

Och nej, det är klart att jag inte kokar skinkan själv, varför skulle jag göra det när den finns att köpa färdigkokt?

Däremot griljerar jag - och misslyckas med det -varje år, men det är egentligen lite strunt samma. Det är ändå bara skinkan jag äter.

Jag lägger krutet på paketen och myset, det är jag bra på.

Vinterbild från Fjällbacka idag


Dan före dan före dan

Och jag känner mig nödgad att erkänna att den traditionsenliga skinkan dan före dan kommer att griljeras och provsmakas redan i kväll, dessutom ska det svischas in en plåt eller två med pepparkakor.
Det blir en doftbomb man sällan har känt i Hellbergs kök och förhoppningsvis klarar ugnen dessa två uppgifter med bravur.
Själv måste jag leta upp de formar jag inte har använt sedan 1999, och låt oss hoppas att de inte har försvunnit i en av mina utrensningar.
Det kan vara så, men då får vi väl skära ut egna grisar och gummor. Det kan ju bli riktigt roliga pepparkakor.

Eftersom min fantasi ligger någonstans under nollpunkten tar jag tacksamt emot tips på självutskurna figurer
Är jag på det humöret lägger jag ut bilder på era förslag senare under kvällen.

måndag 21 december 2009

Nej jag tänker inte tvätta

under julhelgen, och det ska tydligen ingen annan heller, alltså infinner jag mig i tvättstuga 07.00 i morgon i brist på andra - mer vettiga - tider.

I morgon ska det också coachas samt köpas paket, och mitt vapen i julhandeln är att infinna mig i butiken precis innan den stänger alternativt i samma sekund den öppnar. Eftersom årets julklappar är stenhårt önskade ska de bara inhandlas, och det kan väl inte ta så lång tid eller?

Jag kvistade förbi Farsta centrum ett par gånger i helgen, och jösses vad mycket folk det var där.
Eftersom Konsum var mitt enda mål kunde jag trots allt slippa stressen, men led med de barn som satt i barnvagn och inte alls tyckte att det var en bra idé med trängsel och galna tanter och farbröder.
Inte ens ett leende från den här medlidsamma tanten gjorde susen. Tvärtom skulle jag säga. Mitt grin uppfattades tydligen mer som en läskig grimas och inte en unge var imponerad.
Jag kanske skulle le lite åt mig själv i spegeln för att se vad det är de ser, jag kanske blir rädd jag med.

Nej, tacka vet jag tidig eller sen shopping; det funkar varje år, med eller utan smajl så länge plånboken är fylld.

Som den uppmärksamme läsaren

har förstått så har jag en katt, Misse.
Detta tioåriga underverk inte bara kräks här och där; numera kan han inte längre hålla sig till sin toalett när det trycker på utan det släpps ut där han befinner sig just då.
Idag var det på hallgolvet.
Tack och lov klev jag mitt i pölen som annars hade förblivit oupptäckt (jo då, det går att se en uppsida även med en sådan här historia).

Olyckan (bestraffningen) skedde troligtvis när jag befann mig i duschen med stängd dörr, och hädanefter kommer kattens toalett att befinna sig utanför badrummet när vi vill vara ifred eftersom kattens panik för att vara utan sin låda - eller utanför en stängd dörr - är för stor.

Så, alla ni kattägare är vårt avlånga land, har ni något tips förutom att flytta kattlådan?

Läste på Facebook

om en vän med familj som drog till Karibien i går och jag funderar på om jag är avundsjuk eller inte.
Jo, det är jag för det är klart att jag skulle vilja åka dit, men jag är inte avundsjuk precis just för ögonblicket.
Jag kan ta den där känslan i mars istället, för här och nu vill jag vara i vårt vackra vinterland.

Idag är det vintersolstånd och mörkare än så här blir det inte, i morgon går vi sakta men säkert mot ljusare dagar...och kanske tider?

Vad tror ni om 2010, blir det bra och i så fall varför?

söndag 20 december 2009

Jag är nyfiken på

hur ni gör kommande veckas tre arbetsdagar och alla mellandagar, är ni lediga?
Ska ni hitta på något kul?

Och här är länken

till artikeln om mig i DN, klicka här.

Här är

länken till intervjun med Roger Nilsson och Erik Sundby från dagens DN, klicka här. Om min kommer länkar jag den senare.

Jag har fått

så ofantligt mycket mediauppmärksamhet tack vare Casanovas Kvinna och jag tror (till och med vet) att många, många har känt igen sig i min berättelse.

Jag har tidigare pratat här om att man gärna lyfter fram otrohet som något snaskigt och kul och älskarinnor har fått spaltmeter med uppmärksamhet medan vi som har blivit bedragna och nästan gått sönder inte har fått höras.

Kanske har vi heller inte velat höras för vi har känt en sådan skam för vad vår familj har gått, eller går, igenom. Vi har gömt oss och inte berättat; rädda för vad vår omgivning ska tycka och tänka.

Idag är vi oerhört öppna om vår problematik i vår familj, och ingen av de vi pratar med har dömt någon av oss, tvärtom har de velat höra mer och varit glada för att vi törs berätta.
Det betyder inte att det alltid har varit lätt att säga som det är, men ju mer jag pratar desto lättare har det blivit och idag är det som att prata om vad som helst.

Jag skäms inte ett dugg.
Jag är stolt och glad över min familj, min bok och mitt liv som Åsa och om jag kan förmedla en gnutta av den "skamlösheten" så är jag glad.

Då har jag gjort det jag föresatte mig att göra när jag skrev boken.

I dag i DN

finns det artiklar om både sex- och medberoende med Roger Nilsson och mig. Jag har inte sett dem själv, men så fort det kommer en länk lägger jag ut den här.

Jag har ett kombinerat sov- och vardagsrum - rätt fiffigt planerat om du frågar mig - och i morse smet jag upp och tände granen och kröp sedan tillbaka ned i sängen och njöt av ljusen, glittret och frukosten.
Vi kör Hollywood-varianten av gran, med böljande glitter som klättrar runt grenarna, och så många kulor som får plats. Toppen kröns av en krona noga utvald av den yngre generationen.
Själva granen är av plast, något jag vägrade fram till ett par år sedan, men som jag nu aldrig vill vara utan.
Simsalabim så åker den - som då är ett fanskap - tillbaka i sin låda när vi tröttnar.
Däremot kan jag sakna doften; den där som i mångt och mycket är julen för mig, men som jag numera kompenserar jag med många hyacinter.

Just nu pryds bordet av en julgrupp, i vaserna finns amaryllis och röda tulpaner, och i köket de rosa hyacinterna.

Om jag saknar något så är det en öppen spis, men det får bli när jag bor i det där lilla huset.
Skorstensdoften är ju nästan lika god som den av hyacinter.

lördag 19 december 2009

Ja nu är allt klart, nu kan han komma.



Nästan allt vill säga.
Hittills har jag köpt NOLL julklappar, men det kommer jag att ta tag i under veckan när alla ni andra är klara. Smart va?

