söker bloggar där man pratar om att leva med en sexmissbrukare finns det flera;
http://dysberoende.blogspot.com/
http://minspegel.bloggplatsen.se/
http://tintomaran.blogspot.com/
Finns det fler som jag inte känner till?
Hojta till så lägger jag ut länken här.
lördag 31 oktober 2009
Ibland
kommer jag inte in på min egen blogg och det är oerhört frustrerande när jag har något viktigt att förtälja.
Ännu mer förbannad blir jag när jag väl kommer in och det där viktiga är som bortblåst.
Hur är det möjligt?
Kan vi ana en tidig variant av en sjukdom?
Eller är det ilskan som tar över det som tidigare var en form av sunt förnuft?
Det senare troligtvis.
Arg är en extremt dominant känsla och den tar över det mesta. Arg är så dominant att det kan förlama en för övrigt glad omgivning.
Ändå är det bara en känsla.
Uppenbarligen så obehaglig att hantera att vissa måste få ur sig den genom våld, okvädesord eller annat som kan få den att försvinna.
När männsikor blir så där arga undrar jag vad de är rädda för egentligen.
Jag tror att jättearg egentligen är lika med jätterädd.
Mitt arg är frustration som är lika med hjälplöshet.
Och det är mitt räddaste.
Vilket är ditt?
Ännu mer förbannad blir jag när jag väl kommer in och det där viktiga är som bortblåst.
Hur är det möjligt?
Kan vi ana en tidig variant av en sjukdom?
Eller är det ilskan som tar över det som tidigare var en form av sunt förnuft?
Det senare troligtvis.
Arg är en extremt dominant känsla och den tar över det mesta. Arg är så dominant att det kan förlama en för övrigt glad omgivning.
Ändå är det bara en känsla.
Uppenbarligen så obehaglig att hantera att vissa måste få ur sig den genom våld, okvädesord eller annat som kan få den att försvinna.
När männsikor blir så där arga undrar jag vad de är rädda för egentligen.
Jag tror att jättearg egentligen är lika med jätterädd.
Mitt arg är frustration som är lika med hjälplöshet.
Och det är mitt räddaste.
Vilket är ditt?
Lördagsfnuleri
Det farligaste jag kan tänka mig är dumhet. Den där som visar sig i enkelspårighet, fördomar, dömanden och hat och som man alltför ofta ser i kommentarsfälten efter - till exempel - tidningsartiklar.
Många råkar säkert illa ut i sina bloggar också, och tack och lov är jag förskonad från det och har smarta läsare.
Alla får tänka och tycka som de vill och det är en självklarhet i ett demokratiskt land, men det jag kallar dumhet skrämmer mig ändå.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag fick hatiska kommentarer i bloggen. Det troliga är att jag skulle ta bort dem, men hur gör de som får hundratals kommentarer varje dag? Låter de bli att läsa dem?
Det är tur att jag har er som alldeles säkert inte alltid förstår mina val, men som väljer att respektera dem utan fördömanden.
Tack.
Många råkar säkert illa ut i sina bloggar också, och tack och lov är jag förskonad från det och har smarta läsare.
Alla får tänka och tycka som de vill och det är en självklarhet i ett demokratiskt land, men det jag kallar dumhet skrämmer mig ändå.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag fick hatiska kommentarer i bloggen. Det troliga är att jag skulle ta bort dem, men hur gör de som får hundratals kommentarer varje dag? Låter de bli att läsa dem?
Det är tur att jag har er som alldeles säkert inte alltid förstår mina val, men som väljer att respektera dem utan fördömanden.
Tack.
fredag 30 oktober 2009
Jaha
så där går det när man passerar tusen inlägg, men blir lat helt enkelt.
Inte ett enda ord har serverats er idag, och snart kommer min mamma att ringa för att höra om jag lever.
I am alive and kick´n och har just inkommit efter arbete, matinköp och en fika i centrum.
