måndag 28 februari 2011

Jag tittar på vetenskapsprogram

och önskar plötsligt att Gud skapade allt.

Det är enkelt att konstatera att vetenskap inte alltid är just det utan istället teorier.
"Vetenskapen säger..." tjenamoss.

Jag som är en vän av ordning och reda blir alldeles förvirrad när de där kosmologerna säger att de egentligen inte vet, och att allt de tror sig veta (lägg märke till TROR) kan vara fel.

Det nya är att Universum kan vara ett av många. Väldigt många. Något stämmer inte med alla ders siffror och beräkningar och detta är en av de teorier som lanseras.
?
Sådan information gör mig förvirrad.
Å andra sidan kan inte min hjärna förstå oändlighet heller.
Oändlighet är helt ärligt så jobbigt att fundera på att jag måste göra något annat för att inte drabbas av en total tankekollaps.

Just nu tror jag på vilodagen.
Det känns som en oerhört betryggande teori.

Jag tog ändå en promenad

till Konsum, och där jag förra gången behövde betala noll kronor fick jag idag hysta upp 17. Nu är min bonus tömd för den här gången.

Idag serveras det pasta med någon form av sås innehållande kyckling, bacon, tomatpuré och creme fraiche.
Jag glömde lök.

Satan.

Det är inte ett dugg

skamligt att fortfarande gå runt i rosa morgonrock med tillhörande tofflor utan att prestera något av värde.
Tvärtom vill den här bloggen hylla overksamhet och av- och bortkoppling från måsten, och jag är av den åsikten att jag ska leva som jag lär.

Dag ett av min semester har därför tillbringats i soffan tillsammans med en mängd intressanta internetsidor och skidåkning på tvn.
Varför jag ser på backhoppning kan jag inte förklara. Det har inte varit kul sedan Janne Boklöv lärde världen att hoppa med benen åt varsitt håll.

Så kan det bli en dag som flyter fram utan annan mening och mål än att fullständigt oengagera mig i det mesta.

1986: En väninna och jag

stod i baren på Café Opera och väntade på att få ett bord.
Vi var tillfälligt i Stockholm för att marknadsföra Tandådalen i en liten monter på NK och på ett strålande humör. Allt var nytt och spännande och jag hade inte en aning om då att jag några månader senare skulle flytta dit och bli kvar.

Ryktet om att Olof Palme hade blivit skjuten spred sig i baren och en av de vi pratade med gick till telefonautomaten i entrén och ringde sin vän på TT som bekräftade att statsministern hade blivit dödad.

Ljuset tändes i lokalen och relativt per omgående - och för första och kanske sista gången -skickades gästerna hem trots att det inte var stängningsdags.

Från ett glittrande party till nattsvart i ett ögonblick.
Jag tror att jag ringde och väckte mamma när jag kom hem.

Jag höll ut

ända fram till halv fem.
Bedrövligt.
Att jag inte klarade det längre, alltså.

Jag missade alla de tyngsta priserna, men har läst på idag och sett att "The Kings speech" blev bästa film, Colin Firth bästa manliga och Tom Hooper bästa regissör.

Se den filmen för tusan.

Nu ska jag återgå till mitt sportlov.
Tjingeling.

03.40

Jag måste äta frukost.

söndag 27 februari 2011

Nu har vi startat vår Galanatt

och vi börjar med att äta glass.
Med chokladbitar.


Jag funderade ett ögonblick på att ge er uppdateringar under hela natten men jag vet inte riktigt hur det blir med det.
Om man ska blogga är det ju trevligt att ha läsare och jag misstänker starkt att ni - istället för att läsa mina emininenta inlägg - sover gott rätt gott när festfolket beträder "the red carpet" vid halv två.



Själva prisutdelning av den här gubben
börjar halv tre.

I dagen BingoLotto

ska amerikanen Michael Ruff vara med och truddelutta.
Han var en av de som "alla" skulle se i Stockholm på 80-talet. Under många år samarbetade han med Nisse Landgren och det svängde som tusan när de spelade ihop.

Utöver att Ruff var en enormt duktig musiker så var han också snygg.
Ni vet så där löjligt så att flickorna nästan svimmar.




Jag ser aldrig på Bingolotto numera (gjorde mycket förr när jag var ensam med en liten pojke varje lördag. Han kallade det för Lollolotto) men idag skulle det vara kul att se Ruff & Co.

Jag läste på lite och på hans hemsida kan man läsa att han har blivit Väldigt kristen (det står överallt) efter att under många år ha ägnat sig åt köttsliga lustar.
Bland annat har han ett barn som är fött ett år efter han gifte sig.

Det var ju bara roligt. Problemet var visst att han fick barnet med en annan kvinna.

Han är rätt öppen med sitt gamla leverne och med hur dåligt han mådde.
Det är bra för honom förstås.
Ärligheten håller de flesta spöken borta.
Även de mest feminina av dem.

Pernilla Wiberg

tycker att det är bra att åkaren "låter skidorna jobba under sig".
Tja, det låter rätt rimligt.


Till och med jag begriper att att motsatsen ser ut så här:


Heja Norge

Jag vet att det retar delar av min familj (läs mamma) när Norge tar medaljer, men hyllas den som hyllas bör tycker jag.
Dessutom är det vansinnigt roligt att höra de norska kommentatorerna när norrmännen vinner. De har liksom mer drag i sin studio än vad vi svenskar någonsin har haft.
I och för sig kan sportradion och Lasse Granqvist uppvisa en viss galenskap när Zlatan gör mål, men om han slår norrmännen är tveksamt.

Det är bra att det är skidåkning på tv.
Jag behöver så innerligt väl något som håller mig vaken ett par timmar till.
Sen ni. Då jäklar ska Hellberg sova.

Har jag sagt att jag är ledig i morgon?

Som läget är just nu

har jag svårt att se att jag ska kunna vara uppe hela natten och se Oscarsgalan. Det är dock fortfarande planen.
Det kommer dock att kräva en rejäl tvåtimmarssömn senare i eftermiddag.

En som har somnat om är den sjuka kompisen inne i sonens rum.
Jag har nu lite huvudbry med hur jag ska göra med den stackars ynglingen. Hans moder svarar inte i telefon och själv har han sagt att han ska åka till jobbet.
Ap, ap, ap säger den här vännen av sjuklingar.
Är man 16 och mår så dåligt ska man vara hemma och bli ompysslad med piggelin och kalla handdukar på pannan.
Nu är det inte min kalv, alltså har jag ingenting att säga till om.
Mamman och jag har känt varandra i tio år, sedan våra knoddar blev bästisar på sexårsverksamheten, och jag undrar om inte hon resonerar på samma sätt.
Vi får väl se när jag får tag på henne.

Uppdatering; vi var förstås helt överens.
Pappan kommer och hämtar.
Det där är min typ av föräldrar.

Om jag hade sovit åtta timmar

i natt hade jag inte varit vaken nu.
Vi lämnar det så.

Linda Bengtzing svängde rejält igår.
Det var nästan så att jag började sparka rytmiskt med schlagerbenen där jag låg under min filt i soffan.
Och det var tur för det här var ingen delfinal i min smak och än har jag tyvärr ingen självklar vinnare i Globen.

Sonen hade kompisar här igår och en av dem stannade kvar i natt.
Jag har just serverat honom alvedon.
Förhoppningsvis slipper sonen baskeluskerna, men i hans pyttiga rum är de svåra att undgå.
Om vi uppskattar inkubationstiden till tre dagar borde vi åka till Ikea å det snaraste.

När det gäller snor kan man aldrig vara nog förberedd.

lördag 26 februari 2011

Å när vi nu ändå är inne

på det där sagolika bröllopet så var väl ändå det här bäst?

Det finns två typer av människor.

Greker, och de som önskade att de vore greker.

Det tycker jag fortfarande är en lysande replik.
Mitt feta grekiska bröllop kl 21 ikväll på fyran.

På trean går på samma tid Notting Hill.

Här sjungs signaturmelodin av Peter Jöback på Victoria och Daniels bröllopskonsert.

Jahadå.

Jag googlar "Casanovas kvinna". Inte längre varje dag som tidigare, men minst ett par dagar i veckan.
Här och där dyker det upp en kommentar eller rekommendation, och har någon läst den och bloggat om det så kommenterar jag alltid hos den personen eftersom jag blir så glad. Det får man väl göra?

Annat jag ägnar mig åt denna lördagkväll är att fundera på ljusare färger i vardagsrummet.
Den här vintern är väldigt snart över.
Jag hade på mig en betydligt tunnare jacka när jag gick till affären idag och vill därmed utnämna mig själv till ett vårtecken.

Ni som känner mig vet att det inte finns en frusnare människa på den här delen av klotet.

Idag när jag skulle betala på Konsum

kom en fråga på displayen om jag ville betala en del med min bonus.
Japp, svarade jag, och så behövde jag inte betala ett öre.

Hoppas att det alltid kommer att vara så.

Nej, om man skulle ta och

gå in i badrummet och sjunga riktigt högt.
Det ligger vägg i vägg med sonens rum.

Idag fick jag ett superlängt

efter en av mina bästa vänner.
Jag har skrivit om henne här tidigare eftersom hon också har utkämpat många kamper i sitt liv.

Vi hörs inte så ofta eftersom vi bor i olika delar av landet.
Enda gången vi har bott på samma ställe var när vi gick i högstadiet i Tanumshede, men då grundlades en vänskap som har varat i över 35 år.

Anyway, jag ringde idag och då var hon på Scandinavium i Göteborg. Det var något med hästar.
I hennes liv är det alltid något med just det där djuret.
Jag vet inte hur många hon har eftersom hon också har fått upp sina döttrar i sadeln. Några är hennes och andra är lämnade till henne för träning.