Sexmissbruk

Jag har många gånger fått frågan vad som skiljer sexmissbruk från "vanlig" otrohet då det på ytan kan verka vara samma sak.
För att det ska diagnostiseras som ett missbruk krävs det vissa saker, bland annat:
  • Du vill och har gjort försök att sluta med ett upprepat beteende men inte lyckats ("nu var det minsann sista gången").
  • Du har fått konsekvenser (upptäckt av förtvivlad partner är en sådan).
  • Du behöver en "doshöjning" för att få samma kick (grövre porr, fler kvinnor eller träffas oftare, mer riskfyllt beteende; hemma, oskyddat sex, du lämnar "spår" etc).

Annat som är konsekvenser av missbruket är förstås att du ljuger, manipulerar och gör allt för att hålla det hemligt för din partner. Det är också troligt att du känner dig oerhört ensam trots att du har familj och vänner runt dig; det är som om du befinner dig i en bubbla där ingen kan ta sig in och du inte kan ta dig ut. Det kan också hända att du skyller på din partner; "om du bara..."Det kan också hända att det inte är sex du primärt är ute efter, utan snarare bekräftelsen.

Känner du personligen att du inte vet och behöver hjälp så gör gärna självtesten på SLAA´s hemsida, eller kontakta Dysberoendekliniken. http://www.dysberoendekliniken.se/

Pilutta dig Comhem

Nu är jag istället Bredbandsbolagetkund.
Dessutom 110 kr billigare per månad med samma hastighet.

Jag kanske borde se över mitt elavtal med Fortum också?

Så där ja

lite Gnäll i inspirationsbloggen.
Resten av dagen är det kvitter som gäller eftersom jag inte kan påverka vad som händer med mitt bredband just nu.

Alla mina före detta julblommor ryker idag och ersätts av mer stryktåliga. Det betyder att jag ska fylla mitt hem med Amaryllis och väldoftande Hyacinter.
Ett drag med dammsugaren och sedan är mina tomtar och granen välkomna att komma in.

Visst är det så att färgerna på hyacinterna avgör hur starkt de doftar?
Ni upplysta kan väl berätta hur det där fungerar?

Mina

problem med Comhem fortsätter och nu har jag inte haft bredband på ett dygn ungefär.

16.00 igår:

"Com hem, vad kan jag hjälpa till med."
"Mitt bredband fungerar inte, och har inte gjort på hela dagen."
"Nähä, då ska vi se...men vad mycket du betaaaalar för ditt bredband, den kostnaden måste vi ju sänka för dig.
"Tack gärna, men om det innebär att jag ska binda mig till er ett år så nej tack.
"Okej men...
"Nej."
"Ja men..."
"Nej."
"Nu tycker jag att du..."
"Nej."

Tydligen ska jag få ett nytt modem och det är "konstigt att jag inte har fått det förut", och eftersom det är fredag eftermiddag kan jag se fram emot det först några dagar in på nästa vecka.
När jag ber mannen att kolla hur det är i resten av mitt hus, så "hoppsan", ingen har bredbandstillgång minsann. Jag skulle få ett sms så fort problemet var avhjälpt. 09.00 har jag inte fått ett endaste meddelande.

Modemet kan de ta att sticka upp, och jag förväntar mig en reducerad faktura vilket inte ha hänt vid ett enda avbrott hittills.

Idag kan Bredbandsbolaget se fram emot en ny kund.

fredag 18 december 2009

Jag har aldrig rest så långt

för att säga så lite, men nu har jag testat och ger mig själv godkänt.
Hur gärna både Roger och jag än hade velat att man pratade lite mer seriöst om problematiken blev det tyvärr inte på det viset.
Vad Fru Anka sa hörde jag inte ens eftersom det var lågt ljud i studion.

Tillbaka i Stockholm sprang jag raskt till min mottagning för samtal, och nu är jag hemma ensam och ska inte göra ett endaste dugg mer än att läsa en tidning och koppla av.
Comhems bredbandsanslutning har behagat lägga av igen, och just nu använder jag 3;s mobila som fungerar alldeles utmärkt, förutom att det inte går att skicka mail.
Alla som har en lösning på just det, upp med en hand.

Vad gör ni och har ni planer för helgen?

torsdag 17 december 2009

Full fart

och betar av min agenda i en rasande takt, eftersom jag som vanligt har fastnat på det som heter kläder.
Egentligen borde jag ha en intervju/tv-garderob, men då detta är en once in a life time hysteri så har jag förstås inte en sådan.
Jag letade lite nytt idag men kom inte hem med något som passade. Däremot blev håret fint och det är jag glad för.
Under tiden jag funderar på blusar målar jag naglarna röda och fina, en nog så viktig detalj.

Glöm inte bort att titta; Debatt 22.00 på Svt 1.

Dagens agenda

ser ut som följer:

10.00-12.00 Hårpiff hos frisör.
12.30-13.00 Lunch.
13.00-14.45 Eventuellt ny blus.
15.00-16.00 Tvätta nypiffat hår (sån är jag)
16.00-16.30 Mat
16.30-16.50 Resa till Centralen
16.50-17.00 Hämta biljetter
17.00-17.25 Pocketshop
17.25-17.31 Hitta rätt tåg
17.36-20.22 Resa Göteborg

Minutiös, moi?

Inte ensam


Jag får sällskap av Roger Nilsson, författare av bland annat "Mot stormens öga", när jag åker till Göteborg idag.

Vad jag vet är han den enda man som öppet har berättat om sitt sex & relationsmissbruk, och det blev rätt stor upptståndelse när han gjorde det för ett par tre år sedan.
Jag slukade varje ord som skrevs om honom då, eftersom hans berättelse lärde mig ännu mer om missbruket och dess näst intill osannolika uttryck.
DN nu på söndag kommer att ha intervjuer med oss båda.
Nu till något helt annat; vad ska jag ha på mig på Debatt ikväll?


onsdag 16 december 2009

Jag har fått lite kommentarer

hör och där som gärna vill ha det till att "en kvinna som hon inte kan vara ensam utan står ut med vad som helst", och det är klart att man kan tro att det är så.
Ibland kanske det också är så, och jag tror att det är väldigt vanligt att vi inte tycker att ensamhet är särskilt kul.

Själv har jag alltid funkat bäst som solokvist, ingen gång har jag känt mig tryggare än när jag har varit utan manligt sällskap.
Jag är hyggligt duglig på diverse ensamgöranden och har aldrig saknat kärleken när den inte har funnits i mitt liv, tvärtom har jag varit både nöjd och glad.

Däremot har jag oftast fått problem när jag har förälskat mig; det som har gjort att andra har känt sig hela, har kluvit mig.

Så ensamhet skrämmer inte mig, ofta har jag längtat efter det. Det har dock alltid varit behagligare att bli lämnad än att lämna själv.