Igår klippte jag av mina gigantiskt långa naglar eftersom de var till besvär trots sin tjusighet, och idag när jag skriver känns det alldeles konstigt.
Jag får liksom närkontakt med tangenterna och måste sträck ut fingrarna på ett sätt som jag inte är van vid.
Tänk om jag ändå hade haft samma hårkvalité som jag har nageldito, då hade mitt hår varit tjockt och snabbväxande, men det är det alltså inte.
Det är tunt, nästan fjunigt och att få det långt är helt omöjligt. Dessutom fick jag flikar i pannan efter att jag fick barn, och det växer aldrig ut ordentligt; istället blir det som små fjuniga horn som aldrig beter sig som jag vill.
Jag har slutat att drömma om att jag en vacker dag ska vakna upp med tjockt hår, men det där med långa ben har jag fortfarande inte släppt.
Å andra sidan är jag mer 1.66 än 1.68 nuförtiden vilket väl talar för att det bara är att acceptera de korta men starka jag har begåvats med.
Min, däremot, långa rygg och jag ska bara komma överens om att höga klackar fortfarande är toppen, men vi är inte där än.
Vi är inte ens på gymmet som vi borde vara.
Med korta naglar har jag klippt min sista ursäkt.
Inte ett enda ord har serverats er idag, och snart kommer min mamma att ringa för att höra om jag lever.
I am alive and kick´n och har just inkommit efter arbete, matinköp och en fika i centrum.
Igår klippte jag av mina gigantiskt långa naglar eftersom de var till besvär trots sin tjusighet, och idag när jag skriver känns det alldeles konstigt.
Jag får liksom närkontakt med tangenterna och måste sträck ut fingrarna på ett sätt som jag inte är van vid.
Tänk om jag ändå hade haft samma hårkvalité som jag har nageldito, då hade mitt hår varit tjockt och snabbväxande, men det är det alltså inte.
Det är tunt, nästan fjunigt och att få det långt är helt omöjligt. Dessutom fick jag flikar i pannan efter att jag fick barn, och det växer aldrig ut ordentligt; istället blir det som små fjuniga horn som aldrig beter sig som jag vill.
Jag har slutat att drömma om att jag en vacker dag ska vakna upp med tjockt hår, men det där med långa ben har jag fortfarande inte släppt.
Å andra sidan är jag mer 1.66 än 1.68 nuförtiden vilket väl talar för att det bara är att acceptera de korta men starka jag har begåvats med.
Min, däremot, långa rygg och jag ska bara komma överens om att höga klackar fortfarande är toppen, men vi är inte där än.
Vi är inte ens på gymmet som vi borde vara.
Med korta naglar har jag klippt min sista ursäkt.
torsdag 29 oktober 2009
En fantastisk recension
"Vad jag tyckte: Denna bok är så känslosamt och fint skrivet. Kan inte komma ihåg när jag sist läste en bok som berörde mig så mycket som denna. Stundtals strömmade tårarna. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, samtidigt ville jag inte att den skulle ta slut. Jag levde mig in i varje litet ord, undrande hur en människa som upplevt allt detta kunde vara så förstående och kunna berätta så känslosamt om det. Hur orkade hon med allt? Själv hade jag aldrig haft det tålamodet som Lotta hade. Jag hade nog brutit förhållande ganska snart efter jag fått veta hur allt låg till. Hoppas att Åsa kommer att skriva flera böcker, för när Casanovas kvinna tog slut, ja då blev allt så förfärligt tomt.
Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent"
Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent"
Jösses vad många tävlande
Varmt välkomna hit ni som är nya.
Efter att ha sett Michael Jacksons "This is it" sitter jag nu i min soffa och tänker på min vän i Norrköping, en av mina äldsta och allra, allra bästa vänner.
Jag tänker ofta på henne, men speciellt när det är bröstcancermånad och ikväll när 3an sänder bröstcancergalan.
Min vän fick cancer i sitt ena bröst strax innan hon fyllde 40, en extremt aggressiv variant som hade spridit sig till de flesta lymfkörtlar i armhålan.
