Tisdag

"Att åka på weekendcharter till New York fixar väl vilket pucko som helst, men det är en rejäl utmaning att få en trist tisdag i november att svänga." Täppas Fogelberg.

Än så länge är det bara augusti, ändå har jag lite novemberfeeling vilket för min del enbart är positivt eftersom jag är oerhört förtjust i hösten.
Nu är jag också ett stort fan av vintern, föredrar absolut våren och tokälskar sommaren så mig kan man inte riktigt lita på när jag säger att jag har En favorit.

Jag är - som jag har redovisat både i bok och blogg - rysligt anpassningsbar, och vill påstå att det emellanåt är en mycket bra egenskap.
Säg den chef som inte har gillat att meddela mig årets tredje omorganisation.
Jag har varit en värdelös anställd på många områden, men aldrig någonsin om det har handlat om att göra något på ett nytt sätt.

Släng en utmaning på mig och jag fångar den, det är nämligen så vi anpassningsbara gör.
Så en tisdag i november? Nä, Täppas, kom med något svårare...

Jag kör den tillbakalutade stilen

och är egentligen medveten om att om någon får för sig att köra in i min lilla ford bakifrån kommer min nacke att få sig en rejäl knäck eftersom nackskyddet säkert befinner sig en och en halv decimeter från mitt huvud.
Nej, man ska sitt som min mamma.
Rak i ryggen, böjda armar och med huvudet mot nackskyddet. Läs och se mer här.

Förbannat obekvämt, men det är troligtvis en whiplashskada också...

Jag tänker curla lite

och hämta sonen i skolan när han slutar 16.30 eftersom jag inte fick en chans att säga hej då i morse när han smög ut under tiden jag hade en klient.
Hans liv måste funka som vanligt även om mamman har en hemmaverksamhet, vilket gör att jag fortsättningsvis kommer att styra klientbesöken efter hans schema.
På förra skolan var det samma tider varje dag men så ser det inte ut på gymnasiet.
Det kommer att bli lite trixigt, men med rätt uppstyrning kommer det att fungera alldeles utmärkt.

För övrigt kan jag berätta att det verkar vara högsäsong för turister i Stockholm.
Japaner, amerikaner och tyskar i varje hörn.
I Farsta finns det än så länge inte en enda turist.
Konstigt, här som är så fint.
Själv åkte jag för långt med en buss i London en gång och hamnade i en förort där det bara bodde indier.
Det var som att komma till ett helt annat land och kanske är det så att komma till Farsta också?
För exotiskt helt enkelt.

Vilken kväll!

Malin och Skrivarmamma hade anordnat en supertrevlig kväll igår, och jag rekommenderar er att gå in på deras bloggar för att se och läsa om en idé som fler kanske borde nappa på.

Själv har jag så mycket fart just nu att jag ber att får återkomma. Närmast ska Forden och jag bege oss till stan och ett möte.

Jaha.

Nu har jag haft på mig den här fina cremen hela dagen och ögonen har just börjat protestera.

Synd för dem, för den får sitta på till jag kommer hem ikväll.

Jag har fått en färdbeskrivning inför turen hem till Pernilla, men då den innehåller en massa KÖR INTE och vänster och höger måste jag istället memorera vägen från Eniros karta.

Tyvärr saknar jag en sladd till min GPS, som annars är ett utmärkt sällskap när man inte kan just höger eller vänster.

Jag vet däremot att jag är mätt. Det är en bra början när jag ska memorera kartor.

Maken

till darrhänt varelse får man leta efter. Jag skulle just nu kunna göra en hel del för en chokladkaka.
Äter man ingen lunch blir det så.

I min förort är det buskallt och det vet jag enbart genom att ha balkongdörren öppen för ute har jag verkligen inte varit, och nu fryser jag som tusan.
Det bästa tipset för frysiga inomhusdagar kommer här:
Sätt på dig ett par mjukisar + en t-shirt (gärna stor), över detta klär du sedan på dig en fleecemorgonrock (kan med fördel vara rosa). På fötterna rekommenderar jag strumpor och ett par lurviga tofflor.

En, två, tre och man svettas som en gris.
Bra va?

Jag tror att ni förstår att jag behöver mat...

Very busy dag

Kära dagbok:
Idag måste jag skriva i dig på morgonen eftersom jag inte vet om jag hinner senare idag.
Huvudfokuset ligger på fyra klientsamtal och sedan hoppas jag hinna fixa lite mat till familjen innan jag drar vidare till Skrivarmamman.

Jag funderar på att testa den svindyra foundation som jag köpte igår eftersom det utlovar någon form av underverk. Expediten igår lyfte inte ens på ögonbrynen när jag talade om hur gammal jag är och mina nyfärgade dito gjorde visst inte alls den sus som jag var ute efter.
Funkar inte cremen återstår väl inte så mycket mer än acceptans (och fräna örhängen), tänk att det ändå alltid landar i just det...

Måndag.
Nu kör vi!

Ännu en av mina bloggvänner,

Stort & Smått, har läst Casanovas Kvinna.

Tusen tack!

Fantasktiskt Bra!

Men några bilder blir det inte, de behåller jag för mig själv.
Skulle jag visat någon kunde det ha varit på Kjell-Olof Feldt som är ordförande i Friskolornas riksförbund och som var den som delade ut priserna, eller kanske på Timo Räisänen som eleverna fick mingla med back stage.
Efterår räisade vi förbi Mac Donalds, för då var det ekande tomt i alla magar och hade vi inte fått mat där och då hade vi (läs jag) dött.

För övrigt funderar jag på att knacka på hos den gamla tanten på våningen över min. Hennes frenetiska vattnande av balkongblommorna gör att vattnet rinner vidare ner på glasrutorna på min balkong, vilket gör dem blomvattenrandiga.
Eller så struntar jag i det.
Vi har ju bestämt att sommaren är över, eller hur?

Efter att ha tvättat av dagens citymakeup, bytt om från tight till loose och satt upp håret i sedvanlig tofs är det dags att ta en tur till mataffären.
Man vill ju liksom bli igenkänd på Konsum.

Kommer ni ihåg att min sons musikklass

vann 25000 kronor?
Idag är det prisutdelning i Kungsan och eleverna kommer att framföra ett av numren från musikalen.
"Va, ska du dit och kolla?"
"Öh. JA."
"Men varför det?"

Dumma frågor få inga svar.
Istället tittar jag på morgontv, på 4:an.
Psykoterapeuten Rigmor Robért har nya läppar och till det har jag inga som helst kommentarer. Det kan hända att även jag tycker att det är skitsnyggt en vacker dag.
Sånt har hänt förut; att något som jag har dömt ut som väldigt fult i mars sitter på min kropp ett halvår senare.

Diskussionen på 4:an är intressant, den gäller magkänsla...

Simona, ni vet vem det är,

har skrivit den alldeles underbara "Överenskommelser" och hon bloggar idag om ångest. Klicka här.
Och nej, man behöver inte vara orolig för recensioner för att ta till sig av hennes klokhet.

Varje dag tar jag ett beslut om

att jag inte ska visa mig i mitt centrum i saggiga mjukisbrallor, t-shirt strlk XL och en gammal seglarjacka som jag borde ha slängt för flera år sedan.
Vi talar inte ens om shabby chic här, vi pratar om total nedgradering av det som en gång var en riktigt piffig kvinna.
Idag var inte ens håret torrt när jag klev iväg i mina allt annat än rentvättade gympadojjor.
Om någon, mot all förmodan, skulle känna igen mig skulle de troligtvis tänka"där går hon, den där stackars kvinnan som skrev den där boken, tänk man ser på henne hur hon lider".

För att råda bot på detta kommer jag idag att ägna mig åt att måla kroppens alla naglar, fila där det behövs filas och möjligtvis ta ett varv med färburken på mina nyplockade ögonbryn.
På måndag ska jag träffa ett gäng piffiga brudar hemma hos Pernilla, på tisdag ett par uppdragsgivare och på onsdag ska jag på releaseparty för Malins bok "Bara ett barn". Det går inte för sig att se annat än välmående ut då.

Insidan råkar nämligen vara i toppform, det är det yttre som behöver bättras på och det får jag väl ändå vara tacksam för.

Det är så mycket lättare än om det är tvärtom.

Gårdagkvällens snack om brudar

handlade mycket om att behöva tolka signaler istället för att de unga damerna säger rätt ut vad de vill och hur de tänker.
Jag trodde, i alla fall önskade, att tjejer nu för tiden tog egna initiativ, var tydliga i sin kommunikation och förstod att man idag har kompisar av båda könen, men det är visst inte alltid så.
Är det inte svartsjuka inblandat så är det väldigt mycket nja, vet inte och bad hair days.
Förvirrande för en ung man som omges av tydlighet, vare sig han är med mamman eller bra tjejkompisar.

Nu ska jag tvätta, kan det bli tydligare än så?

Mammahelg

och vi kickade av den igår med ett långt snack om nätet, brudar och ensamhet.

När han säger "jag träffade" och "vi sågs" och avser nätkompisar från USA och Puerto Rico förstår jag för första gången att vad han känner faktiskt är äkta gemenskap trots att han sitter helt ensam i sitt rum och vännerna befinner sig på en skärm.

"Vad trodde du. Att jag känner mig ensam?", garvade han.

Vi pratade i två timmar och det var bara att hänga med. Jag förstod inte allt han berättade om men jag är frågvis så när han lämnade mig i soffan hade jag fått en mängd ny kunskap om sociala medier, hur man arbetar sig uppåt i grupper och hur man får nya prenumeranter på sina olika sidor.

När jag skulle somna hörde jag från hans rum att han pratade engelska med någon och jag undrade för mig själv om det var med en av hans norska polare.
De "träffas" tydligen rätt ofta...

Fredagens to do.

1. Hämta tre par skor hos skomakaren. Det är nästan som att köpa nya.
2. Lämna tillbaka filmer, varav en är osedd och de andra försenade...
3. Fylla kylskåpet. Det jag trodde var fyllning visade sig vara tomma paket..
4. Laga mat.
5. Ta en tupplur.
6. Kolla igenom föreläsningsstolpar.
7. Besvara mail.
8. Blogga om något viktigt, inte sånt här trams.
9. Inte äta godis eftersom det är förbjudet här i höst (det kräver sin egen punkt eftersom det än så länge inte är ett dugg naturligt utan kräver någon form av instats)

Nu fattar ni hur oerhört busy jag är idag, och att livet som coach/författare/föreläsare och aktiv bloggare är en hård tillvaro, fylld av utmaningar...