Tillfrisknandet från medberoendet har för min del mycket handlat om att titta på mig själv, och följa mina livsmönster från nu och bakåt.
Jag är min egen röda tråd och när jag väl förstod mitt medbereonde var det inte särskilt svårt att följa tråden och se vilka val jag har gjort utifrån mitt osunda jag.

Tack och lov har jag, precis som alla andra också ett sunt jag, och det var det jag lät ta över när jag behövde läka mitt livslånga medberoende.

Idag blir jag inte klyvd av kärlek, jag tycker istället att det är rätt fränt.
Tänk att kunna älska och samtidigt ta hand om sig själv, det är en perfekt kombination om du frågar mig.
De som kommenterar frågar förstås inte, de konstaterar; och det är också helt okej. Det betyder troligtvis att de inte delar min erfarenhet och hur skulle de kunna göra det?
Vi är alla olika och har därför inte samma sätt att förhålla oss till det vi går igenom.

Jag kan bara berätta om mig själv.

Onsdag

Och dagen består av coaching, coaching, lucka, intervju, coaching och coaching.

Tack vare morgondagens nya resplan, får jag dagen ledig och hinner piffa till håret innan jg åker till Göteborg strax före 18.00.
Resa och hotell ordnade Svt så det enda jag behöver göra är att infinna mig på olika punkter i tid. Just det har jag inte problem med som ni vet, och det troliga är jag befinner mig på Stockholm Central i så god tid att jag kan botanisera lite i Pocketshop.

Jag har tänkt att ägna min julledighet åt att läsa.
Det har jag längtat efter och det känns som om jag behöver den avkopplingen det innebär att sjunka in i en roman/deckare/biografi eller vad det nu är jag vill läsa just då.

Utöver det traditionella julfirandet; vad ser du fram emot under julhelgen?
Om du har någon sådan vill säga. Många jobbar; det är ju inte så att sjukvård, resor och butiker stänger bara för att tomten kommer.

Åtta dagar

kvar till julafton och varje år känns det lika överraskande när det bara är en vecka kvar, eller är det bara jag som känner så?

Jag hade en plan på vad som skulle fram och upp tredje advent, men om jag ser mig omkring så har inte en endaste tomte hittat ut ur kartongen och med tanke på mitt eget tjat om regler hit och dit tycker ni kanske att jag borde må lite dåligt, åtminstone skämmas en aning.
Men si, där tar ni miste. Det är inte min melodi att sörja det som inte har hänt, jag är mer spotta i nävarnatypen som tar nya tag.

Det är ju söndag även på söndag (om än en med fyra framför) och då kommer morfars ljusstake, Lisa Larsssons tomtefamilj och den fabulöst glittriga granen att pryda sin plats.

tisdag 15 december 2009

Det blir inget Karlstad på torsdag.

Istället åker jag till Göteborg och är med i Svt´s Debatt som sänds 22.00.
Det blir en kul och lite annorlunda utmaning; och då det mesta är annorlunda i mitt liv just nu åker jag bara med.

Att vara diversearbetare är mycket roligare än jag någonsin kunnat drömma om, trots att det jag pratar om är svårt för oss som lever i det, och många gånger svårt för andra att förstå.
Men hade jag inte också känt den där glädjen hade jag nog slutat prata, coacha och skriva. Än så länge handlar det mesta jag gör om otrohet, och om det blir för tungt för mig får jag väl bredda mig och gå in på nya vägar.

Än så länge stannar jag vid mitt ämne, och det är också därför jag är inbjuden till Debatt.

Äh, det blev inte bra med det svartvita.

Jag tar tillbaka min sommarbild.
För er som inte har en aning om vad jag pratar om har ni den bortplockade bilden här:



Nya bilder

Även om jag tyckte att min profilbild var fin, så inser även jag att sommaren är över.
Särkilt idag när snön vräker ner utanför mitt fönster.

I och med att artikeln i Cattis & Co idag finns i butik tänker jag använda en av de bilder Anna Larsson tog för reportaget. Det var vintriga med röd tjock jacka och tröja.

Rött = jul.
Rött = kärlek.
Rött = Casanovas Kvinna.
Rött = varje flaska nagellack jag har i mitt skåp.

Just nu blev den i svart/vitt men ni kan väl se det röda ändå hoppas jag.

Tack och gamla minnen

Ni som följer mig vet att jag gillar tacksamhet; så till den milda grad att jag ber alla mina klienter att varje dag skriva ned vad de är tacksamma för.

Just precis idag är jag oerhört tacksam för att jag inte behöver köra bil de åtta milen fram och tillbaka Upplands-Väsby som jag gjorde förr.
För er som inte bor i Stockholm kan jag berätta att snö och den här staden aldrig riktigt har kommit överens, och att den första snön alltid ses som en fullständig överraskning.


Jag gillar snö, och har alltid gjort. Särskilt den rena, vita fina som jag hade turen att få umgås med när jag jobbade i Sälen.

Jag minns också vintrarna i Fjällbacka. Havsisen som krävde en ränna för att fiskebåtarna skulle kunna ta sig ut mot öppet hav, morfars skottade gångar och lovikavantarna med snöklumpar. Jag minns skidor, skridskor och sparkar. Jag minns varm choklad som långsamt tinade frusna tår, och jag minns mormor som gick så försiktigt, försiktigt för att hon inte skulle halka när den nya snön hade lagt sig över de sandade backarna som ledde till vårt hus på Håkebackan.
Vi hade ingen bil. Det behövdes inte vad jag kan minnas. Min morbror fick skjutsa i sin vita amazon om vi någon gång tog en tur till Norge, i övrigt åkte vi tåg eller buss.

Jag har tyvärr inte någon spark längre, och frågan är väl om jag inte skulle skrämma livet ur förortsbefolkningen om jag kom åkande på en.

Jag njuter istället av minnet av girande medar, farten nerför backarna och skjutsandet av kompisar; och när jag blir en gammal tant och skriver på min sjuttonde roman ska jag ha min spark parkerad utanför det lilla huset vid havet.


Låt oss hoppas att det fortfarande finns vintrar då.



måndag 14 december 2009

I Stockholm är det buskallt,

och jag är snubblande nära att plocka fram mina allt annat än vackra moonboots. Att jag tvekar beror inte på snyggheten utan på den plastpåse som befinner sig mellan ytter-och innerskon och som tydligen ska göra att jag inte blir blöt om fötterna.
Fråga mig inte hur jag tänkte då jag köpte detta par klumpedunser men det troliga är väl att jag frös.

Jag har några sådana där infernaliskt osmarta inköp vilandes i garderoben, och vissa behåller jag som en påminnelse om hur fel och kostsamt det kan bli när jag är "spontan, wild & crazy".

Rättanvänd är spontanitet bra, som idag när jag direkt tackade ja till att skriva en artikel till en större månadstidning.
Det skrivandet blir en lysande sysselsättning några frostnupna stockholmskvällar framöver.

PS, Plastpåsen? Den prasslar. Högt.

