Dvd

På bordet framför mig ligger "Die Welle" som handlar om gymnasieläraren Rainer Wenger som frågar sig om Hitler skulle ha lyckats idag, och därför vill utföra ett experiment med sin klass.

Filmen baseras på en sann händelse från USA.

Då, 1967, skulle führern ha lyckats.

Igår såg jag Patrik 1,5.

Från en fördom till en annan alltså.

Mia Törnblom

Ny coach på Aftonbladet är Mia Törnblom, som idag pratar om irritationsdemoner.

Filosofi

Det här var tänkt att bli ett briljant filosoferande runt ett ämne som jag hade en fundering på för några minuter sedan.

Det var nåt om "don't judge a book by its cover"...men det är allt jag minns.

Tog omvägen via en av alla mina favoritbloggerskor Malin ,och då försvann min ursprungliga tanke medan jag fnissade förtjust åt ett av hennes inlägg.

Min hjärna kan man tydligt döma på sitt omslag.
Jag behöver tvätta håret.

Alla dessa avtryck

Om egoism var 80-tal, ironi 90-tal så låt oss hoppas att cynism tillhör 00-talet och går över vid nästa årsskifte.

Vad tror ni vi får istället?
Kanske ska vi ta oss en funderare på humanism?
Det vore fränt med ett helt årtionde av det tycker jag.

Tror jag ska börja ladda redan nu.

Tacksamhet

En bra sak med mig, som jag tror är medfödd, är att jag aldrig jämför mig med de som har det bättre än jag.
Istället tittar jag åt andra hållet, och inser hur oerhört lyckligt lottade min familj och jag är.

Till att börja med föddes vi i Sverige, bara det är en lyckoträff som är få förunnade.
Vi kallas dessutom "vita", och det är inte lika ovanligt men sett över världen får man väl ändå säga att det är så.

Ingen i min familj har någonsin behövt vara hungrig.
Ingen i min familj har behövt vara törstig.

Vi behöver inte börja arbeta som barn för att hjälpa till med familjens försörjning, i stället får vi gå i skolan och lära oss läsa och skriva

Vi kan till och med välja vilken skola vi vill gå, Livets Hårda eller någon annan intressant högskola.

Vi får stå i kö för att hämta pengar ur en vägg och vi får köa för att betala all den mat vi ska äta under helgen.

Vi köar i vår egen varma bil på väg till våra arbeten, och vi står och fryser när våra barn får ha fritidsaktiviteter.

Vi får betala mobilräkningar, elräkningar och amorteringar, vilket betyder att vi kan ringa våra vänner i lampans sken ifrån vår egen bostad.

Vi får känna efter hur vi mår, och ges möjlighet att förändra det som inte känns bra.

Allt detta för att vi är födda i rätt land.

Ni förstår kanske hur lyckligt lottad min familj är?

Mer vårpynt

Under det grå, tjocka lagret av stockholmskt vinterväglag finns det en svart bil. Senast jag såg den var det en ford.

Rött

På Åhléns hittade jag precis den nyans jag ville ha på mitt nya vårliga nagellack. När jag kom hem och ställde in det i skåpet insåg jag att det var exakt samma färg som jag redan hade tre flaskor av. Samma misstag som jag gör med läppstift om och om igen.

Å andra sidan verkar jag ju veta vad jag gillar, och det kan ju vara bra att veta.

Till fästmannen

Den här bilden snodde jag till dig från Gert och Roberts blogg. Ring och sjung för mig, snälla.

Och för eventuella män som läser min blogg: Sjung mer för era fruar, det muntrar upp oss enormt!

Från en pannkaka till en annan.

Bekymmer får mig att tappa matlusten. Där andra tröstäter, matvägrar jag.
Jag känner få som har ett normalt förhållande till mat när det vankas bekymmer.

När jag senast bekymrade mig gick jag ner 8 kilo, och blev platt som en pannkaka precis överallt. Det enda som stack ut från kroppen var skelettet.
Jag som alltid har trott att jag skulle vara supersnygg som tunnis insåg att det var ett av många hjärnspöken.
När jag efter möda och arbete hade gjort mig av med spökena la jag på mig mina kilon igen.
Perfekt!

Får man vara snart 47 och nöjd och glad?
Klart man får.
Häng på vettja!


Nu blir det ungnspannkaka med mycket sylt.
Mums.

Kvällsaktivitet

Eftersom fötterna snart ska visas upp i all sin prakt - i alla fall tårna som ska sticka ut ur någon form av tjusig sko - ska dessa få en våromvårdnadsbehandling i kväll.

I morgon är det vårdagjämning och då måste tårna vara på plats.

Då ställs nämligen kängorna in och fram tages de nätta vårfina som klämmer, trycker, ger blåsor och blödningar.

Hallux valgus får äntligen ny energi och som den har väntat på detta.

Tycker det har bubblat av skräckblandad förväntan i stortån i en månad nu.

Lästips

Tycker ni om sanna (ja, de är självklart subjektiva) berättelser har jag tre stycken att rekommendera:

14 år till salu. Har rekommenderat den förut, och gör det mer än gärna igen.

När livet stannar. Malin Sävstams nakna, smärtsamma berättelse om hur hon och hennes son förlorar resten av sin familj i Tsunamin.

Så dumt! Mia Törnblom berättar om sitt drogmissbruk och hur hon tog sig ur det. En förebild för mig som coach förstås.

All tre har berört, och upprört mig till tårar. Vilken oerhörd kraft människan besitter.

Läs, läs, läs!

Bank och borr

Det låter från utsidan av min lägenhet.

Det låter precis som om jag ska få en utbyggd balkong med fin inglasning.

På de taktfasta slagen hör jag att den kommer att vara klar just när solen har bestämt sig för att stanna kvar och värma lite.

Jobba på grabbar!

Personligt

"Ta det inte personligt", säger den som kritiserar, och vi förväntas vara tacksamma och glada.
Vi ska le, vi ska lära oss och vi ska aldrig göra samma misstag igen. Vi ska inte bli ledsna, sårade eller känna oss missförstådda, för då har vi tagit det "personligt", och det skulle vi ju inte.

Vad tror ni att vi växer och blir bättre av; kritik eller beröm?
Prova på era barn, de är ungefär som oss vuxna, bara lite mindre.

Dagens (resten av livets) övning består i att berömma istället för att kritisera. Resultatet kan, i en förlängning, bli ett glatt frimodigt barn som vet att det är okej att göra misstag, vågar säga emot och som har modet att ta för sig.
Ett barn som kommer att klara sig utan er och ert godkännande en vacker dag.
(Motsatsen är ett barn som behöver allas godkännande, som aldrig litar på sig själv eller vågar prova någonting nytt.)

Testa sedan gärna att berömma din partner, arbetskamrat, mormor eller snabbköpskassörskan.
Förhoppningsvis tar de just det personligt

stan- in and out

Hela den där miljonen som bor i vår huvudstad verkade befinna sig mitt i centrum idag, eller så är det jag som är ovan vid myllret.

I förorten tar vi det lugnt.
Vi går långsamt, skänker leenden till de som inte har egna, och njuter av att "ha nära till stan."
Just att det är så nära har jag sagt många gånger.

För den som hör detta, betyder det säkert att jag nyttjar staden emellanåt. Det gör det inte.

Det betyder att jag har nära till stan. Punkt.

Träning

Fästmannen och jag tränar tillsammans.
Det är alldeles utmärkt för mig, då det betyder att han drar med mig. I håret i värsta fall (ja, bildligt...igen), det händer nämligen att jag protesterar och försöker smita.
Min rygg börjar dock bli aningens åldrig och behöver gymmets stryrketräning.

Igår la jag ner energi på just min rygg och idag har jag ont precis där jag inte vill ha det.
Är inte det konstigt? Det skulle ju vara tvärtom!

Nåväl, höga klackar kommer som vanligt att avhjälpa detta.
Är inte det konstigt då?

Stan

Coach möter coach i city 10.30 idag.