Fredag

tjugosjunde augusti tjugohundratio.

Om fyra månader är julen över och att jag säger det har enbart att göra med att dagens första blogginlägg handlar om huvurivida vi är personer som tänker - och oroar oss - för framtiden, eller om vi kanske är sådana som tänker bakåt och grubblar på det som hände då.
Vi är sällan både och.
Oavsett vilket så missar vi här och nu.

En enkel fråga vi kan ställa oss är: "Är den här tanken viktig just idag?

Många av oss som har varit utsatta för otrohet håller gärna upp "martyrkortet".
Det innebär till exempel att vi kan vara på ett rätt gott humör fram till vår partner kommer hem, men så fort hon eller han visar sig i dörren så sätter vi på oss minen som talar om att vi minsann i mig fortfarande mår dåligt, och att partnern inte ska tro att det är över än.
Det fungerar ofta. Partner går rätt in i skuldfällan och så är den kvällen förstörd.

Det är lätt för martyrkortet att uppgraderas till bittervarianten, och när vi har kommit så långt sitter vi rätt fast. Vi har valt att stanna i då och ingenting som händer här och nu påverkar oss nämnvärt.

Jag tänker så här: Tillåt dig själv att vara glad om det är så du känner, du har väl haft det tillräckligt jobbigt under tiden "det" verkligen var aktuellt?

Det betyder inte att du accepterar det som hände, det betyder att du har accepterat att det har har hänt.

Dagens diskansvarige

har däckat på sin säng och jag antar att det är det nya gymnasielivet som har knäckt honom. Han får sova.
Det är bara treåringar som är vilda på kvällen om de sover på dagen.
Tonåringar kan sova 23 timmar per dygn; den återstående tillbringar de på toa och med att äta ofantliga mängder mat (eller kanske tvärtom).

På tal om att somna: Samtidigt som jag skriver pratar man på Rapport om narkolepsi som evenuellt skulle kunna vara förorsakat av svininfluensavaccinet... utredning pågår.
Fler fall än någonsin rapporteras visst från hela Europa.

Jag lyckades faktiskt hetsa upp mig rätt rejält över den där influensan och var flera gånger på sprutstationen utan att lyckas få i mig något vaccin.
Vi får väl se vad vinterns larm kommer att handla om, jag har en känsla av att vi får stå ut med många sådana framöver.

Det går inte fort

med mitt manusskrivande, men 10 sidor senare börjar ett par karaktärer utkristallisera sig och jag undrar förvånat hur mycket av min grundidé som egentligen kommer att finnas kvar när jag har skrivit klart (tvi, tvi, tvi)...?
Som sagt, om 90 sidor vet jag åt vilket håll det lutar. Jag låter nog bli att prata om den här bebisen så länge.

Men tack för alla kommentarer om miljöer, det gjorde mig lite lugnare och jag kan därmed ägna mig åt det jag gillar mest; karaktärer, komplikationer och driv.

Liz barnbok Punkpapporna

är ute nu!

Beskrivning från Adlibris:

"Cornelia och hennes pappor har flyttat ända ifrån London. När de kommer till hennes nya klass för att presentera sig sprider sig oron.Cornelias pappor är PUNKARE. Men vad är en punkare?Cornelias klasskamrater Martin, Vera och Siv blir jättenyfikna. En förälder säger att punkare sover på dagarna och lever om på nätterna. Vera och hennes vänner måste helt enkelt ta reda på hur det ligger till, men inget är som det ser ut... Det är mycket häftigare."

Ni klickar hem en upplevelse till era barn här.

Att jag lägger ut den här länken

är för att här berättar Elin Nordegren själv i en av Aftonbladet översatt intervju från den amerikanska tidningen "People".
Visst känner vi igen oss?

Till

de sladdriga överarmar jag outade häromsistens kan jag nu lägga långt hår. Inte på armarna (än i alla fall) utan på mitt huvud.
Kopplingen till sladdret kan verka lång... men min tanke är att båda är åldersrelaterade.

Jag har väl aldrig någonsin tyckt att hår kan bli för långt. Tvärtom. Långt och stripigt har varit en del av mitt signum.
Sedan ett år tillbaka föredrar jag en axellång page (bara det är så töntigt att jag skäms när jag skriver det) som är både praktiskt (urk) och ser välvårdad (urkurk) ut.

Denna medelålders gumma behöver klippa sig, egentligen är det väl bara det jag vill ha sagt.

DN debatt

idag handlar om missbruk; alkohol och narkotika (inte sexmissbruk eller något annat som inte är klassificerat som missbruk av socialstyrelsen). Klicka här.

Som vanligt utesluter man de anhörigas egna "tillfrisknande" som en del av lösningen.

Tänk om det fanns offentlig hjälp även för anhöriga som nästan alltid är medberoende?
Jag tror att statistiken sakta skulle kunna börja röra sig nedåt då, istället för som idag, helt åt helvete.
Med missbrukande och medberoende föräldrar bäddar vi för att våra barn också ska börja missbruka eller att själva fastna i medberoendet.
Ett arv som skulle kunna brytas med adekvat hjälp för föräldrarna, oavsett missbruk eller medberoende.

Att bli sedd av en förälder är långt bättre än att inte bli sedd av någon alls.
I en obehandlad missbrukarfamilj tittar alla bara på missbrukaren

Sus och Smått & Gott

Det kan vara varning på ert godisintag. Läs själva!

Biblioteksföreläsning

Jag är ledig från min klientverksamhet i morgon och på fredag eftersom jag har föredrag att planera.
Om snart två veckor ska jag föreläsa på biblioteket i Fjällbacka och för det krävs planering, organisering och förberedelser; allt för att jag ska kunna prata fritt och utan manus, vilket alltid är mitt mål.
På ett bibliotek är det förstås boken som är utgångspunkten, vilket bland annat innebär att läsa ett och annat kapitel högt, men allt övrigt vill jag ska vara fritt.

Alltså har jag ett och annat att pyssla med det två närmsta dagarna, men när jag väl få till det så har jag två biblioteksföreläsningar som är klara; en entimmasvariant och nu den som kommer att bli två timmar i Fjällbacka.

Jag ska också planera för den större föreläsningen jag har i Stockholm 18 okt på temat "Vi som älskar för mycket".
Den ska bara få växa klart i huvudet en stund till, sen ni!

Den här dagen

varvas av telefonklienter och något slags skrivande, och efter att ha läst igenom de 6 sidor jag plitade ihop igår inser jag hur oerhört svårt jag har för miljöer.
Jag glömmer helt enkelt bort att beskriva dem och ni som har läst Casanovas Kvinna fick helt och hållet själva hitta på hur det såg ut runt om Lotta & Jonas. Det finns inte en enda blommig kaffekopp i hela boken.
Min fråga går då till er som har läst den; var det något ni tänkte på? Är det något ni tänker på när ni läser andra böcker?

Är tallar, kottar och blommiga kaffekoppar verkligen viktiga för att få en känsla?

Det gick fort att hitta tillbaka till den skrivkoma

som jag gillade att vara i när jag skrev Casanovas Kvinna.
Idag lyckades jag få ihop fyra timmar av - i princip - ostörd tid.
Skillnaden den här gången är att jag inte vet åt vilket håll den här storyn tänker gå. Jag åker med några kapitel så får vi väl se om det håller.
Redan i det första kapitlet har jag lagt ut trådar som det är bäst att jag håller reda på, eftersom jag anar att de kommer att ha betydelse.
Trådar och karaktärer har jag i ett eget dokument eftersom det omöjligt att komma ihåg om en person heter Rolf eller Lars när den bara dyker upp någon gång ibland.
Huvudkaraktärerna är där beskrivna in på bara skinnet, allt för att jag inte ska slira under berättelsens gång.

Lät det osammanhängande?
Sorry, det lär bli värre...

Hej då, skorna.

Hoppas ni får det roligare på det här fina fötterna än vad ni hade det i min garderob!

3 sidor

1300 ord = sisådär 6000 tecken.

Maggan och jag håller på att skapa oss en relation minsann...

Jag fick ett mail

"Hej Åsa!

Tack för att du skriver om S-Anon-möterna på din blogg. Igår var vi tre kvinnor där och vi hade ett fantastiskt härligt möte, jag
var helt slut när jag kom hem (!)

Vi har haft möten två måndagar nu. Av olika anledningar kommer vi inte att ha möten 30 aug. och 6 sept., så nästa blir 13 sept.
kl. 19.00: Skogsvaktarg. 11, 115 42 Stockholm."

Jag VET att ni är så många fler i Stockholm som skulle vinna på att gå på möten. Själv hade jag aldrig kunnat må så bra som jag gör idag om jag inte hade fått träffa andra i samma situation.

Utan gruppens styrka, värme och generositet hade jag inte på samma sätt lyckats ta mig upp ur min grop och dessutom behålla min styrka oavsett min parners beteenden.

Så där ja.

Ordningen är återställd, det är svinkallt idag.

En utmärkt dag för inomhusaktiviteter.
Själv ska jag bjuda Kia på fika samtidigt som hon ska prova skor, i övrigt är det tomt i dagens kalender, i alla fall när det gäller klientbesök.
Det står admininstration på schemat, och sådana dagar kan man ta en paus för att umgås med vänner.
Det är till och med helt nödvändigt.

För övrigt har jag en Margaretha - som av någon anledning helst vill blir kallad Marjorie - som spökar i huvudet.
Jag förstår ingenting.
Återkommer om det blir något av den tanten...

Glöm inte att det är S-anon möte

ikväll 19.00 (för anhöriga och vänner till sex & kärleksmissbrukare).

Mer information hittar du här.

Jag tror att det eventuellt kommer att vara möte varannan måndag fortsättningsvis, men jag vet inte än.
Återkommer med den informationen.