Jag är numera rätt skraj för hästar även om jag också i många år hängde i stallet.
Hon hade en egen häst redan då, Pinto, som sedan var med i filmen om Ronja Rövardotter.
Själv red jag på Frej.
En fjording som med tveksamhet hoppade över de hinder som jag önskade.
Oftast ville han stanna och göra annat.
Det ville inte Pinto. Han hoppade när hon sa till honom att hoppa och hela hennes flickrum pryddes av rosetter från olika tävlingar som de hade vunnit.

I flickrummet fanns också alla de medaljer hon vann i alla friidrottsmästerskap. Och handboll. Och orientering. Och dans.
Jag undrar om inte 5.0 betyget från gymnasiet också hängde där någonstans.
Sa jag att hon var fantastisk på piano och sång och var näst intill obehagligt vacker?

Det skulle kunna vara lätt att bli avundsjuk på henne, men så kände aldrig jag.
Tvärtom.
Bättre vän gick inte att få.

Någon gång skulle jag vilja samla mina bästa vänner och tacka dem för vad de har betytt och betyder för mig.
Jag är en mycket lyckligt lottad människa.

Jag kan inte ens tänka tanken

på att vakna bakfull längre.
Det är underbart att inte behöva fundera på om jag stinker, kan köra bil eller om jag har tillräckligt med huvudvärkstabletter hemma.

Från början lät jag bli alkoholen för "Jonas" skull men det har utmynnat i att jag helt och hållet gör det för min egen.
Jag har heller aldrig varit en person som dricker ett glas vin. Antingen har jag varit på eller så av.
Vid på har jag mått rätt dåligt dagen efter.
Andra lider inte av bakfylla alls medan min kropp i allra högsta grad talade om att den inte ville vara med dagen efter ens efter två glas.

Jag är rädd om min kropp numera, gillar den som tusan, och vill verkligen inte byta ut den mot någon annans.
Det vore förfärligt att vakna på morgonen och se ett annat ansikte än mitt eget i spegeln, hur plufsigt och blekvitt det än är.
Lika galet vore det att se några andra tuttar, en annan rumpa eller långa ben.

Att dimma till huvudet med alkohol funkar inte för mig längre när jag vill vara jag.
Medberoendet funkar inte heller av precis samma anledning.

Solen skiner i förorten.
Det blir en härlig dag.

Jag borde naturligtvis

ligga i min säng och sova in semestern men kroppslarmet har ställt in sig på klockan sju. Prick. Varje dag.
Jag ska ändra på det lite med att sova en stund senare i eftermiddag. Det borde göra susen.

Istället får jag börja dagen med mitt kaffe och Dr Phil som pratar med ett par där den ena partnern har ett gigantiskt kontrollbehov, vilket ger den andra en god ursäkt för att dricka varje dag.

Och jaha, se där, nu dök det upp en otrohet också.

Jag kanske ska se något annat när jag har SEMESTER?



fredag 25 februari 2011

Idag skulle jag verkligen vilja kommentera

varenda blogg jag glider förbi men så blir det inte.

Däremot har jag koll på hemresor till grillad kyckling, kattungar, bloggtorka, fikaraster, manuspanik, tonåringar, elaka människor, en mysande bebis, magsjuksvariant, halvfyllda glas, treo mot huvudvärk, fantastiska lokaler, på ett kontor 16.01, nya armband, smärthelvete, Ulrika har fått jobb, friskispass, google och benprotes, badad kattunge, någon behöver en kram, glimten i ögonvrån, fyra nya klänningar, Jackpot och proppskåp.

Nu vet ni att jag hänger med.

Schema v.9

Lö LEDIG
Sö LEDIG
Må LEDIG
Ti LEDIG
On 13-16, kliniken
To LEDIG
Fr 13-16, klinken
Lö LEDIG
Sö LEDIG

Fattar ni?

På väg till bilbesiktningen i söndags

lyssnade jag på svensktoppen.
Det är många år sedan jag spelade in den och Tio i topp på min lilla kassetbandspelare.
Jag kommer ihåg alla trassliga band och hur jag tejpade ihop dem för att kunna lyssna på mina favoriter.

En långkörare på dagens svensktopp är Lars Winnerbäck och Miss Li´s "Om du lämnade mig nu".
Personligen tycker jag bättre om "Ingen soldat" men visst är det här också en fantastisk låt...

Min klient kom precis som den skulle,

det var jag som var en timma fel.
Jag är rätt övertygad om att klienten inte ville se mig i morgonrock (det är få som vill, om ens någon...), alltså svirade jag om fort som tusan så att vi kunde ha vårt samtal som planerat.

Nu har jag en kort lucka innan jag ska pudra näsan och äta mat i bilen på väg till Dysberoendekliniken.
Same procedure varje fredag.
I love rutiner.

God fredag

Det måste man inte säga, jag vill säga det, och orsaken till det är följande:
  • Jmf med igår är det ljummet ute.
  • Min bil är fortfarande nybesiktad med beröm godkänd.
  • Jag har en son som just nu är oerhört harmonisk.

Det senare märks så väl. Inte minst på alla inbjudningar till hans rum för att se och höra allt han pysslar med.

När jag lämnar Dysberoendekliniken idag vid fyratiden börjar mitt sportlov. Jag jobbar två eftermiddagar nästa vecka, that´s it.

Målet är att fixa till sonens rum. Våra gemensamma hantverkskunskaper är naturligtvis katastrofala, men jag är helt övertygad om att det ligger en snabbkurs på youtube. Annars har jag ju er att luta mig emot.

torsdag 24 februari 2011

Lingonsylt, äppelmos och

lite ungspannkaka.
Mm vad gott.

Jag är inbjuden till Pocketförlagets 5-års kalas, men ska inte gå.
Det var ett mittiveckan-kalas och det får jag inte riktigt ihop med mitt liv just nu.
Dessutom är jag tyvärr ingen större mingelstjärna.
Det är inte det att jag inte kan konsten, för den kan jag bättre än många inbillar jag mig, däremot känner jag mig inte särskilt bekväm.
Hade det varit ett mingel med bara coacher( och på en helg) tror jag att det hade varit annorlunda.
Författare, sådana där riktiga, är jag jätterädd för.

Måste nog ta upp det med min coach.

Så där.

Müsli i magen och tjugo minuter till nästa klient, sedan är jag klar med dagens arbete.

Det är av någon outgrundlig anledning torsdag idag, och det är lite konstigt eftersom det var det igår.
Redan igår morse vimsade jag till det med väckning och vakna själv och igår kväll blev jag irriterad när en kanal inte sände det tv-program som jag ser varje torsdag när jag har tid.
Alltså börjar jag om samma dag idag.

I morgon är det fredag och 16.30 går jag på sportlov.
Då är det okej med två torsdagar samma vecka.

Igår

hade jag fyra enskilda samtal och en tre-timmars grupp vilket är alldeles för mycket egentligen. Det fungerar dock alldeles utmärkt om inte varje dag ser ut så.
Jag är aldrig trött under samtalen, det klipper till när jag väl är klar, men så är det väl för de flesta av oss arbetare antar jag.

Nu skvaller:
Jag läste i kvällspressen att Elin Woods har blivit tillfrågad om att vara med i amerikanska Let´s Dance.
Hallå!
Sverige!
Åsa Hellberg!

Nej, det är klart att det inte går att jämföra frk Elin med frk Åsa (snart 49 och ont i en arm), det fattar väl jag också.
Men ändå.

2 831 inlägg senare.

Vi firar två år tillsammans idag, bloggen och jag.

Frågan är om jag ens hade kommit på tanken att börja blogga om det inte var så att jag just hade fått kontrakt på min första bok.
Redan innan hade jag följt Liz och Frida som också hade manus på remiss, och det var nog där någonstans som även Simona dök upp bland kommentarerna.

Den allra första bloggen jag hittade var dock Lidas. Det var under min jakt på "Jonas". Jag tror att det var så att jag googlade en signatur, landade på Lidas sida och sedan var jag fast trots att de två förstås inte hade ett dugg med varandra att göra.

Under åren har jag förstås hittat många underbara bloggar och ni hittar dem alla här.

Så.
Grattis Bloggen.
Du är en bra kompis.

onsdag 23 februari 2011

Men IDAG har världens bästa systerson

födelsedag.
Fyra år.
Han bor alldeles för långt bort.

När vi ringde idag svarade glatt i telefonen och sedan la han ned den och försvann under skratt och skrik.
Jag tror han hade roligt.

Vi ringer honom en annan dag istället.
Grattis A, vi längtar så efter dig.


Min blogg fyller två år i morgon.

Nedan hittar ni ett av mina första inlägg. Jag har inte ändrat min åsikt på den punkten ett dugg.

Tillit är ett av mina favoritämnen.
Vad känner du när du hör ordet?Går det att lita på andra människor, eller är det en utopi?

Vad utgår vi ifrån när vi pratar om tillit?
Oss själva eller andra?
Mina referensramar eller dina?
Om jag gör ett misstag, har jag då förbrukat mitt tillitskonto och är för evigt dömd?
Eller beror det på graden av misstag?
Och i så fall vems grad då?
Använder du och jag oss av samma skala?

Troligtvis inte, vill jag hävda.Våra referensramar ser olika ut. Vad som är ett gigantiskt misstag för mig är kanske en piss i havet för dig.
Tillit?
Nä, jag gillar tilltro bättre.

Till att vi vill bättre...nästa gång.

Det är knepigt att få på sig

bilbältet med en vänsterarm som fortfarande inte är helt med i matchen.


Det fungerade idag att visa tre decimeter med händerna men mer än så var omöjligt eftersom jag inte riktigt kan lyfta armen utåt.
(hur jag egentligen ville göra demonstreras här av Mischa Barton)






Sen kan man ju undra varför jag måste vifta så med armarna jämt, och då kan jag berätta att allt är enklare att förklara med armvift.
I detta specifika fallet ligger medberoendet i ena handen och det sunda förnuftet i den andra.