Vi går på samma utbildning och ska träffas för att stämma av transaktionsanalyser, mål och det allmänna tillståndet.

Nice.

Tror jag sätter på mig vårskorna.

Repris på Gert och Roberts blogg

Följ dem här på promenaden genom landet.

Nu ska kropp, tanke och hjärna = jag , sova.

(Det slog mig just att det kanske är själen som håller mig vaken? Jösses, den har jag inte ens tänkt på.)

/å

2 gånger Fyra(n) plus

Just nu, 20.00, börjar Kattis & Company (på fyran plus).

Jag är ju en relationstok, och ger Kattis Ahström just 4 plus för detta ambitiösa program.

Idag gästas hon av Stefan Einhorn, en man väl värd att lyssna på.

Dessutom kan han "Konsten att vara snäll" och gillar sina "Medmänniskor" , så dessa böcker blir dagens lästips.

inlägg 100

Från 24 februari till idag har jag skrivit 100 inlägg i denna blogg, och det är dags för en kort summering:

?
!
...
:)
:(


Tja, det var väl det.

Fjällbacka idag

Om ni undrar hur vädret är i Fjällbacka kan ni bara titta på bilden från Fjällbackas hemsida.

På denna gata vandrade en liten Åsa dagligen till lekis för exakt 100 år sedan, helt omedveten om att hon många år senare skulle sitta i Stockholm och drömskt titta på en bild från en webkamera som uppdateras varannan minut.

Folktomt? Vänta ni bara...

Vårfrisyr

Tänkte jag skulle piffa till mig lite, och testade därmed om en ny frisyr skulle matcha mitt goda tisdagshumör.

I spegeln visade sig Anita Bondestam.

Det blev tofs idag också.

DN

I dagens DN fick jag med 5 stycken kulturbilagor.
Undrar om det ska säga mig något?

"Vänta du bara", typ?

Carl Bildt

Vår utrikesminister bloggar, och gör det bra. 8000 besök per dag pekar väl också på det.

Idag är Calle inne och sniffar på coachområdet när han säger;
"att gräva ner sig i kortsiktig dagspolitik riskerar bara att göra hålet djupare".

Calle min vän, tjuvläser du min blogg?

Snark

Min kropp förstår inte alltid att det är dags att sova.
Flera nätter i rad har den hellre vridit, vänt och pirrat förväntansfullt. "Gå upp igen", säger den som om det vore ett alternativ.
Det är det inte!

Kroppen har hajjat att vi har roliga saker på gång. Den och känslan har inlett ett samarbete och vägrar att inse att utan sömn uteblir också det roliga.

Igår försökte hjärnan ta kommandot, och tänkte ut en mängd trista saker för att få kropp och känsla att koppla av. Det funkade så där kan vi väl säga.
"Skit på dig, ärthjärna", kvittrade känslan och for runt som en galning i kroppen.

Detta är ett mycket förbryllande inlägg, även för mig.
Det kommer inte att leda någon vart alls.

Kropp-känsla-hjärna, min treenighet som jag har så stark tro på gör uppror, och det enda jag kan göra är att hänga med.

Till och med på bloggen.

Gissa bilden

Vissa har ett öga för det där med fotografering,
Det har inte jag.

Däremot tror jag det varje gång jag lyfter kameran och siktar in mig på det där fina jag ser.
"Det här blir otroligt bra", tänker jag och knäpper.

Oftast blir det som vid denna sammankomst när vi träffade goda vänner på Cypern.
"Vad roligt att få alla med på en bild", tänkte jag och knäppte.


Visst ser vi ut att ha det trevligt?

Hugh Grant

"Mamma, vad heter de där filmerna som vi gillar", frågade sonen som skulle berätta detta i sin första klass.
"Romantiska komedier?"
"Ja just det, så vad det!"

"Mamma, vilken var det vi tyckte bäst om?"
"Notting Hill?"
"Ja, just det!"

Lukt

På flygbolaget fick vi lära oss att det doftar gott, och luktar illa.

Jag tycker om att dofta gott. Av den anledningen har jag problem just nu, för efter duschen fick jag på mig något helt annat.
En Lukt.

Jag luktar!

Sorry Escada, men det där var väl ingen hit?

Läslust

Transaktionsanalys, mina damer och herrar, är det som kommer att plöjas i detta hem denna vecka.

Vad tror ni?
Föds vi onda eller goda, eller bär vi alla möjligheten att utveckla det ena eller det andra?

Har alla människor ett okränkbart värde, en god kärna varifrån vi kan utvecklas?

Min personliga tro är att människor kan förändras, det är därför jag arbetar som coach.

Provklienter sökes

Jag söker fortfarande provklienter, se mer här.

Varmt välkommen.

Stolt

Han var femochetthalvt och skulle på audition - den allra sista - till Små stjärnorna på fyran.

Ingen var förvånad. Han kom ut som en artist och uppträdde för hugade redan innan han kunde prata. Sin första leksaksgitarr fick han som ettåring, och sedan följde gitarrerna med honom vart han än gick, satt eller sov.
Varje morgon, under ett par års tid, underhöll han passagerarna på tunnelbanan till och från dagis. Små stjärnorna var bara ett naturligt steg för denne lille spelman.

Väl i studion på tv4 dök något helt nytt upp; rädsla.
Det var för hög musik, tråkigt, för många som tittade och till sist sa han helt enkelt nej.

Pappa, mamma och producent försökte övertala honom om att hans version av "Olyckan" var fantastisk, men han hade bestämt sig. Nej!

"Älskling, om du bara går upp på scenen och gör din grej så får du önska dig precis vad du vill", sa jag bedjande."Precis vad du vill", sa jag igen om han inte hade hört det första gången.
"Vad jag vill? Får jag önska mig precis vad jag vill?" han lät tveksam men nyfiken på vart detta samtal var på väg.
"Ja", svarade jag och började i huvudet räkna på hur mycket månad det var kvar innan jag skulle få lön.

"Två paket pokémonkort. Snälla mamma, får jag två paket om jag sjunger?

Efter nästan två timmar var överläggningen därmed över och han gick upp på scenen. Efteråt var han omåttligt stolt över att han vågade. Idag går han gärna upp på en scen, och det är möjligt att det hänger ihop med att han vågade då.

Mutor?
Ja det är klart att det är skitbra.
I det här fallet var det rentav lysande...och billigt.

Morgonrock

Jag tänker då inte närmast på svensktoppen, utan på det vita, långa plagg- med en kaffefläck som aldrig kommer att gå bort - som jag har så svårt att byta ut mot normala kläder.

Samma visa varje söndag.

Jag kan, utan betänkligheter eller skamkänslor, kliva runt i denna slitna frotté mer eller mindre hela dagen.

Morgonrocken ger mig nämligen signalen att jag inte behöver göra annat än lata mig.

I latet ingår att blogga, läsa en bra bok och se repriser. Det ingår också att lugnt konstatera att dammtussar, DN-högar och övrigt lägenhetsförfall faktiskt finns kvar och kan hanteras när morgonrocken faller av.

Om den gör det vill säga, hahahahahaha.

Söndag

Det händer att jag tar mig en tur till Allhelgonakyrkan i Stockholm på en söndag då och då. Prästen Olle och hans kollegor talar nämligen så att man begriper.

Inget invecklat trams om synd och straff, utan mer om kärlek och att alla är värda densamma.

Oavsett vad vi gör och oavsett vilka vi är.

Han pratar också om andlighet och att det är lika med relationer.

Alltså är vi andliga när vi vågar vara tillsammans med andra, och har våra ge - och få - kanaler inställda på öppenhet.

Fränt va?

Det kan väl inte vara så svårt.

Eller kan det?

Malena vann

Jag förlorade därmed - återigen - kampen mot min väninna i Halmstad. Hon var så säker att hon till och med bettade.
Jag borde ha lyssnat på henne, men nej, som en barnunge ska jag som vanligt gå min egen väg. Trots att hon alltid har rätt. Alltid.
Om jag skickar en hundring i morgon kanske hon kan satsa den åt mig nästa år?
Det gäller att hugga när jag är i brygga, och som mest påverkbar.