Gå, försök att prioritera det för din skull.
Det är fantastiskt att träffa andra i samma sits!

"Kattens"

har läst Casanovas Kvinna, titta här.

En glad och nöjd

musikproducent kom just hem från sin första gymnasiedag och mamman blev rörd till tårar, såsom sådana här mammor har så lätt att bli.

Jag har dock snutit mig och behöver ta ett grepp om det som ni alla verkar gilla så mycket; att laga mat... eller i alla fall pallra mig iväg och göra inköpen.
Från och med idag kommer det inte att ligga varken chips- eller Pollypåsar i korgen. Vi är numera en familj som äter fruk & grönt. Särskilt grönt. Eller kanske allra helst rött.
En tomat om dagen håller doktorn borta, eller vad det nu heter.

Egentligen borde jag ha en tomatodling på balkongen (visst kan man ha det?) och får väl ha det som ett projekt nästa år.
Just idag blir det kvistvarianten från Konsum.
Gott så.

I morgon ska det bli höst på riktigt.
Skönt. En sådan här somrig mellandag gör mig bara förvirrad.
Jag har packat undan grillen för i år och har inte för avsikt att ta fram den igen.
Bye, bye sommar.

Om fyra månader är det dan före dopparedagen.

Har just anmält

till mitt försäkringsbolag att min sons mobil har gått i backen, med krossad ruta och en massa annat som inte fungerar.
Inköpsstället ville inte ens ta emot den eftersom det inte är ett garantiärende och sa att den nog skulle kosta "för mycket" att reparera...

Anyway; jag är dålig på att använda mitt försäkringsbolag, jag känner mig nästan skyldig när jag gör det; en medberoenderest helt klart.
Jag har sedan många år en buckla på min bil, som jag inte har åtgärdat just för att "inte ska jag vara till besvär, den funkar ju bra ändå".
Men också för att det har varit lätt för mig att känna mig som en skurk, att jag nog kan fixa det utan att kräva mitt försäkringsbolag på ersättning "i onödan".
Lite samma känsla som jag har haft om en polisbil har legat bakom mig eller om jag passerar tullen till exempel.

Trams naturligtvis.
Jag är glad att jag via action faktiskt går emot min instinktiva känsla.
Den är nämligen fel.
( Dessutom har jag, den enda gång jag har anmält en förlust, blivit oerhört väl behandlad och jag har inte haft något otalt med varken tull eller polis.)

Det är lätt att känna skuld, hur oskyldig man än är.
Det enda som gäller är att agera mot den känslan.

Känns det igen?

Vi sitter här

och äter gymnasiefrukost.
Nu kanske man kan tro att den är annorlunda än den vi åt på högstadiet men så är det inte eftersom sonen fortfarande vägrar att dricka kaffe.

Klockan 10 är det upprop och medan han viftar med handen ska jag prata med en klient.

En rätt lugn måndag för oss båda, i alla fall ser det ut så nu.
Att det sedan bränner till är inget ovanligt men det känns rätt skönt att jag har tid att ägna mig åt det då istället för att skjuta på det eller behöva säga "jag hinner inte prata idag".

Måndag.
Nu kör vi!

I morgon börjar gymnasiet

Herregud!

När jag började treårig naturvetenskaplig linje i Strömstad 1978 passade jag på att flytta hemifrån.
Det var en dum idé.
Jag tror inte att jag hade en enda skolktimma på högstadiet men på gymnasiet var det fritt fram.
Ofta satt jag på ett fik och åt bullar och den bilden jag har av mig själv som överviktig kommer från den tiden.
Naturvetenskap blev efter en termin samhällsvetenskap som efter ytterligare en slutade med den tvååriga sociala linjen. Det var egentligen inget fel på den, men inte ledde den vidare till de ambitioner som jag hade haft tidigare och som därvidlag var helt och hållet över.

Idag är alla linjer treåriga och att flytta hemifrån och gå på fik mitt på dan kommer det inte att vara tal om i den här familjen.

Jag har aldrig behövt att använda en enda bestraffning, vårt liv har fungerat utmärkt utan det tack och lov.
Frågan är vad jag skulle använda mig av om skolk och annat plötsligt skulle dyka upp i vårt liv.
Utegångsförbud?
Indragning av studiebidrag (barnbidrag är ett minne blott vid 16)?
Konfiskering av dator?

Jag ber till samme Herregud att det inte någonsin ska behövas!

Garderobsvärmare.

Fantastisk vacker, inköpt i Halmstad. En "måste ha sko".

Omedelbar kärlek. För liten redan vid inköp. Är fortfarande kär.

Oerhört bra att ha på förra årets bokmässa...var min tanke.
Ni som har varit där vet hur obegåvad den var.

Gårdagens "lakan". Vilken väg de kommer att vandra återstår att se...

Gårdagens lakansjakt

slutade med att jag kom hem med ett par nya skor (?)
Högriskskor, vilket betyder att det finns en rätt stor möjlighet att de aldrig kommer att lämna min garderob.
Men de är fina.
10 cm klack och ormskinnsaktiga.
Ena skon är ingådd, den andra inte, det kan vara det som genererade 70% rabatt.

Ibland vet inte ens jag hur jag tänker.

Jag har fantastiska bloggvänner

och därför tänker jag helt sonika ta bort inlägget från igår där jag lät en rätt elak kommentar få utrymme.
På den här bloggen hissar vi, inte dissar.

Tusen tack för ert stöd. Ni är bäst!

Det finns en hel del

som jag är helt värdelös på att skaffa nytt.

Jag tänker ofta att det vore bra om jag hade en extra uppsättning vita påslakan, handdukar eller kastruller, men av någon anledning som jag inte begriper är det aldrig så att jag kommer hem med något sådant.
Allt utom det kan vi väl säga.
Kuddar har lätt för att komma med hem, så även ljusstakar och böcker.
Inga prydnadssaker dock.
Det finns inte en enda porslins - eller glasfigur i det här hemmet; däremot en hel del foton, vaser, lampor och som sagt, ljushållare.

Idag ska med bestämda steg ta mig till lakansaffären och se om de har något jag vill ha, om inte annat kan det vara så att de har mörkbruna blockljus.

Det känns som det är dags för det nu.

Jag är fortfarande oerhört berörd av Malins bok

"bara ett barn" och jag kommer att bära med mig 7-årige Alex Andersson väldigt länge.

Det här är ingen rolig bok, även om Malins humor - den hon använder sig mycket av i bloggen - lyser igenom där det är på sin plats.
Det är det inte alltid, inte ens särskilt ofta.
Men mina vänner, jag tror att det är så här det kan se ut.
Jag köper hela hennes berättelse, och jag är relativt övertygad om att hon har gjort en betydlig research för att historien ska vara trovärdig.
Det är den.
(Mitt i boken var jag tvungen att skicka ett sms till mitt eget, skyddade, älskade och trygga barn och tala om för honom hur oerhört mycket jag älskar honom och hur betydelsefull han är för mig.)

Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att se bakom det som ligger på ytan och jag tycker att Malin är suverän på att tydliggöra det i sin bok. Inte genom pekpinnar, den fällan går hon inte i, men genom att fråga vem som bär skulden.
Om jag själv får ge svaret, så bär du och jag - lika mycket som skola, socialtjänst och andra som borde se - skulden för att barn kan fara så illa som Alex gör.

Jag tror att jag, och många med mig, blundar alldeles, alldeles för länge.
Ett bråkigt barn är ett bråkigt barn, och sådana barn har vi redan dömt ut som dåligt sällskap till våra barn, eller hur?
Vi är tacksamma för att vi slipper ha dem i våra hem, slipper ifrågasätta deras smutsiga kläder och ovårdade hår, vi behöver inte ha dem nära och fråga oss om det kanske är något bakom det yttre som inte stämmer...

Först när någon annan ingriper och en berättelse rullas upp, förstår vi att vi har sett exakt samma sak, vi har bara valt att blunda.

Läs den.
Bli berörd.
Vem vet vilket barn som kan räddas tack vare att du och jag öppnar ögonen?
Du kan beställa, och läsa mer om den här.

Jag har lagt vantarna

på den här!

I kassan på Bokia upplyste personalen mig om att författarens släktskap med den kände kriminologen. Jag fick också veta att hennes förra bok "verkligen var läsvärd".

"Hon bloggar", sa jag som ville verka initierad.

"Bra blogg", la jag till för att verkligen ge ett sken av att vara inne i gänget som hajjar det där med hur en bra blogg - i motsats till de som har utvecklingspotential - ska vara.

Glad rusade jag ur centrumet och missade att den "snurrdörr" som jag klev in i inte gick i samma takt som jag, alltså tjongade jag rätt in i en kant med mina glasögon.

Det rejäla märket under ögonbrynet la jag märke till först när jag kom hem. Ögonlocket kommer troligtvis att anta samma nyans av grått som himlen utanför min balkong just nu uppvisar, vilket inte gör ett dyft.

Jag är glad att glasögonen klarade sig och att jag nu vet exakt vilken bok som ska bli mitt sällskap i eftermiddag.

Hos Hellbergs

tänds det nu lite sterinljus, Oprah ska redovisa sina klokheter på trean och det enda som saknas är det godis som är okej för mig att avnjuta till och med söndag.
(Min mamma påstod igår att varje gång vi pratar så har jag munnen full av chips (lättsaltade potatis från Estrella om ni undrar) och hon har helt rätt i det.
Jag kan inte ens låta bli dem när jag pratar i telefon, då förstår ni att jag är fast i godisträsket. I alla andra fall vill jag nog se mig som hyfsat artig.)

Anyaway, vad jag ville komma fram till är detta:

1. Det är lite skönt mulet här just nu.
2. Jag är ledig = mittpådantv.
3. Skåpet är tömt på chipsen jag annars hade petat i mig när jag ser på fröken Winfrey.

Ungefär så busy är jag, vad gör du?

Jag tror att det är dags

att prata om sjalar.

Jag har naturligtvis gått på detta plagg som de flesta andra, dock med mycket blandat resultat.

Flertalet gånger ser det ut som om mitt huvud bärs upp av sjalen snarare än något annat och jag förstår att det måste vara den nonchalanta knytningen som är hela grejen.