Det gäller att hålla ordning i knoppen just nu

när det är som mest drag, och därför känns det skönt att jag ska till Karlstad på torsdag och träffa en av mina utbildare.
Lite handledning, lite snack - och därtill nya perspektiv- är bra när det snurrar fort.
För nu snurrar det på minsann.
Fler intervjuer om otrohet och sexmissbruk, ännu en egenskriven artikel om mig själv, och sedan det jag tycker om kanske allra mest; att träffa mina klienter.

Min princip om en dag i taget är alltid helt rätt om du frågar mig, men just nu är den nog viktigare än någonsin.

Igår kan jag inte göra något åt och i morgon är en helt annan dag.
Just nu ska jag träffa klienter.

Var man kan köpa boken?

Är den slut i handeln ( det verkar vara lite rusning efter den just nu), hittar du den på
Bokus om du klickar här, eller Adlibris om du klickar här.

Det finns de som frågar

varför jag skrev Casanovas Kvinna, och mitt första svar är enkelt; för att det inte fanns en sådan bok.

När jag desperat försökte att hitta böcker som var självupplevda hittade jag två. På engelska.
De handlade oerhört mycket om Gud, och om att bara "han/hon" kan ta bort problemet.
Inte för att det är något fel på Gud, men jag hade svårt att känna igen mig.

Jag pratar gärna om en högre kraft, men för mig personligen har det handlat om att jag inte är så himla stark själv; att jag behöver andra att prata med. Det säger sig självt att fler är starkare än en, men det tog mig ungefär 45 år att begripa.

Min berättelse är inte unik, däremot är boken det.
Det visste jag när jag skrev den, och jag var också förberedd på att jag skulle få prata om den -och problematiken - mycket och ofta.

Det gör jag gärna.

Sexmissbrukare finns.
Vi anhöriga finns.
Det syns inte på oss vad vi går igenom, det är inte heller så att vi är idioter, hemska människor, har dålig moral, är svaga, fula eller elaka.
Vi är ungefär som alla andra, med fel och brister men också med oerhört många tillgångar.

Allting är inte svart eller vitt, och jag hoppas och tror att jag med Casanovas Kvinna beskriver det.
Däri ligger svar nummer två.

Rivstartar

med telefoncoaching, sedan hårpiff och fotografering, mer coaching och till sist mer coaching.
Ungefär så ser min härliga dag ut i en snöpudrig förort.

Berätta, hur ser din dag ut?

söndag 13 december 2009

Varenda liten socka

ligger nu tvättad i sin låda, och själv gör jag mig redo för kyrkobesök.
"Redo" i det här fallet betyder att ta av mig mjukisbrallorna för att istället glida i ett par lika sköna jeans.
Det är nya tider i kyrkan, och det är tur för mig eftersom jag inte har en enda plisserad kjol att tillgå; men min no-no-gräns går vid just det mjuka grå sporttypsbyxorna. Dem vill jag inte utsätta andra för.

Vad har ni haft för en denna tredje söndag i advent?
Har ni pyntat, fejjat eller kanske ätit pepparkakor?
Jag har alldeles glömt bort glögg (ja, alkoholfri) men det är ju en och en halv vecka kvar; och det är tur för jag har även glömt hyacinter och sådana där långa röda fina som jag just för ögonblicket har glömt vad de heter.

Nåväl, det är en annan dag i morgon, och efter coaching och fotografering för ännu en tidning ska jag nog hinna med både blommor och pynt.
Eller inte.
Det visar sig i morgon.

Thomas Böhm

intervjuades om otrohet i Tv4 soffan men nämnde inte missbruk som en möjlig, även om han pratade om ett bekräftelsebehov som inte gick att stå emot.

En av de diagnosgrundande orsakerna till missbruk är att man inte kan sluta trots att man vill och har försökt, att missbruket eskalerar (mer alkohol, fler kvinnor, grövre porr, mer mat, tyngre droger, mer och fler spel och så vidare) och att det till sist får enorma konsekvenser.

I vårt och många andras fall, kan alla de rutorna kryssas i.

Beroenden glömdes bort igen, och det är inte tyvärr inte särskilt ovanligt.
Jag och många av er vet att sexmissbruk finns, troligtvis vet Thomas Böhm det också.

Att skuldbelägga en partner för notorisk otrohet med att spekulerande säga att det handlar om "ett missnöje med relationen" känns inte okej för mig; och låt oss hoppas att det inte var så han menade.
"Missnöjet" sitter inte i relationen, det sitter i den som är otrogen, det önskar jag att terapeut Böhm hade varit tydligare med.

Det blir en skvätt Casanovas Kvinna

idag också, denna gången i Expressens söndagsbilaga.

Jag har undvikit att prata om hur Tiger Woods och hans fru mår, av det enkla skälet att jag egentligen inte kan veta något om det. Vi är alla olika.
Det betyder inte att jag inte tänker på -eller känner för -paret.

Vad jag kan berätta om är hur mitt liv påverkades när jag upptäckte alla otroheter och det är det jag gör i dagens tidning.

Jag är berörd.

Morgonens luciaprogram var fantastiskt.
Nu blev det inte så mycket allsång i min säng, mer ett medgnolande, men jag skyller på den tidiga morgonen och min ålder.

Hur har ni det idag? Några små tassande fötter som kommer?

Första gången jag hörde tassande fötter serverades jag en rostat brödskiva och en äggkopp med grädde av en väldigt liten pojke som var så stolt, så stolt.

Då grät jag också.

lördag 12 december 2009

Tusen tack för mail och samtal

idag, efter Lasse Anrells fina kommentarer om "Casanovas Kvinna".
Jag är djupt berörd av era berättelser och lovar att besvara alla frågor efter bästa förmåga. Jag vet att det är svårt att berätta, men jag lovar att det är första steget till läkning.

Du är inte ensam.

I morgon bitti

kl 07.00 kommer jag att sitta i min säng med frukosten på en bricka, och sjunga med i alla de sånger jag för snart 35 år sedan sjöng i mitt allra sista luciatåg.
Sedan dess sjunger jag med utan glitter i håret och andrastämmorna sitter fortfarande som en smäck. Jag skulle säga att "Gläns över sjö och strand" är mitt paradnummer, med "Nu tändas tusen juleljus" som runner up.

Enligt den yngre generationen är jag oerhört pinsam, men då den sover 07.00 i morgon behöver jag inte bry mig ett dugg.
Jag kan lugnt, och enligt mig själv oerhört vackert, sjunga med och drömma mig tillbaka till succén i Tanums idrottshall 1977.
"Kom i din vita skrud, huld med din maning."

ps. Vad "huld med din maning" kan betyda har jag inte en aning om, har ni?

Det ska eventuellt bakas

saffransbullar idag, sådana där som jag normalt inhandlar nybakade på Konsum.

Själv kommer jag att sitta i min soffa och insupa dofterna från köket, eventuellt sippandes på en glas julmust.
Lite uppmuntrande "är de inte klara snart" kommer jag att bidra med, och kanske - men bara kanske - tar jag hand om plåtar och bunkar när resten av familjen har gjort sitt.