Om en vecka eller två kan jag ha glömt gårdagens nederlag.

Hjälp till självhjälp

Det finns microlån och mikrokrediter.

Det ena stjälper och borde inte finnas, det andra hjälper människor i tredje världen att hjälpa sig själva.

Muhammad Yunus tänkte förstår rätt (och fick också Nobels fredspris 2006) när han insåg att människor måste ges en möjlighet att själva skapa sitt liv, oavsett om de är fattiga eller inte.

Idén var enkel: Mycket små lån till mycket låg ränta. Till att börja med var det i huvudsak kvinnor i Bangladesh som ville starta en egen liten verksamhet man lånade ut pengar till, kvinnor som inte hade någon som helst möjlighet att få ett lån i en vanlig bank. Fattiga människor har oftast inte det...särskilt inte fattiga kvinnor.

Resultatet av mikrokrediterna visade sig vara fantastiskt, och återbetalningen var nära nog 100%. Idén har sedan dess spridit sig över kontinenter, och idag är mikrolån till fattiga också etablerat i Afrika.

Finansiärer är inte storbankerna, det är du och jag.

Vi kan välja de projekt vi vill stötta och dessutom får vi pengarna tillbaka.

Se mer Kiva.org , eller genom svenska initiativ till exempel Kakbanken.

När ord inga ord behövs.

Bara handling.

Foto Georgina Cranston/Reuters

Bloggsvårigheter

När jag läser andra bloggar ser jag hur koncentrationen ligger på vad bloggaren gör idag. Jag klarar inte riktigt det som ni kanske har märkt.
Ni kanske hellre vill höra om min dag idag, än om hur det var då?

I ett tidigare inlägg redovisade jag faktiskt hur kvällen kommer att se ut, men dagen?

Huruvida jag kommer att dammsuga eller inte (troligtvis inte), är ni nyfikna på det?
Min tvättkorg (som är fylld av samma smuts som alla andras), vill ni verkligen veta när jag bär iväg den till tvättstugan?
Vad jag ska äta (som jag aldrig vet själv förrän efteråt)?
Om någon ringde och vad den sa?

Ligger mitt ointresse och oförmåga att redovisa min dag i min ålder?
Börjar dåtiden bli intressantare än nu och sedan?

Känner att jag verkligen måste fundera på det.
Idag!

Sommar

Och om ni känner att det lackar (?) mot sommar, och kanske just har lagt in om semester, vill jag påminna er om de goda sommarringarna som undertecknad lanserade den fantastiskt regniga sommaren 2007.

Har ni ett minne av att det var soligt och varmt var ni inte på västkusten vecka 27 till 29.

Gissa om de sålde bra?

Bilden har jag lånat av

sorkpappa.se

På tal om chips

Till förrra årets "sångsäsong", var det mitt jobb att ta fram en så kallad "limited edition" av chips för Estrella. Jag hann byta karriär innan de nådde butik, men namnet (och designen) var klart när jag slutade.

Vi kallade dem Tra-la-la.

Troligtvis var det första och enda gången ni såg det namnet på en produkt.

Tralala

Denna lördag högtidshålls med ett undantag från det godisförbud som egentligen råder i det Hellbergska hemmet.

En obscen mängd geleråttor och chips kommer att serveras exakt 20.00. Det troliga är att vi inte kommer att behöva någon mat (hurra.)

Jag vet inte om ni vill ha ett säker tips inför kvällens drabbning, men eftersom detta är min blogg och jag bestämmer, kommer det här ändå: Folket kommer att rösta fram Malenas poparia och juryn välter det resultatet med ge flest poäng till Sarah Dawn Finer (Måns får bli min brasklapp.)

Detta betyder alltså att det är miss Sarah som åker till Moskva i maj.

(Varje år för jag en hård kamp mot min väninna i Halmstad, men det känns som om jag slår hennes tips i år. Hon tror på Malena, och det kan hon ju fortsätta med.)

Barndomsminne

"Mamma, min bapp å silt?"
"Nappen och filten är på ditt rum, älskling", svarade jag liggandes i bara bh´n på min säng. Jag hörde hur han gick till sitt rum, och bara sekunder efteråt kommer han fram till mig där jag ligger på mage och kopplar av.
Jag ser i ögonvrån hur han står och funderar. Sedan bestämmer han sig för något, och lägger sin napp vid fotänden av min säng.

Sakta tar han det käraste han har, filten, och stryker den mjukt över min bara rygg. Han viskar fram orden med sin allra snällaste röst ; "mamma, snappla av å mjuuut."

Duga som man är?

När sonen såg mina omålade naglar i treårsåldern brast det för honom. "De ska vaja jöda", snyftade han, som aldrig hade sett något liknande hos sin mamma.

När han var sex ; "bara för att alla andra mammor målar sig behöver väl inte du göra det?"

Femton; "du tror inte att lite smink skulle hjälpa?"

Mod

Om jag skulle hålla ett tal inför 1000 personer skulle det inte vara modigt. Lite nervöst möjligtvis, men inte modigt.
Mod har den som gör något den är rädd för.
För mig personligen har mod handlat om att vara sårbar, ärlig, ta konflikter och att stanna kvar.


Vi kan väl strunta i att prata om höjder va?

Vitt inne, vitt ute

Jag är sugen på vita jeans och höga klackar, men tittar ut och inser att iklädd detta får jag hålla mig inomhus.

Okej, då får det bli så.

Åt fanders

Annika Sörenstam slog ofta bollarna snett från fairway och rätt ut i skogen i början av sin karriär. Nesligt, då hon ofta låg oerhört bra till och det enda som många gånger krävdes för en vinst var par på de sista hålen. Men det gick inte, bollen ville till skogen.

Efter några samtal med sin mentala coach kom det fram att hon, omedvetet, var rädd för talet. Det där som man måste hålla efter tävlingen om man vann.
Hennes kropp hjälpte henne att slippa prata genom att styra bollen mot skogen istället för mot det par som behövdes.
När hon förstod vad som var problemet började hon jobba med just det. Så klart. Hon är ju Annika Sörenstam. Fokuserad, modig och övertygad om att hon ville bli bäst tog hon sig an spöket som uppenbarligen hade styrt henne.

Det är tydligen det vi är allra mest rädda för; att behöva hålla ett tal, en presentation eller något annat som inkluderar att prata inför en skara människor.
Ibland hjälper det inte att vara förberedd eller att låtsas att alla i publiken är nakna. De människor man glatt pratar med på jobbet varje dag blir en hotfull skock så fort de ska sitta tillsammans och lyssna på det vi har att säga.

Går det att träna bort?
Ja det gör det.
Annika är förstås inte det bästa exemplet på att det går, för henne räckte det att bli medveten om sitt problem för att hon skulle börja jobba med det.
Men jag vet många andra som har lyckats genom visualiseringsövningar, avslappningsteknik och ännu mer övning.

Det är inte lätt, men det går.

Fler puffar

Har ni träffat Liz ? En rolig skribent som förr eller senare kommer att lanseras (snarare förr om ni frågar mig), och som använder bloggen som en ventil för frustration och munterhet i en härlig blandning.

Frida har, precis som Liz, varit snubblande nära att bli publicerad och har många besökare på sin blogg som när samma dröm.

Jag gillar att läsa de här tjejerna av flera skäl, men kanske framför allt för att de inte ger upp. Lusten att skriva bär dem trots att de har stupat på mållinjen. De är bokskrivandets elitidrottare. En andra plats är inte värt något alls när det kommer till kritan.

Uggla och Lida

I min bloggroll finns en man representerad bland alla kvinnor. Det tror jag inte att han har något emot. Min barndomsvän svimmade när vi såg honom i Hunneboparken i slutet av 70-talet, och än idag får hon tingeltangel i ögonen när hans namn kommer på tal.