Det är ofta långt mellan dessa två... drygt en meter för att vara exakt.

Idag kommer det att serveras

snabbmakaroner och köttfärssås på burk.

Några kommentarer på det?

Tänk vilken tur det ändå är

att vi inte vet vad som ska hända i våra liv.
Vi kan ha planer, vi kan vara ambitiösa, vi kan önska en mängd saker för oss själva och ändå drabbar livet oss.

Jag läser i Kattis & Co ett brev från en präst till sig själv som femåring, och det blir väldigt tydligt i det hur det aldrig finns några garantier trots de bästa av förutsättningar.
Han har under sitt femtioåriga liv förlorat två av sina barn, och han skriver till sig själv att "jag är glad att du slapp veta det innan det skedde".

Varken hängslen eller livrem ger några garantier, snarare stänger vi in oss av alla våra rädslor för om och kanske.

Prästen skriver "idag vet jag att livet ger och att livet tar och att man måste förhålla sig till det med stor rörlighet."

Den rörligheten är lättare att förhålla sig till om man har en trygg hamn i sig själv. Själv ska jag lätta ankar och jobba vidare.

Skepp O´hoj.

God morgon

Det här blir en bra dag.
Lång, men bra.
Min arm är bättre och idag kunde jag höja ett glas till munnen.
Tjoho.

Tycker ni att jag skriver fort och kort så har ni rätt.
Min arbetsdag börjar NU!

tisdag 22 februari 2011

Jag tror att vi måste prata om

köksredskap och hur illa ställt det är med sådana i mitt kök.

Vi kan som exempel ta den enda lagomstora kastrull som jag hade men som nu är hivad eftersom den envisades med att bränna fast vad jag än kokade i den.
Klok kvinna beger sig efter ett sådant slängande genast iväg till närmaste kastrullbutik för att införskaffa sig en ny, men inte den här kvinnan inte; sådant glöms nämligen bort i det här hushållet ända till hon står där och säger f-n när det enda hon har är en typ åttalitersvariant till två små ynkliga paket nudlar.

Annat jag förtränger, men som inte har med köket att göra, är till exempel handdukar, lakan och strumpor.
När det har gått hål stoppar jag av någon anledning tillbaka detta i skåpet vilket gör att det ser ut som jag massor av både sockor och handdukar att välja bland när jag egentligen knappt har något alls.

Däremot har jag aldrig, jag upprepar aldrig, förträngt att en kudde har gjort sitt eller att soffan i rent uppiffningssyfte behöver en ny sådan.
Inte heller att det med jämna mellanrum behövs nya mattor och schyssta tunga gardiner.

Vi ska till Ikea på sportlovet.
Sonen behöver ett nytt skrivbord.
Det ska bli oerhört intressant att redovisa det kvittot för er efteråt.
Står det liten pyttig men väldigt söt kudde, 49,50 någonstans på det är det helt okej om ni slutar följa den här bloggen.
Jag förstår om ni har tröttnat på mycket snack och ingen verkstad.

Jag struntade i

bilkörningen och pratade med klienten i telefon istället.
Vid arm-ont måste jag säga att det här jobbet är lysande.
Det är öronen och munnen som jobbar allra mest och det jag förstärker med viftningar kan jag med fördel överlåta till högerarmen.

Just nu är jag svimtrött men vet att det går över vid sextiden om jag håller ut.
Det är totalt livsfarligt att lägga sig ned, alltså tror jag att jag istället förflyttar mig till köket.
Den här familjen blir hungrig.

På menyn står wok, och om sonen kan tänka sig att lyfta kastruller kommer det att gå finemang även med nudelkoket.

Jag har en liten stund över

och ska se på Jan Johansen hos Malou som kommer att berätta om sitt alkoholmissbruk där han efter att ultimatum valde familjen framför missbruket.

Visst önskar man att fler gjorde det valet?

Aj, aj, aj

min överarm, min överarm.
Jag undrar vad jag har gjort eller för all del inte gjort.

Det ska bli spännande att köra bil idag.
Båda händerna på ratten är nog inte att tänka på.
Låter jag den bara hänga rakt ned funkar den fint.

Nu ska jag tvätta håret.
Det kan också bli spännande.

måndag 21 februari 2011

Sista avsnittet av Vänner

Och jag kan se det om och om igen.

Nu ska jag kolla om min arm går att ligga på.
Gör den det hörs vi i morgon.

I vår familj är vi helt överens

om att det är nödvändigt att äta pizza idag.

Jag släpar runt på en överarm som gör ont så fort jag rör på den, alltså blir det perfekt att slippa röra i grytor idag.

Ps. Pizzakillarna hävdar att jag är en av deras stammisar; en total missuppfattning om ni frågar mig.

Måndag, nysnö, svinkallt

Det kan liksom inte bli bättre.
För att vara den här dagen i veckan är jag ändå riktigt pigg och om bara en liten stund börjar jag jobba.
Jag måste bara väcka sonen och dammsuga först.

Så. Då var det försnämnda gjort.
Han har tydligen sovit uruselt och när jag berättade att det dessutom har snöat (det är liksom bäst att få all skit serverad på en gång) kom morgonens djupaste suck.

En vecka kvar till ett efterlängtat sportlov.
NU... kör vi.

söndag 20 februari 2011

Jag förstår att vem som helst

kan skicka ett meddelande till mig på facebook utan att jag har godkänt personen som vän, men hur tusan hittar de till mig när de inte är svenskar och inte har sökt på mitt namn?

Idag fick jag ett meddelande från en italiensk läkare som inleder med följande:
"I have found you by chance, and I could not stop looking at you, at your lovely eyes. and I felt I had to write to you.You are so beautiful, and you shine so much energy and passion, you are so sensual and feminine."

Det är ett långt mail och utöver alla superlativer om hur jag ser ut och vad jag tydligen utstrålar på denna enda bild har han har visst besökt Sverige ett par gånger.

Några besök till mig blir det dock inte.

Jag får rysningar av sådana mail oavsett vilken avsikt som ligger bakom.
Jag får rysningar av puffar och knuffar.
Jag får rysningar när någon helt obekant önskar mig en trevlig helg.

Man kan väl säga att jag har gjort mitt på nätraggningsplanet.

Hissen

i vårt åttavåningshus är sönder.

För oss Hellbergare som bor på en trappa är det förstås inga problem, men paret mitt emot är 93... och de går ingenstans utan sina rullatorer.
Det gör inte heller de förtjusande damerna på plan 2-8.
Alla är pigga och glada i huvudet men har det något sämre med springet i benen.

Hoppas att det fixar sig snart så att tanterna får komma ut i kylan om de har planerat det idag.

Jag tänker inte använda mina ben särskilt mycket mer idag trots att jag kan.
Istället ska de sträckas ut i sin fulla längd i min soffa.
Det är absolut dags för en tupplur.

Eftersom det hänger

ett gäng värmlänningar på min blogg kan jag meddela att de som jobbade på bilbesiktningen idag alla var från ert landskap.

De åkte dit bara för att jobba över helgen, som någon slags jour.
Han som berömde mitt underverk var från Arvika, men det fanns visst lite löst folk även från Karlstad, Säffle och Kristinehamn på plats i Södertäljehallen.

Att jag vet allt detta är för att jag frågar.
Om ni visste vad mycket man får reda på om man är nyfiken på människor.

Nummer två som blev utsatt för det var en 8-månaders bebis, och innan jag klappade honom på huvudet och klev in i min bil hade jag fått reda på att det även fanns två syskon (15 och 12) och att det första tanden var på väg upp i underkäken.

Åh, just det, han hade haft lite skorv också...

Jag kan vara Sveriges

nöjdaste bilägare just nu.

Forden gled med beröm genom besiktningen.
Besiktningsmannen dristade sig till och med att prata om den i ett futuristiskt tioårsperspektiv.
Dessutom kom jag in 23 minuter innan bokad tid och redan där kände jag ett förtroende för besiktningsstationen.

Fem plus till Södertälje.

Det vore otroligt taskigt

att skrämma livet ur er med en morgonbild på mig och jag nästan önskar att jag hade annat att skylla på än att ha sovit hela natten.

Jag ser ut som om en tunna vatten har letat sig upp i huvudet och fyllt ögonlock och läppar till helt oväntade proportioner.

För ögonblicket är jag rynkfri och det är verkligen inget att sträva efter.


Hatten av för

Björn Ulveus som på gårdagens QX-gala dressade upp i finaste Abba-utstyrseln och delade ut priset till årets homo.
Jag vet inte om galan har sänts på tv tidigare, så hatten av för den självklarheten om det var första gången.

Sarah Dawn Finer sjöng sin fina kärleksvisa (jag tror att den specialskrevs till Victoria & Daniel).
Jag tycker att den är så fin.

lördag 19 februari 2011

På vägen ner

hör jag hur det tjoas och tjimmas ifrån källaren.
Det är bostadrättsföreningen som har bjudit in till ärtsoppa och punch och det låter som om många har hittat dit.
Själv glider jag ur hissen på våningsplanet ovanför.
Jag ska hämta tvätt och tänker inte heller den här gången ansluta till träffen en trappa ned.

"Gillar du inte ärtsoppa", frågade en av damerna mig tidigare, och det gör jag.
Men inte idag.
Jag ska se på melodifestival och skicka sms om bidragen fram och tillbaka till min väninna i Halmstad.
En tradition vi har haft i åratal.

Vi är väldigt ofta överens.
Förra veckan häpnade vi båda när inte bidrag åtta - som jag idag inte ens kommer ihåg vilket det var - gick vidare.
Ett varsitt ? utbyttes och det sa oss båda allt.

Gamla vänner behöver inte så himla många ord för att fatta.