Har du julbakat, och i så fall vad?
Och säg inte klenäter, för det vet jag inte vad det är.

Välkomna

till en blogg som pratar om sexmissbruk, medberoende, coaching, skor och om hur ofantligt trist det är att laga mat.

Jag luftar både bra och sämre sidor hos mig själv, däremot struntar jag blankt i att dissa andras.
Hissar gör jag däremot, särskilt försöker jag putta in dem i hissen som har fastnat på nedre botten.
Som anhörig till en sexmissbrukare, eller någon som har varit otrogen, är inte det särskilt ovanligt.
Jag vet att det finns en väg upp, och den pratar jag gärna om...högt och länge.

Vi är väldigt få som pratar högt nämligen. Det vanligaste är att vi - missbrukare och anhöriga -lider i tysthet av skam och inte minst, skuld.

Jag heter Åsa och är medberoende till en sexmissbrukare.
Varmt välkommen till min blogg.

Gårdagens fest

var otroligt trevlig. Jag tänker inte skvallra om gästlistan, mer än att den var diger.
Själv delade jag ut visitkort och minglade som om jag hade vanan inne. Jag har en sådan oerhörd tur att jag inte är blyg och det gör att jag kan prata på rätt bra även när jag känner mig lite osäker.

Stort tack till Olof och Anna Röhlander som bjöd in mig. Klicka här
för att komma till Olofs blogg.

Aftonbladets Lasse Anrell

skriver om Casanovas Kvinna i en artikel som handlar om Tiger Woods timeout, och där Lasse tycker att han borde ha erkänt sexmissbruk.

Klicka här.

fredag 11 december 2009

För övrigt tycker jag synd om de

som googlar på julblommor och kommer till den här bloggen.
Det är lika illa som om sökordet hade varit mat.

Förlåt.
Googla ni vidare.

Jag har nu haft Comhem

som bredbandsleverantör i x antal år, men samarbetet går väl sådär kan jag säga.
Jag har möjlighet att använda både Bredbandsbolaget och Telia; kanske är det dags för ett byte.

Vilken leverantör har ni, och är ni nöjda?

Jag har just provat

en topp slash tunika som jag hade på min väninnas 50-års fest för några år sedan. Den är festfin fortfarande, men jag kommer ihåg att jag nästan var undernärd när jag hade den på den där festen i Dalarna.
Jag minns att det var tändsticksarmar som stack ut ur den korta ärmen och att min väninna blev förskräckt när hon såg mig.
Idag har jag normalvikt och inte en tillstymmelse till varken utstickande revben eller spinkiga armar.
Jag ser både sund och piffig ut i min blus, så jag tar nog den i kväll tror jag.

Jag vill höra er berätta om eventuella julfester, eller är de inställda i år?

Farsta, 091211

Människor lämnade lägenheten i morse utan att jag märkte ett dugg, jag vaknade först när katten kräktes.
Då hade jag förvisso sovit klart och kunde ta tag i det där utan att gnälla över att jag var trött.

Min fredag bjuder på en blandad kompott av coaching och party, och att just partajandet ger mig en viss klädpanik behöver jag väl inte säga.
Nu för tiden har jag väldigt lite festkläder att tillgå, inga alls om vi ska vara ärliga. Förr var det tvärtom; hela garderoben glittrade och en vanlig tröja fanns inte ens längst in.

Nu råkar det ju vara så att det glittriga är populärt igen. Det är bara det att det som satt på mig då satt där med två par axelvaddar under, och det mina vänner kommer jag aldrig, jag understryker aldrig, ha på mig igen. Punkt.

Så vad göra inför kvällen när jag har inköpsförbud?
Jag vet faktiskt inte, det ska bli spännande att se hur jag löser det.
Nu är det dagtid, och då har jag inga problem.
Jeans och T-shirt kan man komma långt med.

torsdag 10 december 2009

Jag vet inte riktigt vad det är hon vill berätta,

men det låter som om det är väldigt viktigt.

Jag tar en tredje kopp Gevalia

och planerar inte något för den här dagen av den enkla anledningen att jag är ledig.
I alla fall efter 10.00.

Det kan hända att det är idag som det ska köpas lite hyacinter som kommer att dofta gott om en vecka; det kan också hända att jag måste kolla upp tomteförrådet. Inte för att det har hänt särskilt mycket sedan förra året, utan mest för att insupa lite stämning.

Förra året insöp jag den i en kyrka i Gamla stan, där en megakör och solister sjöng diverse julsånger, och där jag tog i i allsången Hosianna så att bänkgrannen satte pepparkakssmulorna i halsen.
Ge mig en kyrka och jag ger hals.

I år har jag inga julkonserter inplanerade, och när jag skriver om det nu tror jag baske mig att jag nog ändå måste se till att skaffa biljetter till någon så att jag får mig lite Gläns över sjö och strand och Stilla natt till livs.

Medan ni funderar på att vilka tips på konserter ni ska ge mig dricker jag klart mitt kaffe.
En sak i taget är min egen julsång.

onsdag 9 december 2009

Dysberoendeklinikens

Ewa och Erik är idag med i samma program som jag var igår; StudioEtt med Katarina Gunnarsson. Lyssna, det är oerhört bra om både missbruket och om medberoendet. Klicka här.

Sådant här gillar jag

Klicka här. Superkul för den skånska familjen.

Vad skulle du göra om du vann 4,1 miljoner?

Vingel vs mingel


På fredag ska jag på julfest.
Jag kommer inte att ha på mig ett par sådana här.

Jag var under en stund igår

nästan inbjuden till att delta i 4; ans kvällsöppet med Ekdahl, som just idag ska prata om otrohet.
Det blev dock inte så, och när jag tittar på gästlistan så är de som är med i programmet inte själva utsatta för det (vad jag vet), men har troligtvis har åsikter i ämnet.
Rigmor Robèrt brukar vara med när det vankas kvinnligt och manligt och dessutom har man i kvällens program med en kvinna som förespråkar en uppluckring av de social regler som förespråkar trohet.
Det gamla vanliga alltså, men självklart ska jag se programmet. Det kan ju mycket väl vara så att det kommer gäster som har egen erfarenhet och vågar prata om den.

Tv4, 22.30.

Det verkar

som om många går runt och lider av någon slags mörkerångest just nu, personligen känner jag inte av det alls.
Jag tror att jag tidigare har pratat om att vara inne i någon slags "flow" där rätt göranden leder till ännu mer rätt; på samma sätt som fel blir fler fel.
Jag har inget recept på hur det där går till, men jag vet förstås att det är en bra början att ha fokus på rätt saker; rätt saker för mig . Vad det är för andra har jag inte en aning om.
Från min synvinkel handlar det rätta om både förtanke (i motsats till eftertanke) och sunt förnuft, det vill säga att jag lägger in min förtanke i mitt värdesystem och utifrån det väljer det som är rätt för mig.