"Varning på stan" var årets låt då flickorna skrek Magnöööös till de tuppade av. I alla fall i Hunnebostrand.

Han har sammanställt förra årets bloggintensiv i en bok, där han på ett rätt eget vis gör små krönikor över sina vedermödor. Kul.

Har du inte kollat in hans blogg så hittar du länken här.

En annan bloggfavorit hittar du här, Lida Sicovit, som jag inte vet ett dugg om mer än att hon är en lysande skribent (och borde göra något av den där talangen.)

Tiddelipom

Mina tidigare problem är lösta, och därmed är den arbetsuppgiften ur världen. Tror att jag ska fira med en promenad till torget, och köpa en bukett av dessa fina röda blommor som till och med jag vet namnet på.

Fortsätter på GRRR spåret

När jag nu ändå har hetsat upp mig så kan jag ju lika gärna offentliggöra min fundering kring vad som är ansvar vs. löner och "hur är det möjligt".

Hur det är möjligt att en person som tjänar i runda slängar 7 miljoner per år i grundlön måste kompenseras när bonusar nu är en alltför het potatis? Och hur motiverar man grundlönen från början?
Stort ansvar och en utsatt position brukar vara ett skäl. Stort ansvar för vad undrar jag?
Stort ansvar för ett företag?

Om ett stycke företag, med en ledare värd 7 miljoner, anser att ansvaret för hur företaget går ligger hos VD är detta inget företag jag vill befatta mig med.
En VD rapporterar alltid till en styrelse och i en styrelse sitter oftas en mängd överbetalda styrelseproffs och talar om för VD´n vilka befogenheter den har. VD kan ju inte ens tacka nej till en löneökning som är löjeväckande (för det provade hon väl att göra, eller? Va? Jasså, tror ni inte?)
Det finns under VD en mängd kontrollfunktioner som ser till att allt går på räls, så att just ansvar och utsatt position skulle vara det som avgjorde sizen på lönen kan vi väl skippa?
Vad är det värsta som kan hända? Att hon får ett nytt toppjobb?

Då återstår marknadsanpassningen, det brukar ju också vara en faktor.
Är det inte förbenat konstigt att det då alltid är fotfolket som ska anpassa sig till rådande marknad; pensionärer, metallarbetare och permitterade, medan de som på något sätt ska vara förebilder inte tar det ansvaret (jag sa ju att de inte hade något, remember.)

Girighet måste vara det lömskaste beroende som finns, och det frodas och smittar av sig i korridorerna uppenbarligen.
För att en "vanlig" missbrukare ska kunna ta tag i sitt missbruk måste den ofta "slå i botten", och sedan erkänna sina tillkortakommanden, brist på empati och sitt dåliga omdöme.

Girighetsklubben kanske skulle gå på en behandling för spelmissbrukare?

Deras respektive kan få komma till mig.

GRRRR och mycket lågt blodsocker.

Tror ni inte att när jag tog tag i det som jag inte ville ta tag i så sket det sig.

Nya fina texter producerades, och när de skulle sparas låste sig systemet jag använde och vägrade totalt att samarbeta.
Samma vägran kommer från min dyra skrivare som inte alls har lust att spotta ur sig den maual jag behöver för att förstå det första problemet.

Jag behöver helt klart mat.

Gert och Robert

Gert Fylking och Robert Aschberg samlar in pengar till kampen mot prostatacancer, och det är detta som är anledningen till denna "walkabout" från Ystad till Haparanda. Det blir en schysst 3-månaders promenad för de båda vännerna.

Tänk vad de ska kunna avhandla under vägen.
Jag följer deras blogg på aftonbladet.

Jag gör det i morgon?

3 koppar kaffe senare har inspirationen inte infunnit sig och jag vet precis vad det beror på:
Jag har något jag måste göra, och det där måstet är lite läskigt. Alltså väntar jag på någon slags lust som jag innerst inne vet aldrig kommer.

Nu har ju jag gått kursen, och är fullt medveten om att om jag gör det ändå händer det grejjer.
Jag kommer att bli stolt, känna mig modig och det jobbiga kommer som bonus att bli avklarat.

Bara denna morgon tror jag faktiskt att jag tar en kopp till.

Coachkompis

Det blir mycket sagt när man träffar en coachkompis, frågorna studsar mellan oss och samtalet drivs av den där nyfikenheten som jag tror att alla coacher har.

Tänk er då när vi är fler än två. Det händer ju att vi är ett helt gäng, inte minst på de kurser vi går (coacher som brinner för sitt arbete går på väldigt många utbildningar.)
Då kan vi snacka om att snacka. Det sitter inte fast någonstans.

Dagen samtal svängde mellan missbruk, ledarskap, utbildning, familjer, föräldraskap och nästa kurs.

Det var fullt av folk på cafeét i Götgatsbacken när klockan var 18, och det märks att jag numera är en hemmatomte.

Det trodde jag att alla var vid den tiden en onsdag.

Söker fortfarande träningsklienter.

Se mer i inlägg från igår.

Välkommen!

Besatthet och konsekvenser

Det började med gröna, sura äpplen när jag var gravid. Någon informerade mig om att dessa "cravings" var helt normala för en gravid kvinna och skulle gå över i samma sekund barnet hade kommit.

Denna någon hade rätt. När det gällde de gröna, sura äpplena.

Hon varnade inte för morötter , och att intag av 1 kg om dagen inte är riktigt normalt när bebisen är ute, kan gå och är 5 år.

Hon glömde helt bort att nämna att Wasa sportknäckebröd, med 5 procentig klisterost under finhackad ruccola och persilja, inte är lämpligt att äta 12 skivor av varje dag.

Jag hade orangefärgade händer och fötter ett år efter jag slutade med mina morötter, och magen gav varnande signaler (?) bara jag kom i närheten av fullkorn.

Inga av dessa livsmedel nyttjar jag idag, men jag har annat på besatthetslistan:

1. Nikotintuggummi. (En nödvändighet sedan 7 år.)


2. Lypsyl. (Kan någon leva utan det?)


3. Näsdroppar. (Ett par puffar om dagen gör susen.)

Tror jag slutar där.

Igår

"Hur orkar du vara så positiv?" frågade någon mig igår. Frågan var befogad, och kom från någon som hade det oerhört svårt. Jag har varit där i samma gråt, djupa sorg och frustration.
Hon visste det, och därför utgick hennes fråga från en längtan efter att känna glädje igen.
"Blir det jobbigt för dig?" frågade jag.
"Nej", svarade hon, "jag förstår bara inte hur det är möjligt."

Vad hon inte vet än, är att under alla de lager av sorger som vi måste igenom ligger glädjen och väntar.
Och den ligger inte där ensam. Den har ofta sällskap av tacksamhet.

Ska bara titta lite

Det kostar inget att titta lite. Jag vill ändå inte ha dessa skor. Verkligen inte. Absolut inte. De skulle inte vara ett dugg snygga till ett par jeans och en vit skjorta. Inte ett dugg. Tur!

Hej då bilen.

Den var alldeles ny och röd. Färgen var inte det viktigaste...men hade beydelse.

I förarsätet satt man som i en cockpit, med lysande digitala lampor som berättade hur fort man körde. På ratten satt alla reglage man behövde för att ställa in en perfekt temperatur, kolla bensinåtgången och ratta in den bästa musiken.

Vi var tvungna att skiljas i november när jag bestämde mig för att gå ytterligare en utbildning, och det var ett bra val. Bilen betalade utbildningen.

Men det sved, och det svider när jag skriver om det.

Bilden visar inte min bil, den är lånad från nätet. Men det var en likadan, men med fler dörrar och mindre motor.

Svid.

Jag behöver en bil, och hade inte sålt min gamla innan jag köpte den nya. Alltså plockades den fram ur sin förvaring, fick ett nytt batteri och gick sedan fint som snus.

Och jag gillar den skarpt, fortfarande, och är tacksam att jag av någon anledning inte hade sålt den. Den stod liksom och väntade på att bli använd igen.