Om bara några veckor

ska jag på bröllop.
Det är ett av de hårt kämpande paren på kliniken som ska gifta sig och det ska blir så roligt att få vara med och dela deras glädje.

När man ser amerikanska tv-program så säger kvinnorna där ofta att de har drömt om att gifta sig sedan de var små flickor.
Jag kan inte komma ihåg att jag gjorde det eller att jag på något sätt ens kunde se mig själv ha en familj. I alla fall har jag inga minnen av det.

Hade ni sådana drömmar?

När jag var nyförälskad senast tänkte jag för mig själv att min 50-års dag skulle vara en fin dag för just ett bröllop.
Det var innan jag förstod att den jag ville ha inte klarade sig utan en massa brudtärnor. Det hade nog varit ett oerhört ensamt bröllop för bruden.
Jag är romantisk nog för att se att en del av charmen med bröllop nog gick över för mig då.
Mer nöd än lust är inte rätt förutsättning när man har klarat sig som ogift hela livet tidigare.




Anyway, jag ska på kärleksfullt och romantisk bröllop med många vänner.
Det ska bli kul.

Melodifestival

Hittills har jag inte hittat min favorit men jag har naturligtvis inte givit upp.
Jag ger aldrig upp.
Det är en av mina starka (och mellanåt helt vansinniga) sidor.

Jag förstår inte att spelet är över när Brynäs ligger under med tio mål heller.
Man kan nämligen aldrig veta, och då är det väl dumt att sluta hoppas?
Idag möter vi Luleå.

Jag tror naturligtvis att det blir en enkel match.

Från

Till
Medan jag lyssnade på Eagles tvättades bilen.
Utmärkt tvättmusik om du frågar mig.
Insidan fick sig också en omgång och allt som hoppsan hejsan hade landat på golvet är nu bortplockat.
Vi - Forden och jag - är nu så redo vi kan vara för morgondagens besiktning.

Friends and family

Welcome to... min blogg.

Jag har drömt om före detta fästmän i natt.
I alla fall en av dem.
Sådana drömmar kan ju vara trevliga när de handlar om gulligull och andra muntrationer men den här hade inte alls den kalibern, snarare tvärtom.
Nu är ju jag inte en flicka som tar skit längre, så jag gick.
Och om jag kommer ihåg rätt så drämde jag något hårt i huvudet på honom strax innan.
Men jag var också ledsen .
Det enda utesluter inte det andra, inte ens i drömmen.

Nu sover jag inte längre utan är tvärtom definitivt up and running.
Jag ska ta mig till matvarubutiken och biltvätten.

Det blir en finfin lördag i förorten.

fredag 18 februari 2011

Min son berättade

för mig häromdagen att den vars åsikt han tycker är viktig när det gäller sin musik är min.

Jag har sett på honom att det är betyder mycket vad jag tycker och det gäller att ha fingertoppskänsla när man ska "bedöma" någon av alla de låtar han gör.
Jag kritiserar aldrig men ger gärna förslag på korrigeringar av en ton här och där om det gnisslar till i mina öron.
Det är kul, för då kan vi bli sittande framför hans dator medan han ändrar och jag lyssnar.

Häromdagen sa han på skoj "vi kanske ska göra någon låt ihop".

Jag började förstås genast att fundera på vad vi skulle kalla oss och vilka kläder vi skulle ha på vår första show.
Hur många band består av en välklädd 49-årig mor och en snart sjuttonårig frän son?
Youtube skulle troligtvis krackelera av alla visningar.
Jag skulle få boka av klienter och sonen skulle behöva hoppa av skolan.

Herregud, det finns ju till och med risk för att Oprah hör av sig!

Suck, pust och stön

Skojade bara.

Här är så kallat prima liv.
Vi har handlat, ätit och sonen väntar på en kompis.
Undertecknad tänker inte göra ett dyft, möjligtvis lyfta handen för att peta in ännu en godisbit i munnen.
Mitt stopp för det blev väldigt, väldigt kortvarigt.
Det blev för trist att lägga av själv så nu hänger jag istället på sonens fredagsfestande.
Resten av veckan äter vi tomater.

Idag latmaskeri, i morgon tvätt av bil och kläder.
Det låter väl som en bra plan?

Fredag

och jag ska snart iväg till Dysberoendekliniken.
Det blir en heldag där idag eftersom vi har petat in lite parsamtal innan gruppen drar igång klockan ett.

Från himlen faller just nu alltför välbekanta flingor men några klagomål kommer ni inte att se här, inte efter Liz kommentar igår.
Det enda hon skrev var -35, men det säger väl en hel del om vädret där hon bor (Nordpolen).

För övrigt kan jag berätta att trots ännu en urusel sömnnatt känns det som om jag sett över hela veckan ligger på plus.
Dessutom är den här dagen i sig en energigivare.
Sedan jag började jobba utanför hemmet på fredagar känner jag mig som en vanlig människa som får komma hem uttröttad på eftermiddagen, gnälla lite över hur trött jag är.... samtidigt som jag flinar i smyg.

torsdag 17 februari 2011

Efter tips från

Lysande ögonblick har jag nu ändrat min kommentarfunktion till en popup så ni slipper att få upp den som en helsida.
Det tog mig två år att fatta.

Tusen tack!

Hon lämnar också lite tips om foto och Iphone.
En sådan har naturligtvis inte jag.
Och jag bär fortfarande runt på en mycket praktisk almanacka där jag med penna skriver ned alla mina to do´s.
Det är en av mina viktigaste ägodelar.

Prova att kommentera nu då!

Jag tror att jag har eksem

i örat. Det ena. Högra.

Tips någon?

Jag gillar vitkål

Visst är det gott?
Har ni sett hur stora vitkålshuvuden är?
Hur fasiken ska man ensam kunna få i sig ett helt sådant?
Det bär mig totalt emot att köpa ett helt när jag snarare gör av med en åttondel innan det blir dåligt.
Dessutom är det tungt.
Istället för att byta affär struntar jag i kålen.

Jag kan kanske tänka om där, KONSUM.

Jag hann inte till min coach

eftersom det var trafik i vägen.

Jag är en grotesk tidsfascist och det är egentligen bara nyttigt för mig att missa tider och nu löste det sig med att vi istället tog coachingen per telefon medan bilen och jag vände hemåt igen.

När vi var klara klockan elva ringde min klockan ett-klient som stod utanför dörren och hade missförstått tiden, och tack vare att jag hade pratat med min egen coach - och var hemma trots att jag skulle vara borta - i telefon, kunde jag ta emot klienten "trots" att det var fel tid.

Bra va?
Eftersom jag tack vare det fick en oväntad lucka nu ett par timmar tänker jag passa på att handla så slipper jag det efter dagens sista klient.

Summering:
Det var en rätt bra tidsmiss av mig i morse.

Jag har aldrig sett

Oscarsgalan. Mest för att den sänds mitt i natten och för att jag oftast jobbar dagen efter.
När jag nu har beslutat mig för att ta sportlov så passar det galan alldeles utmärkt eftersom den sänds natten mellan söndag och måndag när mitt sportlov börjar.
Jag gillar allt från Country galan till Latin awards, trots att jag inte känner igen en enda person utöver Garth Brooks och Ricky Martin.

Borde jag skaffa mig ett liv?

Det var väl en jäkla tur

att natten till i går var underbar när den här gick helt i motsatt riktning.
Säg det som Misse inte har hållit på med sedan halv fyra.

Jag vet.
Han har inte gjort frukost till mig, det har jag gjort själv.
Min hunger började en halvtimma efter han väckte mig i natt och när jag väl orkade upp ur sängen var det prio ett att äta.
Det känns bättre nu.
Kaffet är på väg ut i kroppen, så också min ostmacka.

Det kan tänkas att jag kommer att vara riktigt pigg när jag sätter mig i bilen för att åka till min coach.

onsdag 16 februari 2011

Full kalender

Vi kan som exempel ta nästa onsdag:

8-9 telefonklient.
9-10 telefonklient.
12-13 klient kliniken.
13-16 grupp kliniken.
17.30-18.30 telefonklient.

Jag tutar, kör och sover.
Jag hade en klient häromdagen som frågade mig om när jag har roligt och jag kunde faktiskt inte svara på det.
Det var förstås en utmärkt fråga eftersom jag blev helt ställd.

Jag upplever aldrig att mitt liv är trist, tvärtom faktiskt.
Men roligt som i att göra roliga saker?
Nä.
Inte mycket.
Men jag saknar inte det heller.

Jag är fruktansvärt lätt att tillfredsställa.
Ge mig lite lugn och ro så är jag nöjd.

Jag gör naturligtvis världens

godaste pastasallad.
Det kan vara pepparen, flingsaltet eller de knaperstekta bacontärningarna som sätter piff på anrättningen.
Den kan också vara bäst för att pastan, kycklingen och broccolin serveras ljummen.

När jag bloggar om mat (och dessutom fotograferar anrättningen), har jag väldigt lite annat att berätta.
Det är fortfarande kallt.
Jag har jobbat hela dagen.
Knoppen behöver vila.
Ungefär så.
Nu ska jag läsa briljanta inlägg hos andra bloggare, för roligare än så här blir det inte på just den här bloggen idag.

En ny människa

kanske jag inte är men definitivt en otrött.
Som jag har sovit.
Jag måste säga att jag smackar rätt belåtet över det eftersom det här är en busy dag.

Onsdag.
Mitt i veckan.
När jag var en väldigt mycket yngre upplaga av mig själv var det en krogdag.
Det var å andra sidan tisdag, torsdag och söndag också.
Och en och annan måndag.

Jag hade nog en känsla av att jag aldrig skulle bli lycklig utan krogen och att jag många år senare skulle må allra bäst av att sova var då otänktbart.