Prognosen var nog inte särskilt god, men 6 år senare - efter att ha tagit bort även det andra bröstet och äggstockarna - mår hon bra.
Idag är det det enda på min tacksamhetslista; att hon orkade kämpa mot de som sa att hon inte skulle få de mediciner som enligt studier hade visat sig ge goda resultat, men som inte var färdigtestade i Sverige.
Att hon, som så svårt sjuk, orkade kämpa mot radiumhemmet och de läkare som sa nej.
Så tack J, tack för den där kampen.
Du är ett enastående exempel på hur mycket man kan vinna om man vågar att ta fajten mot det som tycks oöverstigligt.
Nu ska jag ringa och vinna en bil.
Gör det du också.
Efter att ha sett Michael Jacksons "This is it" sitter jag nu i min soffa och tänker på min vän i Norrköping, en av mina äldsta och allra, allra bästa vänner.
Jag tänker ofta på henne, men speciellt när det är bröstcancermånad och ikväll när 3an sänder bröstcancergalan.
Min vän fick cancer i sitt ena bröst strax innan hon fyllde 40, en extremt aggressiv variant som hade spridit sig till de flesta lymfkörtlar i armhålan.
Prognosen var nog inte särskilt god, men 6 år senare - efter att ha tagit bort även det andra bröstet och äggstockarna - mår hon bra.
Idag är det det enda på min tacksamhetslista; att hon orkade kämpa mot de som sa att hon inte skulle få de mediciner som enligt studier hade visat sig ge goda resultat, men som inte var färdigtestade i Sverige.
Att hon, som så svårt sjuk, orkade kämpa mot radiumhemmet och de läkare som sa nej.
Så tack J, tack för den där kampen.
Du är ett enastående exempel på hur mycket man kan vinna om man vågar att ta fajten mot det som tycks oöverstigligt.
Nu ska jag ringa och vinna en bil.
Gör det du också.
1000 (ettusen), Hurra.
Hellberg Coaching & Inspirationsblogg firar tusen inlägg med att lotta ut finfina priser.
Först priset består av ett rikspresentkort på 1000 kronor som kan användas över hela landet i de flesta butiker.
Vinner du inte det så ligger också min bok "Casanovas Kvinna" samt trisslotter (4 st, 3st, 2st och 1 st) i potten.
Sex vinnare, och uppgiften är enkel; skriv att du vill vara med i kommentarsfunktionen ELLER maila mig på info@hellbergcoaching.se om du inte vill uppge ditt namn i bloggen.
Vinnarna lottas (med hjälp av familjen) och presenteras på bloggen på söndag 1 november, alltså är deadline lördag 31 oktober.
Och jag kommer förstås inte att uppge ditt namn om du inte vill det. Huvudsaken är att jag vet vart jag ska skicka ditt pris om du vinner. Säg i så fall i ditt mail att du vill vara anonym.
Hipp hipp, hurra!
onsdag 28 oktober 2009
Inlägg 999
och om jag summerar de senaste åtta månaderna av bloggande, och därtill ett liv som är bara mitt utanför det jag skriver om, så landar det i tacksamhet.
2009 och jag har kommit oerhört bra överens måste jag säga; och eftersom jag har andra år i min kalender som jag helst vill gömma så har jag ett visst jämförelsematerial:
1989 är ett exempel på skitår som på intet sätt berikade mitt liv, likaså var första delen av komaåret 2007 tufft.
1998 känns också som ett mellanår, medan 94-95 var riktiga höjdare.
Andra delen av 2007 och fram till idag har för mig handlat om förändring, utveckling, rannsakan, förnöjsamhet, sunt förnuft, vänskap, kärlek, företag, bok, känslor, prövningar, klienter, sammanhang, stolthet, värme, tillit, integritet och väldigt mycket mod.
En del av det har ni fått er till livs här, annat har jag valt att behålla för mig själv.