Eftersom mitt värdesystem var satt ur system när jag var aktiv i mitt medberoende, betyder det oerhört mycket för mig att ha tillgång till det nu och jag använder det flitigt, om än oftast omedvetet numera.
Det blir så när man skaffar sig nya vanor; till sist är de förankrade och då kan vi ha tillit till att de fungerar. Då går saker i lås utan att vi riktigt förstår hur, och det är just där jag har befunnit mig under ett långt tag.

Det är jag oerhört tacksam för.

God morgon

I Farsta brinner det, i alla fall i den delen som kan betraktas som mitt huvud. Snurr, snurr och spinn, spinn.
Men det är bra. En dag av brand är okej om nästa är annolunda.

Jag ska skriva något.
Inte blogg, inte bok utan något artikelaktigt.
Det är en utmaning eftersom jag aldrig har varit i närheten av något sådant tidigare, och det betyder att Hellberg tänker. Och när Hellberg tänker är hon fullständigt och totalt fokuserad på uppgiften.
Det betyder att jag kommer att skriva utkast, deleta, skriva nytt, ta bort hälften och så vidare till jag är nöjd.

Nu frikopplar jag ett par timmar för coaching, och återgår till tänkandet exakt 10.30.

Hur fokuserade - eller kanske hur får ni fokus - när ni har en ny uppgift framför er?

tisdag 8 december 2009

P1 idag

här kommer länken om du vill lyssna på intervjun.

Det blir eventuellt mer media i morgon, men jag berättar mer när det är spikat.

Hur har ni det i landet, jag skulle väldigt gärna vilja ha en väderrapport tack!

Tja,

hade jag varit bokhandlare och sett veckans aktualiteter hade jag nog lagt Casanovas Kvinna rätt långt fram i butiken. Kolla här.

Simsalabim

Strålkastaren riktades mot mig och från scenen ropade Joe Labero "ja, just du. Kom upp hit till mig".
Berns var fullsatt, och det var på skakiga höga klackar jag trippade fram mot scenen där jag skulle bli klyvd alternativt borttrollad.

Han måste ha haft linser. Blåare ögon hade jag nog aldrig sett. Dessutom var han mer sminkad än jag.
Anyway, det skulle trollas och den som skulle få äran att luras var alltså undertecknad.
Jag fick hålla i ett rep, och bakom mig stod Herr Trollkarl.
Med en gigantisk sax klippte han i repet på tre-fyra ställen, och när han bad mig hålla ut repet i sin fulla längd fanns det inte ett spår av hans klippande.
Repet var helt, och jag var- lika helt- oförstående.
"En applåd för Åsa", ropade Joe när jag trippade tillbaka till min plats i ljuset av spotlighten.

"Hur gjorde han", frågade vännerna vid bordet och det enda magiska jag kunde berätta om var blå linser och mycket smink.
Jag är glad att jag inte förstod, tricket funkade ju och det var allt jag behövde veta.

Det är lite som med medberoendet.
Gör vi rätt saker så funkar det att komma över.
Det är inte alltid jag fattar hur det går till, men det spelar ingen roll så länge det jag gör funkar.

Simsalabim.

Intervju

i eftermiddag, som del av ett större reportage om medberoende. Jag återkommer om vilken tidning vi pratar om.

I eftermiddag, någon gång mellan 16 och 18, sänds StudioEtt reportaget med Katarina Gunnarsson. Är ni intresserade hittar ni länken till P1 här. Länk till just mitt reportage får ni när det är sänt.

Mer Casanovas Kvinna; i Expressens söndagsbilaga kommande helg, och Cattis & Co som kommer ut nästa tisdag.

Ungefär så.

Om man skulle ta och baka lite.


Jag funderar på att klämma till med ett pepparkakshus ungefär som det här.
Det kan väl inte vara så himla svårt.
Lite fönster, socker som dekoration och chokladstaket borde väl vem som helst klara av.
Det enda som oroas mig lite är möblerna, men de kanske jag ska strunta i.
Huset ska ju ändå ätas upp.
35 000 kostar just det ni ser på bilden. För mer information och mäklarkontakt; klicka här.

måndag 7 december 2009

Vandrade hem

i duggregnet, och det lyste så fint från alla stjärnor i lägenhetsfönstren. Just där jag promenerar finns inga villor, bara höga hus.
Vissa har en glittrande balkong på tolfte våningen, och då undrar ju jag hur de vågar gå ut på den?
Jag kommer aldrig någonsin att bo i en lägenhet så högt upp.
Fy!

1 trappa är alldeles lagom.
För högt för spontana tjyvar, och inte högre än min vimmelkantighet klarar.
Höjder är alltså inte min grej; inte heller trånga utrymmen även om jag glatt kliver in i varje hiss som erbjuds.
Där utmanar latheten rädslan och att få skjuts upp vinner överlägset.
Vad jag kommer ihåg har jag aldrig fastnat i någon hiss, det hade säkert fått fart på benen.

På tal om fartiga ben så ska de tränas den här veckan, förra hände tydligen något annat.
Mina vandringar fram och tillbaka till mitt jobb fortsätter dock. De ger både spänst och stjärnglans.

Ikväll

startar vi den första gruppcoachingen, och hur mysigt det än är med stearinljus så räcker inte det för att vi ska kunna se varandra i grupprummet.
Takbelysning är inte att tänka på, snarare är lysrör förbjudet så länge det inte handlar om att dammsuga.
Så när jag hinner ska jag fixa en lampskärm, det är det som saknas till en redan befintlig fot.

Idag har jag två frågor.

1. Hur mår ni?
2. Hur mycket har ni hittills julpyntat?

söndag 6 december 2009

Jag fick ju marmelad igår


och den har vi smaskat på må ni tro.

Den kom från Annies Marmelader och ni kan kolla in hemsidan genom att klicka här.


Jag pratade med någon om

kicksökande igår, och vi kom in på idrottsmän och eventuellt sexmissbruk (utan att veta ett dugg om Tiger och hans ev historier).
Kan det vara så att elitidrotten i sig är en kick, och att när man börjar bli mätt söker man sina kickar på annat håll?

Alla stora idrottsmän/politiker/skådespelare tar enorma risker när de är otrogna.
Att någon ska "skvallra" är väl mer regel än undantag, och ändå väljer man att bedra sin partner både en och flera gånger med olika partners.

Personligen tror jag att en del av kicken ligger i risken att bli upptäckt och därför tar man också större och större risker. Tillsammans med monumentalt bekräftelsebehov - och sex - blir det en drogcocktail som heter duga.
Adrenalinivån maxas, precis som den gör inför en avgörande straff i en fotbollsmatch.

Eftersom jag är en tidsfascist


blir jag förbannad när andra i tvättstugan inte plockar bort sina grejjer i tid.
Det problemet ligger hos mig och jag får verkligen tala mig själv tillrätta för att komma över det arga, som bara har med min "miss perfekt, alltid i tid" att göra.

Eftersom jag är fullständigt opedantisk med allt annat så sätter jag mig på mina höga tidshästar när det gäller tvättstugan och går runt där och muttrar ilsket när någon inte har varit lika perfekt som jag.