Jag kan inte knyta nonchalant.

Jag kan inte knyta alls.

Antingen ser det ut som om sjalen har tagit ett strupgrepp eller så flyter den runt så mycket att den till sist glider av och lägger sig på golvet, varvid den urringning - och medelåldershals - som jag har velat dölja istället frikostigt exponeras för omgivningen.

Jag är ledig idag och skulle därmed kunna träna på själva knytandet.

Har ni några tips tar jag tacksamt emot dem.

Så här kan jag inte ha det.

Man kan nästan säga att det är fredag idag

eftersom jag är mer eller mindre ledig i morgon.

Nu vet ni som följer mig att jag är oerhört bra på att vila och är det så att jag nu har någon aktivitet på gång vill jag alltid att den efterföljs av tadetlugnt.
Andra blir pigga av aktiviter, själv blir jag trött hur trevligt/roligt/givande det än är.
Idag vet jag det där med mig själv, alltså bokar jag in vila efter aktivitet; är jag till exempel på något trevligt en sen kväll har jag inte bokat klienter tidigt nästa morgon.

Har man pressat sig till en utbrändhet som jag gjorde för några år sedan är det smart att inse att vila är en del av att hålla sig pigg och att det är en bra idé att säga nej om det är så att man känner att man inte orkar, oavsett om man redan har tackat ja.

Man får alltid ändra sig, det är alltid helt okej.

Det är inte bra för mig att skippa mat

som jag har gjort idag, alltså är jag just nu darrhänt, irriterad och våldsamt hungrig.
Det kommer att vara över om en kvart eftersom det är Kelda ostsås som ska serveras vilket är helt perfekt när jag sitter lite tajt till på tid.

Jag undrar ibland hur jag överlevde då när jag inte åt. När kilo efter kilo rann av mig trots att det inte behövdes.
Jag hade behövt den kraften som mat ger, men för mig var det då stört omöjligt att få något att passera det lock som hade satt sig i matstrupen.
En tokig konsekvens blev också att jag av vissa fick beröm för min magra kropp, vilket gjorde att jag fick bekräftelse, inte minst på att jag hade kontroll... kunde jag inte kontrollera Jonas kunde jag ju i alla fall kontrollera mig själv och mitt matintag.

Numera kontrolleras ingenting, jag äter helt enkelt när jag är hungrig.

Två bloggar

som skriver så bra om hur det kan vara att vara gift med en missbrukare.

To death do us part, som fortfarande är kvar i sin relation.
Min och dina, som i dagarna separerar.

Ja, där såg man plötsligt

att mina armar är 48 år.

Jag vill inte säga att det kom som en chock, men med dagens t-shirt med en kortare ärm var det i alla fall inte särskilt vackert .
Min fåfänga begränsar sig till att jag inte sätter på mig det som jag själv inte tycker klär mig, och sommarens matvraksfasoner har satt sig lite här och där i form av ökad vikt vilket gör att jag fortsättningsvis kommer att undvika vissa kläder.
Dagens T-shirt är till exempel glömd och gömd och istället plockar jag fram mina tunikor, ett otroligt bra val för medelålders armar.

Annars började den här dagen fantastisk med obetydlig trafik mot stan, bra parkeringsplats och ett härligt och utvecklande samtal med min coach.
Nu hoppar jag ur privatÅsa och in i mitt yrke ett tag.

Tjingeling.

Förmiddagen

ägnas åt mig själv, jag ska till min egen coach som äntligen är tillbaka från sin semester.
För mig, som för er, är det härligt att ha ett forum för mig själv, dels via en coach men också genom att gå på möten.
Att hålla mina kanaler rena och fräscha är viktigt, inte bara för mig och utan också för de som jag coachar.

Att prata om vad jag känner låter för en del som en enkel match.
För oss andra kräver det träning.... eftersom vi vill hellre vrida känslomikrofonen mot dig.

Balans är bra och den upprätthålls allra bäst - i alla fall för mig - när jag ber om hjälp.
Idag tycker jag det är självklart men det är inte så många år sedan det var mig helt främmande.
Då tyckte jag att det var bättre att vara helt ensam med det som gjorde ont.

Jag är oerhört glad och tacksam för att jag insåg att det var en rätt dum idé.

Veckans tisdag

har avlöpt alldeles utmärkt.
Medan klienterna kommer till mitt hem befinner sig den fortfarande sommarledige sonen på sitt rum med hörlurarna på... alltså ingen skillnad från när hemmet är klientfritt.

Det är mycket val just nu och de partier som jag har hört uttala sig gör det med att övertrumfa varandra i löften om både det ena och det andra, när de inte ägnar sig åt att dissa varandra förstås.
Jag fick politiska hiss - eller dissfrågor av Sifo häromdagen. Jag gillar Sifo och ställer mer än gärna upp i deras undersökningar som kan svinga, som häromdagen, från partisympatier till om jag har läst något av Hemmets journals senaste nummet.

Vad jag svarade får ni förstås inte veta, ni får ta del av deras undersökning istället.
Det kan ha varit just jag som påverkade så att det lutade åt ena istället för det andra hållet.

Veckans tips

Sweet chilisås mango & ananas - från Go-tan - slår sina klasskamrater med hästlängder.

Veckans träning

handlar om att hålla sig till ämnet och att vara här och nu.

Det är lätt att ta upp gammalt groll när grytan kokar över och att istället för att hojta till om att de vore bra att sockorna plockades upp från golvet dessutom lägga till något om toalettstolen från förra veckan eller otroheten från förra året.

Det är bättre att säga "jag har svårt att släppa otroheten från förra året och skulle behöva prata om den igen" än att använda den för att drämma till syndaren.
Att i tid och otid använda sig av gamla oförätter för att klämma till någon är ett sätt att skaffa sig makt när man känner sig underlägsen, men frågan är om det får den effekt som vi är ute efter.
Blir vi stora och starka annat är väldigt kortsiktigt?

Att gräla konstruktivt är en konst som få klarar av. Det är häftiga känslor i omlopp och det är inte alltid vi kan hålla truten där vi kanske borde.

Ett trick är att alltid utgå från sin egen upplevelse av det som har skett och att hålla sig det det som har skett här och nu. Är det disken som får oss att gå i taket är det just disken vi ska gräla om.
Det som hände då kan vi prata om istället.
Om vi vill ha en bra dialog vill säga.

Vill vi drämma till och ha makt kan vi dra upp gammalt skräp, vi ska dock inte bli förvånade om den taktiken istället landar i maktlöshet.
Det som har hänt har nämligen redan hänt.

Hade jag inte förbrukat så

groteskt med el kanske jag istället hade investerat i de här finingarna från Karen Millen.

Efter en lång arbetsdag

tänker jag inte göra ett dyft.
Jag har inte ett enda måste eller borde på min lista, där står enbart "koppla av med det Hellberg behagar".
Det betyder i min värld att tända lite ljus och lägga mig raklång i soffan. Hos mig är det mer eller mindre mörkt redan så ljusen behövs.

De behövdes inte i juli, i alla fall inte de elektriska.

Efter att ha fått kvartalets faktura från Fortum kan jag ändå konstatera att min elförbrukning var högre än någonsin just i juli .
432 kWh.
Två rum och kök, där värme och vatten ingår, ingen tvättmasken, en disk i maskinen varannan dag och inte en enda lampa är tänd, är det ens möjligt?

Det enda som skiljer oss från andra tvårumslägenheter är möjligtvis två datorer och två tv-apparater som står på mer eller mindre jämt, men det har de gjort hela året.

Jag måste genast ta reda på vad "normalförbrukningen" är för en tvåa.
Sen ska jag lägga mig ned.

S-anon möte i Stockholm i kväll kl 19.

S-anon är motsvarigheten till Al-anon, men med fokus på anhöriga till sex & kärleksmissbrukare istället för anhöriga till alkoholister.

Klicka här för mer information.

Det är en oerhörd hjälp att träffa andra som är i liknande situation som oss själva, därför kan jag inte nog lovorda att gå på möten.
Andra är lika sårade, ledsna, besvikna, kränkta som du och vissa kanske har hittat en väg att ta sig ur sitt medberoende vilket kanske kan ge dig lite kraft.
Det kostar ingenting och alla är varmt välkomna.

Måndag

och klienterna avlöser varandra.
Nu märks det att semestrarna är över på riktigt, inte minst för att alla dagisbarn är tillbaka på gården nedanför min balkong.
Jag vaknade halv sju i morse av att en liten plutt hjärskärande skrek efter mamma.

Min egen började dagis precis när han fyllde ett och innan han kunde gå, och när jag tänker på hur liten han var gör det ont.
Å andra sidan trivdes han och var sällan ledsen, så det onda handlade förstås mer om mig än om honom, precis som den rädsla jag hade för att han skulle välja bort mig och istället tycka mest om dagispersonalen.

Vad fel jag hade.
Han blev jätteglad när jag kom.
Inskolningen till dagis handlade definitivt lika mycket om mig som om honom...

Jag saknar

högläsningen. Vi var så bra på det; att hitta tid och att kura ihop oss tätt, tätt för att läsa tillsammans.
Jag fick äntligen leva ut mina skådespelartalanger och spela alla de roller som fanns i boken - eller för all del i Bamse som vi också med nöje läste - och eftersom jag fortfarande var oerhört populär på den tiden skrattade den lille så han fick ont i magen när mamma var rolig och läste med konstig röst.

När Sune senare kom in i vårt liv var lyckan gjord. Trots att sonen för länge sedan kunde läsa själv hade vi alltid högläsning ur just de böckerna och de roligaste styckena läste vi om och om igen till vi flåsande inte orkade skratta mer.
"Sluta mamma", sa han lyckligt när skrattet nästan gränsade till gråt som det kan bli när man är väldigt, väldigt glad.

Jag tänkte på det idag när jag passerade den lilla inbyggda bokhyllan utanför badrumsdörren och såg alla böcker som prydligt stod på rad; att jag saknade våra sådana stunder och att jag borde fråga om vi inte ska läsa en bok till tillsammans igen.

Bara en, innan alla böcker och barndomen förflyttas permanent till förrådet.