Jag ska försöka göra lite av samma sak i vår, innan jag springer iväg och köper nytt.

Det troliga är att förra årets inköp av kläder och skor fungerar alldeles utmärkt i år också.

Jag älskar mig

En provocerande rubrik?
Kanske.
Egentligen skulle jag välja att säga om mig själv att jag är bra nog. Jag duger som jag är.
Och nej, jag kan inte "bara bli bättre". Jag duger som jag är. Punkt.

Hur har du det med dugandet?
Har du möjligtvis slagit på dig själv något idag? Använt magistern på axeln som så gärna talar om vad som är fel? Eller kanske har du plockat fram prästen som säger att du borde skämmas, pappa som tycker att du borde gjort mer, eller mamma som undrar om du bara tänker på dig själv.

Dagens övning gäller röster. De som inte har ett dugg med nutiden att göra men som vi väljer att ta fram och lyssna på ändå.

Gör en lista på dessa röster och namnge dem med sitt rätta namn.
Skriv efter namnet vad denna röst vanligtvis säger till dig.
Skriv därefter vad du som vuxen, med egen röst, egentligen skulle vilja säga.

Så här:
Magister Blom säger -Du är alltid slarvig. Din röst: "Jag har gjort mitt bästa och det räcker".
Mamma Karin säger -Mamma blir ledsen när... Din röst: "Jag väljer och tar ansvar för mitt eget liv".

Försök känna hur det känns att tänka med din egen röst istället för någon annans.
Ovant? Läskigt? Varmt? Skönt? Snällt? Tokigt? Bra? Omtänksamt?
Känns det egoistiskt? Då har nog missat att få med en röst på din lista.

De inre röster vi använder oss av är sällan positiva. De fungerar istället utmärkt som nedvärderande slagträn.
Jag vet inte hur det är med dig, men själv var jag trött på dessa "du duger inte" röster som jag hörde i mitt huvud (mycket sällan i det verkliga, vuxna, livet).
Övningen är till för att se våra begränsande tankar, och istället ge oss en egen tankeröst.

Den röst som vet att vi duger. Precis som vi är, och trots det vi gör.

Barn och gamla tanter

Dagisbarnen på gården utanför jublar. Änglar, snögubbar och lyktor produceras av natten nederbörd. De barn som ibland gråter när föräldrarna måste gå är idag bara glada. Snö är roligare än mamma och pappa.

Porten är trög, och min 90-åriga grannkvinna har problem med att få upp den. Hon suckar besviket när hon inser att det kommer bli svårt att ta sig med rullatorn till Konsum idag. Drivor av snö ligger oplogade, och hon önskar att hon vore lite starkare i benen.

Längtansfullt tittar hon på barnen i snön, och hon kommer ihåg precis hur det var.

Det var innan flykten från Tyskland till Danmark 1939. I den delen av Tyskland hon kommer från snöade det inte särskilt ofta, därför är hennes barndomsminnen av detta extra värdefulla.

Det hindrar inte att hon tycker att snön borde ge upp nu. Hon vill kunna handla utan att riskera att halka och bryta benet.

Barnen längtar inte efter våren, de väljer att vara här och nu.

Troligtvis kommer de inte ens ihåg vad vår är.

Det gör jag, och jag håller med min granne.

Visst börjar det bli dags?

Provklienter utmattningssyndrom

Har du, eller någon du känner, varit eller är utbränd/utmattad och vill träffa en coach i Stockholm?

Jag söker nu två till tre klienter som vill prova coaching. Då jag inte har arbetat med utmattning tidigare behöver jag klienter som vill vara "de första."

Samarbetet kommer att sträcka sig över 10 coachingtillfällen, 1 timma per gång, och priset är 2oo:- (inkl moms) per tillfälle och betalas efter att de 10 timmarna är avslutade.

För mer information, skicka ett mail till mig, info@hellbergcoaching.se , så återkommer jag till dig snarast. För mer information om min verksamhet, gå gärna in på hemsidan http://www.hellbergcoaching.se/

Varmt välkommen.

/Åsa

I morgon.

Jag kommer att be om er hjälp i morgon.
Idag är jag för trött för att vara välforuled (välförmulea...välformulerad!)

Sov gott.

Nu är det fest.

"Jag tänkte komma över till dig och bjuda på stek", sa fästmannen i telefonen igår när vi pratade om att vi skulle träffas idag.
Vi är särbos (detta konstiga ord) och ses därmed när vi vill, inte har kräksjuka eller är på dåligt humör.

Alltså blir det hemlagat idag, inte ett enda litet halvfabrikat så långt ögat kan nå: Rostbiffskryddat kalvstek, klyftpotatis, tzaziki och en smarrig sallad.

Mums.

Förklaring

I mitt fall berodde väggen inte enbart på mitt arbete, och det är nog sällan det gör det.
Personligen tror jag att det är en fråga om obalans mellan arbete och privatliv, och i privatlivet ingår relationer, kost, sömn och fritid.
Jag tog hellre hand om andra än mig själv, och trodde att det var rätt. Det var det inte.

Om jag först tar hand om mig själv är jag också rustad att ta hand om andra.

Vägg

När jag för tredje gången på en timma upplyste min son om samma sak tittade han på mig och undrade om jag var helt frisk.
Det var jag inte.

Självklart fanns det varningstecken.

• En arbetsuppgift jag med lätthet hade klarat på en kvart tidigare tog helt plötsligt timmar, om jag klarade uppgiften alls vill säga.
• Den sömn som jag så väl behövde uteblev allt som oftast.
• Jag körde min bil till jobbet, men hade inget minne av resan.
• Min känsla av värdelöshet växte i samma takt som min arbetsinsats minskade.

I tre månader var jag sjukskriven, sedan sa jag upp mig. Jag kunde inte förmå mig att gå tillbaka, det var helt omöjligt.

Så jag gav mig själv ett år av utbildning, företagsstart och egentid. Ett år där jag också ägnade mer tid åt min son. Vi reste, gjorde våra respektive läxor och jag blev gladare och gladare. Efter min första coachutbildning, 5 månader efter jag gick in i den där berömda väggen, visste jag att jag äntligen hade hittat rätt.

Jag är ofantligt tacksam för det.

Kaffe

Den här dagen, som alla andra dagar, inleds med att coachen dricker exakt
tre koppar kaffe.
Varken mer eller mindre.

Ni tror kanske att det är enkelt att brygga gott kaffe, och då vill jag komma med information som ni kanske inte känner till; gott bryggt kaffe är en vetenskap som kräver känsla, omdöme och en viss expertkunskap.

Gott bryggkaffe innehåller 100% arabicabönor.
Gott bryggkaffe kräver att vattnet som möter kaffebädden är 92 till 96 grader varmt. Detta för att utvinna alla de smak- och aromämnen som finns i kaffet.
Gott kaffe ska inte överdoseras.Vill du ha ett starkare kaffe, välj mörkrost.

Extra material: Ett kilo kaffe är malt från 4000, i de flesta fall, handplockade kaffebönor.
Alltså är kaffe inte dyrt, det är snorbilligt.

På bilden ser du en Moccamaster, den perfekta bryggaren. Believe me!

God morgon.

Dubbla slag 2

Men jag är väl en riktig turgumma. Idag vann jag Malin Persson Giolitos pocket "Dubbla slag" på hennes mycket roliga och smarta blogg . Jag har den läst den (utan att kunna släppa), och skäms egentligen för att jag var med och tävlade då den hade sutttit bättre i händerna på någon som ännu inte har haft möjligheten att lära känna advokaten, tillika småbarnsmamman, Hanna.

Här kommer min ursäkt och en redovisning av min fåfänga ; det var en "gissa musik" tävling.

Likt Stefan Holm tar jag mig an dessa musikhinder med en frenesi som lätt skulle kunna misstas för galenskap, och jag inser att detta är något jag behöver arbeta med. Särskilt när skamkänslan gör sig påmind.

