lördag 31 oktober 2009

Ibland

kommer jag inte in på min egen blogg och det är oerhört frustrerande när jag har något viktigt att förtälja.
Ännu mer förbannad blir jag när jag väl kommer in och det där viktiga är som bortblåst.

Hur är det möjligt?
Kan vi ana en tidig variant av en sjukdom?
Eller är det ilskan som tar över det som tidigare var en form av sunt förnuft?

Det senare troligtvis.

Arg är en extremt dominant känsla och den tar över det mesta. Arg är så dominant att det kan förlama en för övrigt glad omgivning.
Ändå är det bara en känsla.
Uppenbarligen så obehaglig att hantera att vissa måste få ur sig den genom våld, okvädesord eller annat som kan få den att försvinna.

När männsikor blir så där arga undrar jag vad de är rädda för egentligen.
Jag tror att jättearg egentligen är lika med jätterädd.

Mitt arg är frustration som är lika med hjälplöshet.
Och det är mitt räddaste.

Vilket är ditt?

14 kommentarer:

Anonym sa...

Mitt arg är (eller har varit?) när jag inte längre kan trycka ner obehag som växt i mig eller när något gett sig på någon jag tyckt/er om på ett fult sätt.
Jag har blivit så arg att det svartnat för ögonen på mig och - även om jag inte gått till handgripligheter - så har folk (även de som inte blivit drabbade av ilskan) bliivt rädda och känt att de måste följa min vilja.
Mitt arg är ett resultat av räddslan för ilskan - andras men min egen först och främst.
Jag vet inte egentligen vad som är orsaken till min räddsla för ilska men en dag kanske jag får reda på det.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Hej Sanna, vi är sköna mysterium eller hur?;)

Anonym sa...

Mitt arg är när jag ser och/eller känner orättvisa, utnyttjande, kränkningar, översitteri, lögner, ansvarslöshet.

Unknown sa...

Stress och svammel.

Men jag är glad nu. Väldigt glad. Allmänt glad. Alltså inget speciellt. Bara glad. Det får man väl vara va? Glad. Typ. Du vet.

Åsa Hellberg sa...

Liz; japp, glad är bra!

Anonym sa...

Mitt arg är en sorts trötthet. Trött på att folk inte accepterar situationen som den är...

Anonym sa...

Hur många blogginlägg har inte försvunnit ur hjärnan när man väl satt sig vid tangentbordet! Och man hade kanske grepp om deet bara sekunderna innan.

Ska man bli rädd?

Arg! Frustrerad.

Åsa Hellberg sa...

Anna; jag förstår precis!

Ninna; Japp, frustration uttrycks oftast i arg. Bra tror jag, annars skulle den bara stanna i magen, i alla fall på mig.

Kram Åsa

Anonym sa...

Tredje gången gillt försöker jag mej på en kommentar, kanske är bloglovin som förstör för mej. Arg är jag i alla fall inte än. Men jag ska filurera på min ilska vilket innebär att jag ska gå in i den känslan vilket i sej gör mej lite rädd.

Åsa Hellberg sa...

tandgnusslur; var inte rädd, det är "bara" en känsla:)

Kram Åsa

Anonym sa...

Jag har filurerat hela dagen på detta med ilska och nu förstår jag mitt motstånd. Jag vill inte längre bli arg, jag är trött på att vara arg. Just av den anledningen att det är en så dominant känsla. Jag vill hellre gråta stillsamt, känna vemod, yla, dansa och vända den arga känslan till något annat. Jag är helt enkelt inte lika arg längre och när jag blir det funderar jag alltid på vad som drog igång det och bara det att jag funderar på det gör att ilskan försvinner. Om jag inte är alltför trött eller om jag pratar lite för länge med min fd man Kackerlackan.

Åsa Hellberg sa...

Tandgnisslur; Namnet Kackerlackan ler jag åt, men jag förstår att det naturligtvis är allvarligare än så.
Vad bra att du förstår din ilska, och att det under den ligger andra känslor!

Kram Åsa

Anonym sa...

Jag har målat ett trollporträtt av Kackerlackan på min blogg, otroligt befriande att skriva. Det var på sätt och vis ett sätt att säga förlåt. Nu är jag fri från Kackerlackan förutom att han är barnens pappa men de ska självklart få ha sina relationer till honom.

Åsa Hellberg sa...

Tandgnisslur, jag har letat efter ditt porträtt av kackerlackan på din blogg men hittar det inte?

Kram Åsa