Gång på gång på gång

iscensätter vi det som är våra barndomstrauman, med det rätt omedvetna målet att äntligen få en lösning på något som skedde när vi var pyttar.

Som coach har jag ingen som helst skolning i att gräva i trauman och det händer då och då att jag skickar klienter vidare eftersom jag inte kan hjälpa till.
De kommer dock flera till mig som redan känner till vad som har format dem och många har också redan gått i välbehövlig terapi, vad de nu behöver är verktyg som funkar i vardagen.

Vi som har en partner som är sex & kärleksberoende är nästan kusligt lika. Inte alltid i vår bakgrund men i de känslor, tankar och handlingar som vi har här och nu.
Däremot är vi olika när det gäller hur vi tar till oss av de redskap som jag som coach kan erbjuda. Vissa slänger sig över dem och följer till punkt och pricka det som vi har kommit överens om, andra tar lite längre tid på sig och faller tillbaka för att sedan komma igen på nytt.
En del törs inte prova att sätta en gräns medan andra går fram som slåttermaskiner och gränsar både inåt och utåt när de äntligen har förstått att gränser behövs.

Inget är fel.
Vi tar det när vi är redo.
Huvudsaken är att vi i alla fall börjar, om så bara lite, lite.
Livslånga mönster ändrar vi inte på en kvart.

Jag har ju glömt att berätta

att Majs bokcirkel har läst Casanovas Kvinna.
Maj, som tydligen inte heter Maj, hittar ni här.

Tusen tack... "Maj" med kompisar :)

Man kan väl säga att jag har

ätit klart för den här sommaren.
När till och med T-shirts är för trånga är det dags att säga stopp.

Vi ska köra ett sockersuppehåll i höst.
Då ryker godis, chips, bullar, glass och allt annat som för den här familjen är oemotståndligt.
Eftersom vi har gjort det förut vet jag att det tar en vecka för suget att försvinnna.
Det tar en godispåse för det att återvända.

Som med det mesta annat är det inte svårt att sluta, svårigheten ligger i att inte börja igen.

Det finns de...

Det finns de av oss som - när någon gör slut med oss - tror oss kunna övertala personen att dess känslor är fel och att de visst vill vara tillsammans med oss; av någon anledning har de bara inte förstått det.

Det finns de av oss som kanske egentligen inte är så himla upp över öronen i den vi har träffat men så fort personen inte hör av sig som vi förväntar, är hemlighetsfull eller säger något småtaskigt så är det som om kärleksbevisen plötsligt haglar och vår tveksamhet är som bortblåst.

Det finns de av oss som ligger vakna hela nätter tack vare ett obesvarat sms.

Om personen vi har dejtat ett par månader inte hör av sig på några dagar finns det de av oss som slutar äta, inte förmår arbeta, inte orkar med barnen och blir irriterade på vänner som bryr sig om.

Det finns också de av oss, som när vi träffar en härlig, schysst och snäll man inte ser honom; det finns ingenting hos honom som triggar vår besatthet och eftersom vi tolkar besatt som kärlek så missar vi förstås det som egentligen är bra för oss.

Om vi inte lär känna oss själva och förstår varför vi gör vissa val kommer vi alltid att välja på samma sätt och det är upp till oss att bryta med gamla mönster.
För de är gamla, i princip lika gamla som vi själva är.
Mina egna var 43 år när jag tog tag i de handlingar som - i mitt fall - mest kan beskrivas som hål i huvudet.

00.00

och lördag glider över i söndag.
Jag har varit i stan och fått mig lite Cornelis till livs av bland andra Ann-Louise Hansson. Det svängde som tusan framför Operans entré och arrangemanget till "Balladen om Fredrik Åkare" var strålande.



Lalalalalalalalalala gick jag runt och nynnade medan jag passerade mitt gamla vattenhål Café Opera på väg in i Kungsan och till den mer moderna musiken.
Vi kan väl säga att jag inte kom så långt.
Medan jag hade lyssnat på Cornelis hade Kungsanartisterna rockat klart och det var helt enkelt slut på den tillställningen.

Alltså plockade jag upp två av tre unga och stuvade in dem i bilen som jag lite fiffigt hade parkerat nedanför slottet. Vips hem med dem och nu sitter jag här och väntar på den jag inte fick med mig.
Han som tillhör mig och som har ett batteri som "tyvärr är urladdat" vilket jag meddelades redan runt nio.

Men jag är cool.
Han kommer nog snart.
Lalalalalalala.

Jag skulle gärna ha stannat hemma ikväll,

men det går inte när jag har en massa folk jag måste ta hand om utspridda över stan.
Övervakare Hellberg tjänstgör som förälder helt enkelt.
Det gör många andra också ikväll när The Voice har konsert i Kungsan.
Utöver det springs det midnattslopp både för stora och små och så är det kulturfestival med diverse scener utspridda i centrum.

Jag har inga större problem med att kliva runt och se föräldrig ut, mitt dilemma är min rygg som inte funkar så bra efter ett par timmars stående. Men jag är smart och laddar med värktabletter. En treo och en panodil är en perfekt cocktail för onda ryggar.

På tal om cocktails; jag har under sommaren återigen sett Sex & the city.
Vilken briljant serie det var.
Fantastisk dialog och välspelade, underbara karaktärer.

Lika glamourös kommer inte jag att vara i mina forträta skor in the city idag, det familjepriset kommer istället att tas av min son.
Det är mycket parfym och vax på den unge mannen idag...

På konsum idag

bar den höggravida kvinnan sin gallskrikande treåring samtidigt som hon röt åt henne att vara tyst. Den 8-årige sonen och pappan gick bredvid.
Till sist stod pappan inte ut längre utan tog barnet från kvinnan.
Hårt som tusan höll han treåringen i armen, dessutom så högt att hon i princip hängde i sin ena arm, samtidigt som han skrek till 8-åringen "det är ditt fel det här, ser du nu hur det går när du sänker dig till hennes nivå".
Utanför butiken skrek han "tyst" till treåringen så att alla runt om också tystnade.

Jag vet inte vem som sänkte sig till vems nivå men jag vet att 8-åringen inte sa ett ljud när pappa skällde och gapade, han hade kopplat ur och befann sig någon annanstans i en - troligtvis - mindre skrikande miljö.
Det förstår jag.

Varför vissa familjer väljer att skaffa ett tredje barn har jag emellanåt svårt att förstå och varför man väljer att gallskrika, skylla sitt eget misslyckande på äldre syskon och ta så hårt i sina barn övergår helt och hållet mitt förstånd.

1. Lördag

och det finns många anledningar att ta sig till en badstrand för att återfå den solbränna som hos mig nu mest är ett minne. Jag har dock ingen lust och tror mig faktiskt vara färdigsolad för den här säsongen, men det är vad jag tror som sagt.

2. Egentligen hade jag tänkt att blogga om besatthet, och om att det vi är besatta av är dysfunktionen (missbruket, undvikandet, lögnen) snarare än personen själv.
Den karamellen (?) får ni dock suga på.

3. Här kan lyssna på världens bästa schlagerlåt.

Titta till höger

Nu fungerar sökfunktionen.
Själv testade jag att söka på ordet medberoende, och vips kom allt upp som jag har skrivit om det de senaste 1 1/2 åren.
Bästa funktionen hittills.
Thank you Blogger.

Å där gick han ut genom dörren igen.

Frågan är vad jag ska göra med min solokväll?
Det kan hända att jag tar mig en promenad till konsum för att inhandla något ätbart, såsom glass eller kanske... glass.

Trots att jag har högar av olästa böcker köpte jag en till idag när jag var på pocketshop för att kolla att Casanovas Kvinna fanns i hyllan (ja, jag är fjantig. Men man får vara det som debutant).
"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", också skriven av debuterande författare, Jonas Jonasson, är vad jag förstår en formidabel succé och den fick följa med mig hem.

Har ni läst den?

"Å tack snälla mamma för att du har städat

i två dagar", sa han... INTE.
Däremot något om alla sladdar som jag hade dragit ur.
Jag sträckte upp handen långt över mitt huvud och nöp honom i örat, så var den dispyten över.
Nåväl, nu är han uppkopplad och igång, vilket gläder mig ofantligt.
Det har varit tyst i Farsta alldeles länge.

Klet och klem

Jag har alltid varit, och är fortfarande, allergisk mot det som jag uppfattar som kletighet.
"Hur är det", sagt med en darrande röst ger mig klåda.
Det sägs säkert i all välmening, men för mig som aldrig ser mig som ett offer tycker att det är trist att bli sedd som någon man tycker synd om.
"Stackars dig" ska vi inte prata om.

Vissa vill bli ömkade med, jag skyr det; där emot skyr jag inte längre de som vill bli det.
Jag är idag medveten om att det som jag tidigare tyckte var ynkedom speglar mig själv helt och hållet, en sida av mig själv som jag då inte ville kännas vid.
Idag besitter och visar jag hur mycket ynkedom som helst, dock på mina egna villkor; att fråga mig hur det är, med darrande röst, stänger varje öppen port med en smäll.

Så.
Har du samma allergi eller är en darrig stämma något som är okej för dig?

Färdigstädat och Kattsandshelvete

Jag fyllde en stor plastlåda från Ikea med grejer som jag faktiskt inte vet vad jag ska göra med, förhoppningsvis vet den 16-årige ägaren det.



Det är hemlängtan på kollo, som inte var lika kul i år som förra året enligt gårdagens telefonsamtal. Dessutom har det varit skitväder större delen av tiden.

Då är det ju bra att han kommer hem till mamma (Scan) idag, i alla fall ett tag innan han och bästisen ska vidare till stan och Ung08.



Nu något helt annat; jag behöver tips på kattsand!

Jag har haft den här i många år, Miss Cat, men efter den senaste "produktförbättringen" ryker den nu. Det ligger "småstenar" överallt och jag håller på att bli tokig.
Den här sorten är klumfri.
Vad använder ni för sand och vad gör ni med klumparna om ni har sån sand. Kommer det med småpåsar att lägga det i?

HJÄLP!

Jag är bjuden på fest

när Malin Persson Giolito släpper sin nya roman, Bara ett barn.

Visst är jag en lyckost?

