Jag mejslar och mejslar

och tycker mer och mer om mina karaktärer.

I det här manuset är de återigen tre stycken.

Det är något med det antalet som är bra och roligt att jobba med.

Dels är de så olika att jag hela tiden få hålla i flera tyglar, men samtidigt har de något som binder dem samman; ett stråk av melankoli, en erfarenhet eller kanske en rädsla. 

Jag tror ju att det är så, att våra likheter - hur små de än är - blir kittet i varje relation.

Sedan kommer den där likheten ut på olika sätt.

I Sonjas sista vilja är Rebecka, Susanne och Maggan väldigt olika på utsidan. De lever vitt skilda liv, har tre temperament och har också olika sätt att hantera sin vardag med allt vad den innebär.

Skrapar man på ytan har de dock samma slags tillitsproblematik i botten.

Så.

Olika är nödvändigt. Men likhet binder. 

Att hitta den där lilla bindande tråden - och försöka att göra den annorlunda från bok till bok - är inte helt enkelt, men roligt.

Jag tuffar sakta framåt mot min deadline sista september. 3/4 kvar.