Men jag är stolt över mina 999 och allt annat som jag har ägnat mig åt under tiden sedan bloggstarten 24 februari.
Det allra första inlägget kom samma dag som Victioria och Daniel förlovade sig och såg ut så här:
"Bröllopscoach
Jag undrar om de kommer att behöva mig, Victoria och Daniel.
Kanske inte i nuläget, men om relationen börjar vackla ?
De gör ju ofta det, relationer. Mina, dina och alla andras.
Så hur står sig våra relationer över tid? Hur hanterar vi de "vacklingar" som alla förhållanden innebär?
Hur gör du?
Själv är jag modig.
Numera.
Förr sprang jag.
Väldigt långt dessutom.
Problemet var att jag blundade samtidigt.
Kombinationen var inte lyckad."
2009 och jag har kommit oerhört bra överens måste jag säga; och eftersom jag har andra år i min kalender som jag helst vill gömma så har jag ett visst jämförelsematerial:
1989 är ett exempel på skitår som på intet sätt berikade mitt liv, likaså var första delen av komaåret 2007 tufft.
1998 känns också som ett mellanår, medan 94-95 var riktiga höjdare.
Andra delen av 2007 och fram till idag har för mig handlat om förändring, utveckling, rannsakan, förnöjsamhet, sunt förnuft, vänskap, kärlek, företag, bok, känslor, prövningar, klienter, sammanhang, stolthet, värme, tillit, integritet och väldigt mycket mod.
En del av det har ni fått er till livs här, annat har jag valt att behålla för mig själv.
Men jag är stolt över mina 999 och allt annat som jag har ägnat mig åt under tiden sedan bloggstarten 24 februari.
Det allra första inlägget kom samma dag som Victioria och Daniel förlovade sig och såg ut så här:
"Bröllopscoach
Jag undrar om de kommer att behöva mig, Victoria och Daniel.
Kanske inte i nuläget, men om relationen börjar vackla ?
De gör ju ofta det, relationer. Mina, dina och alla andras.
Så hur står sig våra relationer över tid? Hur hanterar vi de "vacklingar" som alla förhållanden innebär?
Hur gör du?
Själv är jag modig.
Numera.
Förr sprang jag.
Väldigt långt dessutom.
Problemet var att jag blundade samtidigt.
Kombinationen var inte lyckad."
Inlägg 998
Det finns en hel del nyheter som passerar mig som om de vore luft. Andra griper tag, och får mig att må dåligt, skratta eller emellanåt bli förbannad.
En nyhet som har visat sig ge rubriker var Herr Guillous samröre med KGB. Själv gäspade jag och tänkte "jaha, okej, jasså" och försökte hitta andra nyheter som gav mig mer av känslor men det visade sig att jag fick bläddra genom åtta sidor i min tidning för att hitta något annat.
Det här säger mer om mig - och hur världsfrånvänd jag emellanåt är - än vad det gör om min tidning som säkert har jobbat ett år för det här "scoopet" som engagerade väldigt många.
Jag bryr mig inte ett dyft om spioneri eller inte och det är ju inte klokt.
Rikets säkerhet står på spel - eller har i alla fall eventuellt gjort - och jag visslar som om ingenting viktigt har hänt.
Det är uppenbarligen så att en skärpning är på plats. Nästa gång en spionhistoria avslöjas ska jag läsa vartenda ord och känna mig engagerad i för eller emot.
Man kan ju trots allt säga att jag jag har en hel del erfarenhet av spioneri, om än på hemmaplan, och kan därmed förstå Jan Giullous upphetsning av att vara något på spåret.
Det är en adrenalinresa som ingenting annat kan mäta sig med.
En nyhet som har visat sig ge rubriker var Herr Guillous samröre med KGB. Själv gäspade jag och tänkte "jaha, okej, jasså" och försökte hitta andra nyheter som gav mig mer av känslor men det visade sig att jag fick bläddra genom åtta sidor i min tidning för att hitta något annat.