Torsdag och Kungens Kurva

Jag hade ett litet bord på mitt gamla kontor och det visade sig vara ett alldeles utmärkt litet köksbord, men det såg lite ensamt ut utan stolar så jag kvistade iväg till IKEA och köpte två stycken idag.
De är så bekväma att det till och med är möjligt att sitta och skriva i köket nu.

Egentligen skulle jag ha sorterat allt det som jag har rört till i sonens rum och som nu ligger på hans säng, men så blev det alltså inte.
Vi får väl se om jag orkar ta nya tag ikväll.
Det kan hända att jag istället vill äta praliner och se en film.

Jag kan också kliva upp sju i morgon bitti och ta tag, vilket på många sätt är bättre eftersom jag är grymt effektiv på morgonen.
Om jag inte öppnar min dator vill säga.
Då kan ytterligare en hel dag vara körd och det går inte eftersom han ska hämtas halv tre.

Jag sätter mig på min nya köksstol och funderar...

Nu har jag sålt min matgrupp

och köket ekar tomt...

Frågan är om jag ska vara lite frän och ställa in ett par stora fåtöljer i köket istället?
Jag har två från det gamla kontoret som nu står i källaren och de har jag ingen lust att sälja.

Å andra sidan kan det vara bra för bråttomÅsa att låta det vara tomt ett tag, så får vi se var det landar.
Jag kan fundera på det när jag sitter på min balkong.

Det är solsken i förorten och pysslandet jag har att ta tag i kan vänta ett par timmar.

16 år 8.55

Grattis världens bästa unge man.

Om du hade varit hemma hade jag berättat för dig om vilken bra människa du är, hur mycket jag uppskattar ditt sällskap (när jag får den äran) och hur oerhört glad jag är för att jag får vara din mamma.

Ja, ja, ja hade du nog svarat som om jag vore lite tjatig, men jag hade ändå noterat det där lilla leendet...

(Hoppas att du inte bli för arg när jag har dragit ut varenda sladd ur alla din maskiner i rummet, jag var tvungen när jag skulle städa.

Det kan också hända att jag av misstag har lagt ner någon i källaren, alternativt hivat iväg den till soprummet.

Tänk på att jag tycker att du är en bra grabb och att jag börjar bli gammal!)

En snigel på ögat?

Nej, men ännu en vagel däremot. Samma öga, ny placering.
Varför får man såna? Eftersom jag inte sminkar mig kan det ju inte vara det.

Strunt samma, det går bort om ett par dagar.
Något som kommer hem om ett par dagar är min unge.
Jag har själv aldrig varit på kollo, däremot var jag på musikläger några somrar på Gerlesborgs konstskola på västkusten.
Där fick vi - utöver all musik - prova att måla, med olika tekniker.
Ingen teknik i världen kan få mig att bli en bra konstnär.
Jag är helt och komplett värdelös på att med en pensel få mina händer att gestalta någonting alls.
Det är knappt att jag kan skriva mitt namn läsbart med en vanlig penna.

Fatta hur bra det är med en dator för mig.
När jag hade maskinskrivning som ämne på gymnasiet hävdade jag med bestämdhet att det var en helt värdelös kunskap.
Jag skulle aldrig, i resten av mitt liv, skriva på en sådan...
Det struntade min fröken i. Hon gav sig fan på att lära även mig rätt fingersättning.
Tack.
Jag behöver bara säga det.
Tack.

Liz Wennberg,

en av mina första bloggvänner som jag hittade innan jag själv började blogga, debuterar - som ni nu säkert vet - med TVÅ böcker i höst.
Den första - en barnbok för fräna ungar - är nu på ingång, den heter "Punkpapporna" och ni hittar all information HÄR.

Casanovas Kvinna

har nu intagit elfteplatsen på Bokus biografilista (över 900 titlar).
Tror ni att den kommer in på Top 10?

Godmorgon

För exakt 16 år sedan låg jag på förlossningen så här dags och det gjorde jag även ett dygn senare.

Om jag blundar och känner efter kan jag faktiskt fortfarande förnimma hur värkarna kändes...
Det var som om bebisen ville komma ut genom ryggen och jag är rätt övertygad om att om han hade kommit ut den vanliga vägen (och inte genom snitt) så hade min deformerade och alltför långa svanskota gått helt åt fanders.

Jag har ett relativt uruselt minne, men min 30 timmar långa förlossning kommer jag ihåg näst intill i detalj.
Den var startsträckan till den absolut viktigaste delen av mitt liv.

Har ni sett min nya sökfunktion till höger?

Där kan ni till exempel söka på bananflugor om ni vill ha finfina tips på hur dessa tas av daga på mest lämpligt sätt.
Eller kanske medberoende; frekvent använt på den här bloggen.
Även sexmissbruk och alkoholism är sökbart, om det inte är så att du hellre letar efter en sko.
Räcker inte det för att du ska bli nöjd är mina sista tips; Fjällbacka, otrohet, coach och balkong.
Sonen inbillar jag mig att det är mest jag själv som är intresserad av.

Sök på ni.
Själv tänker jag se en film.

(Och precis just nu ser jag att den nya funktionen inte fungerar. Lugn, jag ordnar det).

En tiondel

igenom städningen inser jag att det var på tiden... och nu tar jag en paus för att nysa och för att samla energi för att fortsätta.
Helt plötsligt blev det tråkigt och det är då det gäller att ta nya tag, att inte ge upp.
Det kan man såklart göra om till det mesta där det gäller att ha ett mål i sikte, det är nämligen lätt att ge upp när det är motigt.

I mitt fall har jag inte det glänsande rummet som målsättning, utan istället sonens glada uppsyn när han kommer hem.
Jag städar rum = glatt ansikte på son, och vem vill inte fortsätta då?

Tidigare var jag en geuppare.
Jag hade en grymt driv från början men tröttnade fort och tappade då fokus på målet, vilket gjorde att jag oftast slarvade mig igenom sista halvan.
Troligtvis är det just det som händer de flesta skribenter; första 50-100 sidorna rinner på men sedan tar det stopp.

När jag skrev Casanovas Kvinna gjorde jag det i två omgångar och när jag skulle påbörja den andra var det svårt att komma igång.
Jag satte då en deadline för när jag skulle skicka in manuset till ett förlag och sedan utgick jag från det och satte småmål bakåt mot där jag var.
Ett sådant litet mål var att hitta någon som kunde läsa mitt manus och komma med inputs. Det satte jag också ett datum för.
Jag satte också ett för när jag skulle börja med en första redigering och när den skulle vara klar.

För mig fungerar det att jobba mot deadlines och ju mindre de är (= inte så svåra att nå) desto bättre är det.

Min nästa pyttedeadline i sonens rum är att tvätta golvet, vilket är ett bra delmål på vägen mot hans leende...

Ledig

och tänker tillbringa dagen i sonens rum.

Det är överhuvudtaget inte mitt ansvar att städa det men tänkte vara en snäll mamma och se till att det skiner när han kommer hem genom att plocka ut alla möbler så att jag verkligen kommer åt att skrubba.
Ett annat ställe jag kommer att komma åt från och med torsdag är köksgolvet, för då hämtar köparen mitt bord och alla stolar som jag hade annons på Blocket om häromdagen.

Ni har säkert mycket mer spännande saker på gång än städerskan Hellberg, jag tror aldrig att jag har läst ett onödigare blogginlägg än just det här.

Berätta ni istället!

Jag förstod aldrig

att det jag gjorde var fel. Jo, kontrollerandet och snokandet kanske, men allt det andra;
ömhet, förlåtelse, förståelse och tolerans

Bitvis är det inte det förstås. Rätt doserat är det underbara egenskaper, överanvända kan de rent av vara farliga.

Jag kom att tänka på det när jag följde en liten "debatt" på facebook efter att Nina Jansdotter (vän till min samarbetspartner)hade lagt ut länken till mitt föredrag och många ville där säga att man inte kan älska för mycket, att det istället är något annat än kärlek.

Själv säger jag att det kan man visst det.
Att ge precis allt satt i min ryggrad och att jag älskade mannen i fråga var det nog ingen som missade. Att det sedan fanns andra, bakomliggande, orsaker till mina handlingar är en helt annan femma.

När jag klev in på dysberoendekliniken den där dagen kände jag inte till dem.
Jag visste ingenting om medberoende, jag visste inte att mitt sätt att visa min kärlek inte var sund. Jag älskade ju bara...

Eva på Dysberoendekliniken lyssnade förstås och att hon såg mig den där första dagen kan jag aldrig tacka henne nog för.

Det är där man måste börja. Hur är det nu? Vad känner vi nu?
Att säga till en person som älskar så att hjärtat brister och som gör allt, precis allt för sin partner att den inte älskar är att inte lyssna.

Säger vi att vi älskar så gör vi det, sedan kan vi alltid prata om på vilket sätt vi visar det och om vi kanske kan visa det på något annat sätt.
Det är inte kärleken i sig det är fel på, det är handlingarna vi behöver komma åt.
Det är de som kan ge det där "för mycket", eftersom de gör oss illa.

Det är skillnad på känsla och handling, men båda ryms i ordet Älska.

Inlägg tvåtusenfyra

Jag har helt enkelt passerat tvåtusen utan en tanke på att det borde firas.

Ettusen firade jag med en tävling men nu går jag istället mot tretusen med någon slags pompa och ståt i sikte.
Jag struntar i tvåtusen.
Det var tydligen inte viktigt för då hade jag kommit ihåg det.

Tretusen, here I come... och ni hänger med!

Föreläsning i Stockholm

18 oktober 19.00

All information om föreläsningen, priser, tid och plats hittar ni om ni klickar här.

Varmt välkomna!

Måndag

och det kan hända att mitt köksbord ryker idag, men det där vet man aldrig innan det är klart.

Utöver det så kommer jag att ägna mig åt hemmet och kattsand.
Mitt kattsandsföretag har bestämt sig för att det är begåvat med extremt stora sandkorn i kattlådan.
Dessa småstenar fastnar under tassarna på Misse som sedan droppar dem lite här och var, särskilt där människorna ska gå.
Jag vet ärligt talat inte hur vissa producenter tänker och är glad och tacksam att jag inte har barn som kryper omkring på jakt efter något att stoppa i munnen.