Att öppet redovisa mina misstag är ett steg på den vägen. Det andra är att ge något till någon annan.

Jag skänker helt enkelt min nyvunna "Dubbla slag" till någon hugad spekulant här hos mig.

Enda kravet jag har är att du verkligen läser den, och att den inte fastnar i en hylla för bättre tider.

Kommentatorsfältet nedan står till ditt förfogande, försten vinner.

Heja!

Teknisk författare

Min bloggvän, författaren Liz Wennberg, hon kan hon!

Unexpected visitor

Idag har jag haft besök från Kina på bloggen, jag undrar vad det var som lockade denna person hit? Inte för att personen inte är välkommen, tvärtom.
Hej, du är så välkommen så. Welcome to my blogg.

Kan det ha varit tussilagon, coltsfoot, kanske maybe? Eller Fjällbacka, Fjallbacka?
Jag vet inte. I don´t have a clue.

I alla fall, anyway, tack för besöket och välkommen åter. Thanks, and PLEASE COME BACK!

Ps, hoppas du förstår engelska, english.

Äventyret fortsätter

Stieg och jag kämpar på.
Vi har 211 sidor kvar tillsammans, och nu är det riktigt bra.

Lisbeth Salander har jag tagit till mitt hjärta, såklart.
Trasig flicka = Åsa vill ta tag, alternativt adoptera.
Att bli medbereonde till en karaktär i en bok är dock överkurs även för mig.
Jag vilar i att Stieg säkert har tagit hand om henne och ger henne ett bättre slut än början.

Annars tänker jag inte läsa nr två.

Hjälp

Jag vill klistra in en länk och döpa om den, men jag vet inte hur man gör.
Min vän Liz, http://www.lizwennberg.blogspot.com/ (just där hade jag velat skriva "klicka här") kunde inte hjälpa mig.

Någon annan?
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2148 , Lida påstår att kommentarsfunkionen inte fungerar.

Hur ska jag då få hjälp.
Va?

Metafor?

Man skulle kunna använda svampexemplet nedan även på människor.

Om man ser sig själv som enbart kantarell har man missat nå´t.
Det troliga är att det ryms både flugsvampar, flera goda soppar och torkade murklor under hatten.

Det gäller bara att hitta dem.

Vår och tecken.

Jag skulle gärna vilja skriva om vårblommor.
Det är så många som gör det, och varje gång tänker jag; å, jag skulle också vilja veta vad de olika blommorna heter så jag kan skriva en blänkare om någon ovanlig art jag har sett.
Jag har nämligen inte en aning.
Den här kan jag, det är tussilago.
Jag kan krokus också, men jag vet inte hur den ser ut, än mindre om det är dags för den nu eller först senare.

Det är samma sak med fåglar.
Undulat är bra, den är lätt.
Och domherre.
Å skata , fiskmås, duva och svan (fem är bra, det är fler än jag trodde mig kunna!)

Det här är lite skämmigt för min familj, och man vill gärna tysta ned det faktum att att jag är helt olik resten av dem. Min lillebror briljerar med både fågel- och blomsternamn på latin och mamma ler uppskattande. När jag kommer dragandes med min tussilago ser hon besviken ut.
Jag skäms inte för mina kunskapsbrister heller, och det borde jag kanske göra? Men mina, för andra, korkade frågor har faktiskt ett syfte; jag vill lära mig.

Jag kan numera skilja maskros från tussilago (se bildbevis).
Mitt mål denna vår är att kunna avgöra vad som är vad av blåklocka och blåsippa, stare och korp.

I höst kommer jag närmare att undersöka svampar där jag för närvarande endast är bekant med kantarell.

Say no more

Behöver jag säga att katten fortfarande sover?

Efter 100 sidor.

Som jag sa så hänger jag med Stieg idag, och har tagit honom till mig i den bemärkelsen att boken måste hållas väldigt nära min näsa.
Tur då att jag har införskaffat ett par nya läsglasögon då denna pocket består av sisådär 550 sidor fyllda av ynkepyttesmå bokstäver.
Mycket mindre än de här.


Troligtvis kan man kosta på sig 100 sidor för att teckna de olika karaktärerna när den är så volymiös som den här.
Det är först nu det börjar.

"Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger."

Ny bekanskap

Idag ska jag umgås med Stieg Larsson.

Hej på ett tag.

Marskatt

Familjens överhuvud och jag är inte riktigt överens om när vi ska sova.
Jag föredrar att få nattsömn, medan hans perfekta uppladdning sker dagtid.
Ritualen är densamma sedan 9 år tillbaka, och i samma stund jag släcker min lampa börjas det.

Han börjar i matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder, går till matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder, går till matskålen, går på toa, gnäller, dricker vatten, hoppar upp i sängen, ligger i två sekunder...

"Gör samma sak och du kommer att få samma resultat" känner jag mycket väl till, inte minst av egen erfarenhet.
Min katt verkar spela i en helt annan division; han vägrar lyssna på coachens tips och verkar njuta av den makt det innebär att få sin matmor att sova när han tillåter det.

Nu sover han.

Nu???

Hybris

skulle jag ha döpt det förra inlägget till, eller förresten, kanske inte.

Lite drömmar bör man ha. Även sådana som inte är helt realistiska.

Just det här inlägget blev inte alls som jag hade planerat...

Kombo

Talanger är till för att utnyttjas, eller hur?

Jag har inte fått ett enda samtal från varken Let´s dance, Så ska det låta eller Melodifestivalen.

Det behövde nödvändigtvis inte vara så att jag skulle dansa eller sjunga. Jag kunde ju till exempel vara programledare. Kombinationen med coach är ju fantastisk.

1. Uppladdningen med inspirerande individuella coachsamtal för alla deltagare
2. Direktsändning med glada tillrop och peptalk i green room.
3. Individanpassad eftervård för de som åker ut.

Ni läste det här först.

25

Jag har deltagit i två helt skilda samtal om ålder idag, troligtvis har det med med just åldern att göra.

Samtal ett var med fästmannen som, snäll som han är, tog en omväg till Bromma för att hjälpa mig med mitt platta däck.
Ålderssamtalet utspann sig i däckverkstaden efter att jag hade delgett fästmannen min fundering angående hur gammal jag är. På riktigt, inte önsketänkandet. Eftersom han är på dagen tre år yngre borde han ju veta.

"25", sa han, "jag känner mig verkligen som 25." Han log och blinkade med sina vackra gröna ögon.
"Jag med", sa jag med glasögonen på nästippen och praktiska skor på fötterna. "Har du ringt företagshälsovården? Kan du inte be dem kolla kolesterolet också när du ändå kommer dit?"

Samtal två kom strax efter jag kom hem.
Väninnan från igår ringde och hade fotograferats för sitt nya körkort (troligtvis det fjärde om man räknar med att man måste byta var tionde år).
"Ja, då ska man leva med det här alltså. Varje gång jag tar fram körkortet ska jag behöva se den här bilden. Hade jag använt det här kortet i en kontaktannons hade jag inte fått ett enda svar" sa hon med en mogen kvinnas distans och skratt, men men också av uppriktig förvåning över vad bilden visade. Vi enades om att fotografen naturligtvis var kass, men det landade också i att hon känner sig som 25.

Jag tror inte att jag känner någon över 30 som inte känner sig som 25.
Är det bara kroppen och dess funktioner som åldras? Är jaget ålderslöst?

Jag kommer inte ens ihåg vad som var bra med 25, gör du?

PS

Om jag hade reagerat på ett getingstick i röven?
Troligtvis.

Men jag hade definitivt försökt förstå varför den stack mig.

Ferdinand

Det är mycket troligt att jag föddes positiv, och det är nog tur det.
För mig. Det kunde med stor sannolikhet gått åt fanders annars.

Andra tycker att det är rätt jobbigt, eftersom det i det positiva ingår att förhålla sig relativt okritisk till det mesta (läs allt). I det okritiska ingår i sin tur en rädsla för att såra.