Det här säger mer om mig - och hur världsfrånvänd jag emellanåt är - än vad det gör om min tidning som säkert har jobbat ett år för det här "scoopet" som engagerade väldigt många.
Jag bryr mig inte ett dyft om spioneri eller inte och det är ju inte klokt.
Rikets säkerhet står på spel - eller har i alla fall eventuellt gjort - och jag visslar som om ingenting viktigt har hänt.
Det är uppenbarligen så att en skärpning är på plats. Nästa gång en spionhistoria avslöjas ska jag läsa vartenda ord och känna mig engagerad i för eller emot.
Man kan ju trots allt säga att jag jag har en hel del erfarenhet av spioneri, om än på hemmaplan, och kan därmed förstå Jan Giullous upphetsning av att vara något på spåret.
Det är en adrenalinresa som ingenting annat kan mäta sig med.
tisdag 27 oktober 2009
Fråga
Hur kommer ni in på min blogg; kommer ni via blogger, har ni en direktlänk, via hemsidan eller googlar ni?
Själv går jag oftast via blogger eftersom de flesta jag följer har jag lagt upp där, och då kan jag också se vem som just har uppdaterat sin blogg.
Finurligt va?
Tre inlägg kvar till 1000.
Så, kom tillbaka hur ni än kommer hit.
Det är tävling på gång i det tusende inlägget.
Själv går jag oftast via blogger eftersom de flesta jag följer har jag lagt upp där, och då kan jag också se vem som just har uppdaterat sin blogg.
Finurligt va?
Tre inlägg kvar till 1000.
Så, kom tillbaka hur ni än kommer hit.
Det är tävling på gång i det tusende inlägget.
Kay Pollak,
regissör till filmen nedan, är en klok man och jag skulle gärna gå på någon av hans föreläsningar. Så länge läser jag böckerna och nickar instämmande.
Här är han intervjudad i Svd, läs mer här.
Här är han intervjudad i Svd, läs mer här.
Någon vann just 50 000
på på trisskrapet på tv4 och jag hoppas att hon är glad och nöjd.
När jag var med var det en man som vann, men hur mycket har jag inte en aning om. Samtidigt som han skrapade blev jag placerad vid intervjubordet och var alldeles för koncentrerad på min kommande uppgift för att notera hans vinstsumma. Jag hoppas i alla fall att han också är nöjd och glad.
Så; berätta för mig vad du skulle göra om du vann, låt säga en miljon.
När jag var med var det en man som vann, men hur mycket har jag inte en aning om. Samtidigt som han skrapade blev jag placerad vid intervjubordet och var alldeles för koncentrerad på min kommande uppgift för att notera hans vinstsumma. Jag hoppas i alla fall att han också är nöjd och glad.
Så; berätta för mig vad du skulle göra om du vann, låt säga en miljon.
måndag 26 oktober 2009
Av någon anledning
råkade "Fråga doktorn" vara på tv´n när jag slog på den och jag undrar om de någonsin pratar om den galenskap, sorg och sjukdom som medberoendet kan ställa till med?
Jag skulle tro att de hellre pratar om missbruket än oss som står bredvid, men om det vet jag egentligen ingenting eftersom det inte är ett program som jag följer.
Just nu sitter rockern Py Bäckman i intervjustolen, och hon gör en och annan låt som jag inte förknippar med henne; bland annat har hon skrivit texten till "Gabriellas sång" från Så som i himmelen:
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till(Oh, oh, oh...)
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Jag skulle tro att de hellre pratar om missbruket än oss som står bredvid, men om det vet jag egentligen ingenting eftersom det inte är ett program som jag följer.
Just nu sitter rockern Py Bäckman i intervjustolen, och hon gör en och annan låt som jag inte förknippar med henne; bland annat har hon skrivit texten till "Gabriellas sång" från Så som i himmelen:
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till(Oh, oh, oh...)
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Den enda familjemedlemmen
jag numera bloggar om heter Misse och är 10 år.