Ja just det, jag skulle ju skriva lite bok idag .
Tror jag får återkomma om det.

Det är nån vajsing när jag ska lägga in bilder

Här kommer i alla fall en med "Bröderna Karlsson".

Doktor Molly

har läst Casanovas Kvinna, klicka här.

Tusen tack!

Inför dagens utflykt till Stockholm stad

tog jag mig ett varv på balkongen innan jag beslutade mig för att just idag behövdes det mycket kläder.
Alltså matchades jeansen med strumpor, t-shirt, tröja och dunväst.
Jag hann komma 100 meter från bilen innan jag insåg att det var helt felt klädsel.
Helt fel.
Till sist låg tröjan i väskan, västen i famnen och det jag var tvungen att fortfarande ha på mig satte sig som klister på kroppen.

En sval biosalong löste det där.
Bröderna Karlsson.
En fars i bioformat.
Helt okej varken mer eller mindre.

Mer än bra är dock Karlssonbröderna själv; Björn Bengtsson.

Jag förstår att ni har funderat på

hur det går för mig och mina pelargoner, och jag är glad att kunna meddela att jag hittills har lyckats rädda det som har verkat gå åt fanders.

Utan annan omvårdnad än kärlek och vatten.

När bara bladen har återstått har jag trott att det har varit kört men jag har ändå pysslat och pratat med de små buskarna för att låta dem veta att jag bryr mig.

Och idag visar sig resultatet, nya små blomblad har dykt upp i de tre krukor jag har på balkongen.

De kommer troligtvis aldrig att bli stora och med praktfulla blomkronor, men det struntar jag i.

Det där enda lilla rosa som tittar fram gör mig alldeles lycklig.

Jag saknar min kollounge

Mest för att jag inte har kontroll på hur han har det.
Det regnar mycket och då tror jag att han har det trist.
Det åskar mycket och då tror jag att han har det ännu tristare.

Som ni hör så gör jag misstaget att blanda ihop honom med mig själv som om han kände, tänkte och handlade som jag...

En medbereonderest som jag aktivt jobbar med.
I det här fallet så består jobbet av att inte ringa och kolla hur det är, utan att låta honom hålla i taktpinnen.
Jag låter helt enkelt inte min känsla ta över.
Den är nämligen felaktig som medberoendekänslor ofta är eftersom de sällan är sprungna ur det som är nu, utan i då.

Det som är sunt förnuft är att om han vill - och behöver - prata med mig hör han av sig.

Out of the blue

Personligen har jag svårt för att vara öppen för andlighet som auror, healing, handpåläggning, stenar eller vad det än må vara för magi... utan att egentligen veta ett dyft om vad det handlar om.
Jag är heller inte intresserad.

Ibland tror jag att det enda vi människor behöver är att bli sedda, i vilket tillstånd vi än befinner oss.
För att bli sedda måste vi visa oss.
Det är emellanåt rejält knepigt och kanske är det då lättare att tro att energier (eller vad det nu är) ska ta bort det onda så vi slipper vara så förbenat sårbara som vi är när vi visar oss i all vår ynklighet.

Själv har jag alltid riktad min kikare mot andra och när de har velat se mig så har jag snabbt som tusan vänt samtalet till att återigen handla om den andre.
Smart.
Kortsiktigt.

Långsiktigt grävde jag min egen grop och den behövde jag själv kravla mig ur.

Jag gjorde det genom att våga visa mig för andra - som hade ett varmt hjärta och som förstod att det var svårt för mig att visa vem jag var bakom den styrka som jag hade för vana att demonstrera.
Istället för att skratta bort mina sårbara sidor som jag hittills hade gjort fick jag träna på att inte marginalisera dem som skämt, som om de inte var värda något.
De var värda allt.

Att bli sedd kan upplevas som magiskt, men i mitt fall hade det ingenting med handpåläggning och healing att göra.
Det handlade om att våga visa sig och känna att det inte är så farligt; att jag dög även när jag var hela min regnbåge.

Det kom kanske inte så plötsligt, men till sist var jag faktiskt inte bara blå.

De kommer snart,

de där äckliga bananflugorna som, fram till förra året, gjorde mig helt galen.

Varför detta inte var fallet just förra året var för att det var då jag hittade den cocktail som istället gjorde flugorna galna.
Det var nästan som om de kom in i min lägenhet bara för att få smaka på - och drunkna i -följande godis:

1/3 honung (gärna flytande)
1/3 vitvinsvinäger
1/3 vatten
1 droppe diskmedel för att bryta ytspänningen.

Blandas med fördel i en äggkopp.

Idag har jag en fruktansvärt späckad dag

Jag ska på födelsedagskalas.

Väl där kan jag nog ta det lugnt men innan ska jag både pyntas, kläs på och hitta en present.
Pyntandet är väl inte direkt avancerat, vi pratar på sin höjd om örhängen och läppglans, däremot är det där med kläder ett problem.

Men får jag bara byta några gånger så kommer jag säkert att åka dit fullt påklädd.
Avklätt är inte min melodi.
Inte ens urringat.
Konservatismen växer inom mig och det tycker jag är lite synd.
Jag önskar att jag vågade mer... inte som i urringat utan mer i form av svärtade ögon, svepande stora kjolar och gigantiska smycken.


Lite så här:

Simona Ahrnstedt

författaren till "Överenskommelser", har börjat blogga.
Det var på tiden om ni frågar mig.

Ni hittar henne här.

Benny Haag

är som vanligt klockren och uttalar sig utan omskrivningar som annars är vanligt.
Här säger han dessutom till oss anhöriga att packa väskan och gå.

Klicka här. Det här är bra.

Ny Blocketförsäljning

Den här gången ryker mitt köksbord.

Det är för stort.

Det har alltid varit för stort.

Men det är med sorg jag säljer det.

Och egentligen blir jag nog inte så ledsen om ingen hör av sig.

Men det är för stort, det är det...

Surt sa räven

Usain Bolt, världens bästa sprinter, ni vet, ska springa på Stockholm stadion idag.

Det får mig att tänka på min egen, smått osannolika, friidrottskarriär som inleddes vid längdhoppsgropen i tredje klass.

3.40 i tredje hoppet satte resten av treorna på plats och redan där visste jag att jag hade något stort på gång.

Fjärde till sjätte året i skolan gav dock inga framgångar på friidrottsbanan, mitt år kom istället 1975.

Jag hade inte en aning om att jag kunde springa fort, inte den blekaste.

Men på startlinjen inför 60 meters loppet rann adrenalinet till och jag flög praktiskt taget ur startblocken.

Kampen stod de sista tio meterna mellan mig och Karin.

Karin som aldrig gav sig och som veckan innan hade klått mig i en schackturnering.

Publiken hade tystnat. Klasskamrater höll andan. Spänningen på Tanums idrottsplats gick att ta på. Den var olidlig.

Åsa-Karin, Karin eller Åsa

I samma ögonblick jag kikade åt vänster för att se var hon befann sig drog hon som en jäkla avlöning och idag misstänker jag förstås att det handlade om doping.

Min silverpeng var jag dock oerhört nöjd med, och den där Karin var aldrig något att göra åt när det gällde friidrott. Tro mig, jag försökte genom hela högstadiet.

Jag dängde henne dock i schack där det är svårt att prestera bättre med otillåtna preparat i kroppen.

Höstens första föreläsning

kommer att ske på Biblioteket i *trumvirvel* Fjällbacka.
Måndagen den 13/9 kl 18.00.

Föreläsningen kostnadsfri, i alla fall tar jag det för givet eftersom det är ett bibliotek, och den kommer att innehålla en hel del eftersom jag har fått två timmar till mitt förfogande.
Eftersom det är min hemort och alla känner alla kommer jag troligtvis att lägga upp det aningens annorlunda än vad jag skulle göra i resten av landet, en härlig utmaning som jag ser oerhört mycket fram emot.

Så, är du från Bohuslän och läser min blogg, kom dit!

Vi kommer att prata om att älska för mycket, anknytningsteorier, medberoende, hur man tar sig ur det och hur det är möjligt att gå vidare.

Ibland låter jag som en fjantig filosofwannabe

istället för en redig coach.
Jag så mycket som vill ut att en hel del av det blir Öh, Bah och Blablabla.
Men så har jag heller att utgett mig för att vara eftertänksam. Obetänsam ligger emellanåt närmare sanningen.
Strunt samma.
Från denna minut och flera dagar framåt kan jag låta bli att skärpa mig om jag vill, jag är nämligen ledig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt; det normala plockandet av småprylar är inte möjligt eftersom det inte ligger några sådana framme. Tvätta kommer jag heller inte att behöva, och mat ger jag blanka sjutton i när jag är ensam.

Ett flera dagars blankt papper.
Spännande.
Jag kanske ska göra något wild & crazy?
New York, Skara sommarland eller kanske Bio på Heron City?

Snacka om möjligheter.

Det är knepigt

det där med att öppna nya dörrar.
Allra helst går vi in genom samma.
Visserligen med samma resultat, men vi vet trots allt vad som är bakom just den dörren.

Det finns alltid fler dörrar.
Alltid när det gäller hur vi ska förhålla oss till vad som sker.

Ändå väljer vi den dörren med den välbekanta slutsatsen, den som bekräftar det som vi redan tror oss veta. Den som säger att vi är iditoter, snarare än att öppna den som säger att "det" kanske inte var genomtänkt.
Det är skillnad på de dörrarna.
Den ena pratar om att jag är mina handlingar, den andra om att jag kanske inte tänkte rätt just då.

De dörrarna står alltid bredvid varandra och möjligheten att öppna den andra är lika stor som att öppna den som redan har blivit öppnad tusen gånger.

Men man gör som förstås som man vill med det där öppnandet.
Jag skulle behöva öppna dörr till ett välfyllt kylskåp just nu, men det är ingen större idé innan jag har handlat.
Alltså handlar jag först.
Öppnar jag den nu blir jag bara besviken.

Det måste man väl ändå säga är genomtänkt?

Torsdag

och exakt en vecka kvar till jag kan förvänta mig ett samtal från Kollo.