Då var då och nu är nu.
Pigg som en mört.
Nu kör vi!


tisdag 15 februari 2011

Bra dr Phil idag

och med den här gruppen kvinnor varje tisdag.
Slå genast på tv4 plus.

God kväll

eller kanske inte riktigt än.

Det goda börjar när jag har lagat och ätit mat.
Observera gärna att det börjar Efter jag har ätit.
Att äta är som ni vet mest ett måste för mig.
Det är ett måste även för sonen.
Att jag äter alltså.
Oftast räcker det med att jag säger att jag är hungrig så hukar han sig.
Det är enda gången jag har kort stubin och den är då mycket kort.
Mycket.
Skrämselkort.

För att mota det där monstret ser jag till att äta i tid, innan jag känner av galenskapen.
Det är mitt bidrag till familjefriden.

God middag.

och halvtid kan man väl säga.

Jag är nöjd.
Fick just kvartalets elräkning och jag har sänkt förbrukningen med 25% jmf med samma period föregående år.
Det är uppebart att den nya tv´n och avstängd handduktstork påverkar dramatiskt eftersom det är den enda förändringen jag egentligen har gjort. Ett par utbytta glödlampor gör varken till eller från i den här lilla hushållet.
Bra va?

Det har snöat hela dagen utanför mitt fönster. Stora flingor som en och en långsamt tar sig mot marken.
Jag ska gå ut och sparka på fluffet senare.
Först ska jag jobba klart.

Min andra halvlek börjar nu.

God morgon

Sonen har sovmorgon och kom för en stund sedan uppyrandes om att klockan var tio. Det var bara att skicka honom tillbaka till sängen igen.

Själv kom jag på mig med att Snarka härom natten och eftersom jag kom på det själv måste det väl dessutom ha varit väldigt ljudligt?
Kan det faktumet tillsammans med att jag har ett skäggstrå i örat betyda att jag håller på att bli en man?
Jag undrar vilken typ av man jag skulle bli i så fall?

Lite kort i rocken och rätt snäll, dålig på att spotta men bra på att prata om känslor?

En sak vet jag och det är att mina ben äntligen skulle komma till sin rätt.

måndag 14 februari 2011

Det fick bli jordgubbar

i en hjärtformad kartong för några chokladhjärtan stod inte att finna i min konsumbutik.
Till dessa serverades pannkakor, glass, vispgrädde och chokladsås.
Very deliscious, men ingen höjdare om man som jag åt müsli till lunch...

Medan ni äter oxfilé och skålar i champange lägger jag mig i soffan och ser på Vänner.
Det är ungefär så romantisk det blir här idag.

Jag vet inte varifrån Sonja Aldén har fått inspirationen till den här texten, men jag vet att många av de som hittar hit säkert kan sjunga med...

Det blir chokladhjärtan

om jag kommer ihåg det, annars är den här dagen som vilken som helst.
Aningens mer stressig dock.
Jag brukar inte ha det tight mellan mina klienter men idag blev det så.

Tjoho, jag kör vidare.

Under tiden kan väl ni berätta om de fantastiska Alla hjärtans dag presenter ni har fått, eller kommer att ge.

Müsli

funkar till lunch idag när jag nästan äter stående, men annars är inte det att rekommendera.
Min mage säger ifrån rätt rejält när jag slarvar och i morgon blir det andra (kött)bullar.

Under tiden jag åt rensade jag bort exakt 2980 mail från min inbox.
Återstår att fundera på de drygt 3000 som är kvar.
Jag skulle vilja sortera ut alla de som jag har fått tack vare Casanovas Kvinna och det blir ett pilljobb som jag kanske kan ägna mig åt på sportlovet när jag har tänkt att vara ledig så mycket som möjligt.

Vad gör ni på sportlovet om ni har barn, jobbar eller har semester?

Jag mixar friskt mellan yta och djup

och igår kväll var det den förstnämnda som regerade när jag såg Bafta awards - den brittiska motsvarigheten till Oscars.
Den var buskallt i London och jag antar att de stackars baraxlade kvinnorna hade långkalsonger under sina långa fina klänningar när de stod i regnet framför fotografer och fans.


Finast var Jessica Alba i en blå drömklänning och med flätor i en avancerad galafrisyr.






Här blir det ingen gala idag, istället står det hårt jobb på agenden.
Nu kör vi!

söndag 13 februari 2011

Är jag den enda som inte har

ätit en semla än i år?

Sonen har slutat be om en - efter år av försök att gilla dem har han gett upp - men det betyder ju inte att jag inte kan äta.
Hos mormor fick man semlan serverad i varm mjölk och kanel.

Det måste vara världens galnaste kombination, en stor gräddbakelse guppande i varm mjölk.
Jag undrar vem som kom på den idén?
Var det för att bullen kanske inte alltid var så fräsch som den är nu förtiden och att den därför behövde mjukas upp lite?
Äter man semlor med varm mjölk och kanel någon annanstans är i Sverige?

Wikipedia vet mer.

Medan ni flinar åt solsidan tänker jag göra något åt mitt bortstädade nagellack.
I morgon är det måndag och hos Hellberg coaching innebär det i allra högsta grad en heldag av coaching.
Då är det kanske inte alldeles nödvändigt - men oerhört trevligt - att ha fina och nymålade naglar.

Hjälplöshet.

Det finns nog ingenting som berör mig mer.

Jag tror att jag har fajtats hela mitt liv mot hjälplösheten, den egna som jag precis som alla andra har känt av.
För mig är det värre att känna hjälplöshet än att bli övergiven (som annars är en stor rädsla hos många).
Kanske är det det som gör att jag alltid reser mig. Alltid borstar av. Alltid letar lösningar istället för att fastna i problem.
Jag vägrar att vara hjälplös, jag vet inte hur man är det.

Det är en del av mitt medberoende eftersom jag också mer än gärna har tagit hand om de som verkat hjälplösa.
Försökt blåsa liv och mod i dem eftersom jag själv inte stod ut med deras vanmakt.

Idag vet jag att vuxna kan ta hand om sig själva, om än med hjälp.

Barn och djur kan dock fortfarande knäcka mig...

Paus

innan jag attackerar tvätten.

Jag har väldigt lite att säga idag.
Orden är slut.

Tack och lov vet jag att det är övergående.
Tack och lov.
Jag undrar vad jag vore utan ord.
Lyssnande förvisso, men andras ord måste ut genom mina egna annars blir det fullt.
Överfullt.
Tryckkoksfullt.

Jag lyssnar lite och återkommer.

Jag vet precis hur jag ska kicka igång






lördag 12 februari 2011

El bloggo Tramsos

lördagslista:
  1. Sovmorgon
  2. Långfrukost. Kaffe & ostmacka. Alltid kaffe & ostmacka.
  3. Tramseriet börjar.
  4. Promenad. Går 150 meter till Farsta centrum.
  5. Handlar mat. Godis.
  6. Promenerar hem. Svänger med plastkassarna för att träna armarna.
  7. Sover en och halv timma. I soffan. Sonen lyssnar på musik i hörlurar.
  8. Vaknar. Hungrig och tillagar mat.
  9. Äter.
  10. Ser på Inside the Actors studio på Youtube.
  11. Äter igen. Godis.
  12. Pratar med mamma.
  13. Ser mer Inside the Actors studio.
  14. Plockar fram en ny bok. Äter godis.
  15. Lägger undan bok innan den är öppnad. Fascineras av hur små Snickers man kan tillverka.
  16. Inser att det snart är melodifestival.
  17. Får mail av sonen ifrån rummet bredvid.
  18. Besvarar det med att jag gillar länken. Lägger till ett puss eftersom han inte gillar punkt.
  19. Får ont i magen av godiset.
  20. Skickar både mail och sms till sonen och beordrar honom att komma och njuta av svenska melodier i mammas soffa. Har inte fått något svar.

Vi har ätit lövbiff

och mängder med pommes och smör.
Om biffen var lite seg för att jag stekte den en sekund för länge vet jag inte, men ner gick den i alla fall.

Jag är rädd för sega köttbitar.
En gång fastnade en sådan i halsen på mig. 1983 i Sälen.
Den köttbiten hade inte riktigt delat på sig när jag svalde. Biten var liksom delad med en skinnslamsa i mitten.
En del åkte ned, medan den andra fastnade i halsen, och hade jag inte haft sinnesnärvaro nog att stoppa fingrarna i halsen och dragit upp den hade denna blogg inte funnits.
Andningsvägarna var till hundra procent blockerade, och det mina vänner är en vansinnigt obehaglig känsla.

Än idag har jag problem med att svälja.
Piller är värst.
Det spelar ingen roll hur små de är, de åker helt enkelt inte ned.
Minsta tendens på att något har satt något sig i halsen och jag blir skiträdd.

Jag borde säkert söka för det där, va?

Och har jag ens talat om

att jag såg Colin Firth i en film på ettan igår, "Then she found me?"

Jag vet inte hur den där snygga människan får till all sin ordlösa kommunikation, men den sitter som en smäck; lika tajt som min röda reklammössa.

Man blir som man umgås

och katten Misse är förstås inget undantag från resten av Hellbergs.
Hans sociala förmåga kommer från 12 år av träning tillsammans med två rätt pratglada och artiga människor.
Det betyder att han alltid kommer och hälsar samt pratar rätt högt.
Han talar i två minuter om att han ska gå på toa. Han talar om när han tänker hoppa upp i soffan, han talar om när han är missnöjd med att alla andra ligger och sover, han talar om när han vill leka.
Det senare säger han inte, han biter istället.
(Effektfullt som tusan, jag fattar precis).

Just nu säger han allt som oftast att han vill ut på balkongen och när jag öppnar går han ut, känner att det är iskallt, och går in igen.
Jag stänger dörren.
Fem minuter senare vill han åter kolla temperaturen.
Jag öppnar, han går ut, det är för kallt, och han går in igen.
Så håller vi på.

