måndag 1 april 2013

På förekommen anledning: Jag vet att jag fortfarande har många

medsystrar som följer min blogg, kvinnor som - precis som jag - har levt nära ett missbruk, eller otrohet. Och jag vet att ni vill att jag pratar om det ibland.

Att jag inte längre gör det betyder inte att jag inte känner av sviterna, eller att jag har glömt vad jag varit med om, men jag har annat som är så mycket roligare att lägga fokus på och jag inbillar mig (eller vet till och med) att det jag lägger tid och energi på kommer att växa.

Och jag har lagt mycket energi på att göra rätt.
Jag har bett om hjälp, gått i terapi, träffat andra i samma situation. Jag har gjort trots att jag inte har varit där känslomässigt (viktigt.)
Små, små steg i rätt riktning och efter ett dag har känslorna hängt med.
För mig var det viktigt att ta ansvar för mitt mående. Först då kunde jag göra något åt det. Det vore förfärligt om jag upplevde att någon annan än jag var ansvarig för hur jag mådde.
En gång var det så och då gjorde jag mig oerhört illa.
Aldrig mer.

Efter lång tid har jag vågat gå in i en ny relation. Med min sårbarhet och osäkerhet blottad, inte överlämnad.
Det känns fint.

Så.
Inte glömt, men jag matar inte längre den tigern.
Och på den här bloggen kommer tramset att fortsätta.



15 kommentarer:

Agneta sa...

Heja dig, Åsa!

Hanna Lans sa...

Det jag upplever som allra svårast, det är omgivningen som kommer med frågor och gärna vill lägga huvudet på sned och att jag ska svara med att jo, det gör fortfarande ont. Jagvillgåvidaregördetniockså, vill jag skrika. Min situation är som den är och kommer förmodligen alltid vara det, men det betyder inte att jag tänker låta den diktera villkoren i övrigt. Det är m-i-t-t liv och jag tänker göra allt jag kan för att ta ansvar för de delar jag kan, och inte låta de andra skymma sikten. De finns där, men som sagt, jag ser framåt!

Åsa Hellberg sa...

Heja mig och alla andra!

Åsa Hellberg sa...

"Omgivningen" måste man säga till att sluta larva sig. Jag hatar huvuden som läggs på sned. Hatar. Och darriga röster som frågar hur det är. Hu. Hemskt!

Anonym sa...

Jag tycker det är skönt att se att det går i rätt riktning om det är det som det gör vilket jag har uppfattat det som också. Lite rundgång dår eller vad man ska kalla det.

Jag tror också att det som matas växer - men jag tror också att ett skadeskjutet "själsliv" ligger och kurar och med inte har fått "omplåstring" och kan dyka upp när som helst när det har lyckats "läka" och då göra en massa skada på det man har. Därför är det ju viktig att plåstra om och göra rent i såren innan man går vidare.
Men liksom ett sår som ska rengöras då och då för att kunna läka - man ska inte pilla i det hela tiden för då får det ju inte läka.

Jag är glad för din skull att du kommit dit där du är - och jag hoppas det ska gå bra i den här relationen.
ATt jag inte kommenterat den ännu är för att jag hellre är glad när det gått en tid och jag ser att det går bra än att tycka det är häftigt att du träffat någon (för det är ju den lättaste biten).
Jag upplever också att många vill påminna en om hur det var eler försöker "peta i såret" men jag tror det får dem själva att känna sig som om de har det lite bättre eller är lite bättre. I bästa fall är den en oförståndigt sätt att vilja visa att man bryr sig.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Tack Sanna!

Ps. jag är inte ute efter kommentarer om mina relationer, jag hoppas inte att det låter så.
För mig är inte frågan om det går bra/kommer att gå bra den centrala, istället gläds jag åt - och vårdar - här och nu.
Hur det går framåt vet ingen, men med självomsorg så är alla vägar okej.

Spader Madame sa...

Det kommer en tid då man behöver tramsa. Jag finns i din ringhörna, och jag gillar inte heller andras förväntningar på vad jag ska känna, tänka eller tycka! Inget huvud på sned här!

Anonym sa...

Nej, Åsa, det låter inte så - jag bara säger hur jag tänker - och jag håller med om att självomsorg så kommer det att gå bra.

Åsa Hellberg sa...

Japps, då går det mesta bra, även att vara singel om det skulle bli så:)

Åsa Hellberg sa...

Bra, snehuvuden är förfärliga!

Anneli sa...

Livet förändras och vi med det. Det är härligt!

Anonym sa...

Jag måste läsa din bok! Jag levde med en drogmissbrukare (skrev boken Halva min Måne baserad på det). Det är så skönt att ha gått vidare. Att skriva om det var min terapi.

Anna Granström
Http://annagranstrom.com

Åsa Hellberg sa...

Visst är det!

Åsa Hellberg sa...

Det är bra som tusan att skriva!:)

Nina sa...

Du är en förebild.
Som stark kvinna.
Som författare.