Då fattar ni ungerfär va?

Jag hade varit en helt värdelös restaurang-musik- film och litteraturkritiker, betygsättande lärare, domare (välj själv mellan hund-brottsling eller gymnastik) eller redaktör för att bara nämna några, för mig, helt omöjliga yrken.

Att lukta på blommor under korkeken är mer min melodi.

Ditt fel

"Det är ditt fel att jag känner så här."

"Om bara du hade..."

"Hade det inte varit för dig så..."

"Du förstör mitt liv."

"Det går inte att prata med dig"

"Varför ska du alltid..."

"Du älskar inte mig när du..."

"Det är alltid du som..."

"Du ger mig inget val..."

Jag skulle kunna ge exempel på ofruktsam kommunikation hela morgonen, tror jag tar en kopp kaffe istället.

Inte

Jag ska inte.
Jag vill inte.
Jag kan inte.

Jag sa dessa inte oftare än jag sa vad jag skulle, vad jag ville och vad jag faktiskt kunde.

Så dumt.

Tur att man kan ändra sig.

Brorson

Han ropar på Conny, och morfar kommer ilande.

Morfar är svårt att säga när man är nyss fyllda två, men Conny går bra.

Det kan man kalla mormor, farmor och alla andra också, och det gör han.

"Conny" säger han uppfordrande och tittar på farmor, och hon förstår genast att han vill sortera hennes bestick eller gå upp och ned i trappan. Hon hänger på förstås. Han är hennes andra barnbarn och hon vet hur fort det går från två till tonåring.

När min som fyllde tio gav jag honom ett album fyllt av bilder från hans födelse fram till den stora dagen, och döpte det till "10 år med "sonen."

Det var inte särskilt uppskattat. Troligtvis såg han egot i presenten. Mitt ego.

Det var en helt lysande present, den har roat mig i flera år nu.

Punka

Det hörs när man kör på fälgen kan jag berätta för den som inte har gjort det.

Dagens punktering inträffade mitt emellan Brommaplan och Abrahamsberg i västra Stockholm, och jag fick krypköra i cirka 200 meter innan jag hittade en avfart.

Och tänk:

1. Det var okej att ställa bilen över natten på parkeringen.


2. Jag parkerade direkt utanför tunnelbanan.


3. Denna linje tog mig direkt hem.


4. Jag har en fästman med domkraft.


5. Jag hade magen full med äppelkaka och kaffe.

Håll med om att jag är en människa med tur!

Vänner

Jag är en lyckligt lottad människa som har flera, oerhört goda, vänner.
Idag ska jag träffa en av dem. Vi ses inte så ofta, våra arbetstider går åt två helt skilda håll, så när vi väl får ihop det är det efter lång planering.

Vi träffades när vi båda anställdes på flygbolaget 1986. Hon kom direkt från flera års arbete i London, själv kom jag - iklädd moonboots- från Sälen.
Det var själarnas sympai.

Vi började skratta då och har egentligen aldrig slutat trots skilsmässor, dödsfall, sjukdomar och allt annat som man som människa går igenom. Vi har festat, ältat, älskat, gråtit men mest av allt har vi skrattat.
Det har inte varit min förtjänst. Det är inte jag som är snabbare i käften än Robert Gustavsson.
Däremot är jag smart nog att uppskatta en ruskigt god komedienne, och det var passagerarna i kabinen också.
Att få 256 resenärer att skratta relativt unisont är en konst.

Det blir en bra dag,
Idag också.

Brynäs

Har jag sagt att Brynäs tar Färjestad i kvartsfinalen?
Första matchen är i morgon.

När jag var sponsringsansvarig för Gevalia, för inte allt för många år sedan, var jag med Brynäs på en turnering i Lugano.
Det var 23 grabbar och jag.
När det var sponsorkonferenser, klubbmöten och gemensamma middagar var det 20 gubbar och jag.

Det dröjer nog innan en kvinnlig coach tar sig in, även om elitserien alldeles säkert skulle behöva förnya sig både i båset och i klubbverksamheten.

Walk a mile in my shoes

Japp, i dessa Betsey Johnson skulle jag kunna sitta still och dingla med benet i sommar.

Eller som min coachutbildare Per frågar när någon har ett ben som inte vill vara stilla, " är det något som du inte har sagt och som benet vill säga istället?"

På retorikkurs 1984

I pausen kom hon, en kvinna i övre medelåldern, fram till mig och sa att jag skulle vara försiktig och att "det nog går bättre nästa gång."

I övningen skulle vi hålla en spontan presentation på fem minuter om valfritt ämne, och jag valde att "göra" en resa till Fjällbacka.
För att få kursdeltagarna att se havet, båtarna och berget framför sig bad jag dem blunda.

Att sluta ögonen fungerade för 8 av 10.
Två par ögon granskade istället mig, en 22-årig tjej som entusiastiskt ville förmedla en känsla av sommar och vackra vyer.

Kursledaren gav mig mycket beröm, och jag kände mig både duktig och stolt över att jag klarade övningen.
Hennes kommentar kom strax därefter utom synhåll från ledare och kurskamrater, och jag blev ledsen. Så ledsen att jag gick in på en toalett utanför lokalen och grät.
Jag förstod inte då att hennes avundsjuka styrde.

Idag vet jag att det finns människor som tror att genom att sänka andra lyfter man sig själv.

Stackars dem.

Sommar på Cypern

Huset vi hyrde låg på stranden, och det varma havet lockade till och med badkrukan från Fjällbacka.

Medberoende

"Jag tar ansvar för en vuxen människas tankar, känslor och handlingar på bekostnad av mitt eget välmående."
Min definition på medberoende utifrån egen erfarenhet.

Är det något som klickar till när du läser föjande?

• Andras behov är viktigare än dina.
• Andras känslor - från barndom till nu - styr dina handlingar.
• Ditt egenvärde är baserat på vad du gör för andra.
• Om du inte ställer upp blir du inte omtyckt.
• Du begär sällan något för egen del och tror att det är ett ödmjukt sätt att förhålla sig till en annan människa.
• Du manipulerar för att ändra andras känslor och handlingar.
• Det är ditt ansvar hur andra mår.
• Det är andras ansvar hur du mår.
• Andra vet bättre hur du borde leva ditt liv.
• Det är viktigare att andra tycker om dig, än att du tycker om dig själv.

Hur skulle det kännas för dig om listan istället såg ut så här?

• Mina behov är viktiga.
• Mina handlingar utgår från mina känslor och värderingar som vuxen.
• Mitt egenvärde handlar om mig och vem jag är, inte om vad jag gör för andra.
• Jag är omtyckt även om jag sätter gränser och säger nej till det jag inte vill.
• Jag begär och förväntar mig att bli behandlad med respekt.
• Hur andra mår är deras ansvar.
• Mitt mående är mitt ansvar.
• Jag vet - och bestämmer själv över - hur jag ska leva mitt liv.
• Jag tycker om mig själv.

Vår anpassning till omgivningen har någon gång i livet gett oss en trygghet och ett skydd.
Frågan är om vi behöver det fortfarande, eller om det när vi är vuxna istället lägger krokben?

Det fällde mig.
Då.
Inte längre.

Mitt liv, mitt ansvar.
Det är frihet.

Coach

Som coach behöver man inte arbeta med relationer som jag gör, man kan till exempel ägna sig åt att coacha blivande författare i skrivkonstens mysterium.
Jag kollar in dessa författarcoacher - för övrigt utmärkta - med jämna mellanrum. Ni hittar några av dem under min profil.

Frågan är vem som coachar personen bakom manuset?
Vem coachar en dämpad själ som just har fått en refusering, kanske inte sin första?

Vad känner man efter en refusering, och ska en förläggares omdöme om manuset översättas till att man är värdelös?
Kan en god självkänsla kompensera ett stukat självförtroende?

Hur hittar man modet att försöka igen när man tror sig har fått veta att man är värdelös?

Är det samma känsla att få ett manus refuserat som att bli dumpad av en person man håller av?