Ni som har hängt med ett tag vet att vi inte riktigt är överens om hur vi ska ha det, och att denna dispyt dyker upp nattetid när människor sover.
Nu är han den enda katten i familjen och borde rimligtvis begripa att här bestämmer majoriteten; men icke sa misse.
I natt började galandet strax efter tre.
Varför han skriker har jag inte en aning om - och vill heller inte veta eftersom jag vill sova. Det får jag dock inte och när min adrenalinnivå är på topp skriker jag också, vilket resulterar i klarvakenhet trots att jag är stuptrött.
Vill ni köpa honom?
Han är grå/vit, lite lätt överviktig, behöver ständiga toabesök och är som sagt är pigg på natten.
Han är snäll, lite korkad, gillar att leka, är rädd för dammsugare, hälsar på alla och gillar långt hår.
Hans stora gröna kudde bifogas och den behöver nog tvättas, han kräktes på den i natt precis när jag skulle somna om.
Ni som har hängt med ett tag vet att vi inte riktigt är överens om hur vi ska ha det, och att denna dispyt dyker upp nattetid när människor sover.
Nu är han den enda katten i familjen och borde rimligtvis begripa att här bestämmer majoriteten; men icke sa misse.
I natt började galandet strax efter tre.
Varför han skriker har jag inte en aning om - och vill heller inte veta eftersom jag vill sova. Det får jag dock inte och när min adrenalinnivå är på topp skriker jag också, vilket resulterar i klarvakenhet trots att jag är stuptrött.
Vill ni köpa honom?
Han är grå/vit, lite lätt överviktig, behöver ständiga toabesök och är som sagt är pigg på natten.
Han är snäll, lite korkad, gillar att leka, är rädd för dammsugare, hälsar på alla och gillar långt hår.
Hans stora gröna kudde bifogas och den behöver nog tvättas, han kräktes på den i natt precis när jag skulle somna om.
Dagens först inlägg
men eder coach har varit i farten hela förmiddagen.
Från ett annat rum här hemma har någon den goda smaken att spela Celine Dion och själv ska jag gå igång med läxor. Inte mina egna utan hemuppgifter till klienter.
Man jobbar rätt bra till Celine, bättre än till TV-skval som brukar vara mitt normala sällskap när jag arbetar på hemmaplan. Det bästa vore förstås att jag själv satte in en cd när jag behöver ljudsällskap, men det sker aldrig.
Möjligtvis kan jag sätta på en dvd med Eagles, problemet är att då vill jag titta också och så blir det inte mycket gjort av det där viktiga jag håller på med.
Vad lyssnar ni helst på när ni är hemma och hur breda är ni i er musiksmak?
Från ett annat rum här hemma har någon den goda smaken att spela Celine Dion och själv ska jag gå igång med läxor. Inte mina egna utan hemuppgifter till klienter.
Man jobbar rätt bra till Celine, bättre än till TV-skval som brukar vara mitt normala sällskap när jag arbetar på hemmaplan. Det bästa vore förstås att jag själv satte in en cd när jag behöver ljudsällskap, men det sker aldrig.
Möjligtvis kan jag sätta på en dvd med Eagles, problemet är att då vill jag titta också och så blir det inte mycket gjort av det där viktiga jag håller på med.
Vad lyssnar ni helst på när ni är hemma och hur breda är ni i er musiksmak?
söndag 25 oktober 2009
AA debut
Ni som har läst min bok vet att jag säger att jag lika gärna hade kunnat vara "Jonas", och efter att ha fått möjligheten att vara med på ett öppet AA-möte stärker det min tro på att det verkligen hade kunnat vara så.
På alla tolvstegsmöten delar den som vill med sig av sitt liv och sina erfarenheter, och på dagens möte delade en kvinna och jag kände igen mig i allt.
Hon berättade om rädslor, att alltid ha känt ett utanförskap, skam, om att inte räcka till och om hur alkoholen fick henne att göra saker hon aldrig hade gjort i nyktert tillstånd.