Jag har beställt ett sådant eftersom det kan vara trevligt att få gratulera min enda avkomma på hans 16-års dag.
Dessutom ska jag skicka ett grattiskort. Förhoppningsvis innehåller det information om en utlandsresa, men om det vet jag ingenting förrän jag får besked om när sonen är välkommen till det andra landet.

Jag gillar att planera överraskningar.
För många år sedan monterade jag ett litet fränt tält och ställde in i sonens rum natten till hans födelesdag. Det fyllde jag sedan med massor av små presenter. Kul som tusan eftersom det var på den tiden han allra mest önskade sig nya tuschpennor, ritblock och möjligtvis en och annan liten gitarr.

Idag kostar en önskad present närmare en miljon och bör definitivt inte inkludera ett indiantält.

Idag har klienterna

avlöst varandra i det Hellbergska hemmet och nyordningen fungerar i alla fall så här långt.

Den här sommaren känns det som om jag har jobbat i sjok, och om det handlar om en hemlig överenskommelse mellan mina klienter - som tycker att jag ser ut att behöva vara lite ledig -eller inte, har jag inte en aning om, men nästa vecka lutar det åt att jag är mer eller mindre helt ledig, och veckan därefter är det proppfullt igen.

Bra överenskommelse i så fall.
Jag har ju tänkt att skriva lite.

Vi pratade om kolloväder

innan sonen åkte i lördags, och han kunde påminna sig en regndag på alla år som han har varit på kollo.
Nu tror jag att han minns fel, men sådant här väder vet jag att han inte har haft tidigare.

Jag hoppas så att det blir finare för alla ungars skull, min inneunge behöver ladda med solljus innan gymnasiet drar igång 23 aug.

Personligen har jag inget emot regnskvättandet och molnen, det ger mig all anledning att tända en massa stearinljus.
Inga sådana som doftar, dock.
Vanliga stearin är min grej.

Och när vi ändå är inne på höst (?) kan vi konstatera att jag har lyckats undvika att bada även den här sommaren.
Det gick alldeles utmärkt, tackar som frågar.

Jag tror att jag hellre dör än kliver i kallt vatten.
Det där var naturligtvis en överdrift eftersom jag har en stark övertygelse om att om någon ligger där och plaskar helt hjälplös så skulle jag inte tveka på att uppvisa mina livräddningskonster; men det som ni kallar nöjesbad klarar jag mig helt och hållet utan.

Det jag kan sakna är saltet på kroppen efter badet när huden stramar och luktar hav och tång, och man får värma sig under det stora nytvättade badlakanet som har hängt ute och torkat.
Men det är också det enda.

Hoppas, hoppas att sonen och hans kompisar får en skvätt av det, istället för av regn, senare under veckan.

Känner inte igen mig.

Läste följande på Amelias forum, där en kvinna sökte stöd för sitt medberoende till en spelberoende.
I ett av svaren kunde man hitta följande kommentar:

"Amelia har jag varit i kontakt med men jag tror att både de och andra tidningar tyvärr inte vill skriva om ett vanligt problem och med fokus på anhöriga, trotts att det kunde hjälpt så många. Skriver de så gör de det på ett glassigt sätt som om hon som skrev Cassanovas kvinnor. Aldrig ett ord om alla de kvinnor som av olika anledningar sitter fast och inte har ekonomi, styrka och mod mm att ta sig loss och som kanske har barn med missbrukaren och känner ett ansvar gentemot barnen och slits i stycke av lojalitetskonflikter."

Man kan man nog säga mycket om det jag har berättat om mitt eget medberoende, men glassigt?

Elvis säger det bäst.

Ärligt talat.

Om man nu ska backa en slags varubil nedanför min balkong klockan sex på morgonen, måste man då ha på backvarnaren som tjuter som ett brandlarm?
Går inte den att stänga av när det är folktomt?

Nåväl, omsomningsförmågan är inte vad den har varit alltså var det bara att kliva upp och se glad ut.

Visste ni att ansiktsrörelser påverkar våra känslor, vilket till exempel gör att ett leende (även konstruerat) sänder en signal till hjärnan om att vi är hyfsat muntra.
Tanke, känsla och kropp är så sammankopplade att vi kan lura oss själva.
Det är naturligtvis inte alltid bra, men just den här morgonen kändes det som en bra idé.

Rätt använd är lureritekniken strålande.

God morgon!

En alldeles för spännande film,

alltså läser jag bloggar samtidigt som jag med andra ögat håller koll på vem som ska mörda vem. När jag är ensam stänger jag helt sonika av ljudet.
Hade musiken varit en munter upptempolåt (tänk Kulligullan Koko) så hade det inte alls varit så läskigt.
Det är musiken som gör det, mina vänner.

Matt Damon är skurk, och väktare, som tillsammans med sina kompisar ska råna sin egen värdetransport.
Man kan väl säga att det går åt fanders.

Koko.

Jag pratade med

en av mina bästisar i Fjällbacka igår, det var nog ungefär ett år sedan sist. Det är det bästa med bästisar; man behöver inte höras varje dag för att vara riktigt goda vänner...

Anyway, vi skulle höras igen idag eftersom vi bara avhandlade en bråkdel av allt det som händer under ett år.

"Jag vet inte om vi är hemma, är det fint väder tar vi nog en tur med båten", sa hon.

Efter att ha sett den här bilden ringer jag en annan dag.

Veckans träning för medberoende

består av att behålla sin egen känsla...

Exempel: Jag (medberoende) vaknar på morgonen glad som en lärka och möts i köket av min partner som av någon anledning är sur som ättika.
Mitt lärkeri är därmed som bortblåst och jag går direkt in i min partners surhet; antingen genom att försöka muntra upp honom (försöker ta ansvar för hans känslor) eller så blir jag butter själv.

Träningen handlar om att stanna kvar i det jag känner när jag kliver upp ur min säng.

Mina känslor är mina, dina känslor är dina.

Min partners surhet är inte min surhet.

Jag är ansvarig för vad jag känner.

Min partners surhet är inte min känsla.

Jag är jag och du är du.
Nu sjunger jag vidare på min sång.

Är ni med?

Du behöver inte bemöta din partner med samma känsla som hon/han har, du har rätten att känna som du vill.
På samma sätt som din partner har rätt att vara sur när han/hon vaknar.
Vi har alla rätt till våra känslor.

Att träna under kommande vecka:
Gå inte in i andras känslor (behåll din egen).
Försök inte förändra vad andra känner (det är deras känslor).

Ni är fortfarande med va?

Jaha, se där.

Även de långa, uttöjda och lätt nedgångna har här en möjlighet att komma till någon form av nytta.
Den köpta varianten skulle troligtvis inte fungera alls.

Klicka här.

Jag fick en köpare direkt.

Blocket är oerhört smidigt måste jag säga. Fem minuter efter att min annons var inne fick jag svar.
Tur va?

För övrigt funderar jag på om jag inte är rätt gammal ändå.
Jag har börjat prata högt med mig själv.
Speciellt när det är något jag ska skriva, som nu.
Får jag ett sms skriker jag svaret på det rakt ut... innan jag ens har börjat skriva.
Jag oroar mig därmed för hur det ska gå att skriva en hel bok till.
Ska jag behöva drabbas av heshet bara för att jag ska få ur mig några ord på en skärm?

Vad tror ni, går det att träna bort eller är jag nu dömd att prata högt med mig själv resten av mitt liv?

Nu ska jag prata med några andra ett tag.
Det känns skönt och betydligt mer normalt.

25 inlägg kvar till 2000.

24 efter det här då.

Idag är jag blocketsäljare.
Det är alltid intressant.
Den här gången tar jag betalt för det jag säljer, förra gången gav jag i princip bort prylarna.
Då gick de åt.
Vi får se hur det går den här gången när följande är till salu efter att jag har flyttat ut från min lokal. Sex stolar, dynor och fällar för halva nypriset.

Modiga människor

Den här gången Cissi, 25 år, som berättar om sin alkoholism i Aftonbladet.

Förhoppningsvis är den förlegade synen på en alkoholist numera borta. Den slår till - som alla numera vet - i alla samhällsklasser och om du är kvinna eller man, gammal eller ung är inte så noga...

Klicka här.

Det är rätt knepigt

med synfel emellanåt, särskilt om texten är liten och dessutom innehåller O, D, 6, 0 eller 8. Mina ögon rör ihop det där rejält, vilket till exempel betyder att ocr-nummer är ett lika stort helvete varje gång jag ska betala räkningar.
Mitt trick är att hålla för och se två siffror i taget, samt att säga dem högt.
Tvärr kan jag inte köpa blå-lila eller leopardfärgade läsglasögon på macken så som Nilla gör - jag måste träffa en optiker för att få rätt glas - vilket är synd eftersom det är kul med variation.

Jag vägrar fortfarande att ha dubbelslipning. Först när jag är vimsig och gammal kan de vara på sin plats, än så länge ser jag helt okej på lagomavstånd... sisådär två meter funkar alldeles utmärkt.
Kortare eller längre åker ett av paren på.

När jag nu kikar över kanten på mina läsglas kan jag konstarera att dagens tredje geting har hittat in, det kan i och för sig vara en humla, men studsandet mot fönstret tyder på just geting... eller större fluga.

Det är i alla fall inte en mygga, den hade jag inte sett överhuvudtaget.

Fullständigt okristligt tidigt

förstås, men det är inte alltid jag rår över det där själv.
Så, tre koppar kaffe senare ska jag fundera på vad det här dagen innebär i form av aktiviteter.

Den fantastiska solbrännan jag drog på mig för ett par veckor sedan är puts väck. Jag har en väninna som - om hon åker på solsemester - har vacker färg ett år efteråt (nej, det var kanske något överdrivet, inte ett år, men ett halvår är det garanterat). Så är det inte för blekansiktet Hellberg. Färgen rinner av vid första tvätten...

Det vore trevligt med skära kinder även i augusti, men för att kunna få det behöver solen vara framme mer än den är nu.
Jag vet inte hur den ska ha det med skenet idag men än så länge ser det lovande ut.

Det var väl allt.
Det får vara måtta på vad man kan prestera så här tidigt på dagen.
God morgon.