Jag har inga svar, bara funderingar...

Vinter i Fjällbacka

Framför huset till höger i bild, under berget, inträffade cliffhangern i Camilla Läckbergs senaste bok. Ska bli kul att läsa fortsättningen när den kommer ut efter sommaren.

Kvinnor som älskar för mycket

Hon har ringt Telia tre gånger bara idag, och varje gång försäkrar de att det inte är något fel på hennes abonnemang.
För säkerhets skulle ber hon en väninna ringa, och Stevie Wonders "I just call to say I love you" ljuder precis som den ska.
Hon funderar på att byta ringsignal, men hon fick den av honom, som ett bevis på att han tyckte om henne sa han. Då.

Hon vet inte varför han inte hör av sig. Hon törs inte fråga.
Första veckan trodde hon att han kanske hade skadat sig och låg på sjukhus.Den andra att han hade tappat sin telefon. Tredje veckan började hon förstå att han kanske lät bli att ringa henne trots att han kunde.

Hon älskade honom ändå, det var ju inte hans fel.
Han hade förstått det alla andra också hade gjort före honom; det var något fel på henne.
Ändå hade hon gjort allt för honom. Använt de kläder han gillade, ställt upp på sex som hon egentligen inte tyckte om, ätit sushi som fick henne att må illa och lyssnat på musik som mest gjorde ont i öronen.

Hon älskade honom trots att han var elak ibland, ofta missade deras träffar och istället ringde från krogen strax efter tre.
När någon sa att hon borde bryta med honom förstod hon inte vad de menade. Han var ju hennes stora kärlek.
Kärlek gjorde ont och det fick man ta. Det var priset för att bli omtyckt.
Kärlek var man tvungen att kämpa för, en kamp hon var mer än van vid.

När väninnan ringer och vill träffas säger hon nej.
Hon känner på sig att han kommer att höra av sig idag.

Grannar

De kommer i nystrukna klänningar och nylagt hår. Flera tar sig fram med rullatorer. Det fnissas och flamsas i källargången mot festlokalen.
De pommadasnygga herrarna håller artigt upp de tunga dörrarna och man ser hur det glimtar till i deras ögon när de ser hur fina damerna har gjort sig.

I min förening är jag den yngsta delägaren.
Många har bott i huset sedan det byggdes 1958, och under åren har huset begåvats med fler och fler seniorer.
På kvällen hör jag hur moraklockan i lägenheten över mig slår, i övrigt är det tyst.

Jag platsar inte på pubkvällen i föreningslokalen.
Det är på intet sätt så att jag inte är inbjuden.
Problemet är tiden.

Den börjar kl 15.00.

25 år tidigare

När vi landade på kanarieöarna var arbetsdagen över. De höga klackarna byttes ut mot ännu högre, och det uppsatta håret byttes ut mot den tidsenliga tupperade och sprayade rock´n roll stajlen.

Vi såg exakt ut som Lili & Sussi.

Oftast tillbringade vi två dagar i solsken innan vi flög hem med nya, glada passagerare.
Det är möjligt att solskyddfaktorn var uppfunnen då, det var dock inget vi kände till då vi oljade in oss.

I rätt ljus såg man brun ut, i allt övrigt illröd.

Lili & Sussi är tillbaka.
Hawaiian Tropic anyone?

En annan slags måndag

Mina måndagar började oftast fredag eftermiddag.
Avundsjukt såg jag på vänner som kopplade av under helgen, obekymrade om att det bara var timmar kvar till den nya arbetsveckan började.
Jag funderade på hur de bar sig åt och om deras arbete var annorlunda än mitt. Kanske de jobbade 40 timmar i veckan?
Själv tillbringade jag minst 50 timmar per vecka med arbetet och 3 timmar varje dag för att överhuvudtaget komma dit och hem.

Det visade sig att jag hade fel om mina vänners arbetsvecka. De hade det precis som jag, med den skillnaden att de faktiskt trivdes med att ha de så.
De gillade sitt jobb, kände sig uppskattade och duktiga. De visste att de bidrog till företagens framgång och de såg till att helt koppla bort arbetet under helger och semestrar.
Det var skillnaden som gjorde skillnaden.

Det slamrade rejält när jag drösade in i väggen, men det hade trots allt en upside: Så här kan jag ju inte ha det.
Nä, just det.
Det är klart att jag borde ha förstått det tidigare, men skam den som ger sig, eller hur?

Jag fick börja om.
Ända från början.
Ha ett mål, göra en plan, övervinna hinder, identifiera resurser och njuta av resultat.

Idag är det måndag och jag ska fira ett resultat.
Jösses.

Thinking out of the box

Jag har fyra barn. En alldeles egen och tre som kom med förlovningen.
Tänk vad bra grejer man kan få på köpet!

Tre är tonåringar och en är liten, dock tillräckligt stor för att säga vad han tycker och känner.
Häromnatten hos fästmannen vaknade den lille och kunde inte somna om. Han hade istället förslag på att pappa och han skulle se Batman "bara en liten stund."

De var vakna mellan ett och fem.

Det kan dröja innan fästmannen går på den igen, å andra sidan vet man inte med de små. Det är något särskilt med deras hjärnor. Får de ett nej så provar de en annan variant på samma tema eftersom det är resultatet som räknas.
Hur ofta tänker vi vuxna utanför boxen?

Just av den anledningen tror jag att det är bra att säga ja till en schysst argumentation från barn, hur idiotiskt resultat än blir.

Ju senare de lär sig boxarna desto bättre.

Sturecompagniet

Jag var dörrvakt på "Sture" när det öppnade, och två år framåt. Vi stod i dörren och tog emot gästerna i enkla skjortor och möjligtvis en kavaj.
"Hej, tyvärr är det fullt just nu, men om du väntar i kön kommer du snart in", sa vi leende och serverade nybakade kanelbullar till de gäster som ville vänta.
De ville oftas det.
Ibland väntade de två-tre timmar.

Det var sällan bråk. Jag minns att Lasermannen fick slängas ut ett par gånger (det var innan han fick det namnet), och någon gång blev mina 1.67 cm flyttade åt sidan av gangstrar som hade bestämt att jag stod i vägen. Samma gangstrar som dagen efter kom tillbaka med blommor.

I december 1994 förändrades dörrvakternas arbete radikalt.
Det var då någon blev kränkt.
Så kränkt att man var tvungen att skjuta ihjäl 4 personer på Sturecompagniet.
Kränkt blev lika med rättigheter och konsekvenser.

Ordet används flitigt idag. I alla möjliga och helt omöjliga sammanhang.
Kränkt.

Vi blir kränkta när någon går före i kön, när biljetterna till bion är slutsålda och när vi inte får jobbet vi ville ha.
Våra barn blir kränkta när vi som föräldrar säger nej.
Våra föräldrar blir kränkta när vi inte ringer eftersom de ringde sist.
Våra partners blir kränkta när vi inte vill ha sex just ikväll.

Varför väljer vi att bli kränkta?

Mångas offerkofta verkar vara både mjuk, behaglig och mysig.
Min sticker som satan.
Usch.

Vasaloppet 1983

Vi passerade Evertsberg, Risberg och Mångsbodarna på vår väg mot Sälen, platser jag tidigare bara hade hört talas om när Sven "Plex" Pettersson refererade vasaloppet. Jag rös.
Faluröda hus ,vita knutar och verandor med dekorativ utsmyckning.
En lanthandel. En skola. Och skog.
Mycket skog.

Jag var på väg från västkusten till Sälen för en anställningsintervju. Det var min illgröna ford som hade galler för bakrutan, och jag, som tog omvägen via Mora.
Jag vet inte hur många timmar vi reste, många skulle jag tro.
Det gjorde ingenting.
Jag adopterade Dalarna den där oktoberdagen 1983, och stannade sedan i Sälen i tre år.
Tre friska år.
Sedan började jag flyga och fick kronisk bihåleinflammation.

Det är en helt annan historia.