Hennes skuldkänslor efter att ha gjort just en sådan sak ännu en gång fick henne till sist att gå på ett första möte i AA och då började hennes resa tillbaka till det liv som hon idag var så oerhört tacksam för.
En annan kvinna berättade om många år utan alkohol, men utan att bli nykter.
Den berättelsen är intressant för det går nämligen att sluta dricka men att ändå inte nyktra till. Det är inte först gången jag har hört just det berättas, men då har det varit sexmissbrukare som har sagt samma sak.
Nykterheten handlar om så mycket mer än att sluta med intaget av droger, det krävs en förändring på djupet; av känslor som ilska, bitterhet och harm.
Hon förstod det till sist, och tog då hjälp av en sponsor* för att komma vidare och göra de tolv stegen som för de flesta innebär en stor förändring.
För henne var det magiskt, och hon sken när hon berättade om sin väg till riktig nykterhet och hon har minskat risken för att ta ett återfall betydligt sedan den dagen hon inledde sitt samarbete med en sponsor.
Och ja, gud är med på ett hörn; såsom du uppfattar gud vill säga.
För mig är gud en grupp.
Det blir så oändligt mycket bättre när en grupp funderar än när man gör det själv.
Det blir så oändligt mycket bättre när man har flera vänner som genomgår samma sak, någon att ringa till när det är jobbigt som varken dömer eller säger "skärp dig", som förstår att just nu behöver jag en hjälpande hand.
Av någon anledning slutade jag dricka av mig själv, men förstår att det var oerhört nära att jag fastnade.
Oerhört nära.
Idag, tjugo år senare, dricker jag inte en droppe sedan två år, och jag tror inte att jag kommer att göra det i framtiden heller.
Tack för att jag fick vara med och tack för att ni delade med er, ni anonyma på det där mötet.
*Sponsor; en som har gått före och som ger av sin erfarenhet av att tillfriskna.
På alla tolvstegsmöten delar den som vill med sig av sitt liv och sina erfarenheter, och på dagens möte delade en kvinna och jag kände igen mig i allt.
Hon berättade om rädslor, att alltid ha känt ett utanförskap, skam, om att inte räcka till och om hur alkoholen fick henne att göra saker hon aldrig hade gjort i nyktert tillstånd.
Hennes skuldkänslor efter att ha gjort just en sådan sak ännu en gång fick henne till sist att gå på ett första möte i AA och då började hennes resa tillbaka till det liv som hon idag var så oerhört tacksam för.
En annan kvinna berättade om många år utan alkohol, men utan att bli nykter.
Den berättelsen är intressant för det går nämligen att sluta dricka men att ändå inte nyktra till. Det är inte först gången jag har hört just det berättas, men då har det varit sexmissbrukare som har sagt samma sak.
Nykterheten handlar om så mycket mer än att sluta med intaget av droger, det krävs en förändring på djupet; av känslor som ilska, bitterhet och harm.
Hon förstod det till sist, och tog då hjälp av en sponsor* för att komma vidare och göra de tolv stegen som för de flesta innebär en stor förändring.
För henne var det magiskt, och hon sken när hon berättade om sin väg till riktig nykterhet och hon har minskat risken för att ta ett återfall betydligt sedan den dagen hon inledde sitt samarbete med en sponsor.
Och ja, gud är med på ett hörn; såsom du uppfattar gud vill säga.
För mig är gud en grupp.
Det blir så oändligt mycket bättre när en grupp funderar än när man gör det själv.
Det blir så oändligt mycket bättre när man har flera vänner som genomgår samma sak, någon att ringa till när det är jobbigt som varken dömer eller säger "skärp dig", som förstår att just nu behöver jag en hjälpande hand.
Av någon anledning slutade jag dricka av mig själv, men förstår att det var oerhört nära att jag fastnade.
Oerhört nära.