Nåväl, jag är medveten om mitt tillkortakommande och jobbar på det... nästa helg.
Idag tänker jag välja att muttra.

Det är så här det har gått till

"Julstjärnor är känsliga mot kalla temperaturer, men reaktionen på en köldchock syns först efter några dagar. Bladen börjar då falla av tills plantan är helt bar. Se därför till att plantan är väl inpackad under transporten hem. Köp aldrig plantor som säljs utomhus".

Mitt sovrum är kallt eftersom balkongdörren är öppen.
Jag flyttar blommorna varje kväll, men uppenbarligen inte långt nog. Vi får väl se om de tar sig nu när jag tror mig ha löst bladavfallsgåtan.

Det är sööööööndag morgon

Idag har jag en agenda och på den står det tvätt, mat och bio.

Några fler julekorationer kommer inte upp den här helgen, däremot skulle jag behöva köpa nya julstjärnor eftersom mina tappar sina blad.
Varför, varför och varför?

Ni kan ju det där, hjälp mig!

lördag 5 december 2009

Det var flera

idag som sa att de skulle vilja forsätta prata efter föreläsningen, kanske mer i seminarieform, så det är något jag ska försöka få ihop framöver.
En heldag med föreläsning, mat, samtal och delande av erfarenheter där alla får komma till tals och där ingen är "fel".

Det var kul att det var så många män med idag vilket egentligen borde vara självklart, men som inte tyvärr inte alltid är fallet när man pratar om personlig utveckling.
Vi tjejer "äger" oftast arenan för självutveckling men behöver ju dela den resan med våra män för att relationen ska må bra.
Dagens män var dessutom frågvisa, och då blir det ju extra kul.

Nu ska jag laga mat, en arena jag personligen önskar jag slapp befinna mig i...

Tusen tack

till er som var på föreläsningen idag.
Hade ni velat prata med mig, men inte fick tid eftersom vi drog över en stund, så hör av er med frågor på mail.
Jag lovar att besvara alla.

Och tack för marmelad, choklad och bok; det passar mig perfekt den här lördagseftermiddagen.

Om bara ett par timmar

kommer flera av er och hälsar på mig i Farsta och det ska bli så kul att få träffa er live.

Vi ses snart och varmt välkomna,
kram Åsa

fredag 4 december 2009

To do

Fredag kväll:

  • Kolla och justera föreläsningen.
  • Titta i garderoben.
  • Måla naglarna.
  • Äta godis.
  • Se idol.
  • Titta i garderoben.
  • Ställa väckarklocka.
  • Checka om naglarna har torkat.
  • Kolla föreläsningen utan att justera.
  • Titta i garderoben.
  • Skriva tacksamhetslista.

Lördag morgon.

  • Kolla i garderoben.
  • Duscha.
  • Äta frukost.
  • Konstatera att jag aldrig har något att ha på mig.
  • Ta på mig något ändå.
  • Leta örhängen och ta ett par andra.
  • Åka till mottagningen nöjd och glad.

Fortfarande ingen spruta

och följande tricks håller mig än så länge på benen.
  1. Absolut ingen kommunalåkning.
  2. Kramar enbart redan sprutade.
  3. Handtvätt.
  4. Handskar på i matvaruaffären.
  5. Tumhållning.

Har jag missat något vill jag gärna ha information om det, tack.

Godmorgon

Sverige.
Är ni uppe hoppandes?
Det är inte jag. Däremot lyckades jag släcka alla lampor i någon slags tid igår vilket gör att jag är utvilad.
Men hoppar, öh, nej.
Men jag är munter som tusan. Jag ska träffa min coach idag och det får mig på osedvanligt gott humör. Jag vet precis vad jag behöver prata om.

Om ni skulle träffa en coach idag, vet ni då vad ni skulle vilja ha hjälp med att förändra?

torsdag 3 december 2009

När man får besök

på bloggen från ett ställe som heter Campolongo Maggiore Veneto så inser jag hur torftigt och ospännande Farsta måste te sig i andras öron.

Det sägs att Farsta ska betyda "boställe vid farled" och om man med det syftar på Nynäsvägen så har man ju helt rätt. Några gondoler kan vi inte skryta med även om en och annan före detta roddbåt syns under vattenytan i den lilla sjö Magelungen.

I mina öron låter Farsta hemma och jag skulle för allt i världen inte vilja bo i Campolongo Maggiore, men oj vad jag skulle vilja åka dit på besök och bli lite sjungen för i en av de där gondolerna. Nu kan det vara så att det bara är på film som båtchaffisarna sjunger, men jag har ingen verklighetsförankrad anknytning till den staden, inte till någon annan italiensk stad heller för den delen.

Jag bor, jobbar och handlar i Farsta.
Mer spännande än så blir jag nog inte.

Önskar du någonsin

att det aldrig hade hänt frågande någon mig häromdagen, och för mig är det svårt att svara på eftersom jag lever efter det som händer och aldrig tänker på hur det skulle kunna ha varit.

Jag är så oerhört tacksam över mitt liv och min familj, och att tänka på de senaste åren och önska bort dem? Nej, jag ser inte tillbaka och önskar att det vore annorlunda.
Att se mina mönster, få konfrontera mina rädslor och lära mig nya saker om mig själv har enbart varit av godo.

Det här är mitt liv.
Jag har valt det själv.
Mitt liv.

Fy fasiken vad bra det är.

Tidig morgon

gjorde den här arbetsdagen med klienter lite kortare och nu är jag istället fokuserad på lördagens föreläsning och inköp av lussefikaattiraljer.

Planering är superviktig och eftersom jag pratar fritt ur hjärtat så måste tråden, till skillnad mot innehållet, vara stenhård.
Tråden är i det här fallet rubriker som jag håller mig till, en i taget. Vad jag säger under varje rubrik beror dock på åhörarna.

Ett kortare avbrott måste dock göras nu eftersom jag ska fotas. Återkommer om till vad.

Malin Persson Giolito

skriver om Casanovas Kvinna på sin blogg.

Ni har väl inte missat hennes bok "Dubbla slag"?

onsdag 2 december 2009

Pratade skor med någon idag

och inser att det var länge sedan ni fick er ett par Karen Millen till livs.
Håll till godo!

På Jennies Boklista

Får Casanovas Kvinna betyget 4 av 5.
Klicka här för att hälsa på hos Jennie.

Mellis

lussebullar och julmust.
Tror att jag ska ta en tupplur på det.
Men först favoritfamiljen Gosselins med sina treåriga sexlingar och sexåriga tvillingar, just nu på 4;an.

Idag fick jag till och med ett brev

med information om att jag var arvtagare till 9 milj pund sedan Mark Hellberg tragiskt hade dött tillsammans med hela sin familj 2002.
Eftersom både mamma och min morbror samt alla deras kusiner borde stå före mig i arvsledet så hoppas jag att de har fått samma brev, annars kan det bli stridigt när jag plockar ut mina miljoner...
Onkel Mark har nog inte skrivit in just mig i sitt testamente, det är jag rätt säker på.