Att aldrig lära sig kan också vara ett Hellbergsdrag.
Själv har jag funderat på att gå ut i det kalla sedan klockan tio men har istället gjort en massa annat ickegörande och snart är solen som vanligt borta innan jag har lyft på rumpan.

Nästa gång hänger jag med honom med ut på balkongen.
Någon form av luft borde det väl ge i alla fall...

Hellberg

tänker gå på en promenad, men blir trött i ryggen bara jag tänker på min blytunga - 75 år gamla -dunjacka.
Iställer får det bli lager på lager och och den inte så fina höstkappan på toppen.
Fel.
På toppen ska jag ha en mössa.
En röd med reklam på.

Det är inte så att jag sätter en ära i att vara fulast i Farsta, emellanåt blir det bara så.
Men jag ler mot de jag möter.
Inbillar mig att de blir mindre rädda då.

fredag 11 februari 2011

Egentligen var det rena galenskapen

att köra bil idag men det gick bra och nu är jag hemma.
Dagens förträffliga humör håller i sig och det var med hoppsasteg och ett fånigt leende jag tog mig runt på Konsum för att få ihop ingredienser till kvällens fantasifulla och högst oväntade meny.


Jag tror att jag kom ihåg allt.
Till och med den rivna osten och gräddfilen.

Jag tänker gilla läget

eftersom jag har bestämt att våren verkligen är på väg men att den har tagit sig liten paus just nu.
Tralalala.
Mitt goda humör kan också bero på att det är fredag.
Tralalala.
Igår påstod jag att jag skulle köpa Gladiolus och uppmärksamma läsare påminde mig om att det är en höst- inte vårblomma. Det gör inget. Jag funkar bra med tulpaner.
Tralalala.

Nej, jag har inte druckit.
Tralalala.

I´m wild & crazy

och tänker ta bilen till söder idag.

Som vanligt råder det trafikkaos i min stad men jag struntar i det.
Jag ska till kliniken klockan ett, och jag ska dit i min bil (!!).

Cosifan tipsade på sin blogg om en dokumentär på Kunskapskanalen igår kväll, "En förförare i familjen". Det är en vuxen dotter (20 år) som har gjort en film om pappan som aldrig kan vila, alltid är på språng mot något nytt, alltid har flera parallella (hemliga) relationer.
Igenkänningsfaktorn är nästan obehagligt hög, även för mig som har varit med ett tag.

Mannen är till synes iskall och rationaliserar sitt beteende på samma sätt som de flesta missbrukare gör innan de förstår hur de skadar sin omgivning; han "behöver" leva så här, han lever "alla mäns dröm" etc.
När han gifter sig och skaffar barn med en kvinna hemma i Israel samtidigt som han lever med en annan sedan 16 år i ett annat land börjar det knaka rejält i det liv han nogsamt har byggt upp.

Repris på Kunskapskanalen, lördag kl 17.00.

torsdag 10 februari 2011

Jag vet faktiskt inte

var jag fick morgondagens datum ifrån när jag skrev in det i almanackan för bilbesiktning. Det visade sig när jag gick in och dubbelkollade att jag hade bokat en tid på onsdag.
Onsdag funkar inte.
Det är dock möjligt att jag hade en lucka när jag bokade, men nu är den definitivt borta.

Tur då att det numera går att besiktiga bilar även på söndagar.
Alltså beger jag mig till fyra mil söderut till Södertälje den 20 februari istället för till Högdalen, några kilometer härifrån, i morgon.

Jag är glad att jag upptäckte mitt misstag i tid och att jag fortfarande får bilen besiktigad innan månadens utgång.

Ett litet hurra är trots allt på sin plats.

Då var även Farsta

täckt av nysnö.
Inte för att jag har pulsat i den själv men jag har snöiga klienter som har kommit hit idag.
Jag hade en tanke på att kanske hämta sonen vid skolan men insåg att han nog kommer snabbare hem med tunnelbanan än i min bil.

Det här har verkligen varit en vipsvecka.
I morgon är det redan fredag och jag förstår helt ärligt inte hur det gick till.
Är det så bara för mig?
Jag är lite rädd att missa våren och vill inte att den ska vipsa bort.
Jag vill vara med när ljuset kommer på riktigt, när gatorna sopas och när rabatterna ska göras i ordning.
Jag vill vara med när när barnen kommer ut på dagisgården, när kaffet börjar intas på balkongerna och när pensionärerna promenerar förbi med sina stavar.

Just nu har jag inte ens koll på om mina favoritblommor, Gladiolus, har kommit in på torget men det tänker jag ta reda på i helgen.

Då börjar min vårkoll sedan tänker jag baske mig hålla korpgluggarna vidöppna.

Och jag är

naturligtvis inte arg på mina klienter, er och de jag träffar på föreläsningar och workshops.
Ni är alla bäst.

Jag är ilsk.

Jag är förbannad på er som inte ser vad ni har, inte ser vad ni väljer att lägga fokus på.
Jag är arg på offerkoftor och "stackars mig".
Jag är arg på er som längtar bort när ni har allt ni behöver framför näsan.
Jag är arg på er som inte fattar att ert liv är här och nu.
Jag är arg på mig själv för att jag lägger energi på att bry mig om er när ni själva väljer vilken väg ni ska gå.

Jag fick ett förfärligt besked om en väninna igår.
Hon kan inte längre välja, annat än en timma i taget.
Den här världen dräller av människor som inte gillar sitt liv men som har möjlighet att göra något åt det.
Det är en vinstlott.
Istället väljer många att grotta sig i niten.

Nu ska jag fortsätta titta på Oprah.
De handlar om ett par som i ett ögonblick förlorade sina tre barn i en trafikolycka.

Jag har haft förmånen

att gå på flera kurser för Anders Magnusson, en av föreläsarna på Rival.
Så här presenteras han av 4 Good och jag kan lova er att ni vill höra mer:

"ANDERS MAGNUSSON

Idag är Anders Magnusson en rätt vanlig familjefar från Bromma, dedikerad grundare (och ägare) av Svenska Institutet för Sorgbearbetning samt nykter alkoholist sedan många år tillbaka. Ett liv lika bra många andras.

Men, under en lång period i hans liv levde Anders helt gränslöst. Livet hade blivit tokigt ända från början och en trasslig uppväxt ledde till tung kriminalitet och ett liv i sus och dus. Drogerna höll till slut på att ta kål på honom. När hans tjej sedan lämnade honom blev han helt knäckt. Vändpunkten kom när han till slut gav upp.

Idag driver han Svenska Institutet för Sorgbearbetning där han hjälper människor att ta sig ur sin sorg.
Vad hände?
Anders delar ärligt med sig av sin personliga resa och låter oss ta del av sina insikter. Insikter om vad ensamhet, brist på kärlek till sig själv och andra kan leda till och vad som händer när man vågar falla. När man vågar tro igen och väljer att ge vidare.

Att bli övergiven är inget som Anders är rädd för längre.
- Den enda som kan överge mig är jag själv och det tänker jag inte göra en gång till, säger han.

Anders historia är en våldsam kärlekshistoria med gott slut. Vi ser fram emot att få ta del av den!"

Jag hade möjlighet

att ta mig en sovmorgon idag och om det var kroppen eller knoppen som var nöjd efter för få timmar vet jag inte.
Den något starkare gåupp-rösten vann i alla fall.
Nu har jag gäspat klart och det stora eventet på Rival snurrar i huvudet.
Inte för att det sitter mer än 700 personer i publiken, det är bara inspirerande. Funderingarna handlar mer om hur jag komprimerar min historia till en vettig föreläsning.
Ni som har sett mig live vet att jag kan prata på utan uppehåll i två timmar, och tro mig, det är lättare än de 20 minuter jag har på mig den här gången.

Jag gör som vanligt, vänder det mellan vänster och höger hjärnhalva ett tag så trillar förhoppningsvis något fruktbart ut till sist.

Min dag tillbringas med klienter på hemmaplan medan det tydligen ska komma snö. Vad har ni för er?

onsdag 9 februari 2011

I brist på Grey´s anatomy

ser jag på sjukhusprogram och just det här är från Australien.

Jag tror inte att jag har tänkt på den australiensiska (heter det så?) språkmelodin tidigare, men den är störtskön.
Alla meningar avslutas melodiskt uppåt, vilket gör att vilket förfärligt meddelande läkarna än ska leverera låter det som om de bara ska peta på dig lätt med en bomullstuss.

Avsnitt två ser jag från min säng.
God natt, Bloggen.

4 april på Rival i Stockholm


Mer information här.

Jag överväger att köra

en omgång till av "Nej, nu jäklar..." i Stockholm.
Med fler pauser den här gången.
En workshop blir det deltagarna lägger in och det finurliga är att man faktiskt kan laborera rätt mycket utifrån vilka deltagarna är och att de därmed styr dagen precis lika mycket som jag.
Förra omgångens engagemang var fantastiskt eftersom alla vågade berätta och dela med sig av sina funderingar.
Det är precis det som gör en bra dag; för deltagaren själv... och för mig som blir berörd av de är modiga nog att dela med sig av sitt innersta.

Nej, det är klart att jag inte sover,

jag coachar.
Nu har jag dock en paus fram till jag ska till Dysberoendekliniken och därefter har jag ett samtal till innan jag packar ihop min onsdag.

På fredag ska jag besiktiga Sveriges smutsigaste Ford Focus.
Min plan är att åka förbi tvätten på fredag morgon så att den är blank och fin när jag kör in i besiktningshallen. Även insidan behöver en omgång men den fixar jag under tiden jag är i biltvätten.
Golven struntar jag i så länge, vad jag vet kan man inte få någon anmärkning på dem.
Att synliggöra instrumentbrädan kan dock vara en fördel...

tisdag 8 februari 2011

Utan att på något sätt döma

om något är rätt eller fel, så är jag - för att jag är den jag är - fascinerad av människor som går ut och in i förhållanden.
Den ena är ute och strax därefter är den andra inne.
Och igen, jag säger inte att det är fel.
Tvärtom är väl det härligt om man har lätt att ta till sig nya härliga kärlekar.

Jag tror inte att jag är mer försiktig, däremot tycker jag att det är rätt jobbigt att lära känna nya människor som är "partnermaterial."
Med "Jonas" var det inte så, det var lätt, men min tidigare erfarenhet var att det var en rätt tung process.
Kanske för att jag kände på mig att jag måste förändras för att duga fullt ut.
De som går ut och in i relationer känner nog inte den pressen, men kanske inte heller att de kan vara hela utan en partner.

Jag spekulerar efter att ha läst i en tidning (yes, hos frissan häromdagen) om en kvinna som visade upp ännu en man, och som återigen "aldrig varit så kär".
Jag tycker hon är supermodig samtidigt som jag jämför med mig själv och känner "hjälp, hur orkar hon".

Hittade både dit - och hem

via sonens skola.
Nu har jag fått mig en rejäl genomgång av Swedish House Mafia - rena genier enligt sonen - och vet det mesta om deras produktioner och liveframträdanden både här och där.
Vi har kollat DJ-konserter på Youtube och medan han fortsätter titta på en 40-minuters dokumentär med samma grabbar kliver jag vidare till köket för att göra pannbiffar.

Planen var att den skulle serveras med spagetti, men det paketet råkade jag tappa på golvet i går vilket resulterade i att hela - precis hela - köksgolvet var fullt av plockepinn och det tog mig en halvtimma att få upp eländet.
Inte nog med att de är tunna och svåra att få upp, de har dessutom samma färg som golvet vilket gör att jag nog kommer att hitta spagetti fram till jul.

Det blir potatis eller makaroner.
De där långa tunna är portade här ett tag framöver.

Så där.

Gårdagens middag blev dagens lunch och nu ska jag ta bilen ur garaget för färd österut.
Förra gången jag var där visades jag in på en återvändsgata, så jag tror faktiskt att jag struntar i min gps idag.
Istället litar jag till mitt minne. Jag innehar inget som helst lokalsinne men är hyfsad på att memorera.
Låt oss hoppas att min hjärnas karta har rätt även denna gång, annars kan det bli coach på äventyr i skogen.

Spännande!

Det är mycket kultur

på sonens skola. Igår såg de filmen Marie Antoinette och idag ska de till Nationalmuseet.
Själv är jag vansinnigt ointresserad av att se på gamla ting, vare sig det är hantverksmackapärer från stenåldern eller tavlor målade av Carl Larsson.
Det säger jag förstås inte till sonen.
"Åh, vad roligt" var min exakta respons när han berättade om dagens besök.
För det kan det ju vara. För honom.

På gymnasiet har man inte med sig matsäck längre.
Det tackar jag för.
Min fantasi runt dessa har alltid varit väldigt begränsad.

Även den största pannkaksälskaren kan få nog.

måndag 7 februari 2011

Jag råkade komma in på fyran

och programmet "familjen Annorlunda" och där stannade jag eftersom det fanns en hel drös med Dinglebor att lyssna på.

Dingle ligger i mitten av ingenstans vid E-6 på väg mot Norge.
Inte särskilt långt från Fjällbacka och inte särskilt långt från Tanumshede där mamma bor.
När jag var yngre och skulle åka söderut (Uddevalla eller Göteborg) så tog jag alltid bussen från Fjällbacka till Dingle, och därifrån gick sedan tåget.

Jag hade en brevvän från Dingle.
Vi träffades på en fjällort i Norge ett sportlov och sedan brevväxlade vi i ett par år.
Vi träffades vi aldrig mer.
Konstigt, kan jag tycka nu.
Två mil liksom...

Jag tror hon hette Agneta.

En klient avbokade

vilket var bra för en annan som annars hade fått vänta en dryg vecka.
Jag brukar ofta ha någon spontantid över varje vecka men inte just nu.
Det är fullt upp hos coachen.

Om du skulle träffa en coach, vad skulle du först och främst vilja ha hjälp med?

I brist

på annat stekte jag ett par ägg till lunch.
Det kan hända att det hade blivit det även om kylen hade varit välfylld.
Jag är en äggmänniska.
Kokt, stekt, röra eller omelett är lika delicious.

När jag bodde hos mormor fick jag ägg på hennes hembakade bröd varje kväll.
Ena dagen var det kokt och den andra stekt.
Det kan verka fantasilöst men jag ville inte ha något annat.

Jag har ju sagt att jag gillar rutiner.

Nyklippt fluff



Idag hann jag torka det innan överhettningsskyddet stängde av fönen.
Jag har en varannandagsfön och borde väl skaffa en ny.
En vacker dag kommer den att vägra starta helt och hållet som alla mina andra har gjort genom åren.

Hey,

hey, hey, det är måndag morgon.

I det här hemmet ska det omedelbart ilas genom rummen med en dammtrasa eftersom jag struntade i det i går.
Klienterna är på ingång och ska de nysa ska det i alla fall inte framkallas av Hellbergskt damm.

Jag ska också ta hand om mitt nyklippta och slingade hår vilket i det här fallet betyder tvätta och blåsa torrt.
Med huvudet upp och ner.
Det räcker.
Jag vill ha fluff, inte frisyr.

Så.
Vi kör väl nu då?

söndag 6 februari 2011

Någon som har bra tips på

hur man håller sig vaken fyra timmar till?

Om jag ska summera min söndag

ser listan ut så här.
  1. Tvättat

Jag trodde länge

att jorden cirkulerade runt mig.
Tanken på att alla kanske hade en egen agenda tänkte jag aldrig på.
Jag hade redan bestämt att det var mig och min uppenbarelse det handlade om.

Alla andra tänkte konstant på mig och hur jag såg ut.
Alla andra funderade hela tiden på mitt liv och mina val.
Alla andra tittade hela tiden på mig.
Alla andra tyckte hela tiden en massa saker om mig.
Alla andras ageranden handlade alltid om att göra mig illa.

Att de låg i skilsmässor, hade vaknat på fel sida, föredrog att vara bittra, hade taskig självkänsla, var neurotiska, ohövliga eller hade ont i benet visste jag sällan och var i ärlighetens namn inte heller särskilt intresserad.
Det var ju mig det handlade om.
Mig.
Centrum av universum.
Allts ursprung.

Att ändra på mig så att allas tankar och känslor om mig skulle förändras tog på krafterna och jag misstänker starkt att jag rätt länge var mer en robot än en människa.

Hellre en stjärna av många miljoner än en jävla fucking sol är min slutsats.

Nu ska jag tvätta.

Jag såg just

Mia Törnblom på fyran och vet att en del irriterar sig på henne och den glädje och positivism hon ofta visar.
Jag förstår att hon är glad.
Det finns en oändlig mängd saker för henne att glädjas åt.
Har man rullat sig själv i skit är det makalöst skönt att bli ren och sedan hålla sig så.
Renheten behåller man genom tacksamhet, att sluta fejka vem man är och genom att duga precis som man är.

Jag tror att man blir glad när man förstår att motsatsen är oerhört sorglig.

Vissa dagar

har jag ont i ryggen redan när jag går upp, och då känns det sådär att gå på den promenad som jag egentligen skulle vilja när det är så fint väder som det är idag.
Jag slarvar med mitt pilatespass och tar bara till det just när ryggen mår som idag.

Så jag börjar väl med det.
Att rulla ihop och därmed dra ut min ryggrad brukar funka fint och med dvd´n på kommer jag dessutom ihåg hur man gör det på rätt sätt.

Vad gör ni medan jag gympar?

lördag 5 februari 2011

Geoffrey Rush

spelar kungens talpedagog, vilket förstås är fel titel eftersom det kräver en utbildning.
Lionel, som han heter i filmen, är autodidakt och lärde sig jobbet genom att hjälpa de soldater som under första världskriget förlorade sin talförmåga.

Hans teknik skiljer sig på många sätt från den lärda yrkeskåren och han ger sig inte förrän han kommer Bertie (han vägrar kalla kungen något annat) in på livet.
Väl där guidar han genom att vara utmanande, ifrågasättande, stöttande och varm. Han struntar i att Bertie blir förbannad och ser det snarare som en av vägarna till att komma ut ur sitt handikapp.
Det är tydligt hur mycket han bryr sig om sin klient och han ger sig inte förrän han har kunnat hjälpa honom att hjälpa sig själv.
Han blir också sedemera en av kungens bästa vänner.

En ruskigt bra och modig coach om ni frågar mig.
Även det fick jag till mig av den här filmen som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Så här snyggt

recenserar - eller kanske analyserar - Kerstin Gezelius, Colin Firth och de karaktärer han spelar.

Detta monumentala fusk -

iscensatt av Svt själva - är naturligtvis ingenting för oss som verkligen bryr oss om kvällens event.
Vi som förstår detta uråldriga program lyssnar på låtarna först när de sänds direkt.
Det är där vi får vår känsla, vår intuitiva feeling för vinnaren och får lufta våra hånfulla kommentarer om frisyrer, danssteg och helt vansinniga tonartshöjningar.

Att ge lyssnarna möjlighet att bilda sig en uppfattning innan varje deltävling är om inte vansinne så väldigt nära.
Det är dessutom fusk.
Vi är satta att bedöma liveuppträdandet i sin helhet, inte hur studioversionen låter.

Jag länkar naturligtvis inte till detta otyg.
Melodifestivalmoderniteter bör inte uppmuntras.

Magkänsla

kan man prata mycket om.