Idag, tjugo år senare, dricker jag inte en droppe sedan två år, och jag tror inte att jag kommer att göra det i framtiden heller.
Tack för att jag fick vara med och tack för att ni delade med er, ni anonyma på det där mötet.
*Sponsor; en som har gått före och som ger av sin erfarenhet av att tillfriskna.
Ovanligt söndagseriös
men även det måste få utrymme bland trams och bidéer.
Det kan också vara så att jag är fullt medveten om att städning av toaletten står på agendan, och att detta underbara göra utlöser ett akut behov av att skriva (duscha, läsa och prata i telefon går också bra) istället.
Men när jag nu har dragit ner brallan för mig själv är det bara att sätta igång, och jag har bloggförbud innan mina 2x2 kvadratmeter är skinande rena.
Over & Out.
Det kan också vara så att jag är fullt medveten om att städning av toaletten står på agendan, och att detta underbara göra utlöser ett akut behov av att skriva (duscha, läsa och prata i telefon går också bra) istället.
Men när jag nu har dragit ner brallan för mig själv är det bara att sätta igång, och jag har bloggförbud innan mina 2x2 kvadratmeter är skinande rena.
Over & Out.
Bitterhet
måste vara oerhört jobbigt att bära på, att ständigt vara kvar i då istället för här och nu.
Just det har jag helt och hållet sluppit men vet att det är vanligt då många av de som träffar mig pratar om bitterhet som de gärna vill slippa/släppa.
De kan sitta fast i saker som hände för många år sedan, och har försökt att kanalisera bort det genom att angripa andra, att skylla på motparten eller genom att utestänga all ny möjlighet till närhet.
Det allra sista är svårast, för egentligen vill man så gärna öppna möjligheten för en ny relation; i vägen för det står bitterheten som ett dåtidsmonster i nutid.
Ett dåtidsmonster som kanske var aktuellt för fem-tio år sedan och som man har låtit ta över ens liv trots att det egentligen borde varit borta för länge sedan.
Och så kommer vi återigen tillbaka till vem som har makt över våra liv, om vi ska ha det i våra egna händer eller lägga ut på entreprenad.
Min räddning från bitterheten är kanske att jag själv har en hel del skitiga sidor vilket gör att jag vet att jag inte är bättre än någon annan.
De sidorna kan jag dock inte skylla ifrån mig på någon, inte ens någon som bedrar mig. Jag får helt enkelt ta tag i min egen skit och göra det bästa av den; att slänga den på andra hade bara gjort att jag hade producerat mer och till sist suttit fast utan möjlighet att ta mig ur.
För till sist funkar inte ens "allt är ditt fel".
Just det har jag helt och hållet sluppit men vet att det är vanligt då många av de som träffar mig pratar om bitterhet som de gärna vill slippa/släppa.
De kan sitta fast i saker som hände för många år sedan, och har försökt att kanalisera bort det genom att angripa andra, att skylla på motparten eller genom att utestänga all ny möjlighet till närhet.
Det allra sista är svårast, för egentligen vill man så gärna öppna möjligheten för en ny relation; i vägen för det står bitterheten som ett dåtidsmonster i nutid.
Ett dåtidsmonster som kanske var aktuellt för fem-tio år sedan och som man har låtit ta över ens liv trots att det egentligen borde varit borta för länge sedan.
Och så kommer vi återigen tillbaka till vem som har makt över våra liv, om vi ska ha det i våra egna händer eller lägga ut på entreprenad.
Min räddning från bitterheten är kanske att jag själv har en hel del skitiga sidor vilket gör att jag vet att jag inte är bättre än någon annan.
De sidorna kan jag dock inte skylla ifrån mig på någon, inte ens någon som bedrar mig. Jag får helt enkelt ta tag i min egen skit och göra det bästa av den; att slänga den på andra hade bara gjort att jag hade producerat mer och till sist suttit fast utan möjlighet att ta mig ur.
För till sist funkar inte ens "allt är ditt fel".
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)