Och när jag nu läser lite mer noggrannt så inser jag att jag är inbjuden till ett bedrägeri dvs att låtsas att jag är Marks släkting för att få ut alla miljonerna, och jag antar att brevskrivaren tror att om jag går med på hans trick, så ska jag inte inse att jag är trickad själv.
Hm.

Jag fick samma brev via mail för några år sedan, det verkar vara svårt att få tag på en Hellberg som ställer upp.
Och det förstår jag, med det efternamnet luras vi möjligtvis av missbrukare men vanliga skurkar kommer inte åt oss.

Bitter

Alldeles säkert har jag bloggat om bitterhet tidigare, och alldeles säkert skriver jag inte samma sak denna gång som jag eventuellt gjorde den förra, mest beroende på att jag aldrig har känt den känslan själv.
Det är alltså ingenting jag har behövt jobba med för att bli av med eller kämpat för att hålla mig ifrån.
Däremot har jag tankar om bitterhet och för mig låter det maktlöst, ofritt, smärtsamt, surt, ensamt, argt, ledset och låst.
Det tycks mig vara en känsla av att man är ett offer för vad andra gör, tycker och tänker och att man därmed känner att man inte har något val.

Jag återkommer ständigt till det där med val, att det är så viktigt att vi förstår att vi alltid väljer.
Vare sig det gäller passivitet eller aktivitet så väljer vi.
Även bitterheten är ett val, och den kan vi alltså välja att lämna om vi tycker att vi mår dåligt av den.
Ibland är det andra som uppmärksammar bitterheten, den har ju en tendens att ge väsen av sig.
Ett väsnande brukar vara just offrets, där vi som är runt om brukar få en obehagskänsla istället för empati.
Ett annat är obefogad ilska som omöjligvis kan härröra från situationen här och nu.
Ett tredje kan vara hånfullhet som sticker till när vi minst av allt anar det.

Lever du med bitterhet runt dig, ta inte det.
Ta inte en annans människas obearbetade känslor.
Säg att du inte är intresserad av att lyssna för så länge vi lyssnar ger vi näring åt bitterheten som gillar att få hummanden och instämmande nickar.

Lyssna istället när människor söker förändring, det ger betydligt mer givande samtal.

Och på tal om sommarpratare

så har jag ju tidigare meddelat att jag gärna ställer upp 2010.

Pratandet är inga problem, får jag bara tid på mig ska jag nog kunna få ihop ett bra manus.
Jag är mer orolig för musiken; och eftersom jag gillar att vara ute i god tid så vill jag nu höra vilka låtar ni vill höra under mitt program.

Ledig

mitt i veckan; i alla fall när jag är klar med allt pyssel inför lördagens föreläsning.

Jag började med att sova klart vilket ju är en fantastiskt bra förutsättning för en lyckad dag, i alla fall för mig som är så beroende av mina sömntimmar.
Eftersom det är minusgrader i Stockholm i dag räknar jag med att det är köer och krockar på E4:an, och med den vetskapen/erfarenheten tar jag det lugnt i soffan när alla stressar på vägarna. Jag har ingen brådska, ingen tid att passa, och tar ut min lilla bil när det är bärgat, städat och saltat.

Jag ska åka sydvästerut till Kungens kurva.
Där finns tydligen prylarna jag behöver för att kunna rita och förklara.

I love Google som för övrigt ger över 7000 träffar på "casanovas kvinna".
Jag googlar det mesta, flera gånger per dag, men minns väl när man använde uppslagsböcker och telefonkatalogen.
Minns ni?

tisdag 1 december 2009

Mia Skäringer

och många fler i programmet "sommarpratarna" har förgyllt min kväll. Just Mia stack ut ikväll eftersom hon återigen vågade prata om missbruk och medberonde; om hur skammen flyttar in i familjen, och hur svårt det är att nå varandra efter det. Hon är oerhört berörande när hon med varma ögon pratar om sin pappa och hans alkoholism som sedemera tog hans liv.

Mustafa Can berättade om hur han skämdes för sin mamma när de var i "ursvenska" miljöer (som lucia i skolan), eftersom hon var så annorlunda än andras mammor.
Hans mamma, som hade förlorat 7 av 15 barn innan familjen kom till Sverige på 70-talet.
Sommarprogrammet han hade tillägnat sin mamma 2003 blev tydligen oerhört uppmärksammat och uppskattat.

Jag har ingen länk, men är övertygad om att ni hittar programmet på Svt.
Se det!
Möjligtvis kan sr också ha sommarprogrammen i sina arkiv.

Hemma

efter att ha föreläst om Casanovas Kvinna, och två cheeseburgare senare är kvällen behagligt lugn och skön
I morgon måste jag jaga rätt på ett konferensblockstativ eller vad det heter.

Så här ser det ut i alla fall.

Jag vill gärna rita (eller ja, mer "typ rita" kanske) när jag föreläser och coachar. Med enskilda klienter funkar ett vanligt A4, men det är värre om man har en grupp eller som sagt, föreläser.
Alltså inhandlas ett sådant i morgon.
Nu ska jag googla för att hitta en lämplig kontorsaffär, om det nu inte är så att ni har några tips i backfickan.

Jag kommer fortsättningsvis

att bojkotta de hårvårdsproduktsleverantörer som inte kan göra flaskorna för schampoo och balsam mer olika när butikerna inte har förstått man inte placerar dessa produkter bredvid varandra.

Är jag ensam om att ha 18 flaskor balsam men inget schampoo hemma?

Sista dagen för att anmäla sig

till föreläsningen på lördag.
Läs mer här.

Det mest osannolika hände i morse;

vi försov oss en timma.
Som född Hellbergare kommer man inte för sent, så med mackan i handen och oknäppta byxor sprang vi till bilen.

Hur mycket för sent vi kom?
Inte alls såklart.
Tack vare bil istället för tunnelbana var vi 10 minuter tidiga.

Så var det med den försovningen.

Jag kan säkert räkna på min ena hand de gånger jag har kommit för sent, och då har det alltid handlat om väglag eller något annat som oförutsett stoppar upp trafiken.
När min unge var bebis fick jag alltid stå och vänta på vänner som hade barn som ställde till det precis när de skulle gå.
Så gjorde aldrig min.
Jag tror att han redan då hade hajat vikten av att vara i tid, några konstiga bajs-och kräkstrick använde han sig aldrig av.

Visst låter det bra?
Det är det inte, i alla fall inte alltid.
Tid är det enda som kan stressa mig, och kanske hänger det ihop med det där att man åt på sekunden 12 som jag bloggade om igår.
Punktligheten går i arv sedan generationer, och den yngre har förstås fått det i sitt knä.

Vid nästa försovning kanske vi ska träna på att det är helt okej. Efter snart tio år i skolan kan det kanske vara skönt med en extra sovmorgon.