För egen del har den alltför många gånger spelat mig spratt eftersom den har befunnit sig långt ifrån det som är mitt sunda förnuft.
Exempel på det är när den har skrikit att jag måste ta hand om en missbrukares problem.
Andra gånger har den fungerat som den ska och sänt ut varningssignaler... utan att jag har lyssnat.
Satt ur system fyller den ingen funktion, däremot är det en utmärkt guide när man har väl har valt att ta hand om sig själv istället för andra.

Då larmar den istället när man är på väg att göra sig själv illa, och är dessutom klok nog att lämna en trist baksmälla om man ändå väljer det som inte är bra för en själv.

SE DEN!



Alldeles ensam, efter att ha piffat till mitt hår med aningens klippning och slingor, åkte jag till Heron City för att se min favorit i den här kritikerrosade filmen.
I am speechless.

Varsågoda, här är en trailer.

Jag såg "Debatt" häromkvällen

där man pratade om kostens betydelse för att minska symptom på bland annat Autism och Adhd.
De läkare som var med var skeptiska till att ta bort mjölk och gluten eftersom det inte fanns studier som påvisade några sådana samband.
I studion fanns också föräldrar som hade uteslutit just de livsmedlen och som nästan direkt hade märkt skillnader i sina barns beteenden.

En ny studie säger nu att det finns ett samband mellan kost och minskade symptom på Adhd. Svenska läkare uttalar sig och säger att de inte riktigt tror på studien som säger att 64% av de barn som ingick blev bättre med en kost som uteslöt mat som kunde vara allergiframkallande.

När en av mina bästa vänner tog sin då 1, 5-åriga alldeles förtvivlade dotter till en läkare konstaterades vi första undersökningen att "hon eventuellt" var överkänslig mot gluten, men att min väninna absolut inte skulle ändra kosten omedelbart eftersom de inte var säkra på diagnosen utan det behövdes fler tester.

Min väninna ifrågasatte naturligtvis det och sa att hon omedelbart tänkte utesluta gluten om det var det som fick hennes lilla flicka att må så dåligt, gråta efter varje måltid och halva nätterna.
(Samma väninna som fyra år tidigare hade vägrat en skrapning utan att först få ett ultraljud, då det sas att hon hade fått missfall eftersom hon hade blött kraftigt i en tidig graviditet (vecka 5). Hon fick sitt ultraljud och då kontaterades att en fostersäck var tom. I en annan såg man ett litet hjärta som i allra högsta grad pickade).

Anyway, den här flickan blev som ny på ett par dygn. Den stora uppsvällda magen försvann, likaså de smärtor som hon då hade haft rätt länge
Läkarna var förbannade och man uteslöt henne från den studie som hon hade inviterats till eftersom hon inte följde deras råd.

Min väninna var överlycklig, hon fick en ny unge som än idag är superallegisk mot gluten. Minsta lilla droppe ger henne svåra magsmärtor.

Man dör inte utan komjölk och gluten, och hade mitt barn (eller jag själv) haft adhd hade jag i alla fall testat en ny kost under en period.
Oavsett vad mina läkare hade sagt.

fredag 4 februari 2011

Det kan hända att jag kommer att äta godis idag.

I så fall blir det en mix av nappar och Polly.
Jag tar ett beslut om det senare.

Just nu tas det inga sådana överhuvudtaget.
Coach Hellbergs kropp ska ned i soffan, huvudet borras in i kuddar och benen värmas av en filt.
Sedan ska jag ligga där blickstilla medan jag tjoar ut mina svar på vart vi är på väg när jag ser på "På spåret".
Möjligtvis kommer jag också att tjoa efter lite service från sonen; vatten är sånt som jag helt plötsligt kan behöva och om han bara hör mig brukar han ge mig det jag vill ha.
Har han alltför mycket orkesterljud i sitt rum hör han inte mina rop och då skickar jag sms.

I love ny teknik.

"För tillfället död"

Det är så roligt när för övrigt vältaliga människor (till exempel Börje Ahlstedt på fyran just nu) säger konstiga saker.
Kvinnan som för tillfället är död var Ingmar Bergmans x-fru.

Kan man se fram emot en fortsättning?

Det är helt okej för mig

att människor i sin yrkesroll gör misstag
Meteorologer undantagna.

Snö?
SNÖ??
SNÖ?????


Jag röjer hemmet

lite på de tidigaste morgontimmarna.
Trots att det var alldeles blankt och fint när sista klienten gick klockan fem igår hände uppenbarligen något därefter.
Jag börjar i köket och går via badrummet vidare in i vardagsrummet. Det känns som en rätt bra rutt givet hur min lilla lya ser ut.

Efter förmiddagens klient kommer jag att ha en timma på mig äta något och ta mig till kliniken.
Tur att det serveras cheeseburgare på vägen dit.
Rätt in i min bil.

Mm, vad gott.

torsdag 3 februari 2011

Dr Phil just nu

Superbra för alla medberoende.

Slut för idag,

tack för idag.

Kyckling.
Å nudlar.
Å wokgrönsaker.
Just nu är jag på väg in i en tröttkoma och jag måste ta mig ut till köket innan den tar över helt.

Ikväll behöver jag bara ligga ned.
Inte läsa, inte blogga, inte prata.
Tyst.
I min säng.

Fattar ni vad skönt?

Min bloggvän

Sofie har skrivit två böcker under hösten och nu undrar hon hur det går för hennes läsare med deras skrivande.

Jag kan berätta hur det går med mitt:
De sidor jag skrev, och som jag från början hade en tanke om skulle vara mycket underhållande, innehöll istället övergrepp och otrohet.
På de 30 första sidorna.
Det är inte den boken jag vill skriva.

Gräv där du står är en bra tes, men jag har stått på många andra ställen än det här.
Jag måste bara tillbaka dit.
Just nu har jag fullt upp med här och nu, men att jag någon gång kommer att gräva både i Sälen, på flygbolaget eller i livsmedelskoncernens marknadsavdelning är jag rätt övertygad om.

Huka er gubbar och gummor.
Det är inte en fråga om, det handlar istället om när hon laddar om.

Jag förstår fortfarande inte

att jag är den enda som följer den här kvinnans blogg.
Hon är fruktansvärt rolig.

Bara så där

är det torsdag i vår fredliga och ostormiga del av världen.
I alla andra delar också förstås.

Tänk vad olika man kan uppleva en torsdag.
Vissa flyr sitt för sitt liv medan andra klagar på att barnen slänger sockorna på golvet.
Det senare klagomåletär förstås bra eftersom det troligtvis betyder att man faktiskt inte har värre saker att bekymra sig för.

Torsdag.
Det är väl bara att köra på, eller vad säger ni?

onsdag 2 februari 2011

Tycker inte ni också

att det är minst sju matlagningsprogram för många på tv nu förtiden.
Emellanåt går de på alla kanaler samtidigt.
Idag till exempel.

20.00:
Kanal 2: Mat så in i Norden
Tv 3: Pluras kök
Tv 4: Sveriges mästerkock

Är man inte intresserad av mat (jag) utan istället av olyckor, sjukdomar och andra hemskheter (återigen jag) så finns det lika många program om det, samma tid:

Tv 4 +: 112, på liv och död. (Därefter "vad blir det för mat"!)
Kanal 5: Livet på BB
Tv 4 Fakta: På liv och död ( det är onekligen ont om programnamnsidéer på fyran)

Min spaning går ut på att det man tar in i ena änden (mat och dryck i alla dess former) skapar problem i den andra (sjukdomar och elände), och vips har man fått underlag till en hel kvälls tv-tablå.

Slutligen måste jag få veta: När lagade du något som du hade sett i ett tv-program senast?

Polarkakor.

Vi äter det varje morgon.
Runda, mjuka och totalt befriade från fibrer.
Jag är fullständigt allergisk ofärskt bröd och tricket är att se till att de är helt nytinade när jag köper dem och sedan frysa om dem direkt när jag kommer hem för att sedan plocka ur dem ur frysen styckevis varje morgon.
De tinar på sisådär fem minuter.

Vad som inte har tinat alls den här morgonen är min mailadress @ hellbergcoaching och vi får väl se om den piggnar till under morgontimmarna.

Det är onsdag.
Nu kör vi!

tisdag 1 februari 2011

Intervju



Intervjun med Kerstin gick bra, det var värre för fotografen Kurt eftersom jag blinkade så fort det blixtrade till.



Resultatet kommer eventuellt någon gång i april.

Jag har sminkat mig

och det känns att mina ögon tycker att det var helt och hållet onödigt.
Nu har de dock inget att välja på annat än att stå ut ett par timmar.

Det är inte bara ögonfransarna som har fått sig en omgång färg.
Jag har kört på allt jag har av underlag, rouge och läppglans.
Ingen ögonskugga.
Den lägger sig numera mest inne bland alla min rynkor och då kan det lika gärna kvitta.

Smink är kul.
Med rätt teknik kan man gå från grå till diva.
Idag är jag ingetdera och efter fotograferingeringen kommer det att åka av med en väldig fart.
Hemma i min ensamhet kan jag vara hur grå som helst. Både katten, sonen och jag själv gillar mig ändå.

Jag visste att jag inte hade någon större lust att bli igenkänd när jag lanserade Casanovas Kvinna och därför har jag aldrig på mig mina glasögon på bild.
Jag har heller aldrig håret i min sedvanliga tofs.

De som har sett mig på bild (eller för all del på tv) skulle aldrig känna igen mig i mitt vardagliga jag och det är precis så jag vill ha det.

1 feb

Det ni.

Dagens första klient kommer inte hit som var meningen, istället pratar vi per telefon. Det fungerar finemang det också.

17 mars är jag inbjuden att se en av Kay Pollaks föreläsningar och det ska bli otroligt kul. Jag har aldrig sett honom föreläsa, men vet att han är den i Sverige som drar allra flest människor till sina föreläsningar och seminarier.
Det är helt enkelt på tiden att även